Obligatorisk skolstart vid sex års ålder samt tioårig grundskola, vill moderaterna och centern införa, står att läsa i SvD. Folkpartiet stödjer förslaget medan kd är tveksamma. Ytterligare en viktig fråga, där alliansen är splittrad, och det har inte gått ett helt år sedan valet. Hur många sprickor kan regeringen tåla, utan att den spricker rakt itu, kan man undra. Jag menar, skolpolitiken var ju ett av de allra viktigaste politikområden man gick till val på, och då verkade enigheten vara total, nu är sprickan blottad. Nåväl, vilka fördelar respektive nackdelar har detta förslag, (som man inte bör såga rakt av, bara för att det kommer från regeringen)?
Att alla barn ska tvingas börja skolan redan vid sex års ålder, alldeles oavsett mognad, är jag ytterst tveksam till för att uttrycka mig milt, även om ett sådant obligatorium möjligen skulle ha varit bra för min utveckling, om det hade införts under tidigt 60-tal. Jag föddes sent på året, kring jul, och fick välja mellan att börja skolan vid antingen sex eller sju års ålder. Själv ville jag börja redan vid sex års ålder, min mor och grannar ansåg mig vara så skolmogen man bara kan vara, men min far satte sig på tvären och höll mig hemma ett år till, av skäl som ingen annan än han själv kunde begripa. När han hade fattat ett beslut, kunde ingen rubba det: “Hon ska inte börja skolan än!” Därmed basta, punkt slut!!!
Min far hade dystra erfarenheter av sin skolgång, trots att han var teoretiskt begåvad. Det faktum att han varje skoldag (sex dgr/vecka) fick sitta och vänta på ett rejält kok stryk av ett gäng killar som var större än honom, en brutal omgång på hemvägen som han inte kunde undkomma på något sätt, någon enda dag, eftersom de hade samma väg. Dessa plågsamma minnen kunde ha bidragit till hans orubbliga inställning. Skolan kunde lätt bli ett helvete för vem som helst, särskilt om man kom från knappa förhållanden. (Fattig + begåvad = Avundsjuka hos mindre begåvade barn från rika hem = Stenhårt mobbad! Snudd på axiom under 1920-talet på den småländska landsbygden) Min far var inte överbeskyddande på något sätt, snarare tvärtom, men han kände viss oro inför allt vad skola hette. Jag kunde gott leka något år till, enligt honom. Skola skulle det bli tids nog, dessutom hade vi flyttat runt en hel del och kände oss lite rotlösa.
Ja, jag blev själv mobbad på grund av min fars alkoholism, men jag kom aldrig i närheten av det fysiska våld som han utsattes för, utan blev “bara” retad. Jag tror inte att jag skulle ha blivit mer mobbad, om jag hade fått lov att börja skolan när jag var mogen för det, alltså vid sex års ålder. I mitt fall blev de första åren för lätta, rent inlärningsmässigt, jag fick inget tuggmotstånd, åtminstone inte i språk, låg en halv bok före alla andra i svenska i årskurs ett, utan att anstränga mig nämnvärt, fick inte fortsätta med nästa bok, utan tvingades sitta och rita och måla på svenskalektionerna en hel termin, så att de andra skulle komma ifatt mig. Jag som var språkbegåvad tappade snart intresset för språk, eftersom jag fick känna mig som snudd på ett störande element i klassrummet, en avvikare som läraren inte kunde hantera, förutom att jag upplevde alla uppgifter som alldeles för lätta och därmed tråkiga. Som sagt, för ett och annat moget barn skulle ett obligatorium beträffande tidig skolstart kunna vara bra, om någon förälder håller en tillbaka på felaktiga grunder, men för andra med otillräcklig mognad skulle det innebära stora inlärningssvårigheter under de tre första åren, som är så avgörande för elevens fortsatta kunskaps- och framförallt personlighetsutveckling.
Frågeställningen om skolstart, flexibel eller fixerad, rymmer i sig en enorm komplexitet. Men eftersom jag utgår från det självklara faktum att varje barn är alldeles unikt danat i ett unikt och ytterst komplicerat samspel mellan ett unikt och i sig komplext samt bångstyrigt genetiskt arv, och en alldeles unik uppväxtmiljö i all dess komplexitet, vilket betyder att det aldrig har funnits, finns eller kommer att finnas någon exakt likadan individ som exempelvis jag själv, drar jag den slutsatsen att barn uppnår den mognad som krävs för att klara skolstarten på ett för barnet bra sätt, vid högst varierande åldrar, mycket beroende av den kärlek, trygghet och stimulans de får hemma och på dagis, under de allra första fyra levnadsåren. Skolstarten bör vara flexibel. När barnet är moget skall det börja skolan, alldeles oavsett om skolmognad uppstår vid sex, sju eller åtta års ålder. Sedan är frågan: Hur vet man säkert om barnet verkligen är skolmoget? Vad ska man mäta, och hur? Barnets lust kanske bör avgöra?
Skall grundskolan förlängas till tio år, dvs. bör förskoleåret bli det första grundskoleåret? Svår frågeställning, hur man än vrider och vänder på det, vilket perspektiv man än anlägger. Vissa elever kanske behöver tio år på sig att uppnå godtagbara kunskaper i teoretiska ämnen, om de saknar fallenhet för just sådana ämnen. Å andra sidan är en del elever så skoltrötta redan i sjuan, att det vore snudd på psykisk tortyr att tvinga dem att gå ett extra år. Själv är jag bestämt emot alla former av likriktning, att stöpa alla i samma (teoretiska ) form. Skolgången bör avpassas till varje elevs faktiska förutsättningar (intresse- och begåvningsprofil samt social bakgrund), och med detta menar jag att fixeringen vid att man till varje pris måste hålla samman klasser i årskurser, där alla ska läsa samtliga ämnen i exakt samma tempo, samtidigt, dvs. vårt samhälles absurda fixering vid tid och hastighet, är en ren förbannelse. Det vore bättre för samtliga elever, om de åtminstone i basämnena fick gå fram precis så snabbt de förmår (kan variera allteftersom man mognar i ett visst ämne), att man inte pressar den som inte hänger med för hårt, inte heller håller tillbaka den som lär sig snabbt, dvs. avpassar studiegången efter varje elevs mognadsutveckling, vilken ofta sker i språng; man står och stampar på samma fläck en tid, sedan sker kunskapsutvecklingen explosionsartat, bara man låter bli att forcera fram den efter ett tidsschema.
Efter att ha vänt och vridit på denna skolproblematik och funderat ett bra tag, har jag fått en idé (som kanske är helt galen, vad vet jag?) om hur man skulle kunna organisera skolan: Varför inte avskaffa systemet med årskurser och sammanhållna klasser, och istället per ämne införa förslagsvis tre undervisningsgrupper med olika högt tempo; en långsammare och förmodligen liten grupp där eleverna får mycket tid på sig och all den hjälp de behöver, med hög lärartäthet och specialpedagoger vid behov, socialt stöd och uppmuntran, självförtroendeträning m.m, en medelsnabb grupp för dem som klarar av att hänga med utan alltför stora insatser, samt en snabb grupp för dem som klarar det mesta på egen hand, som sällan eller aldrig behöver hjälp, kommer från studievana hem utan sociala problem, inte har dyslexi, adhd eller annat neurologiskt/psykiskt funktionshinder.
En grundförutsättning för att detta system skall fungera bra och inte upplevas som stigmatiserande, är att elever inte känner sig etiketterade och insorterade i fack för tid och evighet, som begåvade, medelmåttiga eller dumma och tröga, för då blir det alldeles galet i slutändan. Elever ska inte sorteras in i någon grupp, utan själva i samråd med lärare och föräldrar själva få välja vilken grupp som är bäst att börja i, för att senare under studieresans gång kunna byta grupp och därtill uppmuntras att ta steget till en grupp med högre tempo, när kunskapsutvecklingen blivit bättre. Någon sorteringsskola skall vi inte ha, utan målet skall vara god eller åtminstone godtagbar kunskapsutveckling hos alla. Men vägarna dit måste få vara olika, eftersom vi alla är unika individer med olika förutsättningar, och därför olika bra på olika saker i olika tempo i olika skeden av livet. En idé bara, bra eller dålig, klok eller vansinnig, det får ni läsare bedöma.
Men betygen då, ska vi ha betyg, och när skall de i såfall ges, eller bör vi rentav avskaffa dem? I denna fråga står två oförsonliga sidor mot varandra: Ett vänsterblock, där man antingen skyr allt vad betyg heter som pesten, eller vill sätta dem så sent som möjligt, först i årskurs 8, samt ett högerblock, där man tror att tidig betygsättning är allena saliggörande, att betyg löser de flesta problem med motivation och inlärning. Som jag ser det har ingendera helt rätt. Betyg behövs för att man skall veta hur man ligger till, och som en sporre, men sättas vid rätt tidpunkt och i minst åttagradig om inte tiogradig skala (ju kortare steg desto bättre). Kanske en medelväg vore det mest förnuftiga:
Att man ger elever betyg, när de är så pass gamla att de förstår vad ett betyg är, respektive inte är, så att de inte identifierar sig med det betyg de får, att exempelvis ett IG inte alls betyder att man som människa är IG, utan att betyget enbart är ett mått på den kunskapsutveckling man uppnått vid just den tidpunkten, inte ett mått på hurdan man är, hur intelligent eller dum, begåvad eller obegåvad, praktiskt eller teoretiskt lagd man är, för det går inte att utläsa ur ett betyg. Ett lågt betyg kan ha vitt skilda orsaker, såväl begåvningsmässiga, sociala som hälsomässiga, bero på sen mognad eller bristande motivation. (Einstein var dålig i matte, men blev ändå en framstående vetenskapsman inom fysiken, där matten är så viktig.) De flesta barn är nog mogna för att ta emot ett betyg och ta det för vad det är, redan i årskurs sex, om läraren vid utvecklingssamtal har förklarat för eleven vad ett betyg är, och hur ett betyg bör uppfattas. Före årskurs sex bör enligt min mening betygsliknande omdömen inte få sättas, men däremot bör såväl eleven som föräldrarna få fullständigt klart för sig på vilka områden eleven uppnått eller inte uppnått målen, vad man som förälder kan hjälpa sitt barn med så att målen kan uppnås, hur mycket som fattas, och detta även skriftligen, men utan vare sig siffror eller bokstäver som renodlad betygsättning. Det bör finnas nationella riktlinjer för hur sådana omdömen skall utformas, så att det blir likvärdigt på alla skolor. Varje förälder (min far smet undan) skall ha skyldighet att delta i utvecklingssamtal, samt rätten att kräva ett omfattande omdöme om barnets utveckling, på de områden som skolan har ansvar för. Vilka är då dessa? Vad bör skolans egentliga uppgift vara?
Somliga menar att skolans uppgift är att förmedla kunskap, varken mer eller mindre, och för detta krävs enbart disciplin, studiero, mycket läxor och tidiga betyg, punkt slut. De förnuftiga, vilka förhoppningsvis utgör en majoritet, inser att skolans uppgift är betydligt mer omfattande: Att befrämja en positiv utveckling hos varje elev på alla tänkbara plan; såväl kunskapsmässigt, socialt som känslomässigt, att försöka så gott det går med stöd och uppmuntran bygga upp åtminstone något av det som dåliga hemförhållanden river ner. Det är ingen alldeles lätt uppgift, men den måste tas på största allvar.
Pingat på intressant.se
Andra bloggar om: Samhälle, Skolpolitik, Grundskola, Betyg, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kunskap
Gästbok/Feedback RSS Feed
