orsak och verkan « Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Posts Tagged: orsak och verkan

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.

Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.

Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:

Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.

Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.

Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):

Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.

Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?

Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är.

Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.

Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?

Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).

Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.

intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Hemlöshet, Välfärdssystem, Systemfel, Orsak och Verkan, Psykiatri, Missbruk

Arbetslöshet / Ideal och Identiteter / Normer och Attityder / Politik och Samhälle / Psykologi — No Comments
24
Aug 06

Diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga”

Säger ett par experter, utan att ha träffat alla de människor som de ställer sin diagnos på.

Sitter och tänker efter att ha lyssnat på en diskussion mellan Torbjörn Tännsjö och någon professor i ekonomi som jag har glömt namnet på, som handlade om begreppet lycka; vad som gör oss lyckliga; om ytterligare ekonomisk tillväxt och materiell konsumtion kan göra oss ännu lyckligare. Båda var eniga om att vi sannolikt inte kommer att känna större lycka, om vi ökar vår konsumtion av statusprylar, vilket enligt min uppfattning är en självklarhet.

Så långt är jag överens med dessa båda herrar: Vi behöver kanske ett nytt lyckobegrepp, en annan syn på vad som gör oss lyckliga. Men detta kräver sannolikt ett paradigmskifte. Men är vi mogna för att utföra den mentala kullerbytta som behövs? Det kommer nämligen an på oss själva först och främst. Är det arbete och karriär som definierar oss och ger oss en identitet, eller skulle vi kunna definiera oss genom helt andra saker, och på helt andra sätt? Hur mycket skulle vi behöva arbeta för att producera det vi egentligen behöver för ett optimalt välbefinnande i kropp och själ, för att uppnå balans i tillvaron?

Naturligtvis blir ingen människa i det långa loppet lyckligare av ökad materiell konsumtion, utöver det man behöver för att leva ett drägligt liv. Snarare är det tvärtom; att ju mer vi överkonsumerar, desto tommare, desto mer urgröpta blir vi inombords, något som den ökade psykiska och stressrelaterade ohälsan, inte minst bland våra barn och ungdomar, vittnar om. Suget efter omedelbar behovstillfredsställelse, som är det mest utmärkande för vår tid, och det ständiga pockandet på att vi ska uppnå ett lyckotillstånd som är snudd på omöjligt att uppnå, och som ständigt flåsar oss i nacken, drar oss allt längre bort från det som är väsentligt i livet. Av livsstilsexperterna får vi veta att vi bara har oss själva att skylla, om vi inte är lika lyckliga och framgångsrika i arbete och privatliv, som de påstår sig vara, men sannolikt inte alltid är. I det verkliga livet pendlar vi mellan att vara lyckliga och olyckliga. Mestadels befinner vi oss i mellanlägen, vilket inte är lätt att acceptera, med tanke på ovannämnda lycko- och framgångshets: Kravet att uppnå det ouppnåeliga.

Aldrig någonsin har den unga generationen haft det så bra som nu, rent materiellt. Aldrig någonsin har de mått så dåligt i själen, om man ser till genomsnittet. En hel del mår bra, och det kanske beror på att de råkar ha bra förebilder i t.ex. föräldrar, lärare och andra vuxna, som har lärt dem att tänka och förhålla sig självständigt till den lyckoterrorism som jagar oss från morgon till kväll; som ideligen talar om för oss vilka egenskaper, yttre och inre, vi måste ha, hur mycket pengar vi måste tjäna, vilka prylar vi måste äga, vilka kläder vi måste bära (av rätt märke), för att räknas som lyckliga, välartade och framgångsrika.

Många mår psykiskt dåligt av att pressas in i denna överkonsumismens och karriärismens tajta tvångströja; att riskera att bli utdefinierade ur ett normalitetsbegrepp, som idag är så insnävat (idealet har blivit norm) att man får bruka våld på sig själv för att kunna passa in, genom självsvält, vanvettig överträning, plastikkirurgiska ingrepp, etcetera.

Men ett sådant psykiskt illamående är snarare en sund, helt frisk och normal psykologisk reaktion på vår tids största dårskap; konsumism, karriärism och fixering vid ytan, än ett psykiskt problem inuti individen. De som faller ur den alltför snäva sociala normen är inte nödvändigtvis svagare, dummare, latare, mera psykiskt eller socialt problemfyllda än genomsnittet, har inte nödvändigtvis sämre självförtroende och självkänsla, är inte mindre välartade, eller mindre begåvade per automatik, än de som lever upp till idealen och passar in i den sociala normen, särskilt inte som de lever under ett paradigm som är så vansinnigt som vår tids. Snarare kan det vara ett friskhetstecken att balla ur, men det är förstås individuellt och beror på hur man ballar ur.

Som sagt, den som är marginaliserad behöver inte ha sämre egenskaper än den som är med i arbetslivet och i samhällsgemenskapen. Istället för att ständigt rota runt i den drabbade individens huvud efter psykiska problem, beteendestörningar och attitydproblem som orsak till varaktigt utanförskap, bör man i högre grad än i dag genomlysa och djupanalysera vårt välfärdssystem i själva dess grundkonstruktion, för att hitta de systemfel som deformerar människor med ett annorlundaskap, stöter ut dem och i vissa fall helt omöjliggör deras liv. Alla som tar sina liv behöver inte vara psykiskt överkänsliga och ångestdrivna eller ens djupt deprimerade. En del kan inte leva under vår tids paradigm, och mals ner i systemet.

Måste det vara något fel på en människa, bara för att hon inte passar in i ett visst system, för att hon inte låter sig böjas och formas efter det paradigm som samhället lever under? Åt helvete med alla dessa livsstilsexperter och KBT-förespråkare, som vill göra individen fullt ut ansvarig för allt elände, i form av t.ex. arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, handikapp, stressyndrom, sömnlöshet och Gud vet vad, som drabbar honom/henne, och som kan drabba i princip vem som helst av oss, under omständigheter som vi inte rår över!

Men nu var det de arbetslösa som samtalet handlade om i P1: s nyhetsmorgon, och som förmodas vara olyckliga, och som tydligen, enligt TorbjörnTännsjö och hans samtalspartner inte kan vara lyckliga över något annat här i livet, om de inte har ett arbete att gå till. I Sverige är vi antingen lyckliga eller olyckliga, aldrig någonsin i ett mellanläge. Frånvaron av gråzoner i svensk mentalitet blir ännu tydligare i valtider; Antingen arbetar vi och är lyckliga ELLER så är vi arbetslösa eller sjuka, och är därmed i full överensstämmelse med svenskens neurotiska förhållande till arbete, olyckliga rakt igenom. Visst, om man bara har sitt arbete, och utöver detta inget annat att leva för; ingen familj, inga vänner och inga fritidsintressen, och helt plötsligt förlorar sitt arbete och dessutom skuldbeläggs för sin arbetslöshet, ja då är man högst sannolikt en olycklig människa, MEN:

Vad jag vänder mig emot är den farliga men tyvärr så politiskt korrekta generaliseringen, som dessa båda herrar gjorde sig skyldiga till i P1: s nyhetsmorgon, när de ställde sin blytunga diagnos: ”De arbetslösa är olyckliga” med tillägget, att det är en politiskt helt okontroversiell slutsats som de drar. Utan arbete ingen lycka. Arbete = Lycka. Ja, det är obligatoriskt att tänka så. Den som har ett annorlunda lyckobegrepp har som vanligt inte fattat någonting. När experter talar så knäfaller vi, i sedvanlig ordning. Vad händer om vi slutar att vara lydiga, börjar säga emot auktoriteterna, rentav sågar dem? Ja, en sak är säker: Vi dör inte. Så låt oss börja ifrågasätta dessa “gudar” satta på piedestaler, ja rentav detronisera dem!

Vem har bett dem dra en generaliserande slutsats om det känslomässiga tillståndet hos ett antal helt unika individer inom någon grupp överhuvudtaget, utan att först ha tillfrågat alla de individer som ingår i gruppen, vilket i och för sig knappast är möjligt att göra? Nej, men gör inte det då! Vad är lycka förresten? Har ni herrar auktoriteter, filosof respektive ekonomie professor en exakt definition på det också? Nej, det kan ni givetvis inte alls ha, eftersom det i allra högsta grad är individuellt vad som gör en människa lycklig.

Vilka är ni att avgöra om de arbetslösa är lyckliga eller olyckliga? Det rör sig om väldigt många människor, runt 300 000 unika individer med unika preferenser. Var och en av dem har en helt unik livssituation och en helt unik social bakgrund. Vi är unika personligheter, vare sig vi arbetar eller är arbetslösa, med helt unika förhållningssätt till såväl arbetet som vår livssituation i sin helhet. Visst är arbetet en viktig del av livet, inte tu tal om det, men om vi bygger hela vår identitet på just arbetet och enbart arbetet; om vi menar att arbetet definierar oss som människor; att arbetet är det enda som ger oss en identitet och ett existensberättigande, då är vi illa ute och vår identitet blir lika skör som äggskal.

Blir vi arbetslösa eller sjuka, beläggs vi (Eller belägger oss själva?) med skuld och skam; ”Man skall göra rätt för sig, inte ligga samhället till last”, ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, ”Det finns jobb att få, om man bara vill”. Välkända tongångar flåsar oss i nacken, vi törs inte gå ut mitt på dan, så skämmigt är det att inte ha ett jobb att gå till. Skalet brister, identiteten som står och faller med arbetet har gått förlorad. En arbetslös är en nobody, inte mer värd än ett utsketet lingon. Det är snudd på en naturlag: Är man arbetslös ska man helt enkelt må dåligt, vara olycklig. Är man lycklig och mår bra, kanske av andra helt privata skäl, så får man inte visa det, utan är istället tvungen att motsäga sig själv, låtsas att man inte mår bra eftersom man inte har ett arbete, för annars har man attitydproblem. ”Hur kan du må bra när du är arbetslös?” löd repliken från en handläggare på AF, när en arbetssökande svarade: ”Tack, bra.” på frågan: ”Hur mår du?”

Roten till att många arbetslösa inte mår bra, kanske mest ligger i den politiskt korrekta attityden hos såväl politiker och andra proffsdebattörer, som hos den arbetande massan: En människa utan ett jobb att gå till varje dag, saknar en egen identitet och måste vara olycklig. Jag tror att det ständiga tjatet om jobbskapande åtgärder; att fler måste sättas i arbete, där Maud Olofssons definition på arbetslöshet tar priset, samt detta påfund att man varje dag i tevenyheterna måste visa siffror på dagsaktuell arbetslöshet, rentav kan förta lusten och glädjen i att arbeta, och få de arbetslösa att känna sig jagade, ifrågasatta och värdelösa. En mer avspänd attityd (mindre tjat) skulle minska antalet livsförlamade.

intressant.se

Andra bloggar om: Arbetslöshet, Samhälle, Identitet, Lyckobegrepp, Paradigm, Skuld och Skam, Systemfel

Ohälsa/Sjukdom / Sömnproblem / Stressmedicin / Utmattningssyndrom — 2 Comments
17
May 06

Utbrändhet är ingen psykisk sjukdom!

Man upphör aldrig att förvånas över vissa programledares okunnighet som verkar vara obotlig. För några dagar sedan handlade morgonens nyhetstimme på P1 om s.k. utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta benämningen på stress- (sömnbrist-) relaterad ohälsa, som är en medicinsk gråzon mellan kropp och psyke, ett tillstånd av djupgående förslitning i hela organismen, obalans på grund av störd återhämtningsförmåga, dvs. långvarig svår sömnbrist, inget annat.

En kvinnlig programledare som heter Kvartoft, om jag inte missminner mig, visade prov på en fundamental okunnighet, när hon kallade dem som har drabbats av s.k. utbrändhet för psykiskt sjuka. Jag som själv utvecklade detta sömnbristrelaterade stressmedicinska ohälsotillstånd 1983, efter sex år med extremt lite sömn (Oftast låg jag sömnlös fem (5) nätter i sträck, för att därefter under helgen sova två (2) normala nätter. Sammanlagt ungefär 14 – 16 tim./vecka) i den ålder då sömnen är som mest avgörande för den framtida hälsan (mellan 17 – 23 års ålder), studsade till av förvåning över att man än idag, i media som radio och TV, inte kan förstå skillnaden mellan stressmedicinska ohälsotillstånd som är av psykosocial natur, och de rent psykiatriska diagnoserna, inte kan förstå skillnaden mellan att vara utsliten av sömnbrist (= negativ stress i sig) och att vara psykiskt sjuk.

Givetvis mår man dåligt i både kropp och psyke efter den nedslitningsprocess som det innebär att tvingas arbeta heltid utan sömn, vilket man är tvungen till så länge man bedöms vara frisk, enligt dagens regelverk. Men det är inte samma sak som att lida av en psykisk sjukdom eller ens ha psykiska problem! Illamåendet är symptom på skadlig stress (på grund av sömnbrist), en alldeles naturlig reaktion hos varje kännande varelse, inte något sjukt eller stört i psyket hos den som drabbats.

Kanske ni reportrar på nyhetsredaktionerna borde ta itu med att granska själva grundkonstruktionen i våra socialförsäkringssystem, analysera på djupet, inte vara så förbannat politiskt korrekta, inte så övermåttan lojala mot systemet, inte hela tiden fokusera så mycket på det sjuka hos individen, på ohälsan i sig, utan istället fundera över vad det är i samhällssystemet som får många människor, även mycket starka och stryktåliga, att sova dåligt och därmed såsmåningom må dåligt i såväl kropp som själ. Varför erkänner vi inte de bortdefinierade gråzonerna mellan det friska och det sjuka, även i försäkringsmedicinskt hänseende, när man nu inom vården börjat göra det? Begynnande utbrändhet och dess förstadium sömnlöshet ligger ju i just den medicinska gråzonen, som våra sociala ingenjörer valde att helt bortse ifrån och bortdefiniera, vid uppbyggandet av välfärdsstaten, folkhemmet. Vad innebär t.ex. arbetslinjen för den som är frisk per medicinsk definition MEN kroniskt sömnlös? Oundviklig färd rakt in i den berömda ”väggen”! Det handlar inte om karriärister som omdömeslöst rusar in i ”väggen”, medan de försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, även om det förvisso finns sådana dårar.

Men man kanske inte ska bli förvånad med tanke på att de som utger sig för att vara experter, inte anstränger sig för att utreda de tankehärvor som finns i sådana hjärnor som ovannämnda programledares, och råda bot på den okunnighet som finns i vårt samhälle. Häromdagen surfade jag in på den hemsida som Svenskt Centrum för Stressmedicin har (www.stressmedicin.se), och blev rätt förvånad över hur mager den var ur innehållssynpunkt. Man arbetar inte arselet av sig, direkt.

Upplysandet om vad utmattningssyndrom egentligen är för någonting, får vi som lider av eller har lidit av, stå för så gott vi kan och orkar. Själv har jag i åratal skrivit om detta som jag hade en relativt djup insikt i, redan för 20 – 25 år sedan.

Min intuitiva kunskap rotad i djup självinsikt kom då på kollisionskurs med läkares och psykologers fyrkantiga och verklighetsfrånvända akademiska kunskaper.

Jag blev övermåttan förvånad när jag för en tid sedan fick veta att en forskare vid Karolinska Institutet hade doktorerat på utbrändhet och kommit fram till det mest självklara bland alla självklarheter, nämligen att utbrändhet orsakas av långvarig svår sömnbrist. Hon hade fastställt det samband som borde vara uppenbart för varje tänkande människa sedan urminnes tider (utbrändhet har ju funnits sedan Antiken). Samtidigt som jag blir rätt trött och lite uppgiven inför tanken att man överhuvudtaget kan ta ut en doktorsexamen efter att ha fastställt ett alldeles självklart orsakssammanhang (orsak – verkan); att kronisk grav sömnbrist faktiskt måste slita ner och mala sönder vilken människa som helst, även den starkaste, tömma henne på energi, och leda till djup förslitning och energilöshet, vilket ger både fysiska och psykiska symptom såsmåningom, samtidigt som jag blir glad över att en auktoritet, en forskare har gett mig rätt på varenda punkt, efter så lång kamp mot enfalden som jag har fått föra inom den fullkomligt inkompetenta och av systemet kastrerade psykiatrin, och som jag aldrig behövde och således inte hade någon nytta av, men tvingades ha kontakt med och behandlas av, mot problem som jag aldrig någonsin har lidit av i hela mitt liv; psykiska problem … Jag var utbränd av ständig sömnlöshet, INTE psykiskt sjuk eller störd … En helvetes förbannat stor skillnad, Kvartoft … har glömt ditt förnamn … Camilla?

Sedan kan man säkerligen utveckla en psykisk sjuklighet med tiden, om man alltför länge får gå med en obehandlad eller felbehandlad utbrändhet med långvarig svår sömnstörning i botten och känner sig helt missförstådd, särskilt om man redan som litet barn har lidit av sömnlöshet. Ju yngre man är, desto skadligare inverkan på psyket. Själv sov jag normalt nästan ända fram till arton (18) års ålder, (trots en stressig, otrygg och konfliktladdad uppväxt), därför klarade jag mig bra psykiskt.

Barn och Ungdomar / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
24
Sep 05

Var hamnar de friska, men kroniskt utmattade

… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …

På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.

Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?

En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.

Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.

De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.

Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!

När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.