Kontraproduktivt förslag om ytterligare karensdag

DN har ett arbetsmaterial från Finans- och Socialdepartementen läckt ut, med ett alldeles vansinnigt och dessutom kontraproduktivt förslag om att införa ytterligare en karensdag vid sjukskrivning utöver den karensdag som nu finns. Som om detta inte vore mer än nog beträffande såväl dumhet och negativ människosyn som förakt och okänslighet gentemot människor med bräcklig hälsa, överväger man att införa ytterligare karensdagar efter sjukskrivningsperioder på exempelvis 14 eller 90 dagar. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas inom den arbetsplats man är anställd vid (Finns det andra uppgifter man kan utföra?). Inget fel i det, bara man från FK är lyhörd gentemot den sjukskrivne, beträffande hans/hennes faktiska funktionsnedsättning. Vad som däremot är tveksamt är förslaget att redan efter sex månaders sjukskrivning pröva arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden förekommande arbetsuppgifter, samt att ingen, utöver dem som väntar på medicinsk behandling, skall få vara sjukskriven längre tid än ett år. Därefter väntar antingen sjukersättning (f.d. förtidspension) för ”en liten och väldefinierad grupp med tydlig diagnos, inte för dem med diffusa diagnoser”, eller utträde på arbetsmarknaden som aktivt arbetssökande med eller utan föregående rehabilitering.

Tanken bakom dessa huvudlösa förslag är, att minska korttidsfrånvaron, vilket ska komma att minska och förkorta långtidssjukskrivningarna, och därigenom reducera antalet nya förtidspensioneringar kraftigt, något som knappast kommer att ske på det sätt som regeringen önskar, vilket varje tänkande människa utan ideologiska låsningar lätt inser, vid ett skärskådande av detta arbetsmaterial. På vilka grunder drar jag den slutsatsen?

Jo, bl.a. på följande helt uppenbara och lättförståeliga grunder:

  • Ytterligare karensdagar slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, och i synnerhet ensamstående föräldrar, ofta kvinnor i låglöneyrken. Ökad fattigdom gör ingen människa friskare, eftersom kronisk brist på pengar innebär skadligt förhöjda stressnivåer, inte bara hos föräldern, utan även hos barnen vilket är särskilt oroande, med tanke på det faktum att en hjärna stadd i utveckling är särskilt sårbar för ständig negativ stress och otrygghet, med konflikter och bråk som ofta följer i spåren av ekonomisk knapphet. En frisk människa kan lätt få sin sömn och därmed sin hälsa underminerad. Barn i fattiga familjer löper större risk att utveckla psykosocial ohälsa; vi har inte råd att i onödan producera ohälsa hos den generation som skall ta hand om och försörja oss på ålderns höst. En sjuk människa eller en människa med sviktande hälsa, kanske på gränsen till utmattning och som med dagens regler haft råd att stanna hemma ett par dar och därmed undvika kollaps, kommer definitivt att bli sjukare, respektive insjukna ordentligt, om dessa förslag genomförs.
  • Hårdare press på de sjukskrivna att tillfriskna och bli arbetsföra inom ett år, särskilt om de har diffusa diagnoser av typ utmattningssyndrom, får dem lätt att känna sig otrygga, trängda och ifrågasatta i en redan svår livssituation med kanske svåra smärtor, ångest, oro, nedstämdhet etc. beroende på diagnos, vilket givetvis medför förhöjda halter av stresshormon resulterande i sämre sömn och därmed ökat illamående, något som sannerligen inte påskyndar läkeprocessen, utan tvärtom fördröjer eller t.o.m. förhindrar den att komma igång. Fixerade tidsgränser som inte är flexibla är bara av ondo. Individuell avpassning bör gälla från vaggan till graven, eftersom vi är olika och har olika förutsättningar på alla områden.
  • Sätter man en sjuk människa eller en nedsliten människa med vacklande hälsa (gråzon) i ett socioekonomiskt skruvstäd och ger henne ekonomiska piskrapp, uteblir tillfrisknandet, respektive påskyndas insjuknandet, det är lika säkert som amen i kyrkan.
  • En människa med diffus diagnos, kanske kronisk åkomma på grund av kroniska underliggande problem/skador, och som trots eventuella rehabiliteringsinsatser inte tillfrisknar tillräckligt för att kunna arbeta ens deltid efter det år som sjukskrivning är tillåten, och som på grund av sin diffusa diagnos, inte beviljas förtidspension, utan tvingas ut i arbetslöshet trots sin arbetsoförmåga, lär inte bli friskare, utan snarare avlida, kanske genom självmord, eftersom socialen som i dylika fall är det sista halmstrået, de facto kan sätta sig på tvären och ge avslag på ansökan om socialbidrag, stödjande sig på det faktum att FK har friskförklarat personen ifråga, som enligt regelverket därmed är skyldig att skriva in sig på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, för att beviljas socialbidrag, vilket han/hon inte orkar som sjuk, vare sig diagnosen är diffus eller väldefinierad. Hur ska man kunna överleva i en sådan ytterst trängd livssituation som man inte själv har valt och inte själv kan påverka, har moderatdominansen inom regeringen tänkt?

På tevenyheterna igår hörde jag socialministern Christina Husmark Pehrson (m) säga (ungefärligt citerat):

Genom att införa ytterligare en karensdag, vill vi hjälpa människor till en bättre hälsa.

Var finns logiken i detta resonemang? Om människor inte har råd att stanna hemma vid sjukdom, kommer sjuknärvaron att öka rejält. Den som vid behov inte beviljas en kort tids sjukskrivning för att läka, kommer med stor sannolikhet att behöva bli långtidssjukskriven senare, och då kanske betydligt längre tid.

Man kan aldrig piska fram hälsa hos människor som lider av ohälsa. Istället behövs mer pengar till sjukvård och rehabilitering, samt respekt, lyhördhet och empati för den som förlorat sin hälsa, eller har vacklande sådan.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Pingat på intressant.se

Utbrändhet är ingen psykisk sjukdom!

 

Man upphör aldrig att förvånas över vissa programledares okunnighet som verkar vara obotlig. För några dagar sedan handlade morgonens nyhetstimme på P1 om s.k. utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta benämningen på stress- (sömnbrist-) relaterad ohälsa, som är en medicinsk gråzon mellan kropp och psyke, ett tillstånd av djupgående förslitning i hela organismen, obalans på grund av störd återhämtningsförmåga, dvs. långvarig svår sömnbrist, inget annat.

 

En kvinnlig programledare som heter Kvartoft, om jag inte missminner mig, visade prov på en fundamental okunnighet, när hon kallade dem som har drabbats av s.k. utbrändhet för psykiskt sjuka. Jag som själv utvecklade detta sömnbristrelaterade stressmedicinska ohälsotillstånd 1983, efter sex år med extremt lite sömn (Oftast låg jag sömnlös fem (5) nätter i sträck, för att därefter under helgen sova två (2) normala nätter. Sammanlagt ungefär 14 – 16 tim./vecka) i den ålder då sömnen är som mest avgörande för den framtida hälsan (mellan 17 – 23 års ålder), studsade till av förvåning över att man än idag, i media som radio och TV, inte kan förstå skillnaden mellan stressmedicinska ohälsotillstånd som är av psykosocial natur, och de rent psykiatriska diagnoserna, inte kan förstå skillnaden mellan att vara utsliten av sömnbrist (= negativ stress i sig) och att vara psykiskt sjuk.

 

Givetvis mår man dåligt i både kropp och psyke efter den nedslitningsprocess som det innebär att tvingas arbeta heltid utan sömn, vilket man är tvungen till så länge man bedöms vara frisk, enligt dagens regelverk. Men det är inte samma sak som att lida av en psykisk sjukdom eller ens ha psykiska problem! Illamåendet är symptom på skadlig stress (på grund av sömnbrist), en alldeles naturlig reaktion hos varje kännande varelse, inte något sjukt eller stört i psyket hos den som drabbats.

 

Kanske ni reportrar på nyhetsredaktionerna borde ta itu med att granska själva grundkonstruktionen i våra socialförsäkringssystem, analysera på djupet, inte vara så förbannat politiskt korrekta, inte så övermåttan lojala mot systemet, inte hela tiden fokusera så mycket på det sjuka hos individen, på ohälsan i sig, utan istället fundera över vad det är i samhällssystemet som får många människor, även mycket starka och stryktåliga, att sova dåligt och därmed såsmåningom må dåligt i såväl kropp som själ. Varför erkänner vi inte de bortdefinierade gråzonerna mellan det friska och det sjuka, även i försäkringsmedicinskt hänseende, när man nu inom vården börjat göra det? Begynnande utbrändhet och dess förstadium sömnlöshet ligger ju i just den medicinska gråzonen, som våra sociala ingenjörer valde att helt bortse ifrån och bortdefiniera, vid uppbyggandet av välfärdsstaten, folkhemmet. Vad innebär t.ex. arbetslinjen för den som är frisk per medicinsk definition MEN kroniskt sömnlös? Oundviklig färd rakt in i den berömda ”väggen”! Det handlar inte om karriärister som omdömeslöst rusar in i ”väggen”, medan de försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, även om det förvisso finns sådana dårar.

 

Men man kanske inte ska bli förvånad med tanke på att de som utger sig för att vara experter, inte anstränger sig för att utreda de tankehärvor som finns i sådana hjärnor som ovannämnda programledares, och råda bot på den okunnighet som finns i vårt samhälle. Häromdagen surfade jag in på den hemsida som Svenskt Centrum för Stressmedicin har (www.stressmedicin.se), och blev rätt förvånad över hur mager den var ur innehållssynpunkt. Man arbetar inte arselet av sig, direkt.

 

Upplysandet om vad utmattningssyndrom egentligen är för någonting, får vi som lider av eller har lidit av, stå för så gott vi kan och orkar. Själv har jag i åratal skrivit om detta som jag hade en relativt djup insikt i, redan för 20 – 25 år sedan.

 

Min intuitiva kunskap rotad i djup självinsikt kom då på kollisionskurs med läkares och psykologers fyrkantiga och verklighetsfrånvända akademiska kunskaper.

 

Jag blev övermåttan förvånad när jag för en tid sedan fick veta att en forskare vid Karolinska Institutet hade doktorerat på utbrändhet och kommit fram till det mest självklara bland alla självklarheter, nämligen att utbrändhet orsakas av långvarig svår sömnbrist. Hon hade fastställt det samband som borde vara uppenbart för varje tänkande människa sedan urminnes tider (utbrändhet har ju funnits sedan Antiken). Samtidigt som jag blir rätt trött och lite uppgiven inför tanken att man överhuvudtaget kan ta ut en doktorsexamen efter att ha fastställt ett alldeles självklart orsakssammanhang (orsak – verkan); att kronisk grav sömnbrist faktiskt måste slita ner och mala sönder vilken människa som helst, även den starkaste, tömma henne på energi, och leda till djup förslitning och energilöshet, vilket ger både fysiska och psykiska symptom såsmåningom, samtidigt som jag blir glad över att en auktoritet, en forskare har gett mig rätt på varenda punkt, efter så lång kamp mot enfalden som jag har fått föra inom den fullkomligt inkompetenta och av systemet kastrerade psykiatrin, och som jag aldrig behövde och således inte hade någon nytta av, men tvingades ha kontakt med och behandlas av, mot problem som jag aldrig någonsin har lidit av i hela mitt liv; psykiska problem … Jag var utbränd av ständig sömnlöshet, INTE psykiskt sjuk eller störd … En helvetes förbannat stor skillnad, Kvartoft … har glömt ditt förnamn … Camilla?

 

Sedan kan man säkerligen utveckla en psykisk sjuklighet med tiden, om man alltför länge får gå med en obehandlad eller felbehandlad utbrändhet med långvarig svår sömnstörning i botten och känner sig helt missförstådd, särskilt om man redan som litet barn har lidit av sömnlöshet. Ju yngre man är, desto skadligare inverkan på psyket. Själv sov jag normalt nästan ända fram till arton (18) års ålder, (trots en stressig, otrygg och konfliktladdad uppväxt), därför klarade jag mig bra psykiskt.