Gärna skattesubventionerade hushållsnära tjänster, men absolut inte till högavlönade män och kvinnor som sätter karriären och statusjakten främst, och som är för fina för att kunna städa sitt eget hem, utan till gamla, sjuka och handikappade, som helt enkelt inte orkar eller kan städa själva.

”Tänk vad underbart det skulle vara att komma hem på fredag kväll, trött efter en lång arbetsvecka, och få se sitt hem skinande rent och välstädat, kläderna tvättade och strukna, och få sätta sig och äta vid ett dukat bord!” Säger Maud Olofsson, euforiskt.

Javisst, vem skulle inte önska sig en sådan kravlös tillvaro hemma, efter en lång arbetsdag? Frågan är bara: Vilka skulle kunna ha råd med hemhjälp i den omfattningen eller i någon som helst omfattning, om man nu skulle välja att prioritera skattesubventionering av hushållsnära tjänster, för att dels underlätta livet för heltidsarbetande (främst) kvinnor i karriären som inte kan sätta fart på sina män hemma, eller misstror deras förmåga att städa, dels skapa en massa nya arbetstillfällen? Som bättre kan skapas på annat sätt, så att inte utvecklingen mot allt lägre löner drivs på.

Ja, inte är det de som bäst skulle behöva lite avlastning hemma, nämligen alla de lågavlönade heltidsarbetande och ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, kanske med flera små barn, som har slitsamma och stressiga arbeten inom offentlig sektor som t.ex. vård och omsorg, städning m.m., med få om ens några möjligheter att påverka sin arbetssituation, som inte sällan får nöja sig med vikariat eller andra otrygga anställningsvillkor, inte kan eller har råd att åka på semester som andra, och som inte har de möjligheter till kompetensutveckling och karriär, som man har inom andra betydligt mer flashiga statusyrken.

Efter stressiga och i vissa fall monotona och rent själsdödande arbetsuppgifter, kommer de hem till matlagning, disk och tvätt, efter att ha hämtat trötta barn på dagis, uttröttade och med en ständigt gnagande oro över att det alltid är så mycket månad kvar i slutet av pengarna, med dåligt samvete över att ha så lite tid och ork över för barnen, deras skolarbete och fritid. De har ingen partner som kan hjälpa till med hushållsarbetet.

Inte heller skulle de ha råd att köpa ens ett par timmars städhjälp i månaden, även om det vore rejält subventionerat med skattemedel, på bekostnad av något annat som dessa lågavlönade ensamstående föräldrar inte alls kan undvara, som barnomsorg av god kvalitet, samt bra sjukpenning och a-kassa vid behov. Dessa ensamstående med dålig ekonomi, föredrar Maud Olofsson att inte nämna med ett ord. Det är medelklasskvinnorna på karriärstegen som hon riktar sig till.

Det är skillnad på tjänster och tjänster. För att bygga om huset, måla fasaden eller lägga om taket krävs lite kunnande och handlag. Det går inget vidare om man har ”tummen mitt i handen”, medan vem som helst, som är fullt frisk och inte svårt handikappad, klarar av att både laga mat, diska, städa och tvätta, om man bara vill. Men vissa karriärister vill helt enkelt inte befatta sig med sådant som de kallar skitjobb. De vill bara arbeta med sådant som är personlighetsutvecklande, som befrämjar karriären och fyller plånboken. Ingen människa ska arbeta så mycket, så att hon inte hinner eller orkar städa sitt eget hem, laga sin mat, diska, och tvätta sina egna och sina barns kläder.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , ,