Vem vände vem ryggen? Behöver somliga partier ett nytt folk, eller folket nya partier?

Nalin Pekgul (s) uttryckte sig ungefär så här i tevenyheterna i slutet av förra veckan, uppenbarligen utan närmare eftertanke eller någon som helst självkritik:

”De som nu skulle behöva oss mest, vände istället oss ryggen i valet.”

Jaha, så nu ligger hela felet hos väljaren, som borde ha haft vett att lägga (s)-märkta valsedlar i sina kuvert, men som tyvärr inte förstod sitt eget bästa, utan gick vilse i alliansens djupa snårskogar och labyrinter, lockad av alla fagra löften om bättre tider? Som t.ex. löftet om att er välfärdspolitik skulle genomföras, plus lite till, om bara alliansen vann. Vi lär få se hur det blir med det.

Men var det inte istället ni socialdemokrater som valde att vända dessa väljare ryggen, i jakten på den välgödda medelklassens röster i det politiska mittfältet, där ni trängdes med alla andra riksdagspartier, och lämnade flankerna öppna för populistiska och främlingsfientliga partier som t.ex. Sverigedemokraterna?

Är ni inte ”goda” marknadsliberaler allesammans, fast somliga är det mer än vissa andra? Och om det är någonting som de flesta väljare skyr som pesten, så är det pissljummen politik, oavsett ideologisk kurs. Tyvärr är det sådan politik som ni socialdemokrater har stått för, under Göran Perssons tid vid makten: En ljummen, självgod och tillbakalutad marknadsliberal politik som mestadels framkallar en gäspning, men som stundom gör folk rent förbannade. Alliansens valmanifest var förvisso inte mindre marknadsliberalt än ert, men det gjorde intryck av att ta de problem och framtidsfrågor som oroar och engagerar folk mest, som t.ex. jobben och klimatförändringarna, på betydligt större allvar.

Kan det inte vara så enkelt, som att just de väljare som nu skulle behöva er mest, och som förr röstade på er, har känt sig partipolitiskt hemlösa en längre tid (Göran Perssons tid), eftersom de inte har känt igen ”sitt” f.d. arbetarparti, inte funnit det de sökt hos vänsterpartiet, och i ren vanmakt och frustration därför satt sin kanske sista tillit till den borgerliga alliansen, som faktiskt, om man skall vara ärlig, har fört upp just de ”mjuka” frågorna, som vård och omsorg med patientfokus, helhetsperspektiv och en bättre tillgänglighet inom vården, i valdebatterna, och i betydligt högre grad än vad ni själva har gjort?

Det största och kanske mest avgörande misstaget Göran Persson gjorde, var när han sade att jobben inte skulle bli någon valfråga. Självsäkert lutade han sig mot en framgångsrikt förd ekonomisk politik, när han uttalade orden: ”Nu ser vi att jobben kommer.” Jobben skulle komma per automatik, menade han. För jobbtillväxt behövdes ingen speciell politik, utöver den dittills förda budgetdisciplinära.

Det som (s), toppstyrt av Göran Persson, tog för givet, skulle visa sig vara en fatal missräkning, eftersom moderaterna valde att göra just jobben till sin huvudfråga, jobben som alltid varit socialdemokratins paradgren.

Som om denna missräkning inte vore nog, skulle moderaterna komma att föreslå en hel del skattesänkningar, och inte som under tidigt 90-tal gigantiska och helt verklighetsfrånvända, utan istället måttliga och helt vettiga skattesänkningar, och nu inte riktade till höginkomsttagare med stora förmögenheter främst, utan istället till låginkomsttagare. Vem tackar nej till detta?

Och är det något som kan få en traditionell socialdemokrat att gå i spinn, så är det snack om fler jobb och löften om förbättringar för låginkomsttagare. Detta som (s) misslyckades med, lyckades (m) med.

För många verkade det som om höger blev vänster, och vänster blev höger. Allt vändes 180 grader. Moderaterna profilerade sig som det nya arbetarpartiet med stora visioner om en bättre tillvaro för de sämst ställda, med allt sitt snack om riktiga nystartsjobb för de marginaliserade: ”Vi vill utveckla alla människor, så att de kan stå på egna ben.” Wow! Vem vill inte höra sådant? och ”Allt arbete ner till minsta timme skall uppmuntras.” och ”Jag har svårt att tro att en människa som kan ta hand om två barn hemma, inte skulle kunna orka arbeta en enda timme per dag.” var Reinfeldts kommentar till en förtidspensionerad tvåbarnsmammas oro över sin ekonomiska situation, om alliansen skulle vinna valet. Det lät som om man skulle kunna ha en åttondels lön + sju åttondelars förtidspension att leva på i Reinfeldts framtidsvision, och få känna att man bidrog med något. (Men försäkringskassan skulle sparka bakut inför sådant krångel)

Detta låter inte som rigida trygghetssystem gjutna i armerad (sossefierad) betong precis, utan mer som ett töjbart och flexibelt välfärdssystem, med möjlighet till individuell avpassning, typ. Men det som kommer att hända med denna tvåbarnsmammas verklighet, när maktskiftet är fullbordat i och med regeringsförklaringen, och alla vallöften skall omsättas i tuff realpolitik, kanske inte blir riktigt lika vackert som i Reinfeldts vision om ett samhälle, där alla kan växa av egen kraft.

Och här vill jag absolut invända: Av egen kraft? Ingen enda människa växer väl helt av egen kraft? I vilket samhälle som helst är vi alla i någon mån beroende av andra, för att kunna leva överhuvudtaget. Ett samhälle helt utan beroende skulle bli ett iskallt, egoistiskt, hänsynslöst, helt atomiserat och superindividualistiskt samhälle, där ingen skulle orka leva, där inget skulle fungera särskilt länge. Vi har gått lite väl långt när det gäller oberoende och självständighet. Ensamhet, särskilt i våra storstäder, blev många människors bittra öde, när rädslan för beroende tog överhanden.

Vi växer genom att stötta varandra, genom solidaritet. På lång sikt står ett samhälle och faller med hur många människor som fått lov att växa ut i sin fulla potential, eller växa efter förmåga. Man kan inte fortsätta att pressa ut människor i marginalen, utan att det får oönskade konsekvenser. Detta borde Persson ha reflekterat över och gjort till en stor valfråga, istället för att fortsätta att tiga om det växande utanförskapet:

Hur man ska hjälpa människor med funktionsnedsättning att ta vara på sin potential?

Alliansen tänkte fritt men kanske inte helt rätt kring detta. Persson & Ohly tänkte inte alls, kanske på grund av ideologiska låsningar. Att tänka ungefär rätt är bättre än att inte tänka alls. Att tänka exakt fel är värst, vilket Persson gjorde beträffande valets huvudfråga; jobben. Mp vågade inte tänka sina tankar till slut, vilket var synd eftersom de tänkte och uttalade halva tanken exakt rätt. Alla utom Persson & Ohly med partier förstod att man inte kan möta morgondagens problem med gårdagens lösningar.

Mot ett revolutionärt blått arbetarparti som lyfte fram utanförskapet och de mjuka frågorna, stod en sönderregerad, tröttkörd, tillbakalutad och konservativ socialdemokrati, utan framtidsvisioner, som mest snackade plånboksfrågor, som sänkt maxtaxa och höjda ersättningsnivåer. Inte ens insikten om att tänderna är en del av kroppen, var man ensam om. Men det var en bra men sen insikt. Kanske behöver socialdemokratin och dess stödpartier en time out på fyra år, för att analysera fram vad som gått snett i samhällsbygget, och för att fundera över om man kanske borde ändra sin ideologiska kurs. Men någon klocka borde ha ringt för länge sedan, men om man är döv på bägge öronen, ser dåligt, (politiskt menar jag) och har störd verklighetsuppfattning, så… Tja…

Alltför långvariga maktinnehav inte bara korrumperar utan vad värre är, likriktar tänkandet. På alla nivåer anpassar man sitt tänkande till vad det regerande partiet vill att man ska tänka, även om man lever i en demokrati med yttrandefrihet och fria val. Detta alldeles oavsett vilket parti som under alltför lång tid regerar. Gradvis leder denna mentala likriktning till konsensus och krav på politisk korrekthet inom alltfler politikområden, varför den rent ideologiska debatten blir alltmer urvattnad och andefattig. Resultatet blir på tid och längd en mental enpartistat. Historien har lärt oss att det finns en gräns för hur pass långt ett samhälle kan likriktas i tänkandet, innan människorna revolterar och välter systemet över ända.

Mot bakgrund av detta finns det därför goda skäl att tvärtemot det ovannämnda (vänster och höger byter plats), istället anta att blocken har blivit så pass lika varandra, såväl ideologiskt som realpolitiskt, att de flyter ihop till ett enda block i mittenfåran, och i såfall är vi nog ganska illa ute, inom en rätt snar framtid. Ute på flankerna finns en hel del inte så värst trevliga småpartier, redo att suga upp det växande utanförskapets missnöjesyttringar, som de etablerade riksdagspartierna inte bryr sig om när det kommer till kritan… Om nu inte jobben växer till i den stora omfattning som Reinfeldt & co har lovat, och man blir tvungen att skära i vård och omsorg, för att finansiera utlovade och genomförda skattesänkningar. Ja, Gud (eller någon annan potentat) hjälpe oss…

Kanske valet i själva verket var en tävlan i konsten att föra klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik? Vem gör det bäst? Rött eller blått block? Blev valutgången en seger för socialdemokratin och dess samhällsmodell, en seger såväl realpolitiskt som ideologiskt?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har skrivit en intressant debattartikel (publicerad i DN häromdagen), där han driver denna tes, kanske något in absurdum, och som jag känner viss tvekan inför, samtidigt som jag medger att den har sina poänger. Själv har jag funderat lite i de banorna, men en statsvetare uttrycker det så mycket bättre. Bl.a. skriver han så här (exakt citerat):

”De verkliga segrarna i politiken kommer när man lyckas få sina motståndare att tänka och känna som man själv – när ens verklighetsuppfattning och politiska ideal blir det som samhällsvetare benämner hegemonisk. Dit har den svenska socialdemokratin nu nått. Visserligen kommer det i nominella termer att sitta företrädare för andra partier vid köttgrytorna och visst kan åsynen av detta svida i en och annan rättrogen eller simpelt makthungrig socialdemokratisk själ. Men alla analyser vi matas med av det historiska nederlag som socialdemokratins valresultat innebär glömmer att när det gäller sakpolitiken är detta ett segerval om inte för partiet så för den socialdemokratiska samhällsmodellen.” Läs mer…

Under socialdemokraternas väldigt långa regeringsinnehav, har Sverige inte bara demokratiserats, utan därtill socialdemokratiserats in i minsta vrå. Därför kan det vara så illa ställt som Bo Rothstein menar, om han nu menar att det är illa ställt. Själv skulle jag vilja uttrycka det mer brutalt och med en betydligt negativare klangbotten: Sveriges utveckling mot en mental enpartistat har fullbordats i och med detta val. Eller så har både Rothstein och jag helt fel, och maktskiftet blir början på ett långtgående systemskifte, som kan sluta med nästan vad som helst. Först om fyra år kan vi börja ana varthän det barkar. Vi lär få veta om moderaterna verkligen har genomgått en så pass radikal förvandling, en metamorfos, eller om det mest handlade om valstrategi i jakten på makten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

 

3 reaktioner på ”Därför blev det maktskifte, men vem vann egentligen?

  1. Hej Mona!

    Jag läser och begrundar dina inlägg, kanske jag inte håller med dej i allt du skriver,
    men jag är här för att det pågår en enormt intressant diskution hos http://anna-lys.blogspot.com om du har möjlighet skulle du med all säkerhet vara en tillgång i den.

    Kram Fancy

  2. Tack för kommentaren!
    Intressant analys och jag kan hålla med i mycket. Persson tog verkligen inte utanförskapet på allvar. Vad man borde diskuterat, och bör diskutera är också varför så många männsikor slagits ut från arbetsmarknaden. Arbetslösheten är ju förhållandevis liten i Sverige, men det faktum att så många har slitits ut både fysiskt och psykiskt borde tas på allvar. Kan det vara så att vårt samhällsbygge inte är till för människor av kött o blod. Man måste kunna jobba 110% för att vara attraktiv. Inga skavanker och fysiska eller psykiska men. DET är nog det största problemet; en annan männsikosyn behövs! Däremot tror jag inte att de borgerliga har svaret, nu skuldbeläggs istället de som drabbats av utslagningen, när det egentligen finns andra orsaker än de enskildas.

  3. Ja, jag tror att en felaktig människosyn samt felkonstruerade trygghetssystem är grunden för utslagningen. Det är ett samhälleligt sjukdomstillstånd, snarare än ett individproblem, och jag tror tyvärr inte att vare sig sossarna eller alliansen har lösningen.

Comments are now closed.