Posts Tagged: ingenmansland

Försäkringskassan / Ohälsa/Sjukdom / Självmord / Sjukskrivning och Sjukersättning / Utanförskapets mekanismer — 19 Comments
30
Mar 08

Min väg till permanent utanförskap gick via arbetslinjen

Naturligtvis vill jag med ett inlägg på denna blogg stödja det påskupprop mot utförsäkringen av de sjuka, som Resursbloggen har startat, inte minst därför att jag anser att socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons hänsynslösa korståg gentemot de sjuka rimmar synnerligen illa med folkhälsominister Maria Larssons nollvision för självmord, och de båda sitter faktiskt i samma regering, vars politik kan sägas vara ytterst motsägelsefull. I SvD stod för ett tag sedan att läsa:

Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

 

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

 

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

 

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

 

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

 

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

 

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

 

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

 

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

 

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

 

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

 

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

 

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

 

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

 

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

 

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

 

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

 

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

hemlöshet / Politik och Samhälle / Psykiatri / Socialförsäkringar / Socialpolitik — 1 Comment
27
Aug 06

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

 

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.
 
Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.
 
Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:

 

Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.

 

Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.
 
Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):
 
Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.
 
Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?
 
Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är. 
 
Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.
 
Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?
 
Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).
 
Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.

 

intressant.se
 
Andra bloggar om: , , , , , ,

Försäkringsmedicin / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Sjukskrivning och Sjukersättning / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
28
Sep 05

Öppet brev till Anna Hedborg

 

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

 

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

 

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

 

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

 

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

 

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

 

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

 

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

 

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

 

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

 

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

 

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

 

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

 

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

 

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

 

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

 

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).