Frisk eller sjuk? Mellan dessa ytterlägen existerar absolut ingenting i våra beslutfattares medvetande. Hört talas om gråzoner, Göran Persson, Hans Karlsson, Anna Hedborg (rfv), Lars Lejonborg, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly m.fl. ? Nej, uppenbart inte,
att döma av era uttalanden om ohälsotalen och socialförsäkringssystemen. I denna blogg
kommer jag att utmana er inför valet 2006, beträffande myten om social trygghet för alla! Ni kan lita på att jag vet vad jag skriver om. Det är erfarenhetsbaserat, nämligen.
I debatten om de höga ohälso- och sjukskrivningstalen, framförs ofta och gärna åsikten att trygghetssystemen överutnyttjas, att det har varit alldeles för lätt att sjukskriva sig och erhålla sjukpenning. En attitydförändring påstås ha ägt rum, innebärande en helt annan syn på vad som är giltiga skäl för sjukskrivning: “Svensken kan tänka sig att sjukskriva sig av helt andra skäl än sjukdom”, basunerar våra proffstyckare ut, i allehanda media. Det svenska folket är inget annat än just lata trygghetsnarkomaner, bortskämda av ett övergeneröst socialförsäkringssystem, och måste jagas upp ur sängarna, med hjälp av uppstramade regelverk i sjukförsäkringen, och helst sänkta ersättningsnivåer. Detta är andemeningen i “expert”- utlåtandena. Det ska vara svårt att bli sjukskriven, och kännbart ekonomiskt, menar man. Så att man inte “dröjer sig kvar i sjukdom”, i onödan, och av ren lättja! Eller inbillar sig att man är sjuk … Underförstått: Välfärden har gjort oss lata! Det är lönsammare att vara sjuk!
Reaktionen från politiskt håll lät inte vänta på sig. Nu ska sjukskrivningstalen pressas ner rejält, och halveras fram till år 2008, lyder regeringens direktiv. Enbart strikta medicinska skäl ska kunna utgöra grund för sjukskrivning, inga medicinska gråzoner. Mig veterligt, (enl. egen bitter erfarenhet!), har det alltid varit så. Bygger inte hela systemet på just den tanken, att medicinskt verifierbar ohälsa, (sjukdom!), och inget annat, nedsätter arbetsförmågan och berättigar till sjukersättning enligt inkomstbortfallsprincipen? Diffusa medicinska gråzoner, som exempelvis grava sömnproblem hos helt friska individer, har man inte tagit någon hänsyn till, hur svåra och funktionsnedsättande dessa problem än har varit, inte ens om de har visats sig vara kroniska. Det är inget nytt således, bara en skärpning av reglerna, vilka under en period (90- talet) liberaliserades i viss mån, något som gav mig en möjlighet att överleva! Sjukskrivning på deltid skall vara norm, varvid försäkringskassan förbehåller sig rätten att enväldigt avgöra, i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt, vilken typ av arbete man fortfarande anses kunna utföra, och om man överhuvudtaget har rätt till sjukpenning. Detta med hjälp av läkare som aldrig har mött patienten ifråga, och inte känner till dennes psykosociala livssituation i all dess komplexitet! Helt godtyckliga bedömningar får här fritt spelrum, och tryggheten kan raseras totalt, även för den som verkligen är sjuk per medicinsk definition: Graden av arbetsförmåga skall stå i fokus, och bedömas av försäkringskassan, inte av den sjukskrivande läkaren!
Sedan när blev handläggare på försäkringskassan, deras läkare som aldrig har sett patienten och följaktligen inte heller har behandlat patienten i fråga, och politiker så mycket bättre på att bedöma patientens tillstånd och i vilken grad ett ohälsotillstånd nedsätter arbetsförmågan, än behandlande läkare med minst sex år av medicine studier i bagaget? Detta kan man undra efter att ha hört vår arbetsmarknadsminister Hans Karlsson kritisera läkarkåren för att alltför lättvindligt bevilja alltför långa sjukskrivningar. Han säger också att regeringen måste utfärda riktlinjer för hur lång en sjukskrivningsperiod får vara. Man tar sig för pannan! Särskilt när det gäller psykiska eller stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd, är det alldeles omöjligt att på förhand fastställa hur pass länge patienten behöver vara sjukskriven, eftersom såväl dennes bakgrund som aktuell livssituation i allra högsta grad påverkar hur lång sjukperioden blir. Man måste vara övermåttan galen om man tror sig kunna veta på förhand hur länge exempelvis en utmattningsdepression kommer att vara, eftersom det beror på vad som har orsakat den.
Diagnosen utmattningssyndrom har orsakat livliga debatter bland såväl lekmän som experter. Tillståndet har ifrågasatts, kanske för att det inte riktigt passar in i vår gängse föreställning om vad sjukdom är. Häxkonst, menar en del, social turism, hävdar andra. Kärringsjuka säger somliga. Ju mindre man vet och därmed begriper, desto snarare är man att bedöma och fördöma!
Nåväl, tillståndets minsta gemensamma nämnare är långvarigt störd återhämtningsförmåga, dvs. någon form av allvarlig sömnrubbning under lång tid, som kan vara alltifrån total sömnlöshet till tolv timmars ytlig och orolig sömn varje natt utan något som helst återhämtningsvärde, ur vilken man vaknar upp alldeles genomblöt av svett och med hjärtklappning. I båda fallen saknas den djupsömn där återhämtning och läkning i kropp och psyke, samt påfyllning av psykisk energi äger rum. Den goda och livsavgörande sömnen, som stärker immunförsvaret, reparerar nervsystemet och organismens celler, förebygger fetma, diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar, den sömn som är avgörande för inlärningsförmågan, minnet och stresståligheten, den sömn som avgör om man kan hålla sig frisk i längden, har den som bränt ut sig, dvs. utvecklat det biologiska tillståndet (inte sjukdom!) stress- och utmattningssyndrom, inte fått tillräckligt av, eller knappt alls, under mycket lång tid. Det är ingen sjukdom i gängse mening, och därför ifrågasatt, men ändock ett mycket allvarligt tillstånd, såväl den underliggande sömnproblematiken, som dess logiska konsekvens: utbrändhet, samt sjukdomar som psykisk sjukdom, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, vilket min far fick erfara, som avled i hjärtinfarkt, orsakad av långvarig extrem sömnlöshet, utan någon bakomliggande sjukdom eller felaktiga vanor. Han var under mycket lång tid en renlevnadsmänniska, helnykterist, arbetsam och duktig, fysiskt aktiv, men som efter 25 år av total avhållsamhet, tvingades börja inta alkohol som sömnmedel, eftersom inget annat fick honom att somna. Han utvecklade först alkoholism och senare mot slutet av sin levnad, hjärt- och kärlsjukdom. Ingetdera var livsstilsrelaterat utan strikt sömnbrist- och därigenom stressrelaterat. Vårt snäva sjukdomsbegrepp som har utgjort och alltjämt utgör underlag för bedömningen av arbetsförmågan, och utbetalning av sjukpenning, hindrade min far från att ta en time out i tid, för att läka ut sina fysiska och psykiska förslitningsskador, orsakade av extrem sömnbrist.
60- talets arbetslinje var stenhård: Den som bedömdes vara frisk per medicinsk definition, men inte arbetade på heltid, skulle inte heller äta! Min far var frisk och stark och därmed definitionsmässigt fullt arbetsför. Hans ständiga sömnlöshet togs ingen hänsyn till. Ingen sömn = Ingen ork = Inga pengar att leva av. Så länge man är frisk. För att orka arbeta heltid under stress, behövde min far få tillbaka sömnen. Här kom alkoholen in i vår familj, när jag var fem år gammal … 1965. Min far utvecklade alkoholism samt hjärt- och kärlsjukdom, pga. kronisk sömnlöshet. Min uppväxt präglades av missbruk, otrygghet, negativ stress utan pauser, utanförskap, spänningsfält av olösbara konflikter som aldrig fick laddas ur, samt ekonomisk knapphet, för att min far föll mellan systemen! När alkoholen inte fungerade som sömnmedel, stod han utan existensmedel, under långa perioder, därför att hans kroniska sömnlöshet inte var sjukdomsorsakad. Ingen sjukdom bakom = Inte ett öre i ersättning vid inkomstbortfall. Sjukförsäkringens villkor är att problemen skall vara sjukdomsorsakade. Det gäller alltså att först insjukna i sjukdom, erkänd av Försäkringskassan, och därefter bli sömnlös som symptom på sjukdomen. Inte tvärtom, som i min fars och mitt eget fall, för då blir det en snedfärd, eller rentav en ofärd käpprakt åt helvete, istället för välfärd.
Själv var jag nära att bli hemlös, när min fars bittra erfarenhet av “de generella” trygghetssystemen blev min, vid årsskiftet 1982/-83, strax före mitt insjuknande i utmattningssyndrom. Då först kom jag in i sjukförsäkringen, när min sömnstörning hunnit bli kronisk! Det är nämligen så att man inte kan få bukt med svåra sömnproblem, om man inte tillåts ta en time out i tid. Senare, i mitten av 90- talet ifrågasatte min läkare mina skäl för att få förlängt sjukbidrag: Mina grava kroniska sömnproblem, som naturligtvis fanns kvar efter mitt tillfrisknande från utbrändheten, och som de facto var roten till det onda. I denna veva var jag ytterst nära att trilla ur alla existerande trygghetssystem, bli ställd utan pengar och följaktligen hemlös, men fick då träffa en ny läkare, som efter tolv år av meningslös patientkarriär, lyckades utreda mig på en timme, eftersom han valde att lyssna på vad jag de facto visste om mig själv, vilket ingen hade gjort tidigare. Det räddade mig från ren misär. I grunden är jag stark och frisk, har inga psykiska problem, men däremot en särpräglad personlighet, OCH grava sömnproblem, vilket innebär starkt oregelbunden prestationsförmåga. Svår sömnlöshet = Halverad hjärnkapacitet, halverad mental hastighet och halverad ork och energi, i bästa fall. Om man är stark och frisk, vill säga. Men då blir man som jag, klämd mellan systemen och söndermald.
Språkstudier som terapi och rehabilitering var det enda som fungerade bra, förutsatt att jag kunde växla mellan deltid och heltid, beroende på sömnen. Detta tvingades jag offra i den krassa överlevnadskampen, på grund av min psykiaters inkompetenta agerande och den fundamentala otrygghetskänsla jag levde med, kränkningarna, ifrågasättandet och hopplöshetskänslan. Det som gick bra tog slut. Det sociala sammanhang, där jag som språkbegåvad passade in, och presterade bra resultat i allt det jag orkade delta i, även om jag inte kunde komma till min rätt, tog slut. Det som tog vid var utanförskap och en uppdämd vrede över det bortslösande av humankapital som sker i detta system, varje dag, år ut och år in. I vårt samhälle har man inte velat göra individuella avpassningar och tillvarata den resurs som trots funktionshinder eller ohälsa finns kvar. Nu är det hög tid att göra precis tvärtom: Släppa fram människor med nedsatt och i vissa fall oregelbunden arbets-/studieförmåga på alla områden i samhället, såväl i arbetsliv som i utbildningssystemet, med en grundtrygghet garanterad så länge man behöver den. Inte konstlad pysselsättning utanför det ordinarie, utan reguljär sysselsättning, så långt det är möjligt att ordna rent praktiskt.
Gästbok/Feedback RSS Feed
