Därför blev det maktskifte, men vem vann egentligen?

Vem vände vem ryggen? Behöver somliga partier ett nytt folk, eller folket nya partier?

Nalin Pekgul (s) uttryckte sig ungefär så här i tevenyheterna i slutet av förra veckan, uppenbarligen utan närmare eftertanke eller någon som helst självkritik:

”De som nu skulle behöva oss mest, vände istället oss ryggen i valet.”

Jaha, så nu ligger hela felet hos väljaren, som borde ha haft vett att lägga (s)-märkta valsedlar i sina kuvert, men som tyvärr inte förstod sitt eget bästa, utan gick vilse i alliansens djupa snårskogar och labyrinter, lockad av alla fagra löften om bättre tider? Som t.ex. löftet om att er välfärdspolitik skulle genomföras, plus lite till, om bara alliansen vann. Vi lär få se hur det blir med det.

Men var det inte istället ni socialdemokrater som valde att vända dessa väljare ryggen, i jakten på den välgödda medelklassens röster i det politiska mittfältet, där ni trängdes med alla andra riksdagspartier, och lämnade flankerna öppna för populistiska och främlingsfientliga partier som t.ex. Sverigedemokraterna?

Är ni inte ”goda” marknadsliberaler allesammans, fast somliga är det mer än vissa andra? Och om det är någonting som de flesta väljare skyr som pesten, så är det pissljummen politik, oavsett ideologisk kurs. Tyvärr är det sådan politik som ni socialdemokrater har stått för, under Göran Perssons tid vid makten: En ljummen, självgod och tillbakalutad marknadsliberal politik som mestadels framkallar en gäspning, men som stundom gör folk rent förbannade. Alliansens valmanifest var förvisso inte mindre marknadsliberalt än ert, men det gjorde intryck av att ta de problem och framtidsfrågor som oroar och engagerar folk mest, som t.ex. jobben och klimatförändringarna, på betydligt större allvar.

Kan det inte vara så enkelt, som att just de väljare som nu skulle behöva er mest, och som förr röstade på er, har känt sig partipolitiskt hemlösa en längre tid (Göran Perssons tid), eftersom de inte har känt igen ”sitt” f.d. arbetarparti, inte funnit det de sökt hos vänsterpartiet, och i ren vanmakt och frustration därför satt sin kanske sista tillit till den borgerliga alliansen, som faktiskt, om man skall vara ärlig, har fört upp just de ”mjuka” frågorna, som vård och omsorg med patientfokus, helhetsperspektiv och en bättre tillgänglighet inom vården, i valdebatterna, och i betydligt högre grad än vad ni själva har gjort?

Det största och kanske mest avgörande misstaget Göran Persson gjorde, var när han sade att jobben inte skulle bli någon valfråga. Självsäkert lutade han sig mot en framgångsrikt förd ekonomisk politik, när han uttalade orden: ”Nu ser vi att jobben kommer.” Jobben skulle komma per automatik, menade han. För jobbtillväxt behövdes ingen speciell politik, utöver den dittills förda budgetdisciplinära.

Det som (s), toppstyrt av Göran Persson, tog för givet, skulle visa sig vara en fatal missräkning, eftersom moderaterna valde att göra just jobben till sin huvudfråga, jobben som alltid varit socialdemokratins paradgren.

Som om denna missräkning inte vore nog, skulle moderaterna komma att föreslå en hel del skattesänkningar, och inte som under tidigt 90-tal gigantiska och helt verklighetsfrånvända, utan istället måttliga och helt vettiga skattesänkningar, och nu inte riktade till höginkomsttagare med stora förmögenheter främst, utan istället till låginkomsttagare. Vem tackar nej till detta?

Och är det något som kan få en traditionell socialdemokrat att gå i spinn, så är det snack om fler jobb och löften om förbättringar för låginkomsttagare. Detta som (s) misslyckades med, lyckades (m) med.

För många verkade det som om höger blev vänster, och vänster blev höger. Allt vändes 180 grader. Moderaterna profilerade sig som det nya arbetarpartiet med stora visioner om en bättre tillvaro för de sämst ställda, med allt sitt snack om riktiga nystartsjobb för de marginaliserade: ”Vi vill utveckla alla människor, så att de kan stå på egna ben.” Wow! Vem vill inte höra sådant? och ”Allt arbete ner till minsta timme skall uppmuntras.” och ”Jag har svårt att tro att en människa som kan ta hand om två barn hemma, inte skulle kunna orka arbeta en enda timme per dag.” var Reinfeldts kommentar till en förtidspensionerad tvåbarnsmammas oro över sin ekonomiska situation, om alliansen skulle vinna valet. Det lät som om man skulle kunna ha en åttondels lön + sju åttondelars förtidspension att leva på i Reinfeldts framtidsvision, och få känna att man bidrog med något. (Men försäkringskassan skulle sparka bakut inför sådant krångel)

Detta låter inte som rigida trygghetssystem gjutna i armerad (sossefierad) betong precis, utan mer som ett töjbart och flexibelt välfärdssystem, med möjlighet till individuell avpassning, typ. Men det som kommer att hända med denna tvåbarnsmammas verklighet, när maktskiftet är fullbordat i och med regeringsförklaringen, och alla vallöften skall omsättas i tuff realpolitik, kanske inte blir riktigt lika vackert som i Reinfeldts vision om ett samhälle, där alla kan växa av egen kraft.

Och här vill jag absolut invända: Av egen kraft? Ingen enda människa växer väl helt av egen kraft? I vilket samhälle som helst är vi alla i någon mån beroende av andra, för att kunna leva överhuvudtaget. Ett samhälle helt utan beroende skulle bli ett iskallt, egoistiskt, hänsynslöst, helt atomiserat och superindividualistiskt samhälle, där ingen skulle orka leva, där inget skulle fungera särskilt länge. Vi har gått lite väl långt när det gäller oberoende och självständighet. Ensamhet, särskilt i våra storstäder, blev många människors bittra öde, när rädslan för beroende tog överhanden.

Vi växer genom att stötta varandra, genom solidaritet. På lång sikt står ett samhälle och faller med hur många människor som fått lov att växa ut i sin fulla potential, eller växa efter förmåga. Man kan inte fortsätta att pressa ut människor i marginalen, utan att det får oönskade konsekvenser. Detta borde Persson ha reflekterat över och gjort till en stor valfråga, istället för att fortsätta att tiga om det växande utanförskapet:

Hur man ska hjälpa människor med funktionsnedsättning att ta vara på sin potential?

Alliansen tänkte fritt men kanske inte helt rätt kring detta. Persson & Ohly tänkte inte alls, kanske på grund av ideologiska låsningar. Att tänka ungefär rätt är bättre än att inte tänka alls. Att tänka exakt fel är värst, vilket Persson gjorde beträffande valets huvudfråga; jobben. Mp vågade inte tänka sina tankar till slut, vilket var synd eftersom de tänkte och uttalade halva tanken exakt rätt. Alla utom Persson & Ohly med partier förstod att man inte kan möta morgondagens problem med gårdagens lösningar.

Mot ett revolutionärt blått arbetarparti som lyfte fram utanförskapet och de mjuka frågorna, stod en sönderregerad, tröttkörd, tillbakalutad och konservativ socialdemokrati, utan framtidsvisioner, som mest snackade plånboksfrågor, som sänkt maxtaxa och höjda ersättningsnivåer. Inte ens insikten om att tänderna är en del av kroppen, var man ensam om. Men det var en bra men sen insikt. Kanske behöver socialdemokratin och dess stödpartier en time out på fyra år, för att analysera fram vad som gått snett i samhällsbygget, och för att fundera över om man kanske borde ändra sin ideologiska kurs. Men någon klocka borde ha ringt för länge sedan, men om man är döv på bägge öronen, ser dåligt, (politiskt menar jag) och har störd verklighetsuppfattning, så… Tja…

Alltför långvariga maktinnehav inte bara korrumperar utan vad värre är, likriktar tänkandet. På alla nivåer anpassar man sitt tänkande till vad det regerande partiet vill att man ska tänka, även om man lever i en demokrati med yttrandefrihet och fria val. Detta alldeles oavsett vilket parti som under alltför lång tid regerar. Gradvis leder denna mentala likriktning till konsensus och krav på politisk korrekthet inom alltfler politikområden, varför den rent ideologiska debatten blir alltmer urvattnad och andefattig. Resultatet blir på tid och längd en mental enpartistat. Historien har lärt oss att det finns en gräns för hur pass långt ett samhälle kan likriktas i tänkandet, innan människorna revolterar och välter systemet över ända.

Mot bakgrund av detta finns det därför goda skäl att tvärtemot det ovannämnda (vänster och höger byter plats), istället anta att blocken har blivit så pass lika varandra, såväl ideologiskt som realpolitiskt, att de flyter ihop till ett enda block i mittenfåran, och i såfall är vi nog ganska illa ute, inom en rätt snar framtid. Ute på flankerna finns en hel del inte så värst trevliga småpartier, redo att suga upp det växande utanförskapets missnöjesyttringar, som de etablerade riksdagspartierna inte bryr sig om när det kommer till kritan… Om nu inte jobben växer till i den stora omfattning som Reinfeldt & co har lovat, och man blir tvungen att skära i vård och omsorg, för att finansiera utlovade och genomförda skattesänkningar. Ja, Gud (eller någon annan potentat) hjälpe oss…

Kanske valet i själva verket var en tävlan i konsten att föra klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik? Vem gör det bäst? Rött eller blått block? Blev valutgången en seger för socialdemokratin och dess samhällsmodell, en seger såväl realpolitiskt som ideologiskt?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har skrivit en intressant debattartikel (publicerad i DN häromdagen), där han driver denna tes, kanske något in absurdum, och som jag känner viss tvekan inför, samtidigt som jag medger att den har sina poänger. Själv har jag funderat lite i de banorna, men en statsvetare uttrycker det så mycket bättre. Bl.a. skriver han så här (exakt citerat):

”De verkliga segrarna i politiken kommer när man lyckas få sina motståndare att tänka och känna som man själv – när ens verklighetsuppfattning och politiska ideal blir det som samhällsvetare benämner hegemonisk. Dit har den svenska socialdemokratin nu nått. Visserligen kommer det i nominella termer att sitta företrädare för andra partier vid köttgrytorna och visst kan åsynen av detta svida i en och annan rättrogen eller simpelt makthungrig socialdemokratisk själ. Men alla analyser vi matas med av det historiska nederlag som socialdemokratins valresultat innebär glömmer att när det gäller sakpolitiken är detta ett segerval om inte för partiet så för den socialdemokratiska samhällsmodellen.” Läs mer…

Under socialdemokraternas väldigt långa regeringsinnehav, har Sverige inte bara demokratiserats, utan därtill socialdemokratiserats in i minsta vrå. Därför kan det vara så illa ställt som Bo Rothstein menar, om han nu menar att det är illa ställt. Själv skulle jag vilja uttrycka det mer brutalt och med en betydligt negativare klangbotten: Sveriges utveckling mot en mental enpartistat har fullbordats i och med detta val. Eller så har både Rothstein och jag helt fel, och maktskiftet blir början på ett långtgående systemskifte, som kan sluta med nästan vad som helst. Först om fyra år kan vi börja ana varthän det barkar. Vi lär få veta om moderaterna verkligen har genomgått en så pass radikal förvandling, en metamorfos, eller om det mest handlade om valstrategi i jakten på makten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

 

Städa era hem själva eller sätt fart på era män!

Gärna skattesubventionerade hushållsnära tjänster, men absolut inte till högavlönade män och kvinnor som sätter karriären och statusjakten främst, och som är för fina för att kunna städa sitt eget hem, utan till gamla, sjuka och handikappade, som helt enkelt inte orkar eller kan städa själva.

”Tänk vad underbart det skulle vara att komma hem på fredag kväll, trött efter en lång arbetsvecka, och få se sitt hem skinande rent och välstädat, kläderna tvättade och strukna, och få sätta sig och äta vid ett dukat bord!” Säger Maud Olofsson, euforiskt.

Javisst, vem skulle inte önska sig en sådan kravlös tillvaro hemma, efter en lång arbetsdag? Frågan är bara: Vilka skulle kunna ha råd med hemhjälp i den omfattningen eller i någon som helst omfattning, om man nu skulle välja att prioritera skattesubventionering av hushållsnära tjänster, för att dels underlätta livet för heltidsarbetande (främst) kvinnor i karriären som inte kan sätta fart på sina män hemma, eller misstror deras förmåga att städa, dels skapa en massa nya arbetstillfällen? Som bättre kan skapas på annat sätt, så att inte utvecklingen mot allt lägre löner drivs på.

Ja, inte är det de som bäst skulle behöva lite avlastning hemma, nämligen alla de lågavlönade heltidsarbetande och ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, kanske med flera små barn, som har slitsamma och stressiga arbeten inom offentlig sektor som t.ex. vård och omsorg, städning m.m., med få om ens några möjligheter att påverka sin arbetssituation, som inte sällan får nöja sig med vikariat eller andra otrygga anställningsvillkor, inte kan eller har råd att åka på semester som andra, och som inte har de möjligheter till kompetensutveckling och karriär, som man har inom andra betydligt mer flashiga statusyrken.

Efter stressiga och i vissa fall monotona och rent själsdödande arbetsuppgifter, kommer de hem till matlagning, disk och tvätt, efter att ha hämtat trötta barn på dagis, uttröttade och med en ständigt gnagande oro över att det alltid är så mycket månad kvar i slutet av pengarna, med dåligt samvete över att ha så lite tid och ork över för barnen, deras skolarbete och fritid. De har ingen partner som kan hjälpa till med hushållsarbetet.

Inte heller skulle de ha råd att köpa ens ett par timmars städhjälp i månaden, även om det vore rejält subventionerat med skattemedel, på bekostnad av något annat som dessa lågavlönade ensamstående föräldrar inte alls kan undvara, som barnomsorg av god kvalitet, samt bra sjukpenning och a-kassa vid behov. Dessa ensamstående med dålig ekonomi, föredrar Maud Olofsson att inte nämna med ett ord. Det är medelklasskvinnorna på karriärstegen som hon riktar sig till.

Det är skillnad på tjänster och tjänster. För att bygga om huset, måla fasaden eller lägga om taket krävs lite kunnande och handlag. Det går inget vidare om man har ”tummen mitt i handen”, medan vem som helst, som är fullt frisk och inte svårt handikappad, klarar av att både laga mat, diska, städa och tvätta, om man bara vill. Men vissa karriärister vill helt enkelt inte befatta sig med sådant som de kallar skitjobb. De vill bara arbeta med sådant som är personlighetsutvecklande, som befrämjar karriären och fyller plånboken. Ingen människa ska arbeta så mycket, så att hon inte hinner eller orkar städa sitt eget hem, laga sin mat, diska, och tvätta sina egna och sina barns kläder.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , ,

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige: ”Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.”

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

 

Lika pinsam Leijonborg som naiv Persson

Ska spionskandalen som mörkades i ett halvår dra med sig hela Folkpartiet, eller åtminstone dess ledning?  Pinsamt värre var det att se och höra Lars Leijonborg, när han igår försökte bagatellisera dataintrånget i Socialdemokraternas intranät, genom att försöka få oss väljare att tro att de uppgifter man kommit över sedan i mars, inte på något sätt har påverkat deras egen valrörelse och valstrategi.
 
Om partisekreteraren Johan Jakobsson har känt till att en medarbetare i LUF, Per Jodenius haft tillgång till inloggningsuppgifterna ända sedan 15 mars, och dessutom har bett honom offentliggöra detta, varför följde han inte upp att så verkligen skedde, och på rätt sätt?
 
Ännu pinsammare blir det hela, när man idag får läsa att Folkpartiet, som predikar mycket om lag och ordning, har gjort intrång i SAP: s databas i samband med EU-valet -99. Man har vanan inne, liksom.
 
Folkpartiets nya tuffa linje (uppgörelse med snällismen), som går ut på hårdare tag mot fusket, snabb reaktion från samhällets sida gentemot lagöverträdare, skärpta straff, och att ställa större krav på alla, såväl vuxna som skolbarn (och då främst på dem som är mest utsatta), slår tillbaka som en bumerang. Nu lär de själva få smaka på sin nya hårda linje. Dubbelmoralen är skrämmande: En måttstock för folkpartister, en helt annan måttstock för alla andra. Det är också sorgligt att man har så svag tilltro till sin egen förmåga att vinna ett val, att man måste göra intrång hos sina motståndare, stjäla idéer och därigenom sabotera deras valrörelse. Vissa saker har blivit alltmer uppenbara genom det som inträffat, nämligen att:
 
De som ständigt predikar vikten av laglydnad, tuffare tag gentemot fuskare och skärpta straff vid lagöverträdelser (inklusive mer tvångsvård av psyksjuka), inte nödvändigtvis är bättre på att följa lagen än oss andra, utan i vissa fall rentav sämre. Vi inser också lätt att lagöverträdare finns i alla politiska partier, utan undantag. Varför skulle det inte göra det?
 
Hursomhelst späder det inträffade på politikerföraktet; viktiga valfrågor kommer i skymundan, vilket kan resultera i lågt valdeltagande. Valrörelsen har dock varit lika solkig som visionslös, dataintrånget förutan, även om den nu har nått sitt absoluta lågvattenmärke. Men inget ont utan att det för något gott med sig: Det ensidiga tjatet om jobbskapande åtgärder har kommit av sig något, kanske till förmån för lite eftertanke. Kan man i alla fall hoppas.
 
Göran Persson å sin sida, är minst lika naiv som Leijonborg är pinsam, när han säger: ”Problemet ligger ju hos den som försöker tränga sig in.” Tillbakalutat dryg som vanligt, värjer han sig.
 
Jag menar: Kan man bara ignorera allt vad datasäkerhet heter, och skjuta över hela ansvaret på den som inte kan låta bli att begå dataintrång? Inte lämnar väl Göran Persson eller hans partikamrater ytterdörren olåst när de går hemifrån, och skakar av sig allt eget ansvar vid ett eventuellt inbrott?
 
Nej, det gör ingen förnuftig människa. Inte heller skapar man ett användar-ID och ett lösenord, som är exakt lika. Allra minst använder man sitt eget förnamn, vare sig som användar-ID eller lösenord, om man har ett uns av säkerhetstänkande. Lösenord bör bestå av både bokstäver (gemener och versaler blandat) och siffror, och vara minst 8 tecken långa. Ord som går att finna i lexikon bör helst inte ingå.
 
Jag är själv ingen dataexpert, men nog fattar jag att man inte skickar känslig information, som t.ex. lösenord, över en okrypterad förbindelse och utan att vara skyddad av en omsorgsfullt konfigurerad brandvägg, något som tydligen enligt senaste uppgifter, har skett vid detta dataintrång. Datatrafiken har förmodligen avlyssnats, vilket inte lär vara svårt om man har ett trådlöst nätverkskort. Man måste veta vad man gör vid datorn, precis som när man kör bil.
 
Till sist: Vi behöver nya partier med visioner om framtiden, som sträcker sig längre än över kommande mandatperiod. (Därmed inte sagt att nya partier skulle vara bättre eller sämre i moraliskt hänseende.)
 
Pingat på intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , ,


 

Lögn i helvete, Göran Persson!

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson. 
 
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
 
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
 
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp.  Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:     
 
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
 
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
 
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.    
 
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning, vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk.  Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
 
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
 
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta. 
 
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster.  Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
 
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
 
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
 
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden. 
 
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
 
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
 
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
 
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
 
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , ,