De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är “orkidébarn” (ömtåliga barn) eller “maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: - Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: - Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: “Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en “drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: “Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och “arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: utanförskap, psykisk ohälsa, kriminalitet, ungdomsvåld, påföljd, förklaringsmodeller, utsatthet, socialpolitik, rehabilitering, trygghetssystem, arbetslinjen, avvikande, sociala nätverk, uppväxtmiljö, samhälle

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson. 
 
Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.
 
Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.
 
Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp.  Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:     
 
En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.
 
I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.
 
Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.    
 
Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning (= utbrändhet!), vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk.  Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?
 
Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?
 
Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta. 
 
Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster.  Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…
 
Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)
 
Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.
 
Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden. 
 
Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.
 
Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.
 
Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?
 
I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.
 
intressant.se
 
Andra bloggar om: Förtidspensionärer, Valet2006, Göran Persson, Rehabilitering, Arbete, Statistik

Ett alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken inför valet 2006 är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år att godta sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande ersättning, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering och terapeutisk sysselsättning, för dem som orkar och vill.

För två år sedan lade regeringen fram ett förslag om att förtidspensionärer skulle få rätt att studera liksom man med dagens regler har rätt att arbeta i två år med vilande sjuk- och aktivitetsersättning, men något beslut om detta togs aldrig. I sedvanlig ordning förhalades detta, på grund av Göran Perssons sparsamhetsnit får man väl lov att anta. Rehabilitering är nog bra, men det får helst inget kosta. Man frågar sig: Hur ska en förtidspensionär som saknar meriter i form av en inte alltför gammal utbildning och någorlunda färsk arbetslivserfarenhet, och som därför inte är anställningsbar, kunna finansiera sin kompetensutveckling, om han/hon inte orkar studera på heltid eller ens regelbundet? Det förslag om vilande sjuk- och aktivitetsersättning som tyvärr självdog är i och för sig hyfsat, MEN:

För dem som har en varaktigt nedsatt och starkt oregelbunden kapacitet på grund av psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning inte någon reell lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt. Inte heller kan denna grupp prova på att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan och stresstålighet: Att man måste fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället, åtminstone om man väljer att läsa fristående kurser. Med ökad kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och en mera gedigen självkänsla. Man får social träning och struktur i tillvaron, samt träning i att disciplinera sig. Då kan det långa steget tillbaka till arbetslivet givetvis bli något kortare att ta. Studier kan leda framåt och ge en viss identitet, medan dagverksamhet är tidsfördriv enbart.

Ovanstående resonemang kan givetvis tillämpas på alla dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, oavsett typ av ohälsa, men skillnaden är att  en fysisk sjukdom i många fall kan ha en stabil restarbets- (reststudie-) förmåga på exempelvis 50 procent. De kan avsäga sig halva sjuk- och aktivitetsersättningen och studera på halvfart med halvt studielån. Om de vet med sig att förmågan är stabil och regelbunden.

Det kan sällan de som har ett psykiskt funktionshinder/sjukdom eller stressyndrom med exempelvis kroniska sömnsvårigheter. Deras förmåga kan svänga från noll till (kortvarigt) hundra procent under en termin. Då missar man med stor sannolikhet såväl föreläsningar, gruppövningar som tentor i en sådan omfattning att rätten till studiemedel dras in, eller så klarar man sig bra en hel termin, men måste ta en paus nästa, eller gå ner på halvfart, eller kvartsfart om problemen förvärras.
Vad ska man då ta sig till om man har avsagt sig sin sjuk- och aktivitetsersättning?

Avsäger man sig hela eller halva, och VET att man i fortsättningen MÅSTE orka heltid eller halvtid på de vanliga villkoren, kan den stress som uppstår i samband med den insikten, få som konsekvens att den kroniska sårbarhet man har latent men som man under trygga förhållanden kunnat få under någorlunda kontroll, då gör sig påmind och tar sig konkreta och funktionsnedsättande uttryck i form av exempelvis sömnlöshet med depression i slutändan.

Jag minns hur det var när jag studerade språk i skydd av sjukbidrag, vilket var den bästa medicin jag någonsin intagit, förutsatt att jag själv fick bestämma dosen. Det var knappt att jag vågade vara riktigt duktig … Tog jag för många poäng under en termin då jag råkade sova någorlunda hyfsat och därmed orkade läsa och dessutom råkade få VG på alla tentor, vilket inte alls är omöjligt för en i och för sig gravt sömnstörd person, men språkbegåvad, blev jag orolig och tordes knappt fortsätta på nästa nivå. Om jag valde att göra det, kände jag ständig oro över vad som skulle kunna hända, att mitt sjukbidrag skulle komma att ifrågasättas och dras in med motiveringen att mina uppnådda studieresultat var en indikator på att jag hade blivit helt återställd. Denna osäkerhet skapade viss frustration och vanmakt, vilket resulterade i förhöjda stressnivåer, förvärrad sömnlöshet och återfall i depression.

Här måste tilläggas att jag inte alls är orolig eller ängslig till min natur, tvärtom. Men otrygghet och oförutsägbarhet, omöjlighet att planera mer än ett år framåt, inverkar synnerligen negativt på varje människa som lider av stressrelaterad eller psykisk ohälsa.

Göran Persson och hans regering vill inte ”låsa upp” dessa socioekonomiska ”järnburar”, släppa ut alla de människor som känt sig tvungna att acceptera en förtidspensionering, för att de inte längre orkar valsa runt i vårdsvängen, utan att vare sig bli kompetent utredda eller behandlade, dödströtta på att bli ifrågasatta, kränkta och misstänkliggjorda, såväl av läkare som av försäkringskassa, och släppa in dem i meningsfull, stärkande och utvecklande ordinarie sysselsättning mitt ibland andra, inte fösa in dem i nya kvävande åtgärdsburar: ”AMS-burar”, avskilda och särskiljda, under uppsikt.

Somliga ”har valt” att krypa in i den förvisso trygga men ack så förödande för hälsan och självkänslan, och passiviserande ”järnburen” som förtidspensionering innebär, av brist på alternativ, och lär ”välja” att stanna kvar där om de har ett uns av självbevarelsedrift … istället för att krypa in i en ny bur. Med tanke på hur dagens regelverk ser ut.

Det är förvisso tillåtet att krypa ut ur ”järnburen”, men vid ”dörren” står vår runde och goe statsminister med en enormt stor nyckelknippa i handen och säger med ett fostrande tonfall: – Javisst får ni krypa ut, men enbart på mina villkor, och raka vägen in i AMS-buren, där lämplig strukturerad pysselsättning väntar på er. I och för sig kan ni krypa vart fan ni själva vill, men då kan det mycket väl bli fritt fall ända ner i rännstenen om vi skulle komma på er på otillåtna äventyr och otillåten mark (Läs: Universitet och högskola) och få för oss att öppna falluckan.

I en chat med Pär Nuder ställdes frågan: ”- Hur blir det för oss förtidspensionärer?”
Han svarade ungefär: ”- Försäkringskassan har fått i uppdrag att tillsammans med AMS hjälpa förtidspensionärer att komma tillbaka i arbete, i den takt de orkar.” Känns ordet ”hjälpa” med bibetydelsen: ”fostra, korrigera, styra och kontrollera” igen? Sosseriet har sitt eget speciella skugglexikon, där ord förses med bibetydelse.

Med denna mening kan nog socialdemokraternas syn på människans egen förmåga att ta initiativ sammanfattas: En vuxen människa kan inte gå själv på sina egna ben, utan måste iklädas en lämplig mycket tajt rehabiliteringssele och ett rejält koppel av arbetsmarknadspolitiska pysselsättningsåtgärder runt halsen.

Varför inte ge de sjuka/funktionshindrade mandat att ta hand om sig själva, om de klarar av det, ta tag i sin livssituation på det sätt de själva finner lämpligt, själva få välja lämplig terapeutisk sysselsättning och rehabilitering, utifrån intresse, ork och begåvning? Vägen tillbaka till dagens arbetsmarknad kräver ett kunskapslyft.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Precis allt handlar om kronor och ören
i Göran Perssons Lagomrike. Vad är ni systemkramare rädda för? Att det skulle bli en anstormning av sjuka, halta och lytta men kunskapstörstiga förtidspensionärer vid landets universitet och högskolor, som skulle kunna tränga ut lika kunskapshungriga tjugoåringar? Att en sådan invasion skulle tömma statskassan helt?

Ni måste tro att alla förtidspensionärer är väldigt pigga, starka och friska med ett gigantiskt självförtroende. Att de bara väntar på grönt ljus så att de äntligen ska få ställa sig i kö till landets alla lärosäten. Har ni glömt varför man beviljas sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension)? Inte för att man är sååå … frisk och pigg!

Varför inte då bunta ihop dem och skicka dem till ett arbetsläger? Det blir ju det mest lönsamma. Att suga ut sista droppen utan att betala ut någon lön. Nej, det kan ni förstås inte, eftersom ni vill framstå som anständiga och politiskt korrekta.

I grund och botten är alla makthavare av samma sort, människoföraktande som vingklipper och deformerar dem som inte passar in i normalitetens tvångströja.
Skillnaden är att i diktaturer kan de skrapa av sig fernissan och ta ut svängarna rejält, utan rädsla för att bli bortröstade i nästa val. I en ”demokrati” klämmer man livskraften ur människor lååångsamt och på ett snyggt sätt. Så att det inte syns. I diktaturer klipper man av livstråden snabbt och brutalt. Här låter man livstråden nötas ut tills den går av. Man mal ner istället för att ge ett nackskott.
Diktatorn säger: Sätt dem i arbetsläger! Medan Göran Persson säger: In med dem i AMS-buren, så vet vi var vi har dem! OK, det ÄR skillnad men … inte så jättestor.

Just denna missriktade ambition att styra och ställa med människors liv och framtid, denna klåfingrighet, denna ytterst kostsamma kontrolliver, detta eviga
sysselsättningsmani, att hålla handläggare på försäkringskassa och anställda vid AMS sysselsatta med att hjälpa (Läs: styra, fostra och kontrollera) vuxna individer som inte anses kunna ta vara på sig själva, sitt begåvningskapital och eventuell restarbetsförmåga! Vad kommer inte all denna administration samt löner för all extrapersonal som behöver anställas, att kosta? Men att sysselsätta människor till varje pris är ett självändamål, hur kostnadsINeffektivt det än är, och då finns det tydligen hur mycket pengar som helst!

I jämförelse med ett alternativt tillvägagångssätt, som exempelvis skulle kunna vara att ge varje förtidspensionär som vill och orkar, tillåtelse att börja sysselsätta sig med vad som faller sig bäst för individen ifråga, med bibehållen ekonomisk grundtrygghet så länge det behövs i varje enskilt fall? Man bör givetvis ha en kontaktperson att samråda med, som följer upp och stöttar. Förutom i de få fall man klarar av att återvända till det reguljära arbetslivet, med avtalsenlig lön, givetvis. Då måste sjuk- och aktivitetsersättningen vara vilande under en period, för att sedan dras in om arbetsförmågan består.

Nu menar jag inte att alla AMS-åtgärder och strukturerade rehabiliteringsåtgärder är av ondo. Inte alls. Men det får inte urarta i tvång, styrning och total kontroll av individer, absurda avgränsningar i valmöjligheterna, kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar framtagna i krass sparsamhetsnit, som försök att lista ut genvägar till arbetslivet, vilka mestadels blir senvägar eller rentav avvägar och villovägar, där dyrbar tid rinner i väg och humankapital förspills, till intet ledande, förutom till fragmentering av människors liv, till hopplöshetskänslor, uppgivenhet, vanmakt och frustration samt en otrygg tillvaro.

Vad kostar ett sådant åtgärdsträsk där människor går ner sig, på tid och längd? Så pass mycket att vi inte ens bör tänka tanken. Då snackar vi inte kronor och ören enbart, utan mänskligt lidande. Det enda vi vinner är ökad sysselsättningsgrad inom AMSeriet och Försäkringskassan. Vad som kommer ut i slutändan av detta, är väl ökad kontroll: Man vet var man har folk och vad de sysslar med, om de så bara sitter och vänder papper dagarna i ända. Man vet att de inte ligger på sofflocket. Arbete disciplinerar massan, avhåller från fylleri och allehanda demoraliserande utsvävningar, och statistiken snyggas till inför valet 2006 … Men vad blir utfallet på tid och längd?

Man vet förvisso inte vad det kommer att kosta rent samhällsekonomiskt, om man väljer en hittills oprövad metod: Att låsa upp ”järnburarna” och släppa ut de sjuka, halta och lytta på grönbete utan trång sele och AMS-koppel. Men man vet vad det
kostar att göra som man tidigare gjort: Att inget göra, låta människor förtvina eller
att köra sönder såväl människor som samhällsekonomi i den kostnadsineffektiva AMS-svängen. Att låta människor rehabilitera sig på egen hand med grundtrygghet garanterad skulle inte behöva kosta mer än den tunga regelverksgenomsyrade och sossefierade AMS-sväng man nu föreslår för dem som ekonomismen i symbios med Det Strukturella Förtrycket har drivit ut i marginalen. Först onödiggör kapitalismens utveckling människor, sedan föser sosseriet in dessa onödiggjorda i dessa kvävande åtgärdsburar. Snacka om kostnader upphöjt till kubik, om man väljer AMS-svängen. Men hittills oprövade alternativ finns som sagt, och:

Utfallet skulle kunna bli fantastiskt bra, såväl i form av fler människor som skulle få en reell möjlighet till rehabilitering och kompetensutveckling, och som därigenom skulle kunna tillföra samhället något efter förmåga, som rent samhällsekonomiskt,
men bara om Göran Persson och hans gäng kan hålla sitt kontrollbehov i schack. Finns det inte terapi för sådant? I annat fall kan man skaffa hund att leda i koppel … och låta folket vara i fred.