I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson.
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp. Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning (= utbrändhet!), vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk. Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta.
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster. Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden.
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
intressant.se
Andra bloggar om: Förtidspensionärer, Valet2006, Göran Persson, Rehabilitering, Arbete, Statistik
Gästbok/Feedback RSS Feed
