Posts Tagged: sjukdomsbegrepp


15
Sep 06

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

 

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

 

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

 

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige:

Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.

 

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

 

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

 

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

 

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

 

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

 

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

 

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

 

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

 

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

 

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

 

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

 

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

 

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

 

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

 

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

 

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

 

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

 

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

 

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

 

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

 

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,


18
Jun 06

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.


24
Sep 05

Var hamnar de friska, men kroniskt utmattade

 

… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …

 

På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.

 

Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?

 

En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.

 

Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.

 

De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.

 

Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!

 

När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.