Posts Tagged: likriktning

Politik och Samhälle — 2 Comments
27
Sep 06

Därför blev det maktskifte, men vem vann egentligen?

 

Vem vände vem ryggen? Behöver somliga partier ett nytt folk, eller folket nya partier?

 

Nalin Pekgul (s) uttryckte sig ungefär så här i tevenyheterna i slutet av förra veckan, uppenbarligen utan närmare eftertanke eller någon som helst självkritik:

 

”De som nu skulle behöva oss mest, vände istället oss ryggen i valet.”

 

Jaha, så nu ligger hela felet hos väljaren, som borde ha haft vett att lägga (s)-märkta valsedlar i sina kuvert, men som tyvärr inte förstod sitt eget bästa, utan gick vilse i alliansens djupa snårskogar och labyrinter, lockad av alla fagra löften om bättre tider? Som t.ex. löftet om att er välfärdspolitik skulle genomföras, plus lite till, om bara alliansen vann. Vi lär få se hur det blir med det.

 

Men var det inte istället ni socialdemokrater som valde att vända dessa väljare ryggen, i jakten på den välgödda medelklassens röster i det politiska mittfältet, där ni trängdes med alla andra riksdagspartier, och lämnade flankerna öppna för populistiska och främlingsfientliga partier som t.ex. Sverigedemokraterna?

 

Är ni inte ”goda” marknadsliberaler allesammans, fast somliga är det mer än vissa andra? Och om det är någonting som de flesta väljare skyr som pesten, så är det pissljummen politik, oavsett ideologisk kurs. Tyvärr är det sådan politik som ni socialdemokrater har stått för, under Göran Perssons tid vid makten: En ljummen, självgod och tillbakalutad marknadsliberal politik som mestadels framkallar en gäspning, men som stundom gör folk rent förbannade. Alliansens valmanifest var förvisso inte mindre marknadsliberalt än ert, men det gjorde intryck av att ta de problem och framtidsfrågor som oroar och engagerar folk mest, som t.ex. jobben och klimatförändringarna, på betydligt större allvar.

 

Kan det inte vara så enkelt, som att just de väljare som nu skulle behöva er mest, och som förr röstade på er, har känt sig partipolitiskt hemlösa en längre tid (Göran Perssons tid), eftersom de inte har känt igen ”sitt” f.d. arbetarparti, inte funnit det de sökt hos vänsterpartiet, och i ren vanmakt och frustration därför satt sin kanske sista tillit till den borgerliga alliansen, som faktiskt, om man skall vara ärlig, har fört upp just de ”mjuka” frågorna, som vård och omsorg med patientfokus, helhetsperspektiv och en bättre tillgänglighet inom vården, i valdebatterna, och i betydligt högre grad än vad ni själva har gjort?

 

Det största och kanske mest avgörande misstaget Göran Persson gjorde, var när han sade att jobben inte skulle bli någon valfråga. Självsäkert lutade han sig mot en framgångsrikt förd ekonomisk politik, när han uttalade orden: ”Nu ser vi att jobben kommer.” Jobben skulle komma per automatik, menade han. För jobbtillväxt behövdes ingen speciell politik, utöver den dittills förda budgetdisciplinära.

 

Det som (s), toppstyrt av Göran Persson, tog för givet, skulle visa sig vara en fatal missräkning, eftersom moderaterna valde att göra just jobben till sin huvudfråga, jobben som alltid varit socialdemokratins paradgren.

 

Som om denna missräkning inte vore nog, skulle moderaterna komma att föreslå en hel del skattesänkningar, och inte som under tidigt 90-tal gigantiska och helt verklighetsfrånvända, utan istället måttliga och helt vettiga skattesänkningar, och nu inte riktade till höginkomsttagare med stora förmögenheter främst, utan istället till låginkomsttagare. Vem tackar nej till detta?

 

Och är det något som kan få en traditionell socialdemokrat att gå i spinn, så är det snack om fler jobb och löften om förbättringar för låginkomsttagare. Detta som (s) misslyckades med, lyckades (m) med.

 

För många verkade det som om höger blev vänster, och vänster blev höger. Allt vändes 180 grader. Moderaterna profilerade sig som det nya arbetarpartiet med stora visioner om en bättre tillvaro för de sämst ställda, med allt sitt snack om riktiga nystartsjobb för de marginaliserade: ”Vi vill utveckla alla människor, så att de kan stå på egna ben.” Wow! Vem vill inte höra sådant? och ”Allt arbete ner till minsta timme skall uppmuntras.” och ”Jag har svårt att tro att en människa som kan ta hand om två barn hemma, inte skulle kunna orka arbeta en enda timme per dag.” var Reinfeldts kommentar till en förtidspensionerad tvåbarnsmammas oro över sin ekonomiska situation, om alliansen skulle vinna valet. Det lät som om man skulle kunna ha en åttondels lön + sju åttondelars förtidspension att leva på i Reinfeldts framtidsvision, och få känna att man bidrog med något. (Men försäkringskassan skulle sparka bakut inför sådant krångel)

 

Detta låter inte som rigida trygghetssystem gjutna i armerad (sossefierad) betong precis, utan mer som ett töjbart och flexibelt välfärdssystem, med möjlighet till individuell avpassning, typ. Men det som kommer att hända med denna tvåbarnsmammas verklighet, när maktskiftet är fullbordat i och med regeringsförklaringen, och alla vallöften skall omsättas i tuff realpolitik, kanske inte blir riktigt lika vackert som i Reinfeldts vision om ett samhälle, där alla kan växa av egen kraft.

 

Och här vill jag absolut invända: Av egen kraft? Ingen enda människa växer väl helt av egen kraft? I vilket samhälle som helst är vi alla i någon mån beroende av andra, för att kunna leva överhuvudtaget. Ett samhälle helt utan beroende skulle bli ett iskallt, egoistiskt, hänsynslöst, helt atomiserat och superindividualistiskt samhälle, där ingen skulle orka leva, där inget skulle fungera särskilt länge. Vi har gått lite väl långt när det gäller oberoende och självständighet. Ensamhet, särskilt i våra storstäder, blev många människors bittra öde, när rädslan för beroende tog överhanden.

 

Vi växer genom att stötta varandra, genom solidaritet. På lång sikt står ett samhälle och faller med hur många människor som fått lov att växa ut i sin fulla potential, eller växa efter förmåga. Man kan inte fortsätta att pressa ut människor i marginalen, utan att det får oönskade konsekvenser. Detta borde Persson ha reflekterat över och gjort till en stor valfråga, istället för att fortsätta att tiga om det växande utanförskapet:

 

Hur man ska hjälpa människor med funktionsnedsättning att ta vara på sin potential?

 

Alliansen tänkte fritt men kanske inte helt rätt kring detta. Persson & Ohly tänkte inte alls, kanske på grund av ideologiska låsningar. Att tänka ungefär rätt är bättre än att inte tänka alls. Att tänka exakt fel är värst, vilket Persson gjorde beträffande valets huvudfråga; jobben. Mp vågade inte tänka sina tankar till slut, vilket var synd eftersom de tänkte och uttalade halva tanken exakt rätt. Alla utom Persson & Ohly med partier förstod att man inte kan möta morgondagens problem med gårdagens lösningar.

 

Mot ett revolutionärt blått arbetarparti som lyfte fram utanförskapet och de mjuka frågorna, stod en sönderregerad, tröttkörd, tillbakalutad och konservativ socialdemokrati, utan framtidsvisioner, som mest snackade plånboksfrågor, som sänkt maxtaxa och höjda ersättningsnivåer. Inte ens insikten om att tänderna är en del av kroppen, var man ensam om. Men det var en bra men sen insikt. Kanske behöver socialdemokratin och dess stödpartier en time out på fyra år, för att analysera fram vad som gått snett i samhällsbygget, och för att fundera över om man kanske borde ändra sin ideologiska kurs. Men någon klocka borde ha ringt för länge sedan, men om man är döv på bägge öronen, ser dåligt, (politiskt menar jag) och har störd verklighetsuppfattning, så… Tja…

 

Alltför långvariga maktinnehav inte bara korrumperar utan vad värre är, likriktar tänkandet. På alla nivåer anpassar man sitt tänkande till vad det regerande partiet vill att man ska tänka, även om man lever i en demokrati med yttrandefrihet och fria val. Detta alldeles oavsett vilket parti som under alltför lång tid regerar. Gradvis leder denna mentala likriktning till konsensus och krav på politisk korrekthet inom alltfler politikområden, varför den rent ideologiska debatten blir alltmer urvattnad och andefattig. Resultatet blir på tid och längd en mental enpartistat. Historien har lärt oss att det finns en gräns för hur pass långt ett samhälle kan likriktas i tänkandet, innan människorna revolterar och välter systemet över ända.

 

Mot bakgrund av detta finns det därför goda skäl att tvärtemot det ovannämnda (vänster och höger byter plats), istället anta att blocken har blivit så pass lika varandra, såväl ideologiskt som realpolitiskt, att de flyter ihop till ett enda block i mittenfåran, och i såfall är vi nog ganska illa ute, inom en rätt snar framtid. Ute på flankerna finns en hel del inte så värst trevliga småpartier, redo att suga upp det växande utanförskapets missnöjesyttringar, som de etablerade riksdagspartierna inte bryr sig om när det kommer till kritan… Om nu inte jobben växer till i den stora omfattning som Reinfeldt & co har lovat, och man blir tvungen att skära i vård och omsorg, för att finansiera utlovade och genomförda skattesänkningar. Ja, Gud (eller någon annan potentat) hjälpe oss…

 

Kanske valet i själva verket var en tävlan i konsten att föra klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik? Vem gör det bäst? Rött eller blått block? Blev valutgången en seger för socialdemokratin och dess samhällsmodell, en seger såväl realpolitiskt som ideologiskt?

 

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har skrivit en intressant debattartikel (publicerad i DN häromdagen), där han driver denna tes, kanske något in absurdum, och som jag känner viss tvekan inför, samtidigt som jag medger att den har sina poänger. Själv har jag funderat lite i de banorna, men en statsvetare uttrycker det så mycket bättre. Bl.a. skriver han så här (exakt citerat):

 

De verkliga segrarna i politiken kommer när man lyckas få sina motståndare att tänka och känna som man själv – när ens verklighetsuppfattning och politiska ideal blir det som samhällsvetare benämner hegemonisk. Dit har den svenska socialdemokratin nu nått. Visserligen kommer det i nominella termer att sitta företrädare för andra partier vid köttgrytorna och visst kan åsynen av detta svida i en och annan rättrogen eller simpelt makthungrig socialdemokratisk själ. Men alla analyser vi matas med av det historiska nederlag som socialdemokratins valresultat innebär glömmer att när det gäller sakpolitiken är detta ett segerval om inte för partiet så för den socialdemokratiska samhällsmodellen.  Läs mer…

 

Under socialdemokraternas väldigt långa regeringsinnehav, har Sverige inte bara demokratiserats, utan därtill socialdemokratiserats in i minsta vrå. Därför kan det vara så illa ställt som Bo Rothstein menar, om han nu menar att det är illa ställt. Själv skulle jag vilja uttrycka det mer brutalt och med en betydligt negativare klangbotten: Sveriges utveckling mot en mental enpartistat har fullbordats i och med detta val. Eller så har både Rothstein och jag helt fel, och maktskiftet blir början på ett långtgående systemskifte, som kan sluta med nästan vad som helst. Först om fyra år kan vi börja ana varthän det barkar. Vi lär få veta om moderaterna verkligen har genomgått en så pass radikal förvandling, en metamorfos, eller om det mest handlade om valstrategi i jakten på makten.

 

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

 

Politik och Samhälle / Skolpolitik — 2 Comments
3
Jun 06

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

 

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

 

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

 

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

 

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

 

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

 

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

 

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

 

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

 

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

 

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

 

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före –97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

 

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

 

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

 

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

 

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

 

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

 

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

  • ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
  • ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
  • vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
  • lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
  • ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
  • vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
  • ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
  • vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen


Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

 

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

 

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

 

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

 

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

 

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

 

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.