Lika pinsam Leijonborg som naiv Persson

Ska spionskandalen som mörkades i ett halvår dra med sig hela Folkpartiet, eller åtminstone dess ledning?  Pinsamt värre var det att se och höra Lars Leijonborg, när han igår försökte bagatellisera dataintrånget i Socialdemokraternas intranät, genom att försöka få oss väljare att tro att de uppgifter man kommit över sedan i mars, inte på något sätt har påverkat deras egen valrörelse och valstrategi.
 
Om partisekreteraren Johan Jakobsson har känt till att en medarbetare i LUF, Per Jodenius haft tillgång till inloggningsuppgifterna ända sedan 15 mars, och dessutom har bett honom offentliggöra detta, varför följde han inte upp att så verkligen skedde, och på rätt sätt?
 
Ännu pinsammare blir det hela, när man idag får läsa att Folkpartiet, som predikar mycket om lag och ordning, har gjort intrång i SAP: s databas i samband med EU-valet -99. Man har vanan inne, liksom.
 
Folkpartiets nya tuffa linje (uppgörelse med snällismen), som går ut på hårdare tag mot fusket, snabb reaktion från samhällets sida gentemot lagöverträdare, skärpta straff, och att ställa större krav på alla, såväl vuxna som skolbarn (och då främst på dem som är mest utsatta), slår tillbaka som en bumerang. Nu lär de själva få smaka på sin nya hårda linje. Dubbelmoralen är skrämmande: En måttstock för folkpartister, en helt annan måttstock för alla andra. Det är också sorgligt att man har så svag tilltro till sin egen förmåga att vinna ett val, att man måste göra intrång hos sina motståndare, stjäla idéer och därigenom sabotera deras valrörelse. Vissa saker har blivit alltmer uppenbara genom det som inträffat, nämligen att:
 
De som ständigt predikar vikten av laglydnad, tuffare tag gentemot fuskare och skärpta straff vid lagöverträdelser (inklusive mer tvångsvård av psyksjuka), inte nödvändigtvis är bättre på att följa lagen än oss andra, utan i vissa fall rentav sämre. Vi inser också lätt att lagöverträdare finns i alla politiska partier, utan undantag. Varför skulle det inte göra det?
 
Hursomhelst späder det inträffade på politikerföraktet; viktiga valfrågor kommer i skymundan, vilket kan resultera i lågt valdeltagande. Valrörelsen har dock varit lika solkig som visionslös, dataintrånget förutan, även om den nu har nått sitt absoluta lågvattenmärke. Men inget ont utan att det för något gott med sig: Det ensidiga tjatet om jobbskapande åtgärder har kommit av sig något, kanske till förmån för lite eftertanke. Kan man i alla fall hoppas.
 
Göran Persson å sin sida, är minst lika naiv som Leijonborg är pinsam, när han säger: ”Problemet ligger ju hos den som försöker tränga sig in.” Tillbakalutat dryg som vanligt, värjer han sig.
 
Jag menar: Kan man bara ignorera allt vad datasäkerhet heter, och skjuta över hela ansvaret på den som inte kan låta bli att begå dataintrång? Inte lämnar väl Göran Persson eller hans partikamrater ytterdörren olåst när de går hemifrån, och skakar av sig allt eget ansvar vid ett eventuellt inbrott?
 
Nej, det gör ingen förnuftig människa. Inte heller skapar man ett användar-ID och ett lösenord, som är exakt lika. Allra minst använder man sitt eget förnamn, vare sig som användar-ID eller lösenord, om man har ett uns av säkerhetstänkande. Lösenord bör bestå av både bokstäver (gemener och versaler blandat) och siffror, och vara minst 8 tecken långa. Ord som går att finna i lexikon bör helst inte ingå.
 
Jag är själv ingen dataexpert, men nog fattar jag att man inte skickar känslig information, som t.ex. lösenord, över en okrypterad förbindelse och utan att vara skyddad av en omsorgsfullt konfigurerad brandvägg, något som tydligen enligt senaste uppgifter, har skett vid detta dataintrång. Datatrafiken har förmodligen avlyssnats, vilket inte lär vara svårt om man har ett trådlöst nätverkskort. Man måste veta vad man gör vid datorn, precis som när man kör bil.
 
Till sist: Vi behöver nya partier med visioner om framtiden, som sträcker sig längre än över kommande mandatperiod. (Därmed inte sagt att nya partier skulle vara bättre eller sämre i moraliskt hänseende.)
 
Pingat på intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , ,


 

Lögn i helvete, Göran Persson!

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson. 
 
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
 
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
 
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp.  Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:     
 
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
 
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
 
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.    
 
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning, vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk.  Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
 
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
 
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta. 
 
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster.  Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
 
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
 
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
 
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden. 
 
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
 
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
 
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
 
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
 
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , ,

 

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.
 
Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.
 
Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:
 
”Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.”
 
Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.
 
Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):
 
Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.
 
Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?
 
Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är. 
 
Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.
 
Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?
 
Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).
 
Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , , ,







 

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Vi dör inte.

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , ,

Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige.

 

Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

 

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

 

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

 

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

 

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

 

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

 

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

 

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

 

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 öppet arbetslösa (i mycket runda slängar). Det var väl inte så svårt?

 

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

 

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!

 

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här: ”Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.”

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på? När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.


Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.

Förutsägbar partiledardebatt

 

Gårdagens partiledardebatt var lika trist och förutsägbar som vanligt. Göran Persson berömde sig själv och sin regering, självgod som han är. Han talade om alla kurvor som pekar uppåt, om överskottet i statsfinanserna, om alla nya jobb som skapats och som kommer att skapas, om han får sitta kvar, om god ekonomisk tillväxt osv.

 

Medan de borgerliga framhöll att (s) och dess stödpartier (v) och (mp) inte för någon jobbskapande politik, att mer än en miljon i arbetsför ålder inte går till jobbet varenda dag, att regeringen har gjort avsteg från arbetslinjen, att det inte lönar sig att arbeta osv.

 

Allt detta har vi hört till leda, hur många gånger som helst. Inget nytänkande från någon sida inför valet, bara gammal skåpmat, som vanligt. Att nya tider ställer oss inför nya problemställningar, som kräver nya lösningar, ett radikalt nytänkande på alla plan, tycks inte falla någon enda partiledare/språkrör in. I inlägg som följer tänker jag ta itu med var och en av er, ur ett systemkritiskt grodperspektiv naturligtvis.

 

Dödfödd fildelningslag?

 

Visst måste man värna upphovsrätten, så att musiker, filmskapare m.fl. får betalt för sitt arbete, annars kommer förmodligen kulturen att utarmas med tiden, och det vill ingen. Å andra sidan kan man fråga sig varför man skall kunna låna böcker och Music-cd (som lätt kan kopieras) gratis på biblioteken, medan det skall vara olagligt att sprida musik fritt över Internet, genom s.k. fildelning. Varför skall viss kultur vara gratis, men inte annan?

 

(Helt gratis är i och för sig ingetdera, eftersom vi indirekt betalar via skattsedeln.)

 

Båda sidor har rätt, var och en på sitt sätt, även om teknikutvecklingen tenderar att ge den sistnämnda sidan mest rätt i slutändan:

 

Både de som vill värna upphovsrätten, och som anser att man måste se till att upphovsrättslagstiftningen efterlevs, genom att jaga och lagföra dem som olagligt sprider copyrightskyddat material över Internet, och Internetgenerationen, som dels tycker att kultur skall vara fri och lättillgänglig, som dels anser (på goda grunder) att den tekniska utvecklingen har rusat ifrån lagstiftningen och gjort den omöjlig att efterleva, i praktiken.

 

Kan man göra någonting åt den olagliga fildelningen, är en fråga som man bör ställa sig, alldeles oavsett vad man tycker om immaterialrätten. Alltfler partier verkar nu ta avstånd från den nuvarande fildelningslagen som förbjuder nerladdning av copyrightskyddad musik, film m.m., eftersom den uppenbart är ett slag i luften.

 

Det är lustigt att se hur ängsligt våra politiker sneglar på varandra i denna fråga, hur man backar och hur olika utspel görs. Fildelarna har uppenbart väldigt stor makt, som de förstår att utnyttja alldeles utmärkt. Och snart är det val … Skall fildelning bli den avgörande valfrågan, så att andra viktigare frågor hamnar i skuggan? Låt oss se till att det inte blir så.

 

Varför stifta lagar som de flesta ignorerar, som i praktiken är dödfödda, eftersom de inte går att efterleva?

 

På 70-talet, då jag var tonåring, kopierades musik från skiva till kassett. Inte hade man råd att köpa dyra skivor. Detta var visserligen kopiering och spridning av upphovsrättsskyddad musik i ytterst liten skala, jämfört med nu, men lik förbannat lika olaglig som dagens fildelning. Lagen efterlevdes inte då, efterlevs inte nu, och kommer inte att efterlevas i framtiden, var så säker. Viss lagstiftning är som gjord för att kringgås med teknikens hjälp. Fildelningslagen är ett bra exempel på sådan.

 

Skall man verkligen avsätta omfattande polisiära och rättsliga resurser för att jaga och lagföra ungdomar som ägnar sig åt illegal nedladdning av musik, film och dataspel, när utvecklingen inte går att stoppa, när verkligheten har sprungit ifrån lagstiftningen och fildelningen kommer att fortsätta, legalt eller illegalt, vare sig vi gillar det eller inte?

 

Skall polisens redan ansträngda resurser satsas på utredning av illegal nedladdning, när det finns annan grov kriminalitet på Internet, som är så oerhört mycket allvarligare, som exempelvis barnpornografi, förutom våldsbrott i samhället, där utredningar idag måste läggas ner, eftersom de utredningsresurser som polisen har till sitt förfogande, inte räcker på långa vägar? Jag tycker inte det. Man måste prioritera rätt, så att resurser som behövs för att bekämpa grov brottslighet, inte äts upp av annat mindre allvarligt och mindre farligt.

 

Samhälleliga resurser är ändliga, såväl polisiära, som juridiska. Det handlar om att prioritera: Vilka brott utgör det största hotet mot samhället och den enskilde? Ja, inte fan kan det vara fildelning, utan annat som t.ex. terrorism och trafficking. Ska man hålla på och jaga fildelare, kommer det att äta resurser, som måste tas från annat.

 

Dessutom kan skärpt lagstiftning och jakt på fildelare, driva på utvecklingen mot ett alldeles anonymt Internet, ett Darknet, där varje användare kommer att kunna sopa igen spåren efter sig. Detta är redan på gång, och man vågar inte tänka tanken på vad som kommer att hända med den riktigt grova och avskyvärda kriminaliteten på nätet, som redan idag är svår att bekämpa. Man kommer att kunna skriva, ladda ner och ladda upp precis vad som helst. (I och för sig vore ett darknet bra för dem som lever i diktaturer, och som riskerar hårda straff för sina åsikter, men fördelarna måste vägas mot nackdelarna. I princip bör man stå för det man skriver, men det är lätt att hålla sig med principer, om man som jag åtnjuter yttrandefrihet.) Nåväl, detta rymmer i sig en komplexitet. Och:

 

Om jag inte missminner mig så finns det redan fildelningsprogram, som möjliggör helt anonym nedladdning, där den enskilde fildelaren inte går att spåra. Eller har jag fel?

 

Vad bör man då göra för att musiker och andra skall få betalt för sitt arbete? Såvitt jag förstår finns det bara en framkomlig och hållbar väg att gå, nämligen att lägga en avgift på bredbandsabonnemanget eller Internetuppkopplingen, som sedan fördelas på något sätt, svårt att säga hur, till upphovsmännen. Går inte detta att organisera, får man nog inse att loppet är kört, till förmån för den illegala nedladdningen. The Pirate Bay har helt riktigt öppnat igen och fungerar, konstaterade jag igår, när jag kollade. Man trotsar lagen och fildelar, vad vi andra än tycker om upphovsrätt kontra rätten till fri kultur.

 

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före -97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

  • ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
    ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
    vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
    lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
    ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
    vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
    ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
    vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen

Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.

Utbrändhet är ingen psykisk sjukdom!

 

Man upphör aldrig att förvånas över vissa programledares okunnighet som verkar vara obotlig. För några dagar sedan handlade morgonens nyhetstimme på P1 om s.k. utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta benämningen på stress- (sömnbrist-) relaterad ohälsa, som är en medicinsk gråzon mellan kropp och psyke, ett tillstånd av djupgående förslitning i hela organismen, obalans på grund av störd återhämtningsförmåga, dvs. långvarig svår sömnbrist, inget annat.

 

En kvinnlig programledare som heter Kvartoft, om jag inte missminner mig, visade prov på en fundamental okunnighet, när hon kallade dem som har drabbats av s.k. utbrändhet för psykiskt sjuka. Jag som själv utvecklade detta sömnbristrelaterade stressmedicinska ohälsotillstånd 1983, efter sex år med extremt lite sömn (Oftast låg jag sömnlös fem (5) nätter i sträck, för att därefter under helgen sova två (2) normala nätter. Sammanlagt ungefär 14 – 16 tim./vecka) i den ålder då sömnen är som mest avgörande för den framtida hälsan (mellan 17 – 23 års ålder), studsade till av förvåning över att man än idag, i media som radio och TV, inte kan förstå skillnaden mellan stressmedicinska ohälsotillstånd som är av psykosocial natur, och de rent psykiatriska diagnoserna, inte kan förstå skillnaden mellan att vara utsliten av sömnbrist (= negativ stress i sig) och att vara psykiskt sjuk.

 

Givetvis mår man dåligt i både kropp och psyke efter den nedslitningsprocess som det innebär att tvingas arbeta heltid utan sömn, vilket man är tvungen till så länge man bedöms vara frisk, enligt dagens regelverk. Men det är inte samma sak som att lida av en psykisk sjukdom eller ens ha psykiska problem! Illamåendet är symptom på skadlig stress (på grund av sömnbrist), en alldeles naturlig reaktion hos varje kännande varelse, inte något sjukt eller stört i psyket hos den som drabbats.

 

Kanske ni reportrar på nyhetsredaktionerna borde ta itu med att granska själva grundkonstruktionen i våra socialförsäkringssystem, analysera på djupet, inte vara så förbannat politiskt korrekta, inte så övermåttan lojala mot systemet, inte hela tiden fokusera så mycket på det sjuka hos individen, på ohälsan i sig, utan istället fundera över vad det är i samhällssystemet som får många människor, även mycket starka och stryktåliga, att sova dåligt och därmed såsmåningom må dåligt i såväl kropp som själ. Varför erkänner vi inte de bortdefinierade gråzonerna mellan det friska och det sjuka, även i försäkringsmedicinskt hänseende, när man nu inom vården börjat göra det? Begynnande utbrändhet och dess förstadium sömnlöshet ligger ju i just den medicinska gråzonen, som våra sociala ingenjörer valde att helt bortse ifrån och bortdefiniera, vid uppbyggandet av välfärdsstaten, folkhemmet. Vad innebär t.ex. arbetslinjen för den som är frisk per medicinsk definition MEN kroniskt sömnlös? Oundviklig färd rakt in i den berömda ”väggen”! Det handlar inte om karriärister som omdömeslöst rusar in i ”väggen”, medan de försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, även om det förvisso finns sådana dårar.

 

Men man kanske inte ska bli förvånad med tanke på att de som utger sig för att vara experter, inte anstränger sig för att utreda de tankehärvor som finns i sådana hjärnor som ovannämnda programledares, och råda bot på den okunnighet som finns i vårt samhälle. Häromdagen surfade jag in på den hemsida som Svenskt Centrum för Stressmedicin har (www.stressmedicin.se), och blev rätt förvånad över hur mager den var ur innehållssynpunkt. Man arbetar inte arselet av sig, direkt.

 

Upplysandet om vad utmattningssyndrom egentligen är för någonting, får vi som lider av eller har lidit av, stå för så gott vi kan och orkar. Själv har jag i åratal skrivit om detta som jag hade en relativt djup insikt i, redan för 20 – 25 år sedan.

 

Min intuitiva kunskap rotad i djup självinsikt kom då på kollisionskurs med läkares och psykologers fyrkantiga och verklighetsfrånvända akademiska kunskaper.

 

Jag blev övermåttan förvånad när jag för en tid sedan fick veta att en forskare vid Karolinska Institutet hade doktorerat på utbrändhet och kommit fram till det mest självklara bland alla självklarheter, nämligen att utbrändhet orsakas av långvarig svår sömnbrist. Hon hade fastställt det samband som borde vara uppenbart för varje tänkande människa sedan urminnes tider (utbrändhet har ju funnits sedan Antiken). Samtidigt som jag blir rätt trött och lite uppgiven inför tanken att man överhuvudtaget kan ta ut en doktorsexamen efter att ha fastställt ett alldeles självklart orsakssammanhang (orsak – verkan); att kronisk grav sömnbrist faktiskt måste slita ner och mala sönder vilken människa som helst, även den starkaste, tömma henne på energi, och leda till djup förslitning och energilöshet, vilket ger både fysiska och psykiska symptom såsmåningom, samtidigt som jag blir glad över att en auktoritet, en forskare har gett mig rätt på varenda punkt, efter så lång kamp mot enfalden som jag har fått föra inom den fullkomligt inkompetenta och av systemet kastrerade psykiatrin, och som jag aldrig behövde och således inte hade någon nytta av, men tvingades ha kontakt med och behandlas av, mot problem som jag aldrig någonsin har lidit av i hela mitt liv; psykiska problem … Jag var utbränd av ständig sömnlöshet, INTE psykiskt sjuk eller störd … En helvetes förbannat stor skillnad, Kvartoft … har glömt ditt förnamn … Camilla?

 

Sedan kan man säkerligen utveckla en psykisk sjuklighet med tiden, om man alltför länge får gå med en obehandlad eller felbehandlad utbrändhet med långvarig svår sömnstörning i botten och känner sig helt missförstådd, särskilt om man redan som litet barn har lidit av sömnlöshet. Ju yngre man är, desto skadligare inverkan på psyket. Själv sov jag normalt nästan ända fram till arton (18) års ålder, (trots en stressig, otrygg och konfliktladdad uppväxt), därför klarade jag mig bra psykiskt.