Om utanförskapets, den psykiska ohälsans och våldets mekanismer – Orsak och verkan

 

De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

 

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är ”orkidébarn” (ömtåliga barn) eller ”maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

 

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: – Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: – Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

 

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

 

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

 

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: ”Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

 

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

 

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

 

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en ”drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

 

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

 

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: ”Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

 

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och ”arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

 

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

 

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

 

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

 

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

 

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

 

Det sociala ”tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade ”tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

 

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

 

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka ”plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

 

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en ”kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna ”kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska ”skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt ”yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för ”kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

 

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika ”ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

 

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala ”tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

 

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

 

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

 

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit ”normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

 

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

 

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de ”normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet ”normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

 

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte ”valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen ”… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: ”Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

 

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Kontraproduktivt förslag om ytterligare karensdag

DN har ett arbetsmaterial från Finans- och Socialdepartementen läckt ut, med ett alldeles vansinnigt och dessutom kontraproduktivt förslag om att införa ytterligare en karensdag vid sjukskrivning utöver den karensdag som nu finns. Som om detta inte vore mer än nog beträffande såväl dumhet och negativ människosyn som förakt och okänslighet gentemot människor med bräcklig hälsa, överväger man att införa ytterligare karensdagar efter sjukskrivningsperioder på exempelvis 14 eller 90 dagar. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas inom den arbetsplats man är anställd vid (Finns det andra uppgifter man kan utföra?). Inget fel i det, bara man från FK är lyhörd gentemot den sjukskrivne, beträffande hans/hennes faktiska funktionsnedsättning. Vad som däremot är tveksamt är förslaget att redan efter sex månaders sjukskrivning pröva arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden förekommande arbetsuppgifter, samt att ingen, utöver dem som väntar på medicinsk behandling, skall få vara sjukskriven längre tid än ett år. Därefter väntar antingen sjukersättning (f.d. förtidspension) för ”en liten och väldefinierad grupp med tydlig diagnos, inte för dem med diffusa diagnoser”, eller utträde på arbetsmarknaden som aktivt arbetssökande med eller utan föregående rehabilitering.

Tanken bakom dessa huvudlösa förslag är, att minska korttidsfrånvaron, vilket ska komma att minska och förkorta långtidssjukskrivningarna, och därigenom reducera antalet nya förtidspensioneringar kraftigt, något som knappast kommer att ske på det sätt som regeringen önskar, vilket varje tänkande människa utan ideologiska låsningar lätt inser, vid ett skärskådande av detta arbetsmaterial. På vilka grunder drar jag den slutsatsen?

Jo, bl.a. på följande helt uppenbara och lättförståeliga grunder:

  • Ytterligare karensdagar slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, och i synnerhet ensamstående föräldrar, ofta kvinnor i låglöneyrken. Ökad fattigdom gör ingen människa friskare, eftersom kronisk brist på pengar innebär skadligt förhöjda stressnivåer, inte bara hos föräldern, utan även hos barnen vilket är särskilt oroande, med tanke på det faktum att en hjärna stadd i utveckling är särskilt sårbar för ständig negativ stress och otrygghet, med konflikter och bråk som ofta följer i spåren av ekonomisk knapphet. En frisk människa kan lätt få sin sömn och därmed sin hälsa underminerad. Barn i fattiga familjer löper större risk att utveckla psykosocial ohälsa; vi har inte råd att i onödan producera ohälsa hos den generation som skall ta hand om och försörja oss på ålderns höst. En sjuk människa eller en människa med sviktande hälsa, kanske på gränsen till utmattning och som med dagens regler haft råd att stanna hemma ett par dar och därmed undvika kollaps, kommer definitivt att bli sjukare, respektive insjukna ordentligt, om dessa förslag genomförs.
  • Hårdare press på de sjukskrivna att tillfriskna och bli arbetsföra inom ett år, särskilt om de har diffusa diagnoser av typ utmattningssyndrom, får dem lätt att känna sig otrygga, trängda och ifrågasatta i en redan svår livssituation med kanske svåra smärtor, ångest, oro, nedstämdhet etc. beroende på diagnos, vilket givetvis medför förhöjda halter av stresshormon resulterande i sämre sömn och därmed ökat illamående, något som sannerligen inte påskyndar läkeprocessen, utan tvärtom fördröjer eller t.o.m. förhindrar den att komma igång. Fixerade tidsgränser som inte är flexibla är bara av ondo. Individuell avpassning bör gälla från vaggan till graven, eftersom vi är olika och har olika förutsättningar på alla områden.
  • Sätter man en sjuk människa eller en nedsliten människa med vacklande hälsa (gråzon) i ett socioekonomiskt skruvstäd och ger henne ekonomiska piskrapp, uteblir tillfrisknandet, respektive påskyndas insjuknandet, det är lika säkert som amen i kyrkan.
  • En människa med diffus diagnos, kanske kronisk åkomma på grund av kroniska underliggande problem/skador, och som trots eventuella rehabiliteringsinsatser inte tillfrisknar tillräckligt för att kunna arbeta ens deltid efter det år som sjukskrivning är tillåten, och som på grund av sin diffusa diagnos, inte beviljas förtidspension, utan tvingas ut i arbetslöshet trots sin arbetsoförmåga, lär inte bli friskare, utan snarare avlida, kanske genom självmord, eftersom socialen som i dylika fall är det sista halmstrået, de facto kan sätta sig på tvären och ge avslag på ansökan om socialbidrag, stödjande sig på det faktum att FK har friskförklarat personen ifråga, som enligt regelverket därmed är skyldig att skriva in sig på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, för att beviljas socialbidrag, vilket han/hon inte orkar som sjuk, vare sig diagnosen är diffus eller väldefinierad. Hur ska man kunna överleva i en sådan ytterst trängd livssituation som man inte själv har valt och inte själv kan påverka, har moderatdominansen inom regeringen tänkt?

På tevenyheterna igår hörde jag socialministern Christina Husmark Pehrson (m) säga (ungefärligt citerat):

Genom att införa ytterligare en karensdag, vill vi hjälpa människor till en bättre hälsa.

Var finns logiken i detta resonemang? Om människor inte har råd att stanna hemma vid sjukdom, kommer sjuknärvaron att öka rejält. Den som vid behov inte beviljas en kort tids sjukskrivning för att läka, kommer med stor sannolikhet att behöva bli långtidssjukskriven senare, och då kanske betydligt längre tid.

Man kan aldrig piska fram hälsa hos människor som lider av ohälsa. Istället behövs mer pengar till sjukvård och rehabilitering, samt respekt, lyhördhet och empati för den som förlorat sin hälsa, eller har vacklande sådan.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Pingat på intressant.se

Därför blev det maktskifte, men vem vann egentligen?

Vem vände vem ryggen? Behöver somliga partier ett nytt folk, eller folket nya partier?

Nalin Pekgul (s) uttryckte sig ungefär så här i tevenyheterna i slutet av förra veckan, uppenbarligen utan närmare eftertanke eller någon som helst självkritik:

”De som nu skulle behöva oss mest, vände istället oss ryggen i valet.”

Jaha, så nu ligger hela felet hos väljaren, som borde ha haft vett att lägga (s)-märkta valsedlar i sina kuvert, men som tyvärr inte förstod sitt eget bästa, utan gick vilse i alliansens djupa snårskogar och labyrinter, lockad av alla fagra löften om bättre tider? Som t.ex. löftet om att er välfärdspolitik skulle genomföras, plus lite till, om bara alliansen vann. Vi lär få se hur det blir med det.

Men var det inte istället ni socialdemokrater som valde att vända dessa väljare ryggen, i jakten på den välgödda medelklassens röster i det politiska mittfältet, där ni trängdes med alla andra riksdagspartier, och lämnade flankerna öppna för populistiska och främlingsfientliga partier som t.ex. Sverigedemokraterna?

Är ni inte ”goda” marknadsliberaler allesammans, fast somliga är det mer än vissa andra? Och om det är någonting som de flesta väljare skyr som pesten, så är det pissljummen politik, oavsett ideologisk kurs. Tyvärr är det sådan politik som ni socialdemokrater har stått för, under Göran Perssons tid vid makten: En ljummen, självgod och tillbakalutad marknadsliberal politik som mestadels framkallar en gäspning, men som stundom gör folk rent förbannade. Alliansens valmanifest var förvisso inte mindre marknadsliberalt än ert, men det gjorde intryck av att ta de problem och framtidsfrågor som oroar och engagerar folk mest, som t.ex. jobben och klimatförändringarna, på betydligt större allvar.

Kan det inte vara så enkelt, som att just de väljare som nu skulle behöva er mest, och som förr röstade på er, har känt sig partipolitiskt hemlösa en längre tid (Göran Perssons tid), eftersom de inte har känt igen ”sitt” f.d. arbetarparti, inte funnit det de sökt hos vänsterpartiet, och i ren vanmakt och frustration därför satt sin kanske sista tillit till den borgerliga alliansen, som faktiskt, om man skall vara ärlig, har fört upp just de ”mjuka” frågorna, som vård och omsorg med patientfokus, helhetsperspektiv och en bättre tillgänglighet inom vården, i valdebatterna, och i betydligt högre grad än vad ni själva har gjort?

Det största och kanske mest avgörande misstaget Göran Persson gjorde, var när han sade att jobben inte skulle bli någon valfråga. Självsäkert lutade han sig mot en framgångsrikt förd ekonomisk politik, när han uttalade orden: ”Nu ser vi att jobben kommer.” Jobben skulle komma per automatik, menade han. För jobbtillväxt behövdes ingen speciell politik, utöver den dittills förda budgetdisciplinära.

Det som (s), toppstyrt av Göran Persson, tog för givet, skulle visa sig vara en fatal missräkning, eftersom moderaterna valde att göra just jobben till sin huvudfråga, jobben som alltid varit socialdemokratins paradgren.

Som om denna missräkning inte vore nog, skulle moderaterna komma att föreslå en hel del skattesänkningar, och inte som under tidigt 90-tal gigantiska och helt verklighetsfrånvända, utan istället måttliga och helt vettiga skattesänkningar, och nu inte riktade till höginkomsttagare med stora förmögenheter främst, utan istället till låginkomsttagare. Vem tackar nej till detta?

Och är det något som kan få en traditionell socialdemokrat att gå i spinn, så är det snack om fler jobb och löften om förbättringar för låginkomsttagare. Detta som (s) misslyckades med, lyckades (m) med.

För många verkade det som om höger blev vänster, och vänster blev höger. Allt vändes 180 grader. Moderaterna profilerade sig som det nya arbetarpartiet med stora visioner om en bättre tillvaro för de sämst ställda, med allt sitt snack om riktiga nystartsjobb för de marginaliserade: ”Vi vill utveckla alla människor, så att de kan stå på egna ben.” Wow! Vem vill inte höra sådant? och ”Allt arbete ner till minsta timme skall uppmuntras.” och ”Jag har svårt att tro att en människa som kan ta hand om två barn hemma, inte skulle kunna orka arbeta en enda timme per dag.” var Reinfeldts kommentar till en förtidspensionerad tvåbarnsmammas oro över sin ekonomiska situation, om alliansen skulle vinna valet. Det lät som om man skulle kunna ha en åttondels lön + sju åttondelars förtidspension att leva på i Reinfeldts framtidsvision, och få känna att man bidrog med något. (Men försäkringskassan skulle sparka bakut inför sådant krångel)

Detta låter inte som rigida trygghetssystem gjutna i armerad (sossefierad) betong precis, utan mer som ett töjbart och flexibelt välfärdssystem, med möjlighet till individuell avpassning, typ. Men det som kommer att hända med denna tvåbarnsmammas verklighet, när maktskiftet är fullbordat i och med regeringsförklaringen, och alla vallöften skall omsättas i tuff realpolitik, kanske inte blir riktigt lika vackert som i Reinfeldts vision om ett samhälle, där alla kan växa av egen kraft.

Och här vill jag absolut invända: Av egen kraft? Ingen enda människa växer väl helt av egen kraft? I vilket samhälle som helst är vi alla i någon mån beroende av andra, för att kunna leva överhuvudtaget. Ett samhälle helt utan beroende skulle bli ett iskallt, egoistiskt, hänsynslöst, helt atomiserat och superindividualistiskt samhälle, där ingen skulle orka leva, där inget skulle fungera särskilt länge. Vi har gått lite väl långt när det gäller oberoende och självständighet. Ensamhet, särskilt i våra storstäder, blev många människors bittra öde, när rädslan för beroende tog överhanden.

Vi växer genom att stötta varandra, genom solidaritet. På lång sikt står ett samhälle och faller med hur många människor som fått lov att växa ut i sin fulla potential, eller växa efter förmåga. Man kan inte fortsätta att pressa ut människor i marginalen, utan att det får oönskade konsekvenser. Detta borde Persson ha reflekterat över och gjort till en stor valfråga, istället för att fortsätta att tiga om det växande utanförskapet:

Hur man ska hjälpa människor med funktionsnedsättning att ta vara på sin potential?

Alliansen tänkte fritt men kanske inte helt rätt kring detta. Persson & Ohly tänkte inte alls, kanske på grund av ideologiska låsningar. Att tänka ungefär rätt är bättre än att inte tänka alls. Att tänka exakt fel är värst, vilket Persson gjorde beträffande valets huvudfråga; jobben. Mp vågade inte tänka sina tankar till slut, vilket var synd eftersom de tänkte och uttalade halva tanken exakt rätt. Alla utom Persson & Ohly med partier förstod att man inte kan möta morgondagens problem med gårdagens lösningar.

Mot ett revolutionärt blått arbetarparti som lyfte fram utanförskapet och de mjuka frågorna, stod en sönderregerad, tröttkörd, tillbakalutad och konservativ socialdemokrati, utan framtidsvisioner, som mest snackade plånboksfrågor, som sänkt maxtaxa och höjda ersättningsnivåer. Inte ens insikten om att tänderna är en del av kroppen, var man ensam om. Men det var en bra men sen insikt. Kanske behöver socialdemokratin och dess stödpartier en time out på fyra år, för att analysera fram vad som gått snett i samhällsbygget, och för att fundera över om man kanske borde ändra sin ideologiska kurs. Men någon klocka borde ha ringt för länge sedan, men om man är döv på bägge öronen, ser dåligt, (politiskt menar jag) och har störd verklighetsuppfattning, så… Tja…

Alltför långvariga maktinnehav inte bara korrumperar utan vad värre är, likriktar tänkandet. På alla nivåer anpassar man sitt tänkande till vad det regerande partiet vill att man ska tänka, även om man lever i en demokrati med yttrandefrihet och fria val. Detta alldeles oavsett vilket parti som under alltför lång tid regerar. Gradvis leder denna mentala likriktning till konsensus och krav på politisk korrekthet inom alltfler politikområden, varför den rent ideologiska debatten blir alltmer urvattnad och andefattig. Resultatet blir på tid och längd en mental enpartistat. Historien har lärt oss att det finns en gräns för hur pass långt ett samhälle kan likriktas i tänkandet, innan människorna revolterar och välter systemet över ända.

Mot bakgrund av detta finns det därför goda skäl att tvärtemot det ovannämnda (vänster och höger byter plats), istället anta att blocken har blivit så pass lika varandra, såväl ideologiskt som realpolitiskt, att de flyter ihop till ett enda block i mittenfåran, och i såfall är vi nog ganska illa ute, inom en rätt snar framtid. Ute på flankerna finns en hel del inte så värst trevliga småpartier, redo att suga upp det växande utanförskapets missnöjesyttringar, som de etablerade riksdagspartierna inte bryr sig om när det kommer till kritan… Om nu inte jobben växer till i den stora omfattning som Reinfeldt & co har lovat, och man blir tvungen att skära i vård och omsorg, för att finansiera utlovade och genomförda skattesänkningar. Ja, Gud (eller någon annan potentat) hjälpe oss…

Kanske valet i själva verket var en tävlan i konsten att föra klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik? Vem gör det bäst? Rött eller blått block? Blev valutgången en seger för socialdemokratin och dess samhällsmodell, en seger såväl realpolitiskt som ideologiskt?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har skrivit en intressant debattartikel (publicerad i DN häromdagen), där han driver denna tes, kanske något in absurdum, och som jag känner viss tvekan inför, samtidigt som jag medger att den har sina poänger. Själv har jag funderat lite i de banorna, men en statsvetare uttrycker det så mycket bättre. Bl.a. skriver han så här (exakt citerat):

”De verkliga segrarna i politiken kommer när man lyckas få sina motståndare att tänka och känna som man själv – när ens verklighetsuppfattning och politiska ideal blir det som samhällsvetare benämner hegemonisk. Dit har den svenska socialdemokratin nu nått. Visserligen kommer det i nominella termer att sitta företrädare för andra partier vid köttgrytorna och visst kan åsynen av detta svida i en och annan rättrogen eller simpelt makthungrig socialdemokratisk själ. Men alla analyser vi matas med av det historiska nederlag som socialdemokratins valresultat innebär glömmer att när det gäller sakpolitiken är detta ett segerval om inte för partiet så för den socialdemokratiska samhällsmodellen.” Läs mer…

Under socialdemokraternas väldigt långa regeringsinnehav, har Sverige inte bara demokratiserats, utan därtill socialdemokratiserats in i minsta vrå. Därför kan det vara så illa ställt som Bo Rothstein menar, om han nu menar att det är illa ställt. Själv skulle jag vilja uttrycka det mer brutalt och med en betydligt negativare klangbotten: Sveriges utveckling mot en mental enpartistat har fullbordats i och med detta val. Eller så har både Rothstein och jag helt fel, och maktskiftet blir början på ett långtgående systemskifte, som kan sluta med nästan vad som helst. Först om fyra år kan vi börja ana varthän det barkar. Vi lär få veta om moderaterna verkligen har genomgått en så pass radikal förvandling, en metamorfos, eller om det mest handlade om valstrategi i jakten på makten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

 

Städa era hem själva eller sätt fart på era män!

Gärna skattesubventionerade hushållsnära tjänster, men absolut inte till högavlönade män och kvinnor som sätter karriären och statusjakten främst, och som är för fina för att kunna städa sitt eget hem, utan till gamla, sjuka och handikappade, som helt enkelt inte orkar eller kan städa själva.

”Tänk vad underbart det skulle vara att komma hem på fredag kväll, trött efter en lång arbetsvecka, och få se sitt hem skinande rent och välstädat, kläderna tvättade och strukna, och få sätta sig och äta vid ett dukat bord!” Säger Maud Olofsson, euforiskt.

Javisst, vem skulle inte önska sig en sådan kravlös tillvaro hemma, efter en lång arbetsdag? Frågan är bara: Vilka skulle kunna ha råd med hemhjälp i den omfattningen eller i någon som helst omfattning, om man nu skulle välja att prioritera skattesubventionering av hushållsnära tjänster, för att dels underlätta livet för heltidsarbetande (främst) kvinnor i karriären som inte kan sätta fart på sina män hemma, eller misstror deras förmåga att städa, dels skapa en massa nya arbetstillfällen? Som bättre kan skapas på annat sätt, så att inte utvecklingen mot allt lägre löner drivs på.

Ja, inte är det de som bäst skulle behöva lite avlastning hemma, nämligen alla de lågavlönade heltidsarbetande och ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, kanske med flera små barn, som har slitsamma och stressiga arbeten inom offentlig sektor som t.ex. vård och omsorg, städning m.m., med få om ens några möjligheter att påverka sin arbetssituation, som inte sällan får nöja sig med vikariat eller andra otrygga anställningsvillkor, inte kan eller har råd att åka på semester som andra, och som inte har de möjligheter till kompetensutveckling och karriär, som man har inom andra betydligt mer flashiga statusyrken.

Efter stressiga och i vissa fall monotona och rent själsdödande arbetsuppgifter, kommer de hem till matlagning, disk och tvätt, efter att ha hämtat trötta barn på dagis, uttröttade och med en ständigt gnagande oro över att det alltid är så mycket månad kvar i slutet av pengarna, med dåligt samvete över att ha så lite tid och ork över för barnen, deras skolarbete och fritid. De har ingen partner som kan hjälpa till med hushållsarbetet.

Inte heller skulle de ha råd att köpa ens ett par timmars städhjälp i månaden, även om det vore rejält subventionerat med skattemedel, på bekostnad av något annat som dessa lågavlönade ensamstående föräldrar inte alls kan undvara, som barnomsorg av god kvalitet, samt bra sjukpenning och a-kassa vid behov. Dessa ensamstående med dålig ekonomi, föredrar Maud Olofsson att inte nämna med ett ord. Det är medelklasskvinnorna på karriärstegen som hon riktar sig till.

Det är skillnad på tjänster och tjänster. För att bygga om huset, måla fasaden eller lägga om taket krävs lite kunnande och handlag. Det går inget vidare om man har ”tummen mitt i handen”, medan vem som helst, som är fullt frisk och inte svårt handikappad, klarar av att både laga mat, diska, städa och tvätta, om man bara vill. Men vissa karriärister vill helt enkelt inte befatta sig med sådant som de kallar skitjobb. De vill bara arbeta med sådant som är personlighetsutvecklande, som befrämjar karriären och fyller plånboken. Ingen människa ska arbeta så mycket, så att hon inte hinner eller orkar städa sitt eget hem, laga sin mat, diska, och tvätta sina egna och sina barns kläder.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , ,

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige: ”Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.”

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

 

Lögn i helvete, Göran Persson!

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson. 
 
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
 
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
 
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp.  Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:     
 
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
 
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
 
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.    
 
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning, vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk.  Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
 
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
 
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta. 
 
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster.  Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
 
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
 
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
 
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden. 
 
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
 
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
 
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
 
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
 
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , ,

 

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.
 
Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.
 
Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:
 
”Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.”
 
Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.
 
Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):
 
Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.
 
Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?
 
Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är. 
 
Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.
 
Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?
 
Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).
 
Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , , ,







 

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Vi dör inte.

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , ,

Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige.

 

Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

 

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

 

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

 

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

 

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

 

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

 

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

 

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

 

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 öppet arbetslösa (i mycket runda slängar). Det var väl inte så svårt?

 

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

 

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!