(Fortsättning på Komplexa rötter)
Varför blev min far alkoholiserad? Förutom det konfliktladdade spänningsfältet och hans sömnlöshet, var det en annan samhällelig omständighet som tvingade honom att tillgripa alkohol i allt större mängder som sömnmedel, då inget annat hjälpte. Det handlar om grundtanken, själva fundamentet i våra sociala trygghetssystem, och som gäller än idag, nämligen den omhuldade arbetslinjen, vars innebörd är: Den som är frisk per medicinsk definition (inte har en sjukdom) skall försörja sig själv genom arbete på heltid, vare sig man kan sova eller inte. Mer beskt uttryckt: Den som inte arbetar ska inte heller äta.
Kronisk sömnlöshet, som min far led av under hela min uppväxt och i betydande grad dessförinnan, hade och har än idag inte status som sjukdom, eftersom det inte är någon sjukdom i sig, inte heller alltid sjukdomsorsakat eller symptom på psykiska problem. Min far var varken sjuk, psykiskt störd eller hade psykiska problem, långt därifrån. Men han hade en förslitning och kronisk inre stress, resulterande i en viss rastlöshet, vilket var bagatellartade åkommor tagna för sig, men livsavgörande när de såsmåningom tog sig uttryck i svår sömnlöshet. I allt detta kan det finnas en viss genetisk sårbarhet som har samspelat med synnerligen svåra uppväxtförhållanden.
Min far var i stort sett frisk (bortsett från alkoholismen) under min uppväxt, och nästan fram till sin bortgång. Det borde han inte ha varit. Frånvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, var till hans nackdel och blev hans undergång. Han utvecklade det Metabola syndromet, orsakat av kronisk extrem sömnbrist. Jag skulle vilja kalla det en sorts utbrändhet med fysiska symptom, men på den tiden var stressmedicin (förslitning) inte något begrepp. Min far var helt enkelt utsliten efter många år utan eller med ytterst lite sömn, som vem som helst skulle bli, förr eller senare, snarare förr än senare.
I ett radioprogram om sömn, som gick för ett tag sedan i P1, menade en sömnforskare att de allra flesta som sover mindre än fem timmar per natt under lång tid, kommer att bli utbrända såsmåningom, dvs. utveckla utmattningssyndrom, vilket inte är någon psykisk sjukdom, (även om det kan ta sig psykiska uttryck), utan ett stressmedicinskt tillstånd.
För både mig och min far var fem timmars nattsömn en sällsynt lyx, och tillräckligt. Då hade man en sprudlande energi. Genomsnittligt sömnbehov ligger dock runt 7,5 timmar, enligt denne sömnforskare.
Sömnbristen gjorde sönder hans kropp, men psyket förblev friskt och starkt, så vitt jag förstått honom rätt, även om förslitningen i nervsystemet verkade påtaglig. Man måste hålla isär mental förslitning och psykisk ohälsa. Det är inte exakt samma sak, även om förslitning givetvis kan resultera i psykisk ohälsa, vilket det ofta gör, men inte alltid och inte nödvändigtvis. Man kan känna sig sliten mentalt, och utveckla sömnlöshet som ett symptom på detta, eftersom känslan av att vara försliten lätt genererar stress som försvårar insomnandet, men ändå uppleva sig själv som i stort sett psykiskt frisk och stark i nerverna. Det gjorde min far uppenbart, och det blev hans öde eftersom dylika luddiga gråzoner utgjorde och alltjämt utgör ett slags ingenmansland mellan frisk och sjuk, bortdefinierat i socialförsäkringen, även om det numera erkänns inom vården. Min far hamnade i ett glapp i systemet. Läkarna på hans tid, och fram till -95, hade ett glapp i sin tankeverksamhet och föreställningsvärld. Sömnlöshet fanns inte hos friska, enligt dem.
Utan alkohol skulle min far aldrig ha fått någon sömn, aldrig ha kunnat förvärvsarbeta, och därmed aldrig ha haft några pengar, enligt regelverken i våra trygghetssystem, såvida han inte såsmåningom hade insjuknat på grund av sin trängda livssituation, förstås. På det viset kunde han inte leva, även om min mor arbetade mycket och regelbundet och i viss mån kunde kompensera hans inkomstbortfall. Att ständigt leva på min mors surt förvärvade slantar stod han inte ut med. Med alkohol i kroppen (mestadels mellanöl) kunde han sova lite, ibland t.o.m. hyfsat, i rätt korta perioder men ändå, och därmed kunna arbeta och bidra till familjens försörjning, under de perioder alkoholen hade en tillräckligt sövande effekt. Utan dessa bidrag från hans sida, om än kortvariga, skulle vi aldrig ha kunnat äta oss mätta varje dag och klarat hyran plus alla andra nödvändiga utgifter. Lyx fick vi avstå ifrån helt. Semester var inte att tänka på, min mor fick arbeta när andra hade ledigt.
Alkoholism kan alltså i vissa fall vara en sömnbrist- och därmed stressrelaterad sjukdom.
Man självmedicinerar sig för att få den livsavgörande sömnen, för att ingen förståelse finns i samhället, för att ingen behandling finns att få, för att ingen annan sömnmedicin hjälper. På 60- och 70-talen tog man för givet att en mentalt frisk människa kunde sova, förutsatt att hon kroppsarbetade sig tillräckligt trött om dagarna. Sådant kan man få höra än i dag, fast mer sällan, åtminstone på den småländska landsbygden, där fördomar och djupt ingrodda uppfattningar om sömn är seglivade. Man vet allt om det man inte vet.
Det var inte alkoholen som bröt ner min fars hälsa, och förkortade hans liv. Nej, tvärtom förlängde den hans liv, genom att den ibland skänkte honom den sömn som läker kropp och psyke. Utan alkohol skulle han inte ha överlevt mina tonår, och riskerat att bli allvarligt psykiskt sjuk. Med den svärta han hade inom sig, skulle han då ha blivit värre att handskas med, än som alkoholist med den psykiska hälsan någorlunda i behåll. Öl tålde han ju bra.
Dessa perioder blev allt kortare, för att till sist helt upphöra. Alkoholen gav inte längre min far någon sömn att tala om, varför han fann för gott att sluta dricka, vilket han gjorde tvärt, efter skilsmässan. Penningbristen bidrog till detta beslut, nu när min mor inte längre tänkte försörja honom. Utan sömn inget arbete, utan arbete inga pengar, eftersom han fortfarande ansågs vara frisk och därmed fullt arbetsför. Ibland drev han sig utan sömn, för att inte bli ställd helt utan existensmedel, han bodde gratis i en omodern stuga, som han ägde, och där han hade råd att värma upp ett rum, det rum han försökte sova i, han åt ett lagat mål mat hos oss varje dag. Så levde han mot slutet av 1970-talet, med högst sporadiska arbetsinkomster, i det av (s) skönmålade Folkhemmet, där varken styvbarn eller kelgrisar skulle få finnas. Den trängda livssituationen drev honom i graven 1980.
Min far var en oerhört stark och arbetsvillig människa, men vad hjälper viljestyrka och arbetsglädje om man inte kan sova överhuvudtaget, på något enda sömnmedel? Man kommer inte särskilt långt i livet, men definitivt till kyrkogården i förtid. Hjärtat tar slut. Dessutom är all sömnmedicin i det långa loppet en återvändsgränd, hursomhelst, eftersom den sömngivande effekten avtar, vare sig det är sömnpiller eller öl man intar.
Det är så med alla sömnmedel, att ibland fungerar det tillfredställande, ibland inte alls, i min fars och mitt fall till stor del beroende på hur pass påtaglig den kroniska inre stressen och förslitningen (vilket i sin tur påverkar nivån på grundspänningen) är. Inre (inbyggd) stress är en förbannelse, eftersom den har en tendens att förvärras, när man mår bra psykiskt och känner sig väldigt stark, vilket beror på att livshunger och inre styrka höjer den mentala och fysiska aktivitetsnivån, i motsats till depressiva tillstånd, som gör en låg, förutsatt att man inte blir orolig och aggressiv, vilket en del blir.
Med risk att få skit upphöjt till kubik för detta inlägg, dristar jag mig att påstå att den tidens kompromisslösa arbetslinje i ett system utan gråzoner, framkallade min fars alkoholism, förstörde min uppväxt och min mors liv, samt drev honom in i stress- och sömnbristrelaterad sjukdom och förtida död, (även om somliga inom vår närmaste släkt gärna hjälpte till att gräva min fars grav, efter att ha undergrävt vår tillvaro i decennier).
Läs gärna Klämd i en förbannad gråzon och Utan livsrum – Dödad av systemet
Gästbok/Feedback RSS Feed
