Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige.

 

Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

 

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

 

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

 

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

 

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

 

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

 

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

 

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

 

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 öppet arbetslösa (i mycket runda slängar). Det var väl inte så svårt?

 

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

 

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!

 

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här: ”Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.”

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på? När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.


Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.

Förutsägbar partiledardebatt

 

Gårdagens partiledardebatt var lika trist och förutsägbar som vanligt. Göran Persson berömde sig själv och sin regering, självgod som han är. Han talade om alla kurvor som pekar uppåt, om överskottet i statsfinanserna, om alla nya jobb som skapats och som kommer att skapas, om han får sitta kvar, om god ekonomisk tillväxt osv.

 

Medan de borgerliga framhöll att (s) och dess stödpartier (v) och (mp) inte för någon jobbskapande politik, att mer än en miljon i arbetsför ålder inte går till jobbet varenda dag, att regeringen har gjort avsteg från arbetslinjen, att det inte lönar sig att arbeta osv.

 

Allt detta har vi hört till leda, hur många gånger som helst. Inget nytänkande från någon sida inför valet, bara gammal skåpmat, som vanligt. Att nya tider ställer oss inför nya problemställningar, som kräver nya lösningar, ett radikalt nytänkande på alla plan, tycks inte falla någon enda partiledare/språkrör in. I inlägg som följer tänker jag ta itu med var och en av er, ur ett systemkritiskt grodperspektiv naturligtvis.

 

Dödfödd fildelningslag?

 

Visst måste man värna upphovsrätten, så att musiker, filmskapare m.fl. får betalt för sitt arbete, annars kommer förmodligen kulturen att utarmas med tiden, och det vill ingen. Å andra sidan kan man fråga sig varför man skall kunna låna böcker och Music-cd (som lätt kan kopieras) gratis på biblioteken, medan det skall vara olagligt att sprida musik fritt över Internet, genom s.k. fildelning. Varför skall viss kultur vara gratis, men inte annan?

 

(Helt gratis är i och för sig ingetdera, eftersom vi indirekt betalar via skattsedeln.)

 

Båda sidor har rätt, var och en på sitt sätt, även om teknikutvecklingen tenderar att ge den sistnämnda sidan mest rätt i slutändan:

 

Både de som vill värna upphovsrätten, och som anser att man måste se till att upphovsrättslagstiftningen efterlevs, genom att jaga och lagföra dem som olagligt sprider copyrightskyddat material över Internet, och Internetgenerationen, som dels tycker att kultur skall vara fri och lättillgänglig, som dels anser (på goda grunder) att den tekniska utvecklingen har rusat ifrån lagstiftningen och gjort den omöjlig att efterleva, i praktiken.

 

Kan man göra någonting åt den olagliga fildelningen, är en fråga som man bör ställa sig, alldeles oavsett vad man tycker om immaterialrätten. Alltfler partier verkar nu ta avstånd från den nuvarande fildelningslagen som förbjuder nerladdning av copyrightskyddad musik, film m.m., eftersom den uppenbart är ett slag i luften.

 

Det är lustigt att se hur ängsligt våra politiker sneglar på varandra i denna fråga, hur man backar och hur olika utspel görs. Fildelarna har uppenbart väldigt stor makt, som de förstår att utnyttja alldeles utmärkt. Och snart är det val … Skall fildelning bli den avgörande valfrågan, så att andra viktigare frågor hamnar i skuggan? Låt oss se till att det inte blir så.

 

Varför stifta lagar som de flesta ignorerar, som i praktiken är dödfödda, eftersom de inte går att efterleva?

 

På 70-talet, då jag var tonåring, kopierades musik från skiva till kassett. Inte hade man råd att köpa dyra skivor. Detta var visserligen kopiering och spridning av upphovsrättsskyddad musik i ytterst liten skala, jämfört med nu, men lik förbannat lika olaglig som dagens fildelning. Lagen efterlevdes inte då, efterlevs inte nu, och kommer inte att efterlevas i framtiden, var så säker. Viss lagstiftning är som gjord för att kringgås med teknikens hjälp. Fildelningslagen är ett bra exempel på sådan.

 

Skall man verkligen avsätta omfattande polisiära och rättsliga resurser för att jaga och lagföra ungdomar som ägnar sig åt illegal nedladdning av musik, film och dataspel, när utvecklingen inte går att stoppa, när verkligheten har sprungit ifrån lagstiftningen och fildelningen kommer att fortsätta, legalt eller illegalt, vare sig vi gillar det eller inte?

 

Skall polisens redan ansträngda resurser satsas på utredning av illegal nedladdning, när det finns annan grov kriminalitet på Internet, som är så oerhört mycket allvarligare, som exempelvis barnpornografi, förutom våldsbrott i samhället, där utredningar idag måste läggas ner, eftersom de utredningsresurser som polisen har till sitt förfogande, inte räcker på långa vägar? Jag tycker inte det. Man måste prioritera rätt, så att resurser som behövs för att bekämpa grov brottslighet, inte äts upp av annat mindre allvarligt och mindre farligt.

 

Samhälleliga resurser är ändliga, såväl polisiära, som juridiska. Det handlar om att prioritera: Vilka brott utgör det största hotet mot samhället och den enskilde? Ja, inte fan kan det vara fildelning, utan annat som t.ex. terrorism och trafficking. Ska man hålla på och jaga fildelare, kommer det att äta resurser, som måste tas från annat.

 

Dessutom kan skärpt lagstiftning och jakt på fildelare, driva på utvecklingen mot ett alldeles anonymt Internet, ett Darknet, där varje användare kommer att kunna sopa igen spåren efter sig. Detta är redan på gång, och man vågar inte tänka tanken på vad som kommer att hända med den riktigt grova och avskyvärda kriminaliteten på nätet, som redan idag är svår att bekämpa. Man kommer att kunna skriva, ladda ner och ladda upp precis vad som helst. (I och för sig vore ett darknet bra för dem som lever i diktaturer, och som riskerar hårda straff för sina åsikter, men fördelarna måste vägas mot nackdelarna. I princip bör man stå för det man skriver, men det är lätt att hålla sig med principer, om man som jag åtnjuter yttrandefrihet.) Nåväl, detta rymmer i sig en komplexitet. Och:

 

Om jag inte missminner mig så finns det redan fildelningsprogram, som möjliggör helt anonym nedladdning, där den enskilde fildelaren inte går att spåra. Eller har jag fel?

 

Vad bör man då göra för att musiker och andra skall få betalt för sitt arbete? Såvitt jag förstår finns det bara en framkomlig och hållbar väg att gå, nämligen att lägga en avgift på bredbandsabonnemanget eller Internetuppkopplingen, som sedan fördelas på något sätt, svårt att säga hur, till upphovsmännen. Går inte detta att organisera, får man nog inse att loppet är kört, till förmån för den illegala nedladdningen. The Pirate Bay har helt riktigt öppnat igen och fungerar, konstaterade jag igår, när jag kollade. Man trotsar lagen och fildelar, vad vi andra än tycker om upphovsrätt kontra rätten till fri kultur.

 

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före -97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

  • ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
    ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
    vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
    lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
    ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
    vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
    ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
    vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen

Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.