Posts Tagged: systemfel

Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Psykiatri — 5 Comments
5
Jul 07

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

 

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

 

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

 

Det sociala “tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade “tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

 

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

 

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka “plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

 

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en “kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna “kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska “skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt “yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för “kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

 

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika “ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

 

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala “tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

 

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

 

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

 

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit “normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

 

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

 

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de “normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet “normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

 

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte “valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen “… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: “Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

 

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se

hemlöshet / Politik och Samhälle / Psykiatri / Socialförsäkringar / Socialpolitik — 1 Comment
27
Aug 06

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

 

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.
 
Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.
 
Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:

 

Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.

 

Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.
 
Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):
 
Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.
 
Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?
 
Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är. 
 
Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.
 
Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?
 
Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).
 
Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.

 

intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , , ,

Arbetslöshet / Ideal och Identiteter / Normer och Attityder / Politik och Samhälle / Psykologi — No Comments
24
Aug 06

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

 

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

 

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

 

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

 

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

 

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

 

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

 

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

 

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

 

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

 

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

 

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Ja, en sak är säker: Vi dör inte. Så låt oss börja ifrågasätta dessa “gudar” satta på piedestaler, ja rentav detronisera dem!

 

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

 

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

 

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

 

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

 

intressant.se

 

Andra bloggar om: , , , , , ,

 

Arbete och Arbetsliv / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — 2 Comments
18
Jun 06

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.