Posts Tagged: Arbetsförmåga

Försäkringskassan / Ohälsa/Sjukdom / Självmord / Sjukskrivning och Sjukersättning / Utanförskapets mekanismer — 19 Comments
30
Mar 08

Min väg till permanent utanförskap gick via arbetslinjen

Naturligtvis vill jag med ett inlägg på denna blogg stödja det påskupprop mot utförsäkringen av de sjuka, som Resursbloggen har startat, inte minst därför att jag anser att socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons hänsynslösa korståg gentemot de sjuka rimmar synnerligen illa med folkhälsominister Maria Larssons nollvision för självmord, och de båda sitter faktiskt i samma regering, vars politik kan sägas vara ytterst motsägelsefull. I SvD stod för ett tag sedan att läsa:

Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

 

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

 

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

 

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

 

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

 

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

 

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

 

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

 

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

 

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

 

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

 

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

 

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

 

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

 

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

 

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

 

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

 

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Försäkringsmedicin / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — No Comments
17
Jun 07

Kontraproduktivt förslag om ytterligare karensdag

 

På DN har ett arbetsmaterial från Finans- och Socialdepartementen läckt ut, med ett alldeles vansinnigt och dessutom kontraproduktivt förslag om att införa ytterligare en karensdag vid sjukskrivning utöver den karensdag som nu finns. Som om detta inte vore mer än nog beträffande såväl dumhet och negativ människosyn som förakt och okänslighet gentemot människor med bräcklig hälsa, överväger man att införa ytterligare karensdagar efter sjukskrivningsperioder på exempelvis 14 eller 90 dagar. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas inom den arbetsplats man är anställd vid (Finns det andra uppgifter man kan utföra?). Inget fel i det, bara man från FK är lyhörd gentemot den sjukskrivne, beträffande hans/hennes faktiska funktionsnedsättning. Vad som däremot är tveksamt är förslaget att redan efter sex månaders sjukskrivning pröva arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden förekommande arbetsuppgifter, samt att ingen, utöver dem som väntar på medicinsk behandling, skall få vara sjukskriven längre tid än ett år. Därefter väntar antingen sjukersättning (f.d. förtidspension) för “en liten och väldefinierad grupp med tydlig diagnos, inte för dem med diffusa diagnoser”, eller utträde på arbetsmarknaden som aktivt arbetssökande med eller utan föregående rehabilitering.

 

Tanken bakom dessa huvudlösa förslag är, att minska korttidsfrånvaron, vilket ska komma att minska och förkorta långtidssjukskrivningarna, och därigenom reducera antalet nya förtidspensioneringar kraftigt, något som knappast kommer att ske på det sätt som regeringen önskar, vilket varje tänkande människa utan ideologiska låsningar lätt inser, vid ett skärskådande av detta arbetsmaterial. På vilka grunder drar jag den slutsatsen?

 

Jo, bl.a. på följande helt uppenbara och lättförståeliga grunder:

 

Ytterligare karensdagar slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, och i synnerhet ensamstående föräldrar, ofta kvinnor i låglöneyrken. Ökad fattigdom gör ingen människa friskare, eftersom kronisk brist på pengar innebär skadligt förhöjda stressnivåer, inte bara hos föräldern, utan även hos barnen vilket är särskilt oroande, med tanke på det faktum att en hjärna stadd i utveckling är särskilt sårbar för ständig negativ stress och otrygghet, med konflikter och bråk som ofta följer i spåren av ekonomisk knapphet. En frisk människa kan lätt få sin sömn och därmed sin hälsa underminerad. Barn i fattiga familjer löper större risk att utveckla psykosocial ohälsa; vi har inte råd att i onödan producera ohälsa hos den generation som skall ta hand om och försörja oss på ålderns höst. En sjuk människa eller en människa med sviktande hälsa, kanske på gränsen till utmattning och som med dagens regler haft råd att stanna hemma ett par dar och därmed undvika kollaps, kommer definitivt att bli sjukare, respektive insjukna ordentligt, om dessa förslag genomförs.

 

Hårdare press på de sjukskrivna att tillfriskna och bli arbetsföra inom ett år, särskilt om de har diffusa diagnoser av typ utmattningssyndrom, får dem lätt att känna sig otrygga, trängda och ifrågasatta i en redan svår livssituation med kanske svåra smärtor, ångest, oro, nedstämdhet etc. beroende på diagnos, vilket givetvis medför förhöjda halter av stresshormon resulterande i sämre sömn och därmed ökat illamående, något som sannerligen inte påskyndar läkeprocessen, utan tvärtom fördröjer eller t.o.m. förhindrar den att komma igång. Fixerade tidsgränser som inte är flexibla är bara av ondo. Individuell avpassning bör gälla från vaggan till graven, eftersom vi är olika och har olika förutsättningar på alla områden.

 

Sätter man en sjuk människa eller en nedsliten människa med vacklande hälsa (gråzon) i ett socioekonomiskt skruvstäd och ger henne ekonomiska piskrapp, uteblir tillfrisknandet, respektive påskyndas insjuknandet, det är lika säkert som amen i kyrkan.

 

En människa med diffus diagnos, kanske kronisk åkomma på grund av kroniska underliggande problem/skador, och som trots eventuella rehabiliteringsinsatser inte tillfrisknar tillräckligt för att kunna arbeta ens deltid efter det år som sjukskrivning är tillåten, och som på grund av sin diffusa diagnos, inte beviljas förtidspension, utan tvingas ut i arbetslöshet trots sin arbetsoförmåga, lär inte bli friskare, utan snarare avlida, kanske genom självmord, eftersom socialen som i dylika fall är det sista halmstrået, de facto kan sätta sig på tvären och ge avslag på ansökan om socialbidrag, stödjande sig på det faktum att FK har friskförklarat personen ifråga, som enligt regelverket därmed är skyldig att skriva in sig på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, för att beviljas socialbidrag, vilket han/hon inte orkar som sjuk, vare sig diagnosen är diffus eller väldefinierad. Hur ska man kunna överleva i en sådan ytterst trängd livssituation som man inte själv har valt och inte själv kan påverka, har moderatdominansen inom regeringen tänkt?

 

På tevenyheterna igår hörde jag socialministern Christina Husmark Pehrson (m) säga (ungefärligt citerat):

Genom att införa ytterligare en karensdag, vill vi hjälpa människor till en bättre hälsa.

Var finns logiken i detta resonemang? Om människor inte har råd att stanna hemma vid sjukdom, kommer sjuknärvaron att öka rejält. Den som vid behov inte beviljas en kort tids sjukskrivning för att läka, kommer med stor sannolikhet att behöva bli långtidssjukskriven senare, och då kanske betydligt längre tid.

 

Man kan aldrig piska fram hälsa hos människor som lider av ohälsa. Istället behövs mer pengar till sjukvård och rehabilitering, samt respekt, lyhördhet och empati för den som förlorat sin hälsa, eller har vacklande sådan.

 

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Fler intressanta(?) inlägg

 

Politik och Samhälle — No Comments
15
Sep 06

Den som Persson låst in vill Reinfeldt svälta ut

 

Det är synd om människorna, lär Strindberg ha sagt… Efter att ha hört Persson och Reinfeldt är jag böjd att hålla med. När ”eliten” formulerar utsatta människors problem ur sitt ovanifrånperspektiv, går jag i spinn direkt… Vreden börjar koka inom mig.

 

Att välja mellan Persson och Reinfeldt som statsminister, är som att välja mellan pest och kolera. Endera av dem lär det ju bli, eftersom styrkeförhållandena inom respektive block är som de är, och inte kommer att förändras på ett avgörande sätt, efter valet. I gårdagens valduell mellan dem båda lyftes utanförskapet (marginaliseringen av drygt en miljon människor i arbetsför ålder) fram, men som väntat, på ett föga konstruktivt sätt. Vilka slutsatser kan man då dra, efter att ha lyssnat på dessa båda herrar? Har de några skarpa och långsiktigt hållbara förslag?

 

Låt oss börja med Göran Persson, som i sedvanlig tillbakalutad och rätt arrogant stil konstaterar att sakernas tillstånd är ganska gott i Sverige:

Jobben kommer, ekonomin är stark och Sverige växer.

 

Ungefärligt citerat. Inte några skarpa och konstruktiva förslag om hur människor ska kunna bryta sitt utanförskap, har han att komma med. Några bryggor att gå på, från ett passiviserande utanförskap i kvävande ”trygghetsburar” tillbaka till samhällsgemenskap och arbetsliv, t.ex. i form av möjligheter att genom studier i den takt och omfattning man orkar, och under ekonomiskt trygga villkor (bibehållen ersättning), kunna förbättra sina möjligheter att komma tillbaka i arbete, har han uppenbarligen inte en tanke på. Nej, Persson förlitar sig på att jobben ska komma även till dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, utan att man lyfter ett finger för att så skall ske. Att man måste göra människor som varit utanför länge, anställningsbara genom kompetensutveckling, fattar han inte. Men det gör inte alliansen heller. De lågkvalificerade jobben är stressiga och erbjuder sällan möjligheten till flexibel schemaläggning. Därför är det svårt för många förtidspensionärer, särskilt om de har en psykisk funktionsnedsättning med sömnbesvär, att orka med ett sådant jobb.

 

Att få tillbaka de människor som i dag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning och som har en restarbetsförmåga, till arbetsmarknaden, får nämligen inte kosta någonting eller i varje fall ytterst lite, i Perssons lyckorike, om återgången till arbete först kräver någon form av kunskapslyft. Fler måste arbeta, säger LO, men vad vill LO göra åt saken? Det enda man vill ha är återställare (och det får de av Persson), att de som är inne i dessa otympliga betongsystem ska få känna sig trygga i all evighet. Inkomstbortfallsprincipen är en helig ko som ingen får slakta, trots att den är alltför dyr att upprätthålla, men SAP är beroende av LO. Åt den som har skall vara givet, oavsett vilket block som vinner valet. Alla partier trängs i mitten, rädda att sticka ut, i Landet Lagom.

 

Den enda möjlighet att krypa ur ”trygghetsburen” utan att riskera fritt fall, som finns idag och som förmodligen kommer att finnas kvar även efter valet, förutsatt att Persson får sitta kvar, är rätten att prova på att arbeta under två års tid med vilande ersättning. Möjligheten finns alltså för dem som har en regelbunden och stabil restarbetsförmåga, tål stress bra och kan fungera efter ett fast tidsschema, vilket förutsätter en god och regelbunden nattsömn, men inte för alla dem som lider av t.ex. kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, psykiska sjukdomar, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, och som på grund av sjukdomens art och symptombild har en rätt stor oregelbundenhet i förmågan att fungera tillfredställande eller alls. Men även dessa skulle kunna utvecklas och såsmåningom kunna bidra med något. De kan vara lika starka inuti som andra, men te sig svaga på ytan, på grund av sin stängda livssituation och sitt utanförskap. Vi förväxlar ofta inre och yttre styrka. Styrka är ett komplext begrepp. Vårt system förminskar dessutom de marginaliserade.

 

Exempelvis blev jag själv antagen till en språkkurs som kunde ha blivit ett steg i rätt riktning för mig och ha bidragit till ett större välbefinnande, men jag valde att avstå min plats av rädsla för att förlora den ekonomiska grundtrygghet som jag fått efter lång kamp, och som är själva grundförutsättningen för att jag ska kunna få mitt liv att fungera hyfsat. Förlust av grundtrygghet innebär ökad negativ stress och oro, vilket innebär förvärrad sömnlöshet och därigenom förvärrat kroniskt stressyndrom, med återfall i utmattningssyndrom som oundviklig följd. Medan grundtrygghet i kombination med intellektuell sysselsättning som går att avpassa till min psykiska förmåga (som är avhängig sömnen), stabiliserar sömnen just i mitt fall, vilket leder till lägre stressnivåer, ökat välbefinnande och ökad stresstålighet på sikt.

 

Eftersom min kroniska grava sömnstörning inte alls är sjukdomsorsakad eller orsakad av psykiska problem/illamående, utan socialt betingad (stressig, konfliktladdad och fundamentalt otrygg uppväxt), riskerar jag att hamna på pottkanten om jag på något sätt försöker förbättra mina möjligheter att ta mig ur den stängda situation jag nu befinner mig i, och har befunnit mig i ända sedan mitten av 80-talet. Detta berättar jag, därför att jag tror att rätt många, däribland unga, befinner sig i en liknande situation, ett slags ingenmansland. Vår välfärdskonstruktion har liksom bäddat för sådana klämmor.

 

(Dessförinnan befann jag mig i ett trängt läge: Eftersom jag fortfarande var frisk och stark efter avslutat gymnasium och tre och en halv terminers sömnlöshet, bedömdes jag vara fullt arbetsför (!), tvingades börja arbeta på heltid utan att kunna sova, med följden att jag blev utbränd drygt fyra år senare. Alldeles självklart egentligen. Min katt skulle förstå det, men den tidens läkare kunde inte fatta det mest självklara bland alla självklarheter inom medicinen; att varje människa som inte får sin sömn tar slut förr eller senare. Man blir energilös och nersliten. Livsgnistan slocknar. Hur stark man än är.)

 

Vår store rikshushållare lutar sig tryggt mot en stark ekonomisk utveckling, konstaterar lugnt att jobben nu kommer och nöjer sig med detta, medan han ger försäkringskassan i uppdrag att jaga sjukskrivna och förtidspensionerade, och i vissa fall ompröva deras rätt till ersättning, vilket är i full överensstämmelse med den uppstramning i sjukförsäkringens regelverk, som skett under den gångna mandatperioden. Begreppet arbetsförmåga bör rimligen definieras som individens förmåga ställd i relation till de krav som arbetslivet ställer, inte ställas i strikt relation till huruvida man är frisk eller sjuk i rent medicinsk/psykiatrisk mening, som man tyvärr i allt högre grad gör idag. ”Den som är frisk skall försörja sig själv.” har bl.a. Leijonborg sagt. Persson är säkert böjd att hålla med, att döma av den förda (s)-märkta politiken. Problemet är bara: När är man så pass frisk att man klarar av att möta arbetslivets alla krav? När man är fri från sjukdom? När man mår bra och känner sig frisk? När man kan sova tillräckligt för att orka regelbundet? Vad säger Reinfeldt? När känner han sig tillräckligt frisk för att jobba?

 

Det säger sig självt att många som inte är sjuka i strikt medicinsk mening, men som ändå har en nedsatt arbetsförmåga på grund av exempelvis psykiska besvär, varaktig svår sömnlöshet som inte är sjukdomsorsakad men som i realiteten medför såväl en fysisk, psykisk, psykosocial som social funktionsnedsättning i högst varierande men betydande grad, kronisk värk utan egentlig medicinsk orsak, och som kan ha sin rot i långvariga stress- och spänningstillstånd, kanske på grund av en omöjlig livssituation, kommer i kläm här. Man kan inte bara stå och säga: ”Nu ser vi att jobben kommer.” och se belåten ut. För då kommer inte ALLA med, Göran Persson. Men det kanske inte heller är meningen, att alla ska med.

 

”Alla ska med. Så enkelt är det”, säger Persson. Men vissa har aldrig fått vara med. De har inte fått känna att de duger. Vissa kommer inte heller att få vara med efter valet, eftersom inte vare sig kapitalismen, marknadsekonomin eller välfärdssystemet tillåter det.

 

För i grund och botten är ni socialdemokrater i symbios med LO nog ganska tillfredställda med den situationen som råder: Den som inte platsar i arbetslivet på lika villkor, skall inte heller vara där. I ert folkhem skulle inga gråzoner få lov att finnas, livet är svart eller vitt, människan är frisk eller sjuk, aldrig i ett diffust mellanläge. I trygghet kan människor utvecklas, säger ni. Men det gäller tydligen bara friska och fullt arbetsföra. Ni har tidigare sagt att unga människor som har aktivitetsersättning och som fått lov att studera i viss omfattning (eg. mot reglerna), ska överföras till studiestöd. Detta vore rent idiotiskt med tanke på att dessa unga som lider av ohälsa, då måste studera på heltid för att klara ekonomin, vilket den som lider av en funktionsnedsättning, särskilt om den är psykisk, inte rimligen kan orka. De blir tvungna att avbryta en terapeutisk sysselsättning som kanske har hållit dem uppe, och som kanske har varit ett specialintresse. Om förmågan sitter i intellektet och man har en psykisk funktionsnedsättning, stängs alla dörrar mot framtiden. Men det kanske inte är så mycket lättare om begåvningen sitter någon annanstans, i händerna t.ex. Lika villkor är vänsterns paroll. Problemet är att människor inte alls är lika, utan tvärtom olika och har väldigt olika förutsättningar, inte minst sociala. Grundbehoven däremot är lika för alla. Tillgodoses inte dessa (t.ex. sömn), fungerar vi allt sämre och sämre, och blir sjuka på sikt, utan undantag.

 

Vilka skarpa förslag har då Reinfeldt och hans allians att komma med? Ja, förutom s.k. nystartsjobb med avtalsenlig lön, anpassningar av arbetsuppgifter, och sänkta eller rentav slopade arbetsgivaravgifter för den arbetsgivare som anställer någon som länge stått utanför arbetsmarknaden, vilket i och för sig är konstruktiva förslag som skulle kunna hjälpa den som kan gå direkt ut i arbete, kommer annars tuffa tag att gälla för alla dem som saknar regelbunden arbetsförmåga, och det är många, däribland kroniskt psykiskt sjuka, samt de som lider av kroniskt stressyndrom med sömnlöshet, kronisk svår värk eller kroniskt trötthetssyndrom, för att ta några exempel.

 

Två av de sistnämnda är exempel på de ”nya” diagnoser som vuxit upp som svampar ur jorden, i det ingenmansland mellan frisk och sjuk (per gängse definition), som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse från vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, men som har befolkats av så pass många, som aldrig har fått känna den grundtrygghet som krävs för att kunna utvecklas, och som haft svårt för att komma in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, vilka förutsätter att man har en fast anställning, något som blir allt ovanligare.

 

Det är alla dessa, med diffusa åkommor och diffus symptombild, som i alla tider har blivit kränkta, misstänkliggjorda, och starkt ifrågasatta som vore de lata simulanter, utestängda från socialdemokraternas fantastiska trygghetssystem och såsmåningom söndermalda till sjukdom, och därefter, om de har lyckats överleva, nermalda och berövade sin självkänsla och människovärde inuti sjukförsäkringssystemet, i ”trygghetsburar” som man inte väljer att krypa ut ur, om man har ett uns av självbevarelsedrift, det är just dessa som nu Reinfeldt och hans allians vill jaga ända till bristningsgränsen, och snudd på svälta ut ur sina hålor.

 

Hans gäng fattar inte att det är just avsaknaden av ekonomiskt golv, en ovillkorad grundtrygghet på existensminimum som går att göra ett avstamp i, och där man inte känner sig så pass jagad att man blir livsförlamad, som de facto har förpassat vissa människor till den stängda situation i det utanförskap de nu befinner sig i. Morötter är oftast bättre än piskor. Men detta har inte heller socialdemokraterna någonsin fattat; att arbetslinjen (villkorad existens) är kontraproduktiv och dyr, och att den dessutom, förr som nu, avspeglar en negativ människosyn.

 

Det ska löna sig mer att gå från bidragsförsörjning som de kallar det, till arbete. Därför tänker man sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (f.d. förtidspension och sjukbidrag) samt a-kassan, eftersom man tror att den som är sjuk då kommer att känna sig stimulerad till att bli mindre sjuk eller rentav bli frisk, och den som är arbetslös kommer att stimuleras till att bli mindre lat och arbetsskygg, och mer aktiv i sitt arbetssökande. Genom att göra livet så svårt som möjligt rent ekonomiskt, för alla dem som Göran Persson och honom föregående (s)-märkta statsministrar med regeringar har stängt in i olika typer av kvävande trygghetsburar, tänker sig Reinfeldt, att dessa människor självmant ska välja att krypa ut ur dem. I annat fall har man dessutom, om allt detta inte hjälper, planer på att ytterligare strama upp regelverken i såväl sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, som socialbidrag, så att dessa blir svårare att få beviljade, svårare att få behålla under en längre period, samt att hårdare krav på motprestation ska ställas. Alla som inte är sjuka på gränsen till döende, kommer sannolikt att ”jagas med blåslampa”. Det Onda skall med ont fördrivas. Vore det inte lika bra att ge dem ett nackskott, så är plågan över? Men det vore ju inte lika arbetsintensivt förstås. Vilka skulle man sysselsätta sedan? (Mitt arbets-liv som död… Not so bad being Dead like me… har ni väl sett på teve?) Lieman skulle kunna bli en yrkestitel… (AMS-kurs?)

 

De fyras gäng har en människosyn som är förfärande: Åt den som har skall vara givet (avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt). De välbärgade förväntas prestera ännu mer, bara de får det ännu bättre. Fast å andra sidan är det önskade systemskiftet så gott som genomfört av (s).

 

Medan de som har det sämst ställt (om de är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa) förväntas börja prestera genom att gå från bidrag till arbete, om de får det ännu sämre ställt. Mycket ska ha mer. Litet ska ha mindre. Morötter till höginkomsttagare med förmögenhet, medan en piska skall vina över de sjukas och arbetslösas ryggar. Olika människor skall ordineras olika medicin, mot sin inneboende lathet, om man nu anser att människan är lat (eller att vissa är det) av naturen.

 

”Vi vill utveckla människor, så att de kan stå på egna ben.” Jag ska lägga det på minnet, Reinfeldt, och bli den första att påminna dig, efter ett maktskifte, om Du skulle glömma det.

 

Med Persson kvar vid rodret, kommer allt att fortsätta som förut, eftersom han är nöjd med det uppnådda; de marginaliserade blir kvar i sina ”järnburar”, eftersom man då vet var man har dem. De kommer inte att stöka till arbetslöshetsstatistiken i oönskad riktning. På AF är de inte välkomna alls. Det blir som att simma med bakbundna händer i ett stilla vattendrag utan farliga underströmmar.

 

Med Reinfeldt vid rodret, blir det snarare som att simma med händerna fria bland strida strömmar och utför vattenfall. Lite roligare kanske för den vane simmaren, men för den som simmar dåligt eller inte är simkunnig alls, direkt livshotande. Själv simmar jag ogärna på alltför djupt vatten.

 

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Arbete och Arbetsliv / Arbetslöshet / Politik och Samhälle — 1 Comment
19
Jun 06

Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

 

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige. Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

 

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

 

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

 

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

 

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

 

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

 

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

 

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 arbetslösa (i mycket runda slängar). Inte så svårt.

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

 

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!

 

Arbete och Arbetsliv / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — 2 Comments
18
Jun 06

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.

Försäkringsmedicin / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Sjukskrivning och Sjukersättning / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
28
Sep 05

Öppet brev till Anna Hedborg

 

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

 

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

 

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

 

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

 

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

 

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

 

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

 

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

 

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

 

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

 

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

 

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

 

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

 

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

 

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

 

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

 

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).

 

Barn och Ungdomar / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
24
Sep 05

Var hamnar de friska, men kroniskt utmattade

 

… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …

 

På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.

 

Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?

 

En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.

 

Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.

 

De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.

 

Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!

 

När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.