Posts Tagged: Skolpolitik

Skolpolitik — 3 Comments
18
Jun 07

Flexibel skolstart och skolgång bättre än tidsfixering!

 

Obligatorisk skolstart vid sex års ålder samt tioårig grundskola, vill moderaterna och centern införa, står att läsa i SvD. Folkpartiet stödjer förslaget medan kd är tveksamma. Ytterligare en viktig fråga, där alliansen är splittrad, och det har inte gått ett helt år sedan valet. Hur många sprickor kan regeringen tåla, utan att den spricker rakt itu, kan man undra. Jag menar, skolpolitiken var ju ett av de allra viktigaste politikområden man gick till val på, och då verkade enigheten vara total, nu är sprickan blottad. Nåväl, vilka fördelar respektive nackdelar har detta förslag, (som man inte bör såga rakt av, bara för att det kommer från regeringen)?

 

Att alla barn ska tvingas börja skolan redan vid sex års ålder, alldeles oavsett mognad, är jag ytterst tveksam till för att uttrycka mig milt, även om ett sådant obligatorium möjligen skulle ha varit bra för min utveckling, om det hade införts under tidigt 60-tal. Jag föddes sent på året, kring jul, och fick välja mellan att börja skolan vid antingen sex eller sju års ålder. Själv ville jag börja redan vid sex års ålder, min mor och grannar ansåg mig vara så skolmogen man bara kan vara, men min far satte sig på tvären och höll mig hemma ett år till, av skäl som ingen annan än han själv kunde begripa. När han hade fattat ett beslut, kunde ingen rubba det: “Hon ska inte börja skolan än!” Därmed basta, punkt slut!!!

 

Min far hade dystra erfarenheter av sin skolgång, trots att han var teoretiskt begåvad. Det faktum att han varje skoldag (sex dgr/vecka) fick sitta och vänta på ett rejält kok stryk av ett gäng killar som var större än honom, en brutal omgång på hemvägen som han inte kunde undkomma på något sätt, någon enda dag, eftersom de hade samma väg. Dessa plågsamma minnen kunde ha bidragit till hans orubbliga inställning. Skolan kunde lätt bli ett helvete för vem som helst, särskilt om man kom från knappa förhållanden. (Fattig + begåvad = Avundsjuka hos mindre begåvade barn från rika hem = Stenhårt mobbad! Snudd på axiom under 1920-talet på den småländska landsbygden) Min far var inte överbeskyddande på något sätt, snarare tvärtom, men han kände viss oro inför allt vad skola hette. Jag kunde gott leka något år till, enligt honom. Skola skulle det bli tids nog, dessutom hade vi flyttat runt en hel del och kände oss lite rotlösa.

 

Ja, jag blev själv mobbad på grund av min fars alkoholism, men jag kom aldrig i närheten av det fysiska våld som han utsattes för, utan blev “bara” retad. Jag tror inte att jag skulle ha blivit mer mobbad, om jag hade fått lov att börja skolan när jag var mogen för det, alltså vid sex års ålder. I mitt fall blev de första åren för lätta, rent inlärningsmässigt, jag fick inget tuggmotstånd, åtminstone inte i språk, låg en halv bok före alla andra i svenska i årskurs ett, utan att anstränga mig nämnvärt, fick inte fortsätta med nästa bok, utan tvingades sitta och rita och måla på svenskalektionerna en hel termin, så att de andra skulle komma ifatt mig. Jag som var språkbegåvad tappade snart intresset för språk, eftersom jag fick känna mig som snudd på ett störande element i klassrummet, en avvikare som läraren inte kunde hantera, förutom att jag upplevde alla uppgifter som alldeles för lätta och därmed tråkiga. Som sagt, för ett och annat moget barn skulle ett obligatorium beträffande tidig skolstart kunna vara bra, om någon förälder håller en tillbaka på felaktiga grunder, men för andra med otillräcklig mognad skulle det innebära stora inlärningssvårigheter under de tre första åren, som är så avgörande för elevens fortsatta kunskaps- och framförallt personlighetsutveckling.

 

Frågeställningen om skolstart, flexibel eller fixerad, rymmer i sig en enorm komplexitet. Men eftersom jag utgår från det självklara faktum att varje barn är alldeles unikt danat i ett unikt och ytterst komplicerat samspel mellan ett unikt och i sig komplext samt bångstyrigt genetiskt arv, och en alldeles unik uppväxtmiljö i all dess komplexitet, vilket betyder att det aldrig har funnits, finns eller kommer att finnas någon exakt likadan individ som exempelvis jag själv, drar jag den slutsatsen att barn uppnår den mognad som krävs för att klara skolstarten på ett för barnet bra sätt, vid högst varierande åldrar, mycket beroende av den kärlek, trygghet och stimulans de får hemma och på dagis, under de allra första fyra levnadsåren. Skolstarten bör vara flexibel. När barnet är moget skall det börja skolan, alldeles oavsett om skolmognad uppstår vid sex, sju eller åtta års ålder. Sedan är frågan: Hur vet man säkert om barnet verkligen är skolmoget? Vad ska man mäta, och hur? Barnets lust kanske bör avgöra?

 

Skall grundskolan förlängas till tio år, dvs. bör förskoleåret bli det första grundskoleåret? Svår frågeställning, hur man än vrider och vänder på det, vilket perspektiv man än anlägger. Vissa elever kanske behöver tio år på sig att uppnå godtagbara kunskaper i teoretiska ämnen, om de saknar fallenhet för just sådana ämnen. Å andra sidan är en del elever så skoltrötta redan i sjuan, att det vore snudd på psykisk tortyr att tvinga dem att gå ett extra år. Själv är jag bestämt emot alla former av likriktning, att stöpa alla i samma (teoretiska ) form. Skolgången bör avpassas till varje elevs faktiska förutsättningar (intresse- och begåvningsprofil samt social bakgrund), och med detta menar jag att fixeringen vid att man till varje pris måste hålla samman klasser i årskurser, där alla ska läsa samtliga ämnen i exakt samma tempo, samtidigt, dvs. vårt samhälles absurda fixering vid tid och hastighet, är en ren förbannelse. Det vore bättre för samtliga elever, om de åtminstone i basämnena fick gå fram precis så snabbt de förmår (kan variera allteftersom man mognar i ett visst ämne), att man inte pressar den som inte hänger med för hårt, inte heller håller tillbaka den som lär sig snabbt, dvs. avpassar studiegången efter varje elevs mognadsutveckling, vilken ofta sker i språng; man står och stampar på samma fläck en tid, sedan sker kunskapsutvecklingen explosionsartat, bara man låter bli att forcera fram den efter ett tidsschema.

 

Efter att ha vänt och vridit på denna skolproblematik och funderat ett bra tag, har jag fått en idé (som kanske är helt galen, vad vet jag?) om hur man skulle kunna organisera skolan: Varför inte avskaffa systemet med årskurser och sammanhållna klasser, och istället per ämne införa förslagsvis tre undervisningsgrupper med olika högt tempo; en långsammare och förmodligen liten grupp där eleverna får mycket tid på sig och all den hjälp de behöver, med hög lärartäthet och specialpedagoger vid behov, socialt stöd och uppmuntran, självförtroendeträning m.m, en medelsnabb grupp för dem som klarar av att hänga med utan alltför stora insatser, samt en snabb grupp för dem som klarar det mesta på egen hand, som sällan eller aldrig behöver hjälp, kommer från studievana hem utan sociala problem, inte har dyslexi, adhd eller annat neurologiskt/psykiskt funktionshinder.

 

En grundförutsättning för att detta system skall fungera bra och inte upplevas som stigmatiserande, är att elever inte känner sig etiketterade och insorterade i fack för tid och evighet, som begåvade, medelmåttiga eller dumma och tröga, för då blir det alldeles galet i slutändan. Elever ska inte sorteras in i någon grupp, utan själva i samråd med lärare och föräldrar själva få välja vilken grupp som är bäst att börja i, för att senare under studieresans gång kunna byta grupp och därtill uppmuntras att ta steget till en grupp med högre tempo, när kunskapsutvecklingen blivit bättre. Någon sorteringsskola skall vi inte ha, utan målet skall vara god eller åtminstone godtagbar kunskapsutveckling hos alla. Men vägarna dit måste få vara olika, eftersom vi alla är unika individer med olika förutsättningar, och därför olika bra på olika saker i olika tempo i olika skeden av livet. En idé bara, bra eller dålig, klok eller vansinnig, det får ni läsare bedöma.

 

Men betygen då, ska vi ha betyg, och när skall de i såfall ges, eller bör vi rentav avskaffa dem? I denna fråga står två oförsonliga sidor mot varandra: Ett vänsterblock, där man antingen skyr allt vad betyg heter som pesten, eller vill sätta dem så sent som möjligt, först i årskurs 8, samt ett högerblock, där man tror att tidig betygsättning är allena saliggörande, att betyg löser de flesta problem med motivation och inlärning. Som jag ser det har ingendera helt rätt. Betyg behövs för att man skall veta hur man ligger till, och som en sporre, men sättas vid rätt tidpunkt och i minst åttagradig om inte tiogradig skala (ju kortare steg desto bättre). Kanske en medelväg vore det mest förnuftiga:

 

Att man ger elever betyg, när de är så pass gamla att de förstår vad ett betyg är, respektive inte är, så att de inte identifierar sig med det betyg de får, att exempelvis ett IG inte alls betyder att man som människa är IG, utan att betyget enbart är ett mått på den kunskapsutveckling man uppnått vid just den tidpunkten, inte ett mått på hurdan man är, hur intelligent eller dum, begåvad eller obegåvad, praktiskt eller teoretiskt lagd man är, för det går inte att utläsa ur ett betyg. Ett lågt betyg kan ha vitt skilda orsaker, såväl begåvningsmässiga, sociala som hälsomässiga, bero på sen mognad eller bristande motivation. (Einstein var dålig i matte, men blev ändå en framstående vetenskapsman inom fysiken, där matten är så viktig.) De flesta barn är nog mogna för att ta emot ett betyg och ta det för vad det är, redan i årskurs sex, om läraren vid utvecklingssamtal har förklarat för eleven vad ett betyg är, och hur ett betyg bör uppfattas. Före årskurs sex bör enligt min mening betygsliknande omdömen inte få sättas, men däremot bör såväl eleven som föräldrarna få fullständigt klart för sig på vilka områden eleven uppnått eller inte uppnått målen, vad man som förälder kan hjälpa sitt barn med så att målen kan uppnås, hur mycket som fattas, och detta även skriftligen, men utan vare sig siffror eller bokstäver som renodlad betygsättning. Det bör finnas nationella riktlinjer för hur sådana omdömen skall utformas, så att det blir likvärdigt på alla skolor. Varje förälder (min far smet undan) skall ha skyldighet att delta i utvecklingssamtal, samt rätten att kräva ett omfattande omdöme om barnets utveckling, på de områden som skolan har ansvar för. Vilka är då dessa? Vad bör skolans egentliga uppgift vara?

 

Somliga menar att skolans uppgift är att förmedla kunskap, varken mer eller mindre, och för detta krävs enbart disciplin, studiero, mycket läxor och tidiga betyg, punkt slut. De förnuftiga, vilka förhoppningsvis utgör en majoritet, inser att skolans uppgift är betydligt mer omfattande: Att befrämja en positiv utveckling hos varje elev på alla tänkbara plan; såväl kunskapsmässigt, socialt som känslomässigt, att försöka så gott det går med stöd och uppmuntran bygga upp åtminstone något av det som dåliga hemförhållanden river ner. Det är ingen alldeles lätt uppgift, men den måste tas på största allvar.

 

Pingat på intressant.se

 

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Politik och Samhälle / Skolpolitik — 2 Comments
3
Jun 06

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

 

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

 

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

 

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

 

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

 

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

 

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

 

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

 

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

 

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

 

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

 

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före –97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

 

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

 

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

 

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

 

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

 

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

 

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

  • ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
  • ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
  • vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
  • lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
  • ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
  • vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
  • ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
  • vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen


Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

 

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

 

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

 

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

 

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

 

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

 

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.