Socialpolitik « Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Socialpolitik

Om utanförskapets, den psykiska ohälsans och våldets mekanismer – Orsak och verkan

De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är “orkidébarn” (ömtåliga barn) eller “maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: - Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: - Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: “Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en “drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: “Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och “arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: utanförskap, psykisk ohälsa, kriminalitet, ungdomsvåld, påföljd, förklaringsmodeller, utsatthet, socialpolitik, rehabilitering, trygghetssystem, arbetslinjen, avvikande, sociala nätverk, uppväxtmiljö, samhälle

hemlöshet / Politik och Samhälle / Psykiatri / Socialförsäkringar / Socialpolitik — 1 Comment
27
Aug 06

Systemfel kan göra vem som helst hemlös

Såvida man inte är ekonomiskt oberoende av samhället och dess trygghetssystem.

Sitter och läser socialdemokraternas valmanifest, där man lovar att bygga en välfärd för alla, där alla kan känna sig trygga. Men… detta har ni ju berömt er själva för att ha åstadkommit efter nästan 70 år vid makten, med ett par kortvariga avbrott för borgerligt vanstyre. Så alla är inte trygga? Bra självinsikt, och modigt, men lite sent.

Så verkligheten har till sist kommit ifatt er; ni har äntligen insett att de sociala trygghetssystemen inte alls är generella; att vissa kan falla ur alla existerande skyddsnät, inklusive försörjningsstödet (socialbidrag)! Eller är det så att verkligheten som funnits där hela tiden, har tvingat er att öppna ögonen, och se det uppenbara: Alla är inte trygga i ert Sverige. Vissa har aldrig någonsin varit det. Det är bra att ni ser det nu. Jag har kommit till stycket om hemlöshet, som jag citerar här:

Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Många människor står utanför samhället till följd av missbruk eller psykisk ohälsa. Vi vill förbättra missbrukarvården, stärka psykiatrin och gemensamt mellan stat och kommuner formulera ett tydligt uppdrag: Ingen människa ska behöva vara hemlös. Det kan inte ske utan att fler bostäder med socialt stöd byggs i kommunerna.

Så sant, så sant, … men bara till viss del. Socialdemokratin tycks inte ha förstått hela problematiken med hemlösheten, när man framhåller missbruk och psykisk ohälsa som grundorsak till att människor blir hemlösa. Verkligheten är den, att långt ifrån alla hemlösa lider av psykisk ohälsa eller är missbrukare. En hel del av dem har förlorat sin bostad, trots att de har varit mentalt friska, inte haft något missbruk, har kunnat sköta sitt boende och inte stört sina grannar. Vad jag stör mig på i manifestet är alltså detta, att man vill framhålla just missbruk och psykisk ohälsa som orsak till utanförskap och hemlöshet, att man inte verkar ha förmåga att (Eller vill?) inse, att orsak och verkan faktiskt i vissa fall kan vara det omvända: Hemlöshet kan leda till att man börjar använda alkohol eller droger för att uthärda det outhärdliga; att inte ha en dörr att stänga om sig, inte ha en säng att sova i, att utstå spott och spe från dem som har haft tur i livets lotteri, att den psykiska hälsan undermineras av att man länge far så pass illa.

Sedan är det förstås individuellt vilken problematik som kommer först; missbruket eller den psykiska ohälsan, om man har dubbla diagnoser. Inom psykiatrin låser man sig som vanligt vid en rigid förklaringsmodell, som går ut på att missbruket är själva grundproblemet, och att den psykiska ohälsan har sin rot i missbruket, vilket inte alltid stämmer. Det kan givetvis förhålla sig tvärtom; att den som mår fruktansvärt dåligt psykiskt, (kanske på grund av sin hemlöshet!) inte kan låta bli att börja dricka eller ta droger, för att uthärda det som få av oss skulle orka, eller ens kan föreställa oss i fantasin. Vissa utvecklar ett alkoholberoende, för att de sitter i en klämma.
För att ta ett exempel (Mycket länge sedan, men dilemmat är lika aktuellt idag):

Min far tvingades börja självmedicinera sig med alkohol mot sin kroniska sömnlöshet, (då sömntabletter inte alls hjälpte). Med så extremt lite sömn som han fick utan något slags sömnmedel, orkar ingen arbeta, på tid och längd. Men eftersom min far var frisk per medicinsk definition, bedömdes han vara fullt arbetsför och fick således ingen ersättning vid inkomstbortfall, om han på grund av sömnlöshet inte alls orkade arbeta. Under vissa perioder kunde alkoholen ge honom så pass mycket sömn att han orkade. Dessa perioder blev med tiden allt kortare, och sömnen allt sämre, för att till sist nästan helt utebli i alltför långa perioder. Hade inte min mor funnits i hans liv, hade hon inte valt att stanna kvar, och gå med på att ta över hela ansvaret för familjens försörjning under de perioder han inte orkade, skulle min far med stor sannolikhet ha blivit hemlös, trots att han i grunden var skötsam och mentalt frisk.

Min far var begåvad och kreativ, med starkt självförtroende. Han hade idéer; en del tekniska uppfinningar, som han tyvärr på grund av sin ekonomiska klämma inte hade möjlighet att förverkliga. Udda människor, särlingar, snillen har inte blivit väl sedda i landet Lagom. De har blivit misstänkliggjorda på alla sätt, om de inte har kunnat stiga upp i svinottan, börja kl. 07.00 och arbeta till 16.00, fem dagar i veckan, något som särpräglade individer sällan klarar av i längden. Varför denna avoghet gentemot de avvikande, från arbetarrörelsens sida? Varför stöpa alla i samma form?

Än idag är medicinska och sociala gråzoner av den typ som min far befann sig i, ett ingenmansland, där garanterad grundtrygghet inte existerar. För att få socialbidrag krävs att man antingen står till arbetsmarknadens förfogande, eller har läkarintyg som styrker sjukdom. Är man frisk till kropp och psyke, men har speciella problem som i betydande grad nedsätter arbetsförmågan, kan man faktiskt bli ställd utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och följaktligen bli hemlös, hur nykter och skötsam man än är.

Vissa människor kan t.ex. inte sova, hur de än bär sig åt, hur friska och starka de än är, fastän de inte har några psykiska problem i botten. Andra är så särpräglade i sin psykiska läggning, att de inte klarar av ett hårt strukturerat arbetsliv, att leva efter klocktid. Psykisk särprägling är inte synonymt med psykiska problem, störning eller sjukdom. De behöver inte stärkt psykvård, utan något helt annat, nämligen en stabil och varaktig ekonomisk bastrygghet. Men var hamnar dessa i Göran Perssons ”trygga” välfärdssamhälle? I kläm mellan ersättningssystemen och nekade socialbidrag, om de inte har en sagolik tur. Ibland ställs s.k. nöddiagnoser, företrädesvis psykiatriska, eftersom psykiatrin i alla tider har varit en avstjälpningsplats för de patienter som haft en diffus symptombild, och som den övriga vården inte har förstått sig på; ”Det är nog något psykiskt” säger man, och skyfflar patienten vidare till en psykiater som kanske låter medkänslan gå före, sätter sig över regelverken, ställer en nöddiagnos, för att rädda livet på patienten, som då får en ekonomisk trygghet, kan betala sin hyra, och slipper bli hemlös. Nödlösning på problem som kräver systemreform.

Alla blir nöjda; psykiatern som gör en livräddande insats, patienten som slipper flytta ut på gatan, samt regeringen som slipper besvärande statistik över hemlöshet. Men är det så här vi skall ha det; att friska människor tvingas påbörja en patientkarriär inom den hårt belastade psykiatrin, av enbart krassa överlevnadsskäl, får finna sig i att diagnostiseras som psykfall, bara för att regelverken i trygghetssystemen omöjliggör existensen i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten valde att bortse ifrån, och bortdefinierade vid uppbyggnaden av välfärdsstaten, där allting skulle vara antingen vitt eller svart, där varje vuxen medborgare förväntades vara frisk och arbetsför eller sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Ärligt talat (S): Är det inte dags för lite självkritik? Inser ni inte att människor kläms sönder mellan och mals ner i systemen?

Vi måste stärka psykiatrin och missbrukarvården, säger ni i ert manifest. Det behövs, men det räcker inte med ökade ekonomiska anslag, även om det är viktigt. Det krävs också en annan människosyn, ett annat förhållningssätt gentemot patienten, och en helhetssyn. Man måste se till hela människan, ställa hennes problem i relation till resten av livet, till aktuell livssituation och till social bakgrund, tänka i sociala termer i högre grad än man har gjort hittills. Inom psykiatrin har man varit dålig på att se människan bakom diagnosen. Patienten måste mötas inte bara på ett kliniskt plan, utan även på ett mänskligt plan. Mer om psykiatrins attitydproblem kommer jag att skriva i ett inlägg såsmåningom. Och som jag brukar skriva: Felet eller problemet står inte alltid att finna inuti individen. Man måste sluta blunda för systemfelen i den snårskog av regelverksbemängda trygghetssystem, där många människor lätt kan gå vilse, förlora sig själva, sin tilltro till sin egen förmåga, sin hälsa och till slut sina egna liv. Människor mal(s) (s)önder i ert (s)y(s)tem, Persson! Det hjälper inte att ösa pengar över en psykiatri som saknar sjukdomsinsikt. Psykvården är vår sjukaste patient, näst efter makteliten (vare sig den är (s)-märkt eller inte).

Till sist; Rätten till ett tryggt och varaktigt boende, oavsett vilket skick man är i, och med det stöd man behöver, samt ovillkorad rätt till bastrygghet på existensminimum måste skrivas in i grundlagen, eftersom det är alldeles ovärdigt, som (s) också säger i sitt valmanifest, ett välfärdssamhälle att ha hemlösa överhuvudtaget.