De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

 

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är ”orkidébarn” (ömtåliga barn) eller ”maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

 

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: – Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: – Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

 

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

 

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

 

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: ”Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

 

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

 

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

 

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en ”drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

 

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

 

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: ”Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

 

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och ”arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

 

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

 

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

 

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

En reaktion på ”Om utanförskapets, den psykiska ohälsans och våldets mekanismer – Orsak och verkan

  1. Mona. Jag håller inte med om att våld i alla fall handlar om att ha en brist. Och jag tror absolut att självmord kan vara ett fritt val.

    Men vi börjar med våld: Våld är, hur än den våldsamma mår, alltid ett försk att ta kontrollen. Självklart är människor mer benägna till våld, om de har en brist i sin verbala kommunikation och har fått våldsamma förebilder i form av aga eller annan våldskultur under sin uppväxt. Men det beror ju på att våld är tabu som kontrollmedel i detta samhälle, utom nödvärn och polisens våld för att hålla ordningen. Det är förbjudet enligt lag och den som öveträder gränsen kan komma att bli straffad. Detta skrämmer folk från att använda våld. Men eftersom det är mer OK inom denna patriarkala kultur för en högt uppsatt journalist-kvinna att ge en man en örfil inför rullande kameror (kvinnan har ju ändå offerlegitimitet i egenskap av ”det svagare könet”), så räds hon inte att göra det: http://tobiasstruck.blogspot.com/2008/03/janne-borde-polisanmla-anne.html

    Har denna kvinna en brist, mår hon dåligt, är hon stressad? Ja, kanske, men hon hade säkerligen behärskat sig om hon visste att det skulle kosta henne att slå den som avviker från hennes mening. Men kanske mår hon bra? Har du frågat henne? Kanske mådde hon ännu bättre när hon fick slå Janne? Kanske är makt det enda som får en människa att må riktigt bra – att vara älskad är ju osäkert och kan variera från dag till dag. Då är det ju särskilt viktigt att samhället har hårda gränser för vad som är tillåtet maktsträvande och vad som är otillbörligt, rakt av, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet etc.

    Vad gäller självmordet, så har vi exempelvis dödshjälpen (finns kliniker i Schweiz för den som är intresserad), det rituella självmordet för att tvätta bort vanhedern (sepukko), självmordet som politisk kamp för uppmärksamhet till den egna gruppen (personer som bränner upp sig själva under demonstrationer), självmordet som hämnd (vissa självmordsbrev avslöjar detta motiv), självmordet som del i terror (självmordsbombare).

    Men jag förstår att du inte avser dessa självmord, utan de som har med renodlad psykisk ohälsa att göra. De som begår självmord i denna avdelning kan lida av schizofrena vanföreställningar (exempelvis röster som talar om för dem att hoppa från en bro etc.), borderline personlighetsstörning (de har en självdestruktiv impulsivitet som gör att de kan komma att kasta sig ut från en hög höjd, framför ett tåg eller liknande när det blir som värst), missbrukare (de kommer i psykotiska eller akut depressiva tillstånd till följd av drogerna), eller tillhör de den största gruppen, de deprimerade.

    Depressioner är ofta svårbotade, särskilt de som slutar i självmord. Vad gäller samhällets och kulturens påverkan, så är det svårt att veta om det är det moderna samhällets strukturer som orsakar dessa depressioner – eller om det är inre konflikter som uppstår i traditionella diskursers möte med moderniteten. Jag skulle tro att det är det senare. Men självklart finns det många justeringar som behöver göras innan moderniteten kan bli harmonisk med människans grundläggande behov. Jag tror att det är bättre att satsa på dessa justeringar, som exempelvis engagemanget i kommunernas lokala föreningar etc. än att höja skatten och dela ut ännu mer pengar till vård, skola och socialt stöd. Det går redan 70 % av alla skattepengar till detta. Det är ju kommunerna som får ta de största smällarna – och det är svårt för en hel kommun som kommer i beorende, att resa sig igen. De tärande kan komma i ett permanent utanförskap utan någon egentlig anledning. Och saknar de ett incitament för att vara aktivt arbetssökande etc. – så kan de komma att bli så många, att de skatteintäkter som behövs för att tillgodose de utsattas behov uteblir… Jag märker ju på dig att du skyller ditt utanförskap på ett ”systemfel”. Jag skulle vilja fråga: Vad skall få dig att ta ansvar för ditt liv, sluta att tycka synd om dig själv och bli aktivt sökande en lösning? Det är inte omöjlgt att 500 kr mindre i månaden gör just susen.

    Dock är jag precis som du socialliberal och är helt för att det finns ett socialt skyddsnät finansierat av offentliga medel. Hur omfattande det skall vara och var gränsen måste gå för det frivilliga samhället att aktiveras, det är en ständig avvägning, men vi hamnar snett om vi slutar uppmuntra individer i kommunerna att ta hand om varandra vid sidan av statens hjälp. Enskilda behöver ges kraft och ekonomisk frihet att stödja, ge jobb, ge plats i föreningarnas projekt etc. Då kan nog hoppet växa hos sådana som du och jag, som går arbetslösa och känner oss utanför. Då kanske vi tar oss ut i vårsolen och gör några ärliga försök. Vad tror du?

Comments are now closed.