Min väg till permanent utanförskap gick via arbetslinjen

Naturligtvis vill jag med ett inlägg på denna blogg stödja det påskupprop mot utförsäkringen av de sjuka, som Resursbloggen har startat, inte minst därför att jag anser att socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons hänsynslösa korståg gentemot de sjuka rimmar synnerligen illa med folkhälsominister Maria Larssons nollvision för självmord, och de båda sitter faktiskt i samma regering, vars politik kan sägas vara ytterst motsägelsefull. I SvD stod för ett tag sedan att läsa:

Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ ”nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

 

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

 

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

 

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

 

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

 

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

 

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad ”experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

 

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt ”väljer” man (eg. tvingas man välja) att ”dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

 

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av ”Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

 

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett ”golv” med väldigt stora hål; under det ”golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

 

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

 

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

 

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

 

I en huvudledare i DN ”Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag ”gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

 

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

 

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten ”Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

 

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

 

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

 

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

 

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

 

Det sociala ”tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade ”tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

 

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

 

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka ”plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

 

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en ”kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna ”kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska ”skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt ”yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för ”kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

 

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika ”ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

 

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala ”tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

 

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

 

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

 

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit ”normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

 

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

 

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de ”normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet ”normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

 

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte ”valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen ”… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: ”Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

 

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se