Hälsa/ohälsa « Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Hälsa/ohälsa

Kontraproduktivt förslag om ytterligare karensdag

På DN har ett arbetsmaterial från Finans- och Socialdepartementen läckt ut, med ett alldeles vansinnigt och dessutom kontraproduktivt förslag om att införa ytterligare en karensdag vid sjukskrivning utöver den karensdag som nu finns. Som om detta inte vore mer än nog beträffande såväl dumhet och negativ människosyn som förakt och okänslighet gentemot människor med bräcklig hälsa, överväger man att införa ytterligare karensdagar efter sjukskrivningsperioder på exempelvis 14 eller 90 dagar. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas inom den arbetsplats man är anställd vid (Finns det andra uppgifter man kan utföra?). Inget fel i det, bara man från FK är lyhörd gentemot den sjukskrivne, beträffande hans/hennes faktiska funktionsnedsättning. Vad som däremot är tveksamt är förslaget att redan efter sex månaders sjukskrivning pröva arbetsförmågan mot alla på arbetsmarknaden förekommande arbetsuppgifter, samt att ingen, utöver dem som väntar på medicinsk behandling, skall få vara sjukskriven längre tid än ett år. Därefter väntar antingen sjukersättning (f.d. förtidspension) för “en liten och väldefinierad grupp med tydlig diagnos, inte för dem med diffusa diagnoser”, eller utträde på arbetsmarknaden som aktivt arbetssökande med eller utan föregående rehabilitering.

Tanken bakom dessa huvudlösa förslag är, att minska korttidsfrånvaron, vilket ska komma att minska och förkorta långtidssjukskrivningarna, och därigenom reducera antalet nya förtidspensioneringar kraftigt, något som knappast kommer att ske på det sätt som regeringen önskar, vilket varje tänkande människa utan ideologiska låsningar lätt inser, vid ett skärskådande av detta arbetsmaterial. På vilka grunder drar jag den slutsatsen?

Jo, bl.a. på följande helt uppenbara och lättförståeliga grunder:

Ytterligare karensdagar slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, och i synnerhet ensamstående föräldrar, ofta kvinnor i låglöneyrken. Ökad fattigdom gör ingen människa friskare, eftersom kronisk brist på pengar innebär skadligt förhöjda stressnivåer, inte bara hos föräldern, utan även hos barnen vilket är särskilt oroande, med tanke på det faktum att en hjärna stadd i utveckling är särskilt sårbar för ständig negativ stress och otrygghet, med konflikter och bråk som ofta följer i spåren av ekonomisk knapphet. En frisk människa kan lätt få sin sömn och därmed sin hälsa underminerad. Barn i fattiga familjer löper större risk att utveckla psykosocial ohälsa; vi har inte råd att i onödan producera ohälsa hos den generation som skall ta hand om och försörja oss på ålderns höst. En sjuk människa eller en människa med sviktande hälsa, kanske på gränsen till utmattning och som med dagens regler haft råd att stanna hemma ett par dar och därmed undvika kollaps, kommer definitivt att bli sjukare, respektive insjukna ordentligt, om dessa förslag genomförs.

Hårdare press på de sjukskrivna att tillfriskna och bli arbetsföra inom ett år, särskilt om de har diffusa diagnoser av typ utmattningssyndrom, får dem lätt att känna sig otrygga, trängda och ifrågasatta i en redan svår livssituation med kanske svåra smärtor, ångest, oro, nedstämdhet etc. beroende på diagnos, vilket givetvis medför förhöjda halter av stresshormon resulterande i sämre sömn och därmed ökat illamående, något som sannerligen inte påskyndar läkeprocessen, utan tvärtom fördröjer eller t.o.m. förhindrar den att komma igång. Fixerade tidsgränser som inte är flexibla är bara av ondo. Individuell avpassning bör gälla från vaggan till graven, eftersom vi är olika och har olika förutsättningar på alla områden.

Sätter man en sjuk människa eller en nedsliten människa med vacklande hälsa (gråzon) i ett socioekonomiskt skruvstäd och ger henne ekonomiska piskrapp, uteblir tillfrisknandet, respektive påskyndas insjuknandet, det är lika säkert som amen i kyrkan.

En människa med diffus diagnos, kanske kronisk åkomma på grund av kroniska underliggande problem/skador, och som trots eventuella rehabiliteringsinsatser inte tillfrisknar tillräckligt för att kunna arbeta ens deltid efter det år som sjukskrivning är tillåten, och som på grund av sin diffusa diagnos, inte beviljas förtidspension, utan tvingas ut i arbetslöshet trots sin arbetsoförmåga, lär inte bli friskare, utan snarare avlida, kanske genom självmord, eftersom socialen som i dylika fall är det sista halmstrået, de facto kan sätta sig på tvären och ge avslag på ansökan om socialbidrag, stödjande sig på det faktum att FK har friskförklarat personen ifråga, som enligt regelverket därmed är skyldig att skriva in sig på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, för att beviljas socialbidrag, vilket han/hon inte orkar som sjuk, vare sig diagnosen är diffus eller väldefinierad. Hur ska man kunna överleva i en sådan ytterst trängd livssituation som man inte själv har valt och inte själv kan påverka, har moderatdominansen inom regeringen tänkt?

På tevenyheterna igår hörde jag socialministern Christina Husmark Pehrson (m) säga (ungefärligt citerat):

Genom att införa ytterligare en karensdag, vill vi hjälpa människor till en bättre hälsa.

Var finns logiken i detta resonemang? Om människor inte har råd att stanna hemma vid sjukdom, kommer sjuknärvaron att öka rejält. Den som vid behov inte beviljas en kort tids sjukskrivning för att läka, kommer med stor sannolikhet att behöva bli långtidssjukskriven senare, och då kanske betydligt längre tid.

Man kan aldrig piska fram hälsa hos människor som lider av ohälsa. Istället behövs mer pengar till sjukvård och rehabilitering, samt respekt, lyhördhet och empati för den som förlorat sin hälsa, eller har vacklande sådan.

Andra bloggar om: Samhälle, Sjuka, Sjukskrivning, Sjukpenning, Karensdag, Sjukförsäkring, Förtidspension, Hälsa, Regeringen

Fler intressanta(?) inlägg

Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Rehabilitering och Terapi / Sjukskrivning och Sjukersättning / Utanförskapets mekanismer — No Comments
1
Sep 06

Lögn i helvete, Göran Persson!

I söndagens partiledarutfrågning påstod en rätt så trängd Göran Persson att antalet förtidspensionerade, eller personer med sjuk- och aktivitetsersättning som det heter nuförtiden, har minskat, vilket inte är korrekt. Vad som däremot är sant är att ökningstakten har minskat, dvs. att antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har minskat, jämfört med tidigare. Det är en betydande skillnad, Persson.

Drygt 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning, vilket i realiteten är detsamma som förtidspension. Företeelser ändrar inte karaktär, bara för att man ändrar benämningen på dem. Det som förfärar mest är inte det stora antalet som inte arbetar och betalar skatt, utan det faktum att så många är utstötta och ”inlåsta” i passiviserande socioekonomiska ”järnburar”. Bakom varje siffra döljer sig en medmänniska av kött och blod, med ambitioner och förhoppningar, begåvning och arbetslust, osynliggjorda av makteliten och lojala proffsdebattörer som tycks leva i symbios.

Genom att förtidspensionera långtidssjukskrivna, har ni lyckats nedbringa sjukskrivningstalen till mera passande och för väljarna mera lättsmälta siffror inför valet som stundar. Vad mer är, så har ni förtidspensionerat bort en viss del av arbetslösheten. Tacka fan för att siffrorna är snygga.

Människor försvinner ur statistiken, ut ur arbetsliv eller studier, kastas på soptippen, varifrån de sällan återvänder, eftersom ni har omöjliggjort kompetensutveckling för denna grupp. Ni har bestämt att förtidspensionärer inte har rätt att studera. Hur ska de som varit borta från arbetslivet i låt säga 15 år, kunna återvända till arbetslivet, utan att först få lov att skaffa sig meriter att söka jobb på, eller uppdatera tidigare utbildning i den takt de orkar, vilket faktiskt förutsätter bibehållen ekonomisk trygghet, eftersom det handlar om människor med nedsatt och kanske oregelbunden ork? Det skulle bli för dyrt, har Persson sagt. Men ibland bedrar snålheten visheten:

En hel del unga människor har gått nästan direkt från gymnasiet in i förtidspension, och har inte kunnat vare sig fortsätta studera eller prova på arbetslivet, efter förmåga. Bland de unga är psykisk och stressrelaterad ohälsa den största orsaken till sjukskrivning och förtidspensionering, vilket knappast förvånar, med tanke på hur många barn och ungdomar som har farit illa utan att bli sedda, särskilt under 90-talet, men även dessförinnan. Det har alltid varit så att den som inte är i produktiv ålder (barn och gamla) inte är särskilt mycket värd. Barn självläker, har man sagt i alla tider, och visst är det sant, men bara förutsatt att möjligheten till återhämtning och självläkning finns.

I åtanke har jag det (självupplevda) faktum att exempelvis långvariga svåra sömnproblem hos friska individer totalt ignorerades av läkare, ända fram till och en bit inpå 90-talet. Sömn har varit ett forskningsområde med absolut lägsta prioritet här i Sverige ända fram till 90-talet, med konsekvensen att kunskapen om sömnproblem inom läkarkåren har varit så gott som obefintlig. Detta måste man känna till, för att kunna förstå varför så många ”gick in i väggen” i slutet av 90-talet. Den explosionsartade utvecklingen av utbrändhet var att vänta i allra högsta grad, eftersom ingen hjälp fanns att få mot dess grundorsak; sömnstörningar, förutom sömntabletter.

Bortemot två miljoner människor uppger sig ha någon typ av sömnproblem. Det är en ohälsobomb.
I dag upplever många ungdomar ett nedsatt psykiskt välbefinnande, i vissa fall ett starkt illamående,
som går ut över deras skolgång och studieresultat, på grund av bl.a. stressrelaterad sömnlöshet och dess konsekvens; sömnbristrelaterad negativ stress och mental förslitning. Eftersom detta är en gråzon mellan friskt och sjukt, tas det inte på tillräckligt stort allvar, vilket i framtiden kan leda till ännu flera förtidspensioneringar av unga. Sömnen är som viktigast i åldern 17 – 25 år (då grunden för vuxenlivet läggs), och uteblir sömnen i alltför hög grad då, kan följden mycket lätt bli kroniskt stressyndrom med kroniskt skör sömn (som i mitt eget fall), eller rentav en allvarlig psykisk sjukdom.

Fram till ganska nyligen blev sömnpatienter helt överkörda inom vården, av inkompetenta läkare. Utan någon som helst utredning eller behandling, tvingades man fortsätta att arbeta utan sömn, tills man tog slut av sömnbristrelaterad stress och förslitning (= utbrändhet!), vilket de allra starkaste gör, med extremt få undantag. Behöver man undra över varför så många är förtidspensionerade på grund av stressyndrom och psykisk ohälsa? Vår arbetslinje förvandlas än idag till en kvarn i de medicinska gråzonerna mellan frisk och sjuk. Varför är detta tabu i radio, teve och tidningar? Att friska människor med grava sömnproblem tvingas arbeta sig sjuka? Att de inte beviljas en paus i tid, för att regelverken i trygghetssystemen (inkl. socialbidraget) inte tillåter det?

Människor som känner sig trygga, vågar utvecklas, säger ni i ert valmanifest. Varför gäller inte detta de människor som råkat hamna i en gråzon mellan frisk (arbetsför) och sjuk (arbetsoförmögen), och som i dagens sociala trygghetssystem kommer i kläm och mals sönder mellan systemen, för att såsmåningom, när de väl har insjuknat på grund av sin trängda livssituation, malas ner ytterligare, låsas, tappa initiativkraft och livslust i social isolering inuti ett annat system (förtidspension)?

Under den senaste mandatperioden har du Göran Persson och din regering på alla sätt jagat just de människor, som ni har sagt att ni under inga omständigheter kommer att gå med på att jaga: De sjuka.
Många som har varit sjuka per medicinsk definition har nekats sjukpenning och tvingats återvända till ett arbetsliv som de inte orkar med. För en del har tillståndet förvärrats. En och annan har avlidit. Svårt cancersjuka har tvingats arbetspröva. Sjukskrivningstalen har minskat kraftigt. I andra ändan har antalet förtidspensionärer stadigt ökat, med förfärande ökningstakt. Inte alls så svårt att fatta.

Redan i mitten av 80-talet var sociologismen (förklarar ohälsa i sociala termer) på utgång, och kom att ersättas av biologismen (generna styr allt) som förhärskande förklaringsmodell för psykisk ohälsa. Nu har denna kombinerats med fokusering på individens beteende (KBT), med den följden att sociala förklaringsmodeller har pressats tillbaka. Man kan undra varför pendeln måste slå över från den ena ytterligheten till den andra. Varför inte landa i ett mellanläge; i det sunda förnuftet? En mentalt frisk ung människa, som mår dåligt i själen och/eller sover dåligt på grund av sociala missförhållanden, är inte i första hand i behov av psykiatriker och psykologer. Hon/han behöver bli sedd i sin utsatthet, och få hjälp med sin dåliga livssituation (som vuxna bär hela ansvaret för), först och främst. Vi behöver fokusera mera på människors utsatthet, vare sig det gäller barn, tonåringar eller vuxna, än på deras beteende-, tanke- och reaktionsmönster. Är inte barns och ungdomars illamående i högre grad ett samhälleligt sjukdomstillstånd, än psykiska sjukdomar/störningar/problem hos individen? Sug lite på denna beska karamell, medan jag fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i landet Lagom…

Förtidspensionärernas framtida öde har tyvärr blivit en icke-fråga i valrörelsen. Inget enda parti, minst av allt (s) har några konkreta förslag, till hur man ska underlätta för dessa människor att bryta sitt utanförskap. Man hör bara: ”Fler måste gå från bidrag till arbete” Och ” Vi måste skapa fler jobb” samt ”Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete”. (Löna sig? Fritt val? Kan man som frisk säga till en handläggare, att man inte vill arbeta, utan istället ha pension, a-kassa eller bidrag?)

Att skapa nya jobb med lönebidrag eller skyddade och avpassade anställningar på exempelvis Samhall, kommer inte att räcka på långa vägar. Har man problem som inverkar negativt på den psykiska och sociala prestationsförmågan, så att den blir oregelbunden, kan man inte gå direkt ut i arbete, ens om det är på Samhall. Teoretiskt eller konstnärligt lagda individer skulle dessutom vantrivas starkt med den sortens monotona och alltför lätta arbetsuppgifter som finns på ”skyddade verkstäder”, vilket skulle försämra deras hälsotillstånd avsevärt (har själv provat med depression som följd). Det kan inte vara meningen att vare sig terapi eller rehabilitering skall göra en människa ännu sjukare. Nej, det är min bestämda uppfattning, att all rehabilitering och terapeutisk sysselsättning måste avpassas till individens funktionshinder, psykisk läggning, intresse och begåvningsprofil, för att vara framgångsrik. Det är inget fel på att arbeta inom Samhall, om man trivs med det, men alla passar inte in där.

Nå, vad tänker ni göra för att bota denna samhälleliga sjukdom (= mala sönder människor mellan och inuti systemen, i meningslösa åtgärder)? Släppa ut förtidspensionärerna ”på grönbete”, i form av helt fria aktiviteter under låt säga en tvåårsperiod, för att därefter studera utfallet av ett sådant socialt experiment, som måhända är radikalt? Nehej, det skulle bli för dyrt, vet man på förhand att vår store rikshushållare skulle invända. Men ett nytänkande behövs för att få igång de människor som har en restarbetsförmåga av något slag, och Amsåtgärder brukar sällan bli någonting annat än en kontraproduktiv rundgång, för att inte tala om hur dyrt det är, jämfört med att låta människor klara sig själva, när de kan, vilket de ofta gör, om de känner sig trygga i grunden.

Socialdemokraternas vallöfte om en höjning av bostadsbidraget på 200 kronor i månaden för förtidspensionärer kan behövas för de sämst ställda inom denna grupp, men livet handlar inte bara om pengar, Göran Persson. För ett bra tag sedan pratade du om vikten av att skapa bryggor tillbaka till arbetslivet för denna grupp, i form av rehabiliteringsåtgärder regisserade av AMS i samarbete med försäkringskassan. Nu hörs ingenting om detta, men det kanske är lika bra, om Du och ditt parti inte har skarpare förslag att komma med än denna gamla skåpmat; åtgärdshelvete, Amseri, trånga selar och koppel. I vanlig ordning tror (s) att människor inte kan gå själva på egen hand, inte klarar av att ta egna initiativ, utan måste ledas och styras, kontrolleras och korrigeras, tills de helt tappar sugen.

Det finns alltför många tappade sugar bland människor som aldrig har fått bestämma över sina egna liv och sin inriktning. Vilsegången i åtgärdsdjungeln, förlorar man lätt sig själv och sitt liv.

Vart har visionerna tagit vägen inom svensk politik? Skattesatser hit och dit, höjda tak i a-kassan och sänkt nivå på maxtaxan låter inte särskilt visionärt i mina öron. I själva verket är det så tråkigt att klockorna kan stanna, varför jag hitintills har följt valrörelsen med en gäspning, och knappt ids skriva om den… Nå, Persson, vilka bryggor tillbaka till samhällsgemenskapen och arbetslivet vill ni skapa för alla dem som idag lever i ett utanförskap, och hur pass trygga att gå på, kommer dessa bryggor att vara?

I ett tidigare inlägg Rehabilitering av onödiggjorda i kvävande åtgärdsburar? har jag skrivit om detta.

intressant.se

Andra bloggar om: Förtidspensionärer, Valet2006, Göran Persson, Rehabilitering, Arbete, Statistik

Arbete och Arbetsliv / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar — 2 Comments
18
Jun 06

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.

Barn och Ungdomar / Hälsa/ohälsa / Politik och Samhälle / Socialförsäkringar / Sömnproblem / Utmattningssyndrom — No Comments
24
Sep 05

Var hamnar de friska, men kroniskt utmattade

… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …

På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.

Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?

En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.

Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.

De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.

Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!

När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.