Politik och Samhälle « Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Politik och Samhälle

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.

Politik och Samhälle — No Comments
16
Jun 06

Förutsägbar partiledardebatt

Gårdagens partiledardebatt var lika trist och förutsägbar som vanligt. Göran Persson berömde sig själv och sin regering, självgod som han är. Han talade om alla kurvor som pekar uppåt, om överskottet i statsfinanserna, om alla nya jobb som skapats och som kommer att skapas, om han får sitta kvar, om god ekonomisk tillväxt osv.

Medan de borgerliga framhöll att (s) och dess stödpartier (v) och (mp) inte för någon jobbskapande politik, att mer än en miljon i arbetsför ålder inte går till jobbet varenda dag, att regeringen har gjort avsteg från arbetslinjen, att det inte lönar sig att arbeta osv.

Allt detta har vi hört till leda, hur många gånger som helst. Inget nytänkande från någon sida inför valet, bara gammal skåpmat, som vanligt. Att nya tider ställer oss inför nya problemställningar, som kräver nya lösningar, ett radikalt nytänkande på alla plan, tycks inte falla någon enda partiledare/språkrör in. I inlägg som följer tänker jag ta itu med var och en av er, ur ett systemkritiskt grodperspektiv naturligtvis.

Politik och Samhälle / Skolpolitik — 2 Comments
3
Jun 06

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före –97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen

Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.

Politik och Samhälle — No Comments
12
May 06

IG–varning rätt medicin mot rasism och nazism?

Inte får man bukt med rasistiska och nazistiska åsikter och antidemokratiskt beteende i våra skolor och i samhället som helhet, genom att hota elever som hyser antidemokratiska åsikter och beter sig i enlighet därmed, med IG (= inte godkänt) i samhällskunskap. Effekten av en s.k. IG-varning kommer att bli att dessa elever anpassar sig på ytan, låtsas att de har anammat ett demokratiskt förhållningssätt, låter bli att skrika jävla blatte och vit makt inom skolans område, försöker tillämpa ett demokratiskt arbetssätt, respektera andras åsikter, avhålla sig från att visa förakt för elever med invandrarbakgrund osv., bara för att få betyget godkänt i samhällskunskap. Under ytan kanske samma åsikter och förhållningssätt finns kvar, och kommer till uttryck utanför skolan, i gänget, ute på stan där ingen lärare ser dem. Skenbar taktisk anpassning i skolan för att slippa bli underkänd, inget annat, om man är i farozonen.

Har vissa debattörer glömt hur det är/har varit i många diktaturer? För att kunna bli antagen till studier vid universiteten krävdes fullständig lojalitet mot systemet och det styrande partiet. Barn till regimkritiska föräldrar blev diskriminerade vid antagningen. Konsekvensen blev givetvis att många föräldrar låtsades vara lojala mot systemet, för att deras barn skulle få lov att studera och göra karriär. Yta och verklighet gick isär. Man sade och gjorde det som förväntades av en, uppträdde som en mönstermedborgare, förhöll sig lojal mot partiet, men tänkte något annat.

Likadant kommer det att bli om man börjar dela ut IG-varning till ungdomar med oönskade åsikter, om dessa faktiskt har uppnått kunskapsmålen (fått G på proven) och har visat att de har förmåga att tillämpa ett demokratiskt arbetssätt (om de vill), men inte gör det eftersom de inte tror på demokrati överhuvudtaget. Vad är det man ska betygsätta i ämnet samhällskunskap? Jo, två saker:

Teoretisk kunskap om olika samhällssystem, styrelseskick, hur fungerar demokrati jämfört med diktatur, demokratiskt arbetssätt och beslutsfattande, tolerans och respekt för olikheter, internationella relationer, mänskliga rättigheter, röstningsförfarande, ideologier etc. etc.

Förmågan att tillämpa ett demokratiskt arbetssätt, att visa respekt för andras åsikter, att respektera ett demokratiskt fattat beslut, att förstå innebörden i begreppet demokrati.

Jag kan tänka mig att en del elever som hyser rasistiska/nazistiska åsikter och uppträder i enlighet med dessa, mycket väl kan uppfylla båda dessa kunskapskrav. De kan ha godtagbara eller rentav mycket goda teoretiska kunskaper samt god förmåga att tillämpa ett demokratiskt arbetssätt, men gör det inte, eftersom de inte vill ha demokrati. Det är ju förmågan som ska betygsättas, inte övertygelsen att demokrati är bra, inte viljan att uppträda enligt demokratins spelregler! Har man under lektionerna visat att man både besitter kunskapen och kan omsätta denna i praktiken skall man ha godkänt, vare sig man gillar demokrati eller inte.

Hur skall man bedöma elever som sympatiserar med den stalinistiska revolutionära extremvänstern, vill införa proletariatets diktatur och demokratisk centralism?

Dessa vill ju på en och samma gång såväl utvidga demokratibegreppet (införa ekonomisk demokrati, gemensamt ägande av produktionsmedlen) som inskränka demokratin, åtminstone i uppbyggnadsfasen. Man anser det vara nödvändigt att ta makten genom revolution, där visst våld kan vara oundvikligt för att befästa maktövertagandet, om detta är i farozonen. Ska denna åsikt ge betyget IG? Nej.

Utöver dessa finns det svarta blocket som omfattar såväl renodlade anarkister som anarkistiska vänsterrörelser, samt djurrättsaktivister m.m. Alla dessa ovannämnda brukar vara väl pålästa, särskilt den auktoritära leninistiska vänstern. De har en helt annan demokratisyn, men kan mycket väl besitta goda kunskaper om samhället och förmåga att tillämpa dessa. Vad ska man få för betyg om man kastar gatsten mot poliser i kampen för utökad demokrati och frihet? Om man under lektioner visar att man kan arbeta demokratiskt, men samtidigt säger att det är OK att använda våldsmetoder i bekämpningen av orättvisor? Är det förmågan eller viljan att tillämpa demokrati som skall betygsättas? Kunskap eller övertygelse = G?

Bör de elever som vägrar tro på evolutionen, som istället tror att Gud skapade världen på sju dagar, bestraffas med IG i biologi, även om de har kunskaper om evolutionen så att det räcker för G? Naturligtvis inte. Det vore helt absurt i ett land som värnar åsiktsfriheten.

Helt klart är det teoretisk kunskap och förmåga att omsätta denna i praktiken, som skall ligga till grund för betygsättning, inte övertygelser och åsikter, inte ovilja att tillämpa de kunskaper man har inhämtat och som man har visat sig ha förmåga att tillämpa, (om man har lust). Låt oss ge skolverket bakläxa på denna punkt.

Funktionshinder / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Rehabilitering och Terapi / Sjukskrivning och Sjukersättning / Utanförskapets mekanismer — No Comments
12
Oct 05

Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar?

Ett alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken inför valet 2006 är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år att godta sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande ersättning, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering och terapeutisk sysselsättning, för dem som orkar och vill.

För två år sedan lade regeringen fram ett förslag om att förtidspensionärer skulle få rätt att studera liksom man med dagens regler har rätt att arbeta i två år med vilande sjuk- och aktivitetsersättning, men något beslut om detta togs aldrig. I sedvanlig ordning förhalades detta, på grund av Göran Perssons sparsamhetsnit får man väl lov att anta. Rehabilitering är nog bra, men det får helst inget kosta. Man frågar sig: Hur ska en förtidspensionär som saknar meriter i form av en inte alltför gammal utbildning och någorlunda färsk arbetslivserfarenhet, och som därför inte är anställningsbar, kunna finansiera sin kompetensutveckling, om han/hon inte orkar studera på heltid eller ens regelbundet? Det förslag om vilande sjuk- och aktivitetsersättning som tyvärr självdog är i och för sig hyfsat, MEN:

För dem som har en varaktigt nedsatt och starkt oregelbunden kapacitet på grund av psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning inte någon reell lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt. Inte heller kan denna grupp prova på att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan och stresstålighet: Att man måste fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället, åtminstone om man väljer att läsa fristående kurser. Med ökad kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och en mera gedigen självkänsla. Man får social träning och struktur i tillvaron, samt träning i att disciplinera sig. Då kan det långa steget tillbaka till arbetslivet givetvis bli något kortare att ta. Studier kan leda framåt och ge en viss identitet, medan dagverksamhet är tidsfördriv enbart.

Ovanstående resonemang kan givetvis tillämpas på alla dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, oavsett typ av ohälsa, men skillnaden är att en fysisk sjukdom i många fall kan ha en stabil restarbets- (reststudie-) förmåga på exempelvis 50 procent. De kan avsäga sig halva sjuk- och aktivitetsersättningen och studera på halvfart med halvt studielån. Om de vet med sig att förmågan är stabil och regelbunden.

Det kan sällan de som har ett psykiskt funktionshinder/sjukdom eller stressyndrom med exempelvis kroniska sömnsvårigheter. Deras förmåga kan svänga från noll till (kortvarigt) hundra procent under en termin. Då missar man med stor sannolikhet såväl föreläsningar, gruppövningar som tentor i en sådan omfattning att rätten till studiemedel dras in, eller så klarar man sig bra en hel termin, men måste ta en paus nästa, eller gå ner på halvfart, eller kvartsfart om problemen förvärras.
Vad ska man då ta sig till om man har avsagt sig sin sjuk- och aktivitetsersättning?

Avsäger man sig hela eller halva, och VET att man i fortsättningen MÅSTE orka heltid eller halvtid på de vanliga villkoren, kan den stress som uppstår i samband med den insikten, få som konsekvens att den kroniska sårbarhet man har latent men som man under trygga förhållanden kunnat få under någorlunda kontroll, då gör sig påmind och tar sig konkreta och funktionsnedsättande uttryck i form av exempelvis sömnlöshet med depression i slutändan.

Jag minns hur det var när jag studerade språk i skydd av sjukbidrag, vilket var den bästa medicin jag någonsin intagit, förutsatt att jag själv fick bestämma dosen. Det var knappt att jag vågade vara riktigt duktig … Tog jag för många poäng under en termin då jag råkade sova någorlunda hyfsat och därmed orkade läsa och dessutom råkade få VG på alla tentor, vilket inte alls är omöjligt för en i och för sig gravt sömnstörd person, men språkbegåvad, blev jag orolig och tordes knappt fortsätta på nästa nivå. Om jag valde att göra det, kände jag ständig oro över vad som skulle kunna hända, att mitt sjukbidrag skulle komma att ifrågasättas och dras in med motiveringen att mina uppnådda studieresultat var en indikator på att jag hade blivit helt återställd. Denna osäkerhet skapade viss frustration och vanmakt, vilket resulterade i förhöjda stressnivåer, förvärrad sömnlöshet och återfall i depression.

Här måste tilläggas att jag inte alls är orolig eller ängslig till min natur, tvärtom. Men otrygghet och oförutsägbarhet, omöjlighet att planera mer än ett år framåt, inverkar synnerligen negativt på varje människa som lider av stressrelaterad eller psykisk ohälsa.

Göran Persson och hans regering vill inte ”låsa upp” dessa socioekonomiska ”järnburar”, släppa ut alla de människor som känt sig tvungna att acceptera en förtidspensionering, för att de inte längre orkar valsa runt i vårdsvängen, utan att vare sig bli kompetent utredda eller behandlade, dödströtta på att bli ifrågasatta, kränkta och misstänkliggjorda, såväl av läkare som av försäkringskassa, och släppa in dem i meningsfull, stärkande och utvecklande ordinarie sysselsättning mitt ibland andra, inte fösa in dem i nya kvävande åtgärdsburar: ”AMS-burar”, avskilda och särskiljda, under uppsikt.

Somliga ”har valt” att krypa in i den förvisso trygga men ack så förödande för hälsan och självkänslan, och passiviserande ”järnburen” som förtidspensionering innebär, av brist på alternativ, och lär ”välja” att stanna kvar där om de har ett uns av självbevarelsedrift … istället för att krypa in i en ny bur. Med tanke på hur dagens regelverk ser ut.

Det är förvisso tillåtet att krypa ut ur ”järnburen”, men vid ”dörren” står vår runde och goe statsminister med en enormt stor nyckelknippa i handen och säger med ett fostrande tonfall: – Javisst får ni krypa ut, men enbart på mina villkor, och raka vägen in i AMS-buren, där lämplig strukturerad pysselsättning väntar på er. I och för sig kan ni krypa vart fan ni själva vill, men då kan det mycket väl bli fritt fall ända ner i rännstenen om vi skulle komma på er på otillåtna äventyr och otillåten mark (Läs: Universitet och högskola) och få för oss att öppna falluckan.

I en chat med Pär Nuder ställdes frågan: ”- Hur blir det för oss förtidspensionärer?”
Han svarade ungefär: ”- Försäkringskassan har fått i uppdrag att tillsammans med AMS hjälpa förtidspensionärer att komma tillbaka i arbete, i den takt de orkar.” Känns ordet ”hjälpa” med bibetydelsen: ”fostra, korrigera, styra och kontrollera” igen? Sosseriet har sitt eget speciella skugglexikon, där ord förses med bibetydelse.

Med denna mening kan nog socialdemokraternas syn på människans egen förmåga att ta initiativ sammanfattas: En vuxen människa kan inte gå själv på sina egna ben, utan måste iklädas en lämplig mycket tajt rehabiliteringssele och ett rejält koppel av arbetsmarknadspolitiska pysselsättningsåtgärder runt halsen.

Varför inte ge de sjuka/funktionshindrade mandat att ta hand om sig själva, om de klarar av det, ta tag i sin livssituation på det sätt de själva finner lämpligt, själva få välja lämplig terapeutisk sysselsättning och rehabilitering, utifrån intresse, ork och begåvning? Vägen tillbaka till dagens arbetsmarknad kräver ett kunskapslyft.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Precis allt handlar om kronor och ören
i Göran Perssons Lagomrike. Vad är ni systemkramare rädda för? Att det skulle bli en anstormning av sjuka, halta och lytta men kunskapstörstiga förtidspensionärer vid landets universitet och högskolor, som skulle kunna tränga ut lika kunskapshungriga tjugoåringar? Att en sådan invasion skulle tömma statskassan helt?

Ni måste tro att alla förtidspensionärer är väldigt pigga, starka och friska med ett gigantiskt självförtroende. Att de bara väntar på grönt ljus så att de äntligen ska få ställa sig i kö till landets alla lärosäten. Har ni glömt varför man beviljas sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension)? Inte för att man är sååå … frisk och pigg!

Varför inte då bunta ihop dem och skicka dem till ett arbetsläger? Det blir ju det mest lönsamma. Att suga ut sista droppen utan att betala ut någon lön. Nej, det kan ni förstås inte, eftersom ni vill framstå som anständiga och politiskt korrekta.

I grund och botten är alla makthavare av samma sort, människoföraktande som vingklipper och deformerar dem som inte passar in i normalitetens tvångströja.
Skillnaden är att i diktaturer kan de skrapa av sig fernissan och ta ut svängarna rejält, utan rädsla för att bli bortröstade i nästa val. I en ”demokrati” klämmer man livskraften ur människor lååångsamt och på ett snyggt sätt. Så att det inte syns. I diktaturer klipper man av livstråden snabbt och brutalt. Här låter man livstråden nötas ut tills den går av. Man mal ner istället för att ge ett nackskott.
Diktatorn säger: Sätt dem i arbetsläger! Medan Göran Persson säger: In med dem i AMS-buren, så vet vi var vi har dem! OK, det ÄR skillnad men … inte så jättestor.

Just denna missriktade ambition att styra och ställa med människors liv och framtid, denna klåfingrighet, denna ytterst kostsamma kontrolliver, detta eviga
sysselsättningsmani, att hålla handläggare på försäkringskassa och anställda vid AMS sysselsatta med att hjälpa (Läs: styra, fostra och kontrollera) vuxna individer som inte anses kunna ta vara på sig själva, sitt begåvningskapital och eventuell restarbetsförmåga! Vad kommer inte all denna administration samt löner för all extrapersonal som behöver anställas, att kosta? Men att sysselsätta människor till varje pris är ett självändamål, hur kostnadsINeffektivt det än är, och då finns det tydligen hur mycket pengar som helst!

I jämförelse med ett alternativt tillvägagångssätt, som exempelvis skulle kunna vara att ge varje förtidspensionär som vill och orkar, tillåtelse att börja sysselsätta sig med vad som faller sig bäst för individen ifråga, med bibehållen ekonomisk grundtrygghet så länge det behövs i varje enskilt fall? Man bör givetvis ha en kontaktperson att samråda med, som följer upp och stöttar. Förutom i de få fall man klarar av att återvända till det reguljära arbetslivet, med avtalsenlig lön, givetvis. Då måste sjuk- och aktivitetsersättningen vara vilande under en period, för att sedan dras in om arbetsförmågan består.

Nu menar jag inte att alla AMS-åtgärder och strukturerade rehabiliteringsåtgärder är av ondo. Inte alls. Men det får inte urarta i tvång, styrning och total kontroll av individer, absurda avgränsningar i valmöjligheterna, kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar framtagna i krass sparsamhetsnit, som försök att lista ut genvägar till arbetslivet, vilka mestadels blir senvägar eller rentav avvägar och villovägar, där dyrbar tid rinner i väg och humankapital förspills, till intet ledande, förutom till fragmentering av människors liv, till hopplöshetskänslor, uppgivenhet, vanmakt och frustration samt en otrygg tillvaro.

Vad kostar ett sådant åtgärdsträsk där människor går ner sig, på tid och längd? Så pass mycket att vi inte ens bör tänka tanken. Då snackar vi inte kronor och ören enbart, utan mänskligt lidande. Det enda vi vinner är ökad sysselsättningsgrad inom AMSeriet och Försäkringskassan. Vad som kommer ut i slutändan av detta, är väl ökad kontroll: Man vet var man har folk och vad de sysslar med, om de så bara sitter och vänder papper dagarna i ända. Man vet att de inte ligger på sofflocket. Arbete disciplinerar massan, avhåller från fylleri och allehanda demoraliserande utsvävningar, och statistiken snyggas till inför valet 2006 … Men vad blir utfallet på tid och längd?

Man vet förvisso inte vad det kommer att kosta rent samhällsekonomiskt, om man väljer en hittills oprövad metod: Att låsa upp ”järnburarna” och släppa ut de sjuka, halta och lytta på grönbete utan trång sele och AMS-koppel. Men man vet vad det
kostar att göra som man tidigare gjort: Att inget göra, låta människor förtvina eller
att köra sönder såväl människor som samhällsekonomi i den kostnadsineffektiva AMS-svängen. Att låta människor rehabilitera sig på egen hand med grundtrygghet garanterad skulle inte behöva kosta mer än den tunga regelverksgenomsyrade och sossefierade AMS-sväng man nu föreslår för dem som ekonomismen i symbios med Det Strukturella Förtrycket har drivit ut i marginalen. Först onödiggör kapitalismens utveckling människor, sedan föser sosseriet in dessa onödiggjorda i dessa kvävande åtgärdsburar. Snacka om kostnader upphöjt till kubik, om man väljer AMS-svängen. Men hittills oprövade alternativ finns som sagt, och:

Utfallet skulle kunna bli fantastiskt bra, såväl i form av fler människor som skulle få en reell möjlighet till rehabilitering och kompetensutveckling, och som därigenom skulle kunna tillföra samhället något efter förmåga, som rent samhällsekonomiskt,
men bara om Göran Persson och hans gäng kan hålla sitt kontrollbehov i schack. Finns det inte terapi för sådant? I annat fall kan man skaffa hund att leda i koppel … och låta folket vara i fred.

Arbetslöshet / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — 3 Comments
9
Oct 05

Tack Lars Ohly och Lars Lejonborg för er uppriktighet!

Det är viktigt att alla människor kan känna trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, säger Lars Ohly (v), som vill slå vakt om de sociala trygghetssystemen, vilka helt uppenbart inte är generella, eftersom medicinska gråzoner ignorerades helt, vid uppbyggnaden av välfärdssystemen under 60- och 70-talen. Vänsterpartiet kräver att taken i sjukförsäkringen och a-kassan höjs. Man frågar sig: Skulle vi som råkar befinna oss i gråzoner alls få lov att existera, om vänsterpartiet fick bestämma Sveriges framtid?

Lars Lejonborg säger: Den som inte är sjuk skall ha noll procent i ersättning! Tack för den upplysningen! Då vet jag vilket parti jag INTE skall rösta på. I folkpartiets Sverige skall den som är frisk men exempelvis kroniskt gravt sömnstörd, och därmed inte regelbundet arbetsför utan rejält funktionshindrad, leva på noll kronor och noll öre, dvs. svälta. Gråzoner existerar inte i vare sig folkpartiets eller vänsterpartiets föreställningsvärld. Vilken arbetsgivare vill anställa en arbetskraft som vissa dagar fungerar ett par timmar på förmiddagen, andra dagar några timmar på kvällen, vissa dagar inte alls? Sådan är vardagen för oss sömnlösa, vare sig vi är friska eller sjuka, Lejonborg och Ohly. Ibland sover man normalt och fungerar normalt, om man är frisk. Ibland uteblir sömnen, och då blir man dysfunktionell, vare sig man är frisk eller inte.

Politik och Samhälle / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Stressmedicin — No Comments
2
Oct 05

Gråzon utan lagstadgad trygghet

En viktig, för att inte säga avgörande faktor, i begreppet utmattningssyndrom är sömnbrist. Ju bättre man tål sömnbrist och den skadliga stress som varje sömnlös individ ständigt lever under, desto längre tid tar det att insjukna, och desto djupare blir förslitningen i nervsystemet och organismen som helhet. Ju längre tid det tar att “gå in i väggen”, desto längre tid tar det att bli helt återställd och fullt arbetsför. Själv var jag så stark att jag “tålde” extrem sömnlöshet och stress i sex år, innan de första påtagliga symptomen på utmattningsdepression kom. Innan dess ignorerades min ständiga sömnlöshet och med åren tilltagande mental trötthet och förslitning totalt av läkare, och sjukskrivning kunde inte komma ifråga, ens en kort tid. Vårt system som sorterar människor i två fack: FRISKA och ARBETSFÖRA eller SJUKA (i sjukdom, godkänd av försäkringskassan), och som ignorerar gråzoner där lagstadgad trygghet aldrig har existerat, har i decennier misshandlat, misshandlar alltjämt, och kommer helt uppenbart att fortsätta misshandla, klämma och helt mala sönder de individer som utan egen förskyllan har råkat hamna i kroniska, eller långvariga medicinska GRÅZONER. Att neka människor med begynnande tecken på stressrelaterad eller annan ohälsa, en time out för självläkning och återhämtning, för att förhindra ett framtida insjuknande, är ett synnerligen dåligt och korkat sätt att få bukt med ohälsotalen. En kortsiktig metod som kommer att straffa sig rejält.

Försäkringsmedicin / Ohälsa/Sjukdom / Politik och Samhälle / Sjukskrivning och Sjukersättning / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
28
Sep 05

Öppet brev till Anna Hedborg

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).

Barn och Ungdomar / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
24
Sep 05

Var hamnar de friska, men kroniskt utmattade

… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …

På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.

Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?

En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.

Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.

De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.

Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!

När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.

Incitament för Arbete / Personligt / Politik och Samhälle — 1 Comment
18
Sep 05

Lönsamt att bli sjuk?

Här kommer jag att tänka på moderatledaren Fredrik Reinfeldts uttalande, som i ungefärliga ordalag löd:

Det måste löna sig mer att vara frisk och arbeta, än att vara sjuk och leva på understöd.

Detta kommenterar jag med en fråga till honom och hans gelikar: Skulle jag med vett och vilja ha drivit mig “in i väggen”, dvs. in i utbrändhet, genom att strunta i sömnen, dvs. hålla mig vaken med flit genom intag av amfetamin eller dylikt, i akt och mening att såsmåningom insjukna, för att det skulle ha varit mera lönsamt att vara sjuk och sjukskriven, än att vara frisk och välmående (vilket jag länge var, trots min uppväxt som alkoholistunge med en tickande bomb av ackumulerad stress inombords, som först efter tolv års slitage tog sig ett konkret uttryck: Sömnlöshet), och i arbete?? Vad har du för människosyn? Tror du att det är kul att gå in i väggen, utmattad och försliten i nervsystemet efter sex års extrem sömnlöshet (totalt ignorerad av läkare!), tvingas valsa runt inom psykiatrin (utan att ha psykiska problem), tala för döva öron i tolv år, utan någon som helst sömnutredning, bli kränkt och ifrågasatt, därför att man har råkat “falla ur definitionsmängden = Sömnlöshet resp. sjukdom kom i fel ordning”, tvingas acceptera förtidspension vid 35 års ålder, för att rädda sig undan ännu mer psykvanvård, för att undvika att ådra sig en tung psykisk sjukdom pga. felbehandling? Nej, det är inte lönsammare än att få vara fullt frisk med god sömn och därmed god arbetsförmåga, Fredrik Reinfeldt! Jag höll mig inte vaken i sex år med flit, för att bli sjuk. Dessutom borde jag ha blivit sjuk i sjukdom först, för att senare bli sömnlös pga. sjukdomen. Då hade allt kommit i rätt ordning: Sömnlösheten som sjukdomsorsakad, och jag hade sluppit hamna i kläm mellan trygghetssystemen, och dessutom fått en utredning och behandling i tid.