Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige:

Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Val 2006, Utanförskap, Reinfeldt, Persson, Arbetslinjen, Förtidspensionärer, Rehabilitering, Arbetsförmåga, Kompetensutveckling, Grundtrygghet, incitament

Ett alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken inför valet 2006 är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år att godta sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande ersättning, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering och terapeutisk sysselsättning, för dem som orkar och vill.

För två år sedan lade regeringen fram ett förslag om att förtidspensionärer skulle få rätt att studera liksom man med dagens regler har rätt att arbeta i två år med vilande sjuk- och aktivitetsersättning, men något beslut om detta togs aldrig. I sedvanlig ordning förhalades detta, på grund av Göran Perssons sparsamhetsnit får man väl lov att anta. Rehabilitering är nog bra, men det får helst inget kosta. Man frågar sig: Hur ska en förtidspensionär som saknar meriter i form av en inte alltför gammal utbildning och någorlunda färsk arbetslivserfarenhet, och som därför inte är anställningsbar, kunna finansiera sin kompetensutveckling, om han/hon inte orkar studera på heltid eller ens regelbundet? Det förslag om vilande sjuk- och aktivitetsersättning som tyvärr självdog är i och för sig hyfsat, MEN:

För dem som har en varaktigt nedsatt och starkt oregelbunden kapacitet på grund av psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning inte någon reell lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt. Inte heller kan denna grupp prova på att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan och stresstålighet: Att man måste fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället, åtminstone om man väljer att läsa fristående kurser. Med ökad kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och en mera gedigen självkänsla. Man får social träning och struktur i tillvaron, samt träning i att disciplinera sig. Då kan det långa steget tillbaka till arbetslivet givetvis bli något kortare att ta. Studier kan leda framåt och ge en viss identitet, medan dagverksamhet är tidsfördriv enbart.

Ovanstående resonemang kan givetvis tillämpas på alla dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, oavsett typ av ohälsa, men skillnaden är att  en fysisk sjukdom i många fall kan ha en stabil restarbets- (reststudie-) förmåga på exempelvis 50 procent. De kan avsäga sig halva sjuk- och aktivitetsersättningen och studera på halvfart med halvt studielån. Om de vet med sig att förmågan är stabil och regelbunden.

Det kan sällan de som har ett psykiskt funktionshinder/sjukdom eller stressyndrom med exempelvis kroniska sömnsvårigheter. Deras förmåga kan svänga från noll till (kortvarigt) hundra procent under en termin. Då missar man med stor sannolikhet såväl föreläsningar, gruppövningar som tentor i en sådan omfattning att rätten till studiemedel dras in, eller så klarar man sig bra en hel termin, men måste ta en paus nästa, eller gå ner på halvfart, eller kvartsfart om problemen förvärras.
Vad ska man då ta sig till om man har avsagt sig sin sjuk- och aktivitetsersättning?

Avsäger man sig hela eller halva, och VET att man i fortsättningen MÅSTE orka heltid eller halvtid på de vanliga villkoren, kan den stress som uppstår i samband med den insikten, få som konsekvens att den kroniska sårbarhet man har latent men som man under trygga förhållanden kunnat få under någorlunda kontroll, då gör sig påmind och tar sig konkreta och funktionsnedsättande uttryck i form av exempelvis sömnlöshet med depression i slutändan.

Jag minns hur det var när jag studerade språk i skydd av sjukbidrag, vilket var den bästa medicin jag någonsin intagit, förutsatt att jag själv fick bestämma dosen. Det var knappt att jag vågade vara riktigt duktig … Tog jag för många poäng under en termin då jag råkade sova någorlunda hyfsat och därmed orkade läsa och dessutom råkade få VG på alla tentor, vilket inte alls är omöjligt för en i och för sig gravt sömnstörd person, men språkbegåvad, blev jag orolig och tordes knappt fortsätta på nästa nivå. Om jag valde att göra det, kände jag ständig oro över vad som skulle kunna hända, att mitt sjukbidrag skulle komma att ifrågasättas och dras in med motiveringen att mina uppnådda studieresultat var en indikator på att jag hade blivit helt återställd. Denna osäkerhet skapade viss frustration och vanmakt, vilket resulterade i förhöjda stressnivåer, förvärrad sömnlöshet och återfall i depression.

Här måste tilläggas att jag inte alls är orolig eller ängslig till min natur, tvärtom. Men otrygghet och oförutsägbarhet, omöjlighet att planera mer än ett år framåt, inverkar synnerligen negativt på varje människa som lider av stressrelaterad eller psykisk ohälsa.

Göran Persson och hans regering vill inte ”låsa upp” dessa socioekonomiska ”järnburar”, släppa ut alla de människor som känt sig tvungna att acceptera en förtidspensionering, för att de inte längre orkar valsa runt i vårdsvängen, utan att vare sig bli kompetent utredda eller behandlade, dödströtta på att bli ifrågasatta, kränkta och misstänkliggjorda, såväl av läkare som av försäkringskassa, och släppa in dem i meningsfull, stärkande och utvecklande ordinarie sysselsättning mitt ibland andra, inte fösa in dem i nya kvävande åtgärdsburar: ”AMS-burar”, avskilda och särskiljda, under uppsikt.

Somliga ”har valt” att krypa in i den förvisso trygga men ack så förödande för hälsan och självkänslan, och passiviserande ”järnburen” som förtidspensionering innebär, av brist på alternativ, och lär ”välja” att stanna kvar där om de har ett uns av självbevarelsedrift … istället för att krypa in i en ny bur. Med tanke på hur dagens regelverk ser ut.

Det är förvisso tillåtet att krypa ut ur ”järnburen”, men vid ”dörren” står vår runde och goe statsminister med en enormt stor nyckelknippa i handen och säger med ett fostrande tonfall: – Javisst får ni krypa ut, men enbart på mina villkor, och raka vägen in i AMS-buren, där lämplig strukturerad pysselsättning väntar på er. I och för sig kan ni krypa vart fan ni själva vill, men då kan det mycket väl bli fritt fall ända ner i rännstenen om vi skulle komma på er på otillåtna äventyr och otillåten mark (Läs: Universitet och högskola) och få för oss att öppna falluckan.

I en chat med Pär Nuder ställdes frågan: ”- Hur blir det för oss förtidspensionärer?”
Han svarade ungefär: ”- Försäkringskassan har fått i uppdrag att tillsammans med AMS hjälpa förtidspensionärer att komma tillbaka i arbete, i den takt de orkar.” Känns ordet ”hjälpa” med bibetydelsen: ”fostra, korrigera, styra och kontrollera” igen? Sosseriet har sitt eget speciella skugglexikon, där ord förses med bibetydelse.

Med denna mening kan nog socialdemokraternas syn på människans egen förmåga att ta initiativ sammanfattas: En vuxen människa kan inte gå själv på sina egna ben, utan måste iklädas en lämplig mycket tajt rehabiliteringssele och ett rejält koppel av arbetsmarknadspolitiska pysselsättningsåtgärder runt halsen.

Varför inte ge de sjuka/funktionshindrade mandat att ta hand om sig själva, om de klarar av det, ta tag i sin livssituation på det sätt de själva finner lämpligt, själva få välja lämplig terapeutisk sysselsättning och rehabilitering, utifrån intresse, ork och begåvning? Vägen tillbaka till dagens arbetsmarknad kräver ett kunskapslyft.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Precis allt handlar om kronor och ören
i Göran Perssons Lagomrike. Vad är ni systemkramare rädda för? Att det skulle bli en anstormning av sjuka, halta och lytta men kunskapstörstiga förtidspensionärer vid landets universitet och högskolor, som skulle kunna tränga ut lika kunskapshungriga tjugoåringar? Att en sådan invasion skulle tömma statskassan helt?

Ni måste tro att alla förtidspensionärer är väldigt pigga, starka och friska med ett gigantiskt självförtroende. Att de bara väntar på grönt ljus så att de äntligen ska få ställa sig i kö till landets alla lärosäten. Har ni glömt varför man beviljas sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension)? Inte för att man är sååå … frisk och pigg!

Varför inte då bunta ihop dem och skicka dem till ett arbetsläger? Det blir ju det mest lönsamma. Att suga ut sista droppen utan att betala ut någon lön. Nej, det kan ni förstås inte, eftersom ni vill framstå som anständiga och politiskt korrekta.

I grund och botten är alla makthavare av samma sort, människoföraktande som vingklipper och deformerar dem som inte passar in i normalitetens tvångströja.
Skillnaden är att i diktaturer kan de skrapa av sig fernissan och ta ut svängarna rejält, utan rädsla för att bli bortröstade i nästa val. I en ”demokrati” klämmer man livskraften ur människor lååångsamt och på ett snyggt sätt. Så att det inte syns. I diktaturer klipper man av livstråden snabbt och brutalt. Här låter man livstråden nötas ut tills den går av. Man mal ner istället för att ge ett nackskott.
Diktatorn säger: Sätt dem i arbetsläger! Medan Göran Persson säger: In med dem i AMS-buren, så vet vi var vi har dem! OK, det ÄR skillnad men … inte så jättestor.

Just denna missriktade ambition att styra och ställa med människors liv och framtid, denna klåfingrighet, denna ytterst kostsamma kontrolliver, detta eviga
sysselsättningsmani, att hålla handläggare på försäkringskassa och anställda vid AMS sysselsatta med att hjälpa (Läs: styra, fostra och kontrollera) vuxna individer som inte anses kunna ta vara på sig själva, sitt begåvningskapital och eventuell restarbetsförmåga! Vad kommer inte all denna administration samt löner för all extrapersonal som behöver anställas, att kosta? Men att sysselsätta människor till varje pris är ett självändamål, hur kostnadsINeffektivt det än är, och då finns det tydligen hur mycket pengar som helst!

I jämförelse med ett alternativt tillvägagångssätt, som exempelvis skulle kunna vara att ge varje förtidspensionär som vill och orkar, tillåtelse att börja sysselsätta sig med vad som faller sig bäst för individen ifråga, med bibehållen ekonomisk grundtrygghet så länge det behövs i varje enskilt fall? Man bör givetvis ha en kontaktperson att samråda med, som följer upp och stöttar. Förutom i de få fall man klarar av att återvända till det reguljära arbetslivet, med avtalsenlig lön, givetvis. Då måste sjuk- och aktivitetsersättningen vara vilande under en period, för att sedan dras in om arbetsförmågan består.

Nu menar jag inte att alla AMS-åtgärder och strukturerade rehabiliteringsåtgärder är av ondo. Inte alls. Men det får inte urarta i tvång, styrning och total kontroll av individer, absurda avgränsningar i valmöjligheterna, kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar framtagna i krass sparsamhetsnit, som försök att lista ut genvägar till arbetslivet, vilka mestadels blir senvägar eller rentav avvägar och villovägar, där dyrbar tid rinner i väg och humankapital förspills, till intet ledande, förutom till fragmentering av människors liv, till hopplöshetskänslor, uppgivenhet, vanmakt och frustration samt en otrygg tillvaro.

Vad kostar ett sådant åtgärdsträsk där människor går ner sig, på tid och längd? Så pass mycket att vi inte ens bör tänka tanken. Då snackar vi inte kronor och ören enbart, utan mänskligt lidande. Det enda vi vinner är ökad sysselsättningsgrad inom AMSeriet och Försäkringskassan. Vad som kommer ut i slutändan av detta, är väl ökad kontroll: Man vet var man har folk och vad de sysslar med, om de så bara sitter och vänder papper dagarna i ända. Man vet att de inte ligger på sofflocket. Arbete disciplinerar massan, avhåller från fylleri och allehanda demoraliserande utsvävningar, och statistiken snyggas till inför valet 2006 … Men vad blir utfallet på tid och längd?

Man vet förvisso inte vad det kommer att kosta rent samhällsekonomiskt, om man väljer en hittills oprövad metod: Att låsa upp ”järnburarna” och släppa ut de sjuka, halta och lytta på grönbete utan trång sele och AMS-koppel. Men man vet vad det
kostar att göra som man tidigare gjort: Att inget göra, låta människor förtvina eller
att köra sönder såväl människor som samhällsekonomi i den kostnadsineffektiva AMS-svängen. Att låta människor rehabilitera sig på egen hand med grundtrygghet garanterad skulle inte behöva kosta mer än den tunga regelverksgenomsyrade och sossefierade AMS-sväng man nu föreslår för dem som ekonomismen i symbios med Det Strukturella Förtrycket har drivit ut i marginalen. Först onödiggör kapitalismens utveckling människor, sedan föser sosseriet in dessa onödiggjorda i dessa kvävande åtgärdsburar. Snacka om kostnader upphöjt till kubik, om man väljer AMS-svängen. Men hittills oprövade alternativ finns som sagt, och:

Utfallet skulle kunna bli fantastiskt bra, såväl i form av fler människor som skulle få en reell möjlighet till rehabilitering och kompetensutveckling, och som därigenom skulle kunna tillföra samhället något efter förmåga, som rent samhällsekonomiskt,
men bara om Göran Persson och hans gäng kan hålla sitt kontrollbehov i schack. Finns det inte terapi för sådant? I annat fall kan man skaffa hund att leda i koppel … och låta folket vara i fred.