Posts Tagged: regelverk

Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Psykiatri — 4 Comments
5
Jul 07

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

 

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

 

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

 

Det sociala “tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade “tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

 

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

 

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka “plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

 

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en “kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna “kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska “skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt “yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för “kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

 

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika “ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

 

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala “tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

 

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

 

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

 

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit “normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

 

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

 

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de “normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet “normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

 

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte “valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen “… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: “Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

 

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Politik och Samhälle — No Comments
15
Sep 06

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

 

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

 

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

 

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige:

Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.

 

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

 

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

 

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

 

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

 

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

 

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

 

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

 

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

 

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

 

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

 

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

 

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

 

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

 

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

 

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

 

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

 

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

 

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

 

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

 

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

 

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ohälsa/Sjukdom / Sömnproblem / Stressmedicin / Utmattningssyndrom — 2 Comments
17
May 06

Utbrändhet är ingen psykisk sjukdom!

 

Man upphör aldrig att förvånas över vissa programledares okunnighet som verkar vara obotlig. För några dagar sedan handlade morgonens nyhetstimme på P1 om s.k. utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta benämningen på stress- (sömnbrist-) relaterad ohälsa, som är en medicinsk gråzon mellan kropp och psyke, ett tillstånd av djupgående förslitning i hela organismen, obalans på grund av störd återhämtningsförmåga, dvs. långvarig svår sömnbrist, inget annat.


En kvinnlig programledare som heter Kvartoft, om jag inte missminner mig, visade prov på en fundamental okunnighet, när hon kallade dem som har drabbats av s.k. utbrändhet för psykiskt sjuka. Jag som själv utvecklade detta sömnbristrelaterade stressmedicinska ohälsotillstånd 1983, efter sex år med extremt lite sömn (Oftast låg jag sömnlös fem (5) nätter i sträck, för att därefter under helgen sova två (2) normala nätter. Sammanlagt ungefär 14 – 16 tim./vecka) i den ålder då sömnen är som mest avgörande för den framtida hälsan (mellan 17 – 23 års ålder), studsade till av förvåning över att man än idag, i media som radio och TV, inte kan förstå skillnaden mellan stressmedicinska ohälsotillstånd som är av psykosocial natur, och de rent psykiatriska diagnoserna, inte kan förstå skillnaden mellan att vara utsliten av sömnbrist (= negativ stress i sig) och att vara psykiskt sjuk.


Givetvis mår man dåligt i både kropp och psyke efter den nedslitningsprocess som det innebär att tvingas arbeta heltid utan sömn, vilket man är tvungen till så länge man bedöms vara frisk, enligt dagens regelverk. Men det är inte samma sak som att lida av en psykisk sjukdom eller ens ha psykiska problem! Illamåendet är symptom på skadlig stress (på grund av sömnbrist), en alldeles naturlig reaktion hos varje kännande varelse, inte något sjukt eller stört i psyket hos den som drabbats.


Kanske ni reportrar på nyhetsredaktionerna borde ta itu med att granska själva grundkonstruktionen i våra socialförsäkringssystem, analysera på djupet, inte vara så förbannat politiskt korrekta, inte så övermåttan lojala mot systemet, inte hela tiden fokusera så mycket på det sjuka hos individen, på ohälsan i sig, utan istället fundera över vad det är i samhällssystemet som får många människor, även mycket starka och stryktåliga, att sova dåligt och därmed såsmåningom må dåligt i såväl kropp som själ. Varför erkänner vi inte de bortdefinierade gråzonerna mellan det friska och det sjuka, även i försäkringsmedicinskt hänseende, när man nu inom vården börjat göra det? Begynnande utbrändhet och dess förstadium sömnlöshet ligger ju i just den medicinska gråzonen, som våra sociala ingenjörer valde att helt bortse ifrån och bortdefiniera, vid uppbyggandet av välfärdsstaten, folkhemmet. Vad innebär t.ex. arbetslinjen för den som är frisk per medicinsk definition MEN kroniskt sömnlös? Oundviklig färd rakt in i den berömda ”väggen”! Det handlar inte om karriärister som omdömeslöst rusar in i ”väggen”, medan de försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, även om det förvisso finns sådana dårar.


Men man kanske inte ska bli förvånad med tanke på att de som utger sig för att vara experter, inte anstränger sig för att utreda de tankehärvor som finns i sådana hjärnor som ovannämnda programledares, och råda bot på den okunnighet som finns i vårt samhälle. Häromdagen surfade jag in på den hemsida som Svenskt Centrum för Stressmedicin har (www.stressmedicin.se), och blev rätt förvånad över hur mager den var ur innehållssynpunkt. Man arbetar inte arselet av sig, direkt.

 

Upplysandet om vad utmattningssyndrom egentligen är för någonting, får vi som lider av eller har lidit av, stå för så gott vi kan och orkar. Själv har jag i åratal skrivit om detta som jag hade en relativt djup insikt i, redan för 20 – 25 år sedan.

Min intuitiva kunskap rotad i djup självinsikt kom då på kollisionskurs med läkares och psykologers fyrkantiga och verklighetsfrånvända akademiska kunskaper.


Jag blev övermåttan förvånad när jag för en tid sedan fick veta att en forskare vid Karolinska Institutet hade doktorerat på utbrändhet och kommit fram till det mest självklara bland alla självklarheter, nämligen att utbrändhet orsakas av långvarig svår sömnbrist. Hon hade fastställt det samband som borde vara uppenbart för varje tänkande människa sedan urminnes tider (utbrändhet har ju funnits sedan Antiken). Samtidigt som jag blir rätt trött och lite uppgiven inför tanken att man överhuvudtaget kan ta ut en doktorsexamen efter att ha fastställt ett alldeles självklart orsakssammanhang (orsak – verkan); att kronisk grav sömnbrist faktiskt måste slita ner och mala sönder vilken människa som helst, även den starkaste, tömma henne på energi, och leda till djup förslitning och energilöshet, vilket ger både fysiska och psykiska symptom såsmåningom, samtidigt som jag blir glad över att en auktoritet, en forskare har gett mig rätt på varenda punkt, efter så lång kamp mot enfalden som jag har fått föra inom den fullkomligt inkompetenta och av systemet kastrerade psykiatrin, och som jag aldrig behövde och således inte hade någon nytta av, men tvingades ha kontakt med och behandlas av, mot problem som jag aldrig någonsin har lidit av i hela mitt liv; psykiska problem … Jag var utbränd av ständig sömnlöshet, INTE psykiskt sjuk eller störd … En helvetes förbannat stor skillnad, Kvartoft … har glömt ditt förnamn … Camilla?


Sedan kan man säkerligen utveckla en psykisk sjuklighet med tiden, om man alltför länge får gå med en obehandlad eller felbehandlad utbrändhet med långvarig svår sömnstörning i botten och känner sig helt missförstådd, särskilt om man redan som litet barn har lidit av sömnlöshet. Ju yngre man är, desto skadligare inverkan på psyket. Själv sov jag normalt nästan ända fram till arton (18) års ålder, (trots en stressig, otrygg och konfliktladdad uppväxt), därför klarade jag mig bra psykiskt.

 

Försäkringsmedicin / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Sjukskrivning och Sjukersättning / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
28
Sep 05

Öppet brev till Anna Hedborg

 

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

 

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

 

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

 

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

 

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

 

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

 

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

 

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

 

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

 

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

 

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

 

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

 

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

 

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

 

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

 

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

 

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).