Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.
 
Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.
 
Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:
 
”Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.”
 
Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.
 
Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):
 
Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.
 
Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?
 
Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är. 
 
Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.
 
Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?
 
Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).
 
Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.
intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , , ,







 

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Vi dör inte.

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , ,