Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

Andra bloggar intressant om: arbetsförmåga, arbetslinjen, påskuppropet, försäkringskassan, Husmark-Pehrsson, sjukförsäkring, utförsäkring, prövning, ingenmansland, rehabiliteringskedja, sjukskrivningsprocess, utmattning, sjukdomsbegrepp, samhälle, självmord, nollvision, sjukersättning, Mona Sahlin, Anna Hedborg, sjuk, frisk, medicinska gråzoner, resursbloggen, sömnlöshet, utmattningssyndrom, återhämtning, läkning, utanförskap, människovärde

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson. 
 
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
 
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
 
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp.  Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:     
 
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
 
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
 
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.    
 
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning (= utbrändhet!), vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk.  Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
 
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
 
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta. 
 
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster.  Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
 
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
 
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
 
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden. 
 
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
 
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
 
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
 
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
 
intressant.se
 
Andra bloggar om: Förtidspensionärer, Valet2006, Göran Persson, Rehabilitering, Arbete, Statistik

Ett alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken inför valet 2006 är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år att godta sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande ersättning, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering och terapeutisk sysselsättning, för dem som orkar och vill.

För två år sedan lade regeringen fram ett förslag om att förtidspensionärer skulle få rätt att studera liksom man med dagens regler har rätt att arbeta i två år med vilande sjuk- och aktivitetsersättning, men något beslut om detta togs aldrig. I sedvanlig ordning förhalades detta, på grund av Göran Perssons sparsamhetsnit får man väl lov att anta. Rehabilitering är nog bra, men det får helst inget kosta. Man frågar sig: Hur ska en förtidspensionär som saknar meriter i form av en inte alltför gammal utbildning och någorlunda färsk arbetslivserfarenhet, och som därför inte är anställningsbar, kunna finansiera sin kompetensutveckling, om han/hon inte orkar studera på heltid eller ens regelbundet? Det förslag om vilande sjuk- och aktivitetsersättning som tyvärr självdog är i och för sig hyfsat, MEN:

För dem som har en varaktigt nedsatt och starkt oregelbunden kapacitet på grund av psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning inte någon reell lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt. Inte heller kan denna grupp prova på att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan och stresstålighet: Att man måste fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället, åtminstone om man väljer att läsa fristående kurser. Med ökad kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och en mera gedigen självkänsla. Man får social träning och struktur i tillvaron, samt träning i att disciplinera sig. Då kan det långa steget tillbaka till arbetslivet givetvis bli något kortare att ta. Studier kan leda framåt och ge en viss identitet, medan dagverksamhet är tidsfördriv enbart.

Ovanstående resonemang kan givetvis tillämpas på alla dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, oavsett typ av ohälsa, men skillnaden är att  en fysisk sjukdom i många fall kan ha en stabil restarbets- (reststudie-) förmåga på exempelvis 50 procent. De kan avsäga sig halva sjuk- och aktivitetsersättningen och studera på halvfart med halvt studielån. Om de vet med sig att förmågan är stabil och regelbunden.

Det kan sällan de som har ett psykiskt funktionshinder/sjukdom eller stressyndrom med exempelvis kroniska sömnsvårigheter. Deras förmåga kan svänga från noll till (kortvarigt) hundra procent under en termin. Då missar man med stor sannolikhet såväl föreläsningar, gruppövningar som tentor i en sådan omfattning att rätten till studiemedel dras in, eller så klarar man sig bra en hel termin, men måste ta en paus nästa, eller gå ner på halvfart, eller kvartsfart om problemen förvärras.
Vad ska man då ta sig till om man har avsagt sig sin sjuk- och aktivitetsersättning?

Avsäger man sig hela eller halva, och VET att man i fortsättningen MÅSTE orka heltid eller halvtid på de vanliga villkoren, kan den stress som uppstår i samband med den insikten, få som konsekvens att den kroniska sårbarhet man har latent men som man under trygga förhållanden kunnat få under någorlunda kontroll, då gör sig påmind och tar sig konkreta och funktionsnedsättande uttryck i form av exempelvis sömnlöshet med depression i slutändan.

Jag minns hur det var när jag studerade språk i skydd av sjukbidrag, vilket var den bästa medicin jag någonsin intagit, förutsatt att jag själv fick bestämma dosen. Det var knappt att jag vågade vara riktigt duktig … Tog jag för många poäng under en termin då jag råkade sova någorlunda hyfsat och därmed orkade läsa och dessutom råkade få VG på alla tentor, vilket inte alls är omöjligt för en i och för sig gravt sömnstörd person, men språkbegåvad, blev jag orolig och tordes knappt fortsätta på nästa nivå. Om jag valde att göra det, kände jag ständig oro över vad som skulle kunna hända, att mitt sjukbidrag skulle komma att ifrågasättas och dras in med motiveringen att mina uppnådda studieresultat var en indikator på att jag hade blivit helt återställd. Denna osäkerhet skapade viss frustration och vanmakt, vilket resulterade i förhöjda stressnivåer, förvärrad sömnlöshet och återfall i depression.

Här måste tilläggas att jag inte alls är orolig eller ängslig till min natur, tvärtom. Men otrygghet och oförutsägbarhet, omöjlighet att planera mer än ett år framåt, inverkar synnerligen negativt på varje människa som lider av stressrelaterad eller psykisk ohälsa.

Göran Persson och hans regering vill inte ”låsa upp” dessa socioekonomiska ”järnburar”, släppa ut alla de människor som känt sig tvungna att acceptera en förtidspensionering, för att de inte längre orkar valsa runt i vårdsvängen, utan att vare sig bli kompetent utredda eller behandlade, dödströtta på att bli ifrågasatta, kränkta och misstänkliggjorda, såväl av läkare som av försäkringskassa, och släppa in dem i meningsfull, stärkande och utvecklande ordinarie sysselsättning mitt ibland andra, inte fösa in dem i nya kvävande åtgärdsburar: ”AMS-burar”, avskilda och särskiljda, under uppsikt.

Somliga ”har valt” att krypa in i den förvisso trygga men ack så förödande för hälsan och självkänslan, och passiviserande ”järnburen” som förtidspensionering innebär, av brist på alternativ, och lär ”välja” att stanna kvar där om de har ett uns av självbevarelsedrift … istället för att krypa in i en ny bur. Med tanke på hur dagens regelverk ser ut.

Det är förvisso tillåtet att krypa ut ur ”järnburen”, men vid ”dörren” står vår runde och goe statsminister med en enormt stor nyckelknippa i handen och säger med ett fostrande tonfall: – Javisst får ni krypa ut, men enbart på mina villkor, och raka vägen in i AMS-buren, där lämplig strukturerad pysselsättning väntar på er. I och för sig kan ni krypa vart fan ni själva vill, men då kan det mycket väl bli fritt fall ända ner i rännstenen om vi skulle komma på er på otillåtna äventyr och otillåten mark (Läs: Universitet och högskola) och få för oss att öppna falluckan.

I en chat med Pär Nuder ställdes frågan: ”- Hur blir det för oss förtidspensionärer?”
Han svarade ungefär: ”- Försäkringskassan har fått i uppdrag att tillsammans med AMS hjälpa förtidspensionärer att komma tillbaka i arbete, i den takt de orkar.” Känns ordet ”hjälpa” med bibetydelsen: ”fostra, korrigera, styra och kontrollera” igen? Sosseriet har sitt eget speciella skugglexikon, där ord förses med bibetydelse.

Med denna mening kan nog socialdemokraternas syn på människans egen förmåga att ta initiativ sammanfattas: En vuxen människa kan inte gå själv på sina egna ben, utan måste iklädas en lämplig mycket tajt rehabiliteringssele och ett rejält koppel av arbetsmarknadspolitiska pysselsättningsåtgärder runt halsen.

Varför inte ge de sjuka/funktionshindrade mandat att ta hand om sig själva, om de klarar av det, ta tag i sin livssituation på det sätt de själva finner lämpligt, själva få välja lämplig terapeutisk sysselsättning och rehabilitering, utifrån intresse, ork och begåvning? Vägen tillbaka till dagens arbetsmarknad kräver ett kunskapslyft.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Precis allt handlar om kronor och ören
i Göran Perssons Lagomrike. Vad är ni systemkramare rädda för? Att det skulle bli en anstormning av sjuka, halta och lytta men kunskapstörstiga förtidspensionärer vid landets universitet och högskolor, som skulle kunna tränga ut lika kunskapshungriga tjugoåringar? Att en sådan invasion skulle tömma statskassan helt?

Ni måste tro att alla förtidspensionärer är väldigt pigga, starka och friska med ett gigantiskt självförtroende. Att de bara väntar på grönt ljus så att de äntligen ska få ställa sig i kö till landets alla lärosäten. Har ni glömt varför man beviljas sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension)? Inte för att man är sååå … frisk och pigg!

Varför inte då bunta ihop dem och skicka dem till ett arbetsläger? Det blir ju det mest lönsamma. Att suga ut sista droppen utan att betala ut någon lön. Nej, det kan ni förstås inte, eftersom ni vill framstå som anständiga och politiskt korrekta.

I grund och botten är alla makthavare av samma sort, människoföraktande som vingklipper och deformerar dem som inte passar in i normalitetens tvångströja.
Skillnaden är att i diktaturer kan de skrapa av sig fernissan och ta ut svängarna rejält, utan rädsla för att bli bortröstade i nästa val. I en ”demokrati” klämmer man livskraften ur människor lååångsamt och på ett snyggt sätt. Så att det inte syns. I diktaturer klipper man av livstråden snabbt och brutalt. Här låter man livstråden nötas ut tills den går av. Man mal ner istället för att ge ett nackskott.
Diktatorn säger: Sätt dem i arbetsläger! Medan Göran Persson säger: In med dem i AMS-buren, så vet vi var vi har dem! OK, det ÄR skillnad men … inte så jättestor.

Just denna missriktade ambition att styra och ställa med människors liv och framtid, denna klåfingrighet, denna ytterst kostsamma kontrolliver, detta eviga
sysselsättningsmani, att hålla handläggare på försäkringskassa och anställda vid AMS sysselsatta med att hjälpa (Läs: styra, fostra och kontrollera) vuxna individer som inte anses kunna ta vara på sig själva, sitt begåvningskapital och eventuell restarbetsförmåga! Vad kommer inte all denna administration samt löner för all extrapersonal som behöver anställas, att kosta? Men att sysselsätta människor till varje pris är ett självändamål, hur kostnadsINeffektivt det än är, och då finns det tydligen hur mycket pengar som helst!

I jämförelse med ett alternativt tillvägagångssätt, som exempelvis skulle kunna vara att ge varje förtidspensionär som vill och orkar, tillåtelse att börja sysselsätta sig med vad som faller sig bäst för individen ifråga, med bibehållen ekonomisk grundtrygghet så länge det behövs i varje enskilt fall? Man bör givetvis ha en kontaktperson att samråda med, som följer upp och stöttar. Förutom i de få fall man klarar av att återvända till det reguljära arbetslivet, med avtalsenlig lön, givetvis. Då måste sjuk- och aktivitetsersättningen vara vilande under en period, för att sedan dras in om arbetsförmågan består.

Nu menar jag inte att alla AMS-åtgärder och strukturerade rehabiliteringsåtgärder är av ondo. Inte alls. Men det får inte urarta i tvång, styrning och total kontroll av individer, absurda avgränsningar i valmöjligheterna, kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar framtagna i krass sparsamhetsnit, som försök att lista ut genvägar till arbetslivet, vilka mestadels blir senvägar eller rentav avvägar och villovägar, där dyrbar tid rinner i väg och humankapital förspills, till intet ledande, förutom till fragmentering av människors liv, till hopplöshetskänslor, uppgivenhet, vanmakt och frustration samt en otrygg tillvaro.

Vad kostar ett sådant åtgärdsträsk där människor går ner sig, på tid och längd? Så pass mycket att vi inte ens bör tänka tanken. Då snackar vi inte kronor och ören enbart, utan mänskligt lidande. Det enda vi vinner är ökad sysselsättningsgrad inom AMSeriet och Försäkringskassan. Vad som kommer ut i slutändan av detta, är väl ökad kontroll: Man vet var man har folk och vad de sysslar med, om de så bara sitter och vänder papper dagarna i ända. Man vet att de inte ligger på sofflocket. Arbete disciplinerar massan, avhåller från fylleri och allehanda demoraliserande utsvävningar, och statistiken snyggas till inför valet 2006 … Men vad blir utfallet på tid och längd?

Man vet förvisso inte vad det kommer att kosta rent samhällsekonomiskt, om man väljer en hittills oprövad metod: Att låsa upp ”järnburarna” och släppa ut de sjuka, halta och lytta på grönbete utan trång sele och AMS-koppel. Men man vet vad det
kostar att göra som man tidigare gjort: Att inget göra, låta människor förtvina eller
att köra sönder såväl människor som samhällsekonomi i den kostnadsineffektiva AMS-svängen. Att låta människor rehabilitera sig på egen hand med grundtrygghet garanterad skulle inte behöva kosta mer än den tunga regelverksgenomsyrade och sossefierade AMS-sväng man nu föreslår för dem som ekonomismen i symbios med Det Strukturella Förtrycket har drivit ut i marginalen. Först onödiggör kapitalismens utveckling människor, sedan föser sosseriet in dessa onödiggjorda i dessa kvävande åtgärdsburar. Snacka om kostnader upphöjt till kubik, om man väljer AMS-svängen. Men hittills oprövade alternativ finns som sagt, och:

Utfallet skulle kunna bli fantastiskt bra, såväl i form av fler människor som skulle få en reell möjlighet till rehabilitering och kompetensutveckling, och som därigenom skulle kunna tillföra samhället något efter förmåga, som rent samhällsekonomiskt,
men bara om Göran Persson och hans gäng kan hålla sitt kontrollbehov i schack. Finns det inte terapi för sådant? I annat fall kan man skaffa hund att leda i koppel … och låta folket vara i fred.

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).