Samhälle « Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Posts Tagged: Samhälle

Om utanförskapets, den psykiska ohälsans och våldets mekanismer – Orsak och verkan

De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är “orkidébarn” (ömtåliga barn) eller “maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: - Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: - Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: “Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en “drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: “Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och “arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: utanförskap, psykisk ohälsa, kriminalitet, ungdomsvåld, påföljd, förklaringsmodeller, utsatthet, socialpolitik, rehabilitering, trygghetssystem, arbetslinjen, avvikande, sociala nätverk, uppväxtmiljö, samhälle

Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Psykiatri — 4 Comments
5
Jul 07

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

Det sociala “tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade “tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka “plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en “kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna “kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska “skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt “yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för “kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika “ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala “tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit “normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de “normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet “normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihetsreform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs sedan till den verksamhet som den enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda personliga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i ungefär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte “valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen “… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: “Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Skolpolitik — 3 Comments
18
Jun 07

Flexibel skolstart och skolgång bättre än tidsfixering!

Obligatorisk skolstart vid sex års ålder samt tioårig grundskola, vill moderaterna och centern införa, står att läsa i SvD. Folkpartiet stödjer förslaget medan kd är tveksamma. Ytterligare en viktig fråga, där alliansen är splittrad, och det har inte gått ett helt år sedan valet. Hur många sprickor kan regeringen tåla, utan att den spricker rakt itu, kan man undra. Jag menar, skolpolitiken var ju ett av de allra viktigaste politikområden man gick till val på, och då verkade enigheten vara total, nu är sprickan blottad. Nåväl, vilka fördelar respektive nackdelar har detta förslag, (som man inte bör såga rakt av, bara för att det kommer från regeringen)?

Att alla barn ska tvingas börja skolan redan vid sex års ålder, alldeles oavsett mognad, är jag ytterst tveksam till för att uttrycka mig milt, även om ett sådant obligatorium möjligen skulle ha varit bra för min utveckling, om det hade införts under tidigt 60-tal. Jag föddes sent på året, kring jul, och fick välja mellan att börja skolan vid antingen sex eller sju års ålder. Själv ville jag börja redan vid sex års ålder, min mor och grannar ansåg mig vara så skolmogen man bara kan vara, men min far satte sig på tvären och höll mig hemma ett år till, av skäl som ingen annan än han själv kunde begripa. När han hade fattat ett beslut, kunde ingen rubba det: “Hon ska inte börja skolan än!” Därmed basta, punkt slut!!!

Min far hade dystra erfarenheter av sin skolgång, trots att han var teoretiskt begåvad. Det faktum att han varje skoldag (sex dgr/vecka) fick sitta och vänta på ett rejält kok stryk av ett gäng killar som var större än honom, en brutal omgång på hemvägen som han inte kunde undkomma på något sätt, någon enda dag, eftersom de hade samma väg. Dessa plågsamma minnen kunde ha bidragit till hans orubbliga inställning. Skolan kunde lätt bli ett helvete för vem som helst, särskilt om man kom från knappa förhållanden. (Fattig + begåvad = Avundsjuka hos mindre begåvade barn från rika hem = Stenhårt mobbad! Snudd på axiom under 1920-talet på den småländska landsbygden) Min far var inte överbeskyddande på något sätt, snarare tvärtom, men han kände viss oro inför allt vad skola hette. Jag kunde gott leka något år till, enligt honom. Skola skulle det bli tids nog, dessutom hade vi flyttat runt en hel del och kände oss lite rotlösa.

Ja, jag blev själv mobbad på grund av min fars alkoholism, men jag kom aldrig i närheten av det fysiska våld som han utsattes för, utan blev “bara” retad. Jag tror inte att jag skulle ha blivit mer mobbad, om jag hade fått lov att börja skolan när jag var mogen för det, alltså vid sex års ålder. I mitt fall blev de första åren för lätta, rent inlärningsmässigt, jag fick inget tuggmotstånd, åtminstone inte i språk, låg en halv bok före alla andra i svenska i årskurs ett, utan att anstränga mig nämnvärt, fick inte fortsätta med nästa bok, utan tvingades sitta och rita och måla på svenskalektionerna en hel termin, så att de andra skulle komma ifatt mig. Jag som var språkbegåvad tappade snart intresset för språk, eftersom jag fick känna mig som snudd på ett störande element i klassrummet, en avvikare som läraren inte kunde hantera, förutom att jag upplevde alla uppgifter som alldeles för lätta och därmed tråkiga. Som sagt, för ett och annat moget barn skulle ett obligatorium beträffande tidig skolstart kunna vara bra, om någon förälder håller en tillbaka på felaktiga grunder, men för andra med otillräcklig mognad skulle det innebära stora inlärningssvårigheter under de tre första åren, som är så avgörande för elevens fortsatta kunskaps- och framförallt personlighetsutveckling.

Frågeställningen om skolstart, flexibel eller fixerad, rymmer i sig en enorm komplexitet. Men eftersom jag utgår från det självklara faktum att varje barn är alldeles unikt danat i ett unikt och ytterst komplicerat samspel mellan ett unikt och i sig komplext samt bångstyrigt genetiskt arv, och en alldeles unik uppväxtmiljö i all dess komplexitet, vilket betyder att det aldrig har funnits, finns eller kommer att finnas någon exakt likadan individ som exempelvis jag själv, drar jag den slutsatsen att barn uppnår den mognad som krävs för att klara skolstarten på ett för barnet bra sätt, vid högst varierande åldrar, mycket beroende av den kärlek, trygghet och stimulans de får hemma och på dagis, under de allra första fyra levnadsåren. Skolstarten bör vara flexibel. När barnet är moget skall det börja skolan, alldeles oavsett om skolmognad uppstår vid sex, sju eller åtta års ålder. Sedan är frågan: Hur vet man säkert om barnet verkligen är skolmoget? Vad ska man mäta, och hur? Barnets lust kanske bör avgöra?

Skall grundskolan förlängas till tio år, dvs. bör förskoleåret bli det första grundskoleåret? Svår frågeställning, hur man än vrider och vänder på det, vilket perspektiv man än anlägger. Vissa elever kanske behöver tio år på sig att uppnå godtagbara kunskaper i teoretiska ämnen, om de saknar fallenhet för just sådana ämnen. Å andra sidan är en del elever så skoltrötta redan i sjuan, att det vore snudd på psykisk tortyr att tvinga dem att gå ett extra år. Själv är jag bestämt emot alla former av likriktning, att stöpa alla i samma (teoretiska ) form. Skolgången bör avpassas till varje elevs faktiska förutsättningar (intresse- och begåvningsprofil samt social bakgrund), och med detta menar jag att fixeringen vid att man till varje pris måste hålla samman klasser i årskurser, där alla ska läsa samtliga ämnen i exakt samma tempo, samtidigt, dvs. vårt samhälles absurda fixering vid tid och hastighet, är en ren förbannelse. Det vore bättre för samtliga elever, om de åtminstone i basämnena fick gå fram precis så snabbt de förmår (kan variera allteftersom man mognar i ett visst ämne), att man inte pressar den som inte hänger med för hårt, inte heller håller tillbaka den som lär sig snabbt, dvs. avpassar studiegången efter varje elevs mognadsutveckling, vilken ofta sker i språng; man står och stampar på samma fläck en tid, sedan sker kunskapsutvecklingen explosionsartat, bara man låter bli att forcera fram den efter ett tidsschema.

Efter att ha vänt och vridit på denna skolproblematik och funderat ett bra tag, har jag fått en idé (som kanske är helt galen, vad vet jag?) om hur man skulle kunna organisera skolan: Varför inte avskaffa systemet med årskurser och sammanhållna klasser, och istället per ämne införa förslagsvis tre undervisningsgrupper med olika högt tempo; en långsammare och förmodligen liten grupp där eleverna får mycket tid på sig och all den hjälp de behöver, med hög lärartäthet och specialpedagoger vid behov, socialt stöd och uppmuntran, självförtroendeträning m.m, en medelsnabb grupp för dem som klarar av att hänga med utan alltför stora insatser, samt en snabb grupp för dem som klarar det mesta på egen hand, som sällan eller aldrig behöver hjälp, kommer från studievana hem utan sociala problem, inte har dyslexi, adhd eller annat neurologiskt/psykiskt funktionshinder.

En grundförutsättning för att detta system skall fungera bra och inte upplevas som stigmatiserande, är att elever inte känner sig etiketterade och insorterade i fack för tid och evighet, som begåvade, medelmåttiga eller dumma och tröga, för då blir det alldeles galet i slutändan. Elever ska inte sorteras in i någon grupp, utan själva i samråd med lärare och föräldrar själva få välja vilken grupp som är bäst att börja i, för att senare under studieresans gång kunna byta grupp och därtill uppmuntras att ta steget till en grupp med högre tempo, när kunskapsutvecklingen blivit bättre. Någon sorteringsskola skall vi inte ha, utan målet skall vara god eller åtminstone godtagbar kunskapsutveckling hos alla. Men vägarna dit måste få vara olika, eftersom vi alla är unika individer med olika förutsättningar, och därför olika bra på olika saker i olika tempo i olika skeden av livet. En idé bara, bra eller dålig, klok eller vansinnig, det får ni läsare bedöma.

Men betygen då, ska vi ha betyg, och när skall de i såfall ges, eller bör vi rentav avskaffa dem? I denna fråga står två oförsonliga sidor mot varandra: Ett vänsterblock, där man antingen skyr allt vad betyg heter som pesten, eller vill sätta dem så sent som möjligt, först i årskurs 8, samt ett högerblock, där man tror att tidig betygsättning är allena saliggörande, att betyg löser de flesta problem med motivation och inlärning. Som jag ser det har ingendera helt rätt. Betyg behövs för att man skall veta hur man ligger till, och som en sporre, men sättas vid rätt tidpunkt och i minst åttagradig om inte tiogradig skala (ju kortare steg desto bättre). Kanske en medelväg vore det mest förnuftiga:

Att man ger elever betyg, när de är så pass gamla att de förstår vad ett betyg är, respektive inte är, så att de inte identifierar sig med det betyg de får, att exempelvis ett IG inte alls betyder att man som människa är IG, utan att betyget enbart är ett mått på den kunskapsutveckling man uppnått vid just den tidpunkten, inte ett mått på hurdan man är, hur intelligent eller dum, begåvad eller obegåvad, praktiskt eller teoretiskt lagd man är, för det går inte att utläsa ur ett betyg. Ett lågt betyg kan ha vitt skilda orsaker, såväl begåvningsmässiga, sociala som hälsomässiga, bero på sen mognad eller bristande motivation. (Einstein var dålig i matte, men blev ändå en framstående vetenskapsman inom fysiken, där matten är så viktig.) De flesta barn är nog mogna för att ta emot ett betyg och ta det för vad det är, redan i årskurs sex, om läraren vid utvecklingssamtal har förklarat för eleven vad ett betyg är, och hur ett betyg bör uppfattas. Före årskurs sex bör enligt min mening betygsliknande omdömen inte få sättas, men däremot bör såväl eleven som föräldrarna få fullständigt klart för sig på vilka områden eleven uppnått eller inte uppnått målen, vad man som förälder kan hjälpa sitt barn med så att målen kan uppnås, hur mycket som fattas, och detta även skriftligen, men utan vare sig siffror eller bokstäver som renodlad betygsättning. Det bör finnas nationella riktlinjer för hur sådana omdömen skall utformas, så att det blir likvärdigt på alla skolor. Varje förälder (min far smet undan) skall ha skyldighet att delta i utvecklingssamtal, samt rätten att kräva ett omfattande omdöme om barnets utveckling, på de områden som skolan har ansvar för. Vilka är då dessa? Vad bör skolans egentliga uppgift vara?

Somliga menar att skolans uppgift är att förmedla kunskap, varken mer eller mindre, och för detta krävs enbart disciplin, studiero, mycket läxor och tidiga betyg, punkt slut. De förnuftiga, vilka förhoppningsvis utgör en majoritet, inser att skolans uppgift är betydligt mer omfattande: Att befrämja en positiv utveckling hos varje elev på alla tänkbara plan; såväl kunskapsmässigt, socialt som känslomässigt, att försöka så gott det går med stöd och uppmuntran bygga upp åtminstone något av det som dåliga hemförhållanden river ner. Det är ingen alldeles lätt uppgift, men den måste tas på största allvar.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Skolpolitik, Grundskola, Betyg, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kunskap

Försäkringsmedicin / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — No Comments
17
Jun 07

Kontraproduktivt förslag om ytterligare karensdag

På DN har ett arbetsmaterial från Finans- och Socialdepartementen läckt ut, med ett alldeles vansinnigt och dessutom kontraproduktivt förslag om att införa ytterligare en karensdag vid sjukskrivning utöver den karensdag som nu finns. Som om detta inte vore mer än nog beträffande såväl dumhet och negativ människosyn som förakt och okänslighet gentemot människor med bräcklig hälsa, överväger man att införa ytterligare karensdagar efter sjukskrivningsperioder på exempelvis 14 eller 90 dagar. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas inom den arbetsplats man är anställd vid (Finns det andra uppgifter man kan utföra?). Inget fel i det, bara man från FK är lyhörd gentemot den sjukskrivne, beträffande hans/hennes faktiska funktionsnedsättning. Vad som däremot är tveksamt är förslaget att redan efter sex månaders sjukskrivning pröva arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden förekommande arbetsuppgifter, samt att ingen, utöver dem som väntar på medicinsk behandling, skall få vara sjukskriven längre tid än ett år. Därefter väntar antingen sjukersättning (f.d. förtidspension) för “en liten och väldefinierad grupp med tydlig diagnos, inte för dem med diffusa diagnoser”, eller utträde på arbetsmarknaden som aktivt arbetssökande med eller utan föregående rehabilitering.

Tanken bakom dessa huvudlösa förslag är, att minska korttidsfrånvaron, vilket ska komma att minska och förkorta långtidssjukskrivningarna, och därigenom reducera antalet nya förtidspensioneringar kraftigt, något som knappast kommer att ske på det sätt som regeringen önskar, vilket varje tänkande människa utan ideologiska låsningar lätt inser, vid ett skärskådande av detta arbetsmaterial. På vilka grunder drar jag den slutsatsen?

Jo, bl.a. på följande helt uppenbara och lättförståeliga grunder:

Ytterligare karensdagar slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, och i synnerhet ensamstående föräldrar, ofta kvinnor i låglöneyrken. Ökad fattigdom gör ingen människa friskare, eftersom kronisk brist på pengar innebär skadligt förhöjda stressnivåer, inte bara hos föräldern, utan även hos barnen vilket är särskilt oroande, med tanke på det faktum att en hjärna stadd i utveckling är särskilt sårbar för ständig negativ stress och otrygghet, med konflikter och bråk som ofta följer i spåren av ekonomisk knapphet. En frisk människa kan lätt få sin sömn och därmed sin hälsa underminerad. Barn i fattiga familjer löper större risk att utveckla psykosocial ohälsa; vi har inte råd att i onödan producera ohälsa hos den generation som skall ta hand om och försörja oss på ålderns höst. En sjuk människa eller en människa med sviktande hälsa, kanske på gränsen till utmattning och som med dagens regler haft råd att stanna hemma ett par dar och därmed undvika kollaps, kommer definitivt att bli sjukare, respektive insjukna ordentligt, om dessa förslag genomförs.

Hårdare press på de sjukskrivna att tillfriskna och bli arbetsföra inom ett år, särskilt om de har diffusa diagnoser av typ utmattningssyndrom, får dem lätt att känna sig otrygga, trängda och ifrågasatta i en redan svår livssituation med kanske svåra smärtor, ångest, oro, nedstämdhet etc. beroende på diagnos, vilket givetvis medför förhöjda halter av stresshormon resulterande i sämre sömn och därmed ökat illamående, något som sannerligen inte påskyndar läkeprocessen, utan tvärtom fördröjer eller t.o.m. förhindrar den att komma igång. Fixerade tidsgränser som inte är flexibla är bara av ondo. Individuell avpassning bör gälla från vaggan till graven, eftersom vi är olika och har olika förutsättningar på alla områden.

Sätter man en sjuk människa eller en nedsliten människa med vacklande hälsa (gråzon) i ett socioekonomiskt skruvstäd och ger henne ekonomiska piskrapp, uteblir tillfrisknandet, respektive påskyndas insjuknandet, det är lika säkert som amen i kyrkan.

En människa med diffus diagnos, kanske kronisk åkomma på grund av kroniska underliggande problem/skador, och som trots eventuella rehabiliteringsinsatser inte tillfrisknar tillräckligt för att kunna arbeta ens deltid efter det år som sjukskrivning är tillåten, och som på grund av sin diffusa diagnos, inte beviljas förtidspension, utan tvingas ut i arbetslöshet trots sin arbetsoförmåga, lär inte bli friskare, utan snarare avlida, kanske genom självmord, eftersom socialen som i dylika fall är det sista halmstrået, de facto kan sätta sig på tvären och ge avslag på ansökan om socialbidrag, stödjande sig på det faktum att FK har friskförklarat personen ifråga, som enligt regelverket därmed är skyldig att skriva in sig på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, för att beviljas socialbidrag, vilket han/hon inte orkar som sjuk, vare sig diagnosen är diffus eller väldefinierad. Hur ska man kunna överleva i en sådan ytterst trängd livssituation som man inte själv har valt och inte själv kan påverka, har moderatdominansen inom regeringen tänkt?

På tevenyheterna igår hörde jag socialministern Christina Husmark Pehrson (m) säga (ungefärligt citerat):

Genom att införa ytterligare en karensdag, vill vi hjälpa människor till en bättre hälsa.

Var finns logiken i detta resonemang? Om människor inte har råd att stanna hemma vid sjukdom, kommer sjuknärvaron att öka rejält. Den som vid behov inte beviljas en kort tids sjukskrivning för att läka, kommer med stor sannolikhet att behöva bli långtidssjukskriven senare, och då kanske betydligt längre tid.

Man kan aldrig piska fram hälsa hos människor som lider av ohälsa. Istället behövs mer pengar till sjukvård och rehabilitering, samt respekt, lyhördhet och empati för den som förlorat sin hälsa, eller har vacklande sådan.

Andra bloggar om: Samhälle, Sjuka, Sjukskrivning, Sjukpenning, Karensdag, Sjukförsäkring, Förtidspension, Hälsa, Regeringen

Fler intressanta(?) inlägg

Politik och Samhälle — No Comments
15
Sep 06

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige:

Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Val 2006, Utanförskap, Reinfeldt, Persson, Arbetslinjen, Förtidspensionärer, Rehabilitering, Arbetsförmåga, Kompetensutveckling, Grundtrygghet, incitament

hemlöshet / Politik och Samhälle / Psykiatri / Socialförsäkringar / Socialpolitik — 1 Comment
27
Aug 06

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.

Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.

Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:

Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.

Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.

Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):

Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.

Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?

Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är.

Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.

Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?

Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).

Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.

intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Hemlöshet, Välfärdssystem, Systemfel, Orsak och Verkan, Psykiatri, Missbruk

Arbetslöshet / Ideal och Identiteter / Normer och Attityder / Politik och Samhälle / Psykologi — No Comments
24
Aug 06

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Ja, en sak är säker: Vi dör inte. Så låt oss börja ifrågasätta dessa “gudar” satta på piedestaler, ja rentav detronisera dem!

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

intressant.se

Andra bloggar om: Arbetslöshet, Samhälle, Identitet, Lyckobegrepp, Paradigm, Skuld och Skam, Systemfel

Arbete och Arbetsliv / Arbetslöshet / Politik och Samhälle — 1 Comment
19
Jun 06

Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige. Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 arbetslösa (i mycket runda slängar). Inte så svårt.

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!