Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

Andra bloggar intressant om: arbetsförmåga, arbetslinjen, påskuppropet, försäkringskassan, Husmark-Pehrsson, sjukförsäkring, utförsäkring, prövning, ingenmansland, rehabiliteringskedja, sjukskrivningsprocess, utmattning, sjukdomsbegrepp, samhälle, självmord, nollvision, sjukersättning, Mona Sahlin, Anna Hedborg, sjuk, frisk, medicinska gråzoner, resursbloggen, sömnlöshet, utmattningssyndrom, återhämtning, läkning, utanförskap, människovärde

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

Det sociala “tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade “tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka “plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en “kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna “kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska “skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt “yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för “kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika “ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala “tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit “normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de “normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet “normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte “valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen “… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: “Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Man upphör aldrig att förvånas över vissa programledares okunnighet som verkar vara obotlig. För några dagar sedan handlade morgonens nyhetstimme på P1 om s.k. utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta benämningen på stress- (sömnbrist-) relaterad ohälsa, som är en medicinsk gråzon mellan kropp och psyke, ett tillstånd av djupgående förslitning i hela organismen, obalans på grund av störd återhämtningsförmåga, dvs. långvarig svår sömnbrist, inget annat.

En kvinnlig programledare som heter Kvartoft, om jag inte missminner mig, visade prov på en fundamental okunnighet, när hon kallade dem som har drabbats av s.k. utbrändhet för psykiskt sjuka. Jag som själv utvecklade detta sömnbristrelaterade stressmedicinska ohälsotillstånd 1983, efter sex år med extremt lite sömn (Oftast låg jag sömnlös fem (5) nätter i sträck, för att därefter under helgen sova två (2) normala nätter. Sammanlagt ungefär 14 – 16 tim./vecka) i den ålder då sömnen är som mest avgörande för den framtida hälsan (mellan 17 – 23 års ålder), studsade till av förvåning över att man än idag, i media som radio och TV, inte kan förstå skillnaden mellan stressmedicinska ohälsotillstånd som är av psykosocial natur, och de rent psykiatriska diagnoserna, inte kan förstå skillnaden mellan att vara utsliten av sömnbrist (= negativ stress i sig) och att vara psykiskt sjuk.

Givetvis mår man dåligt i både kropp och psyke efter den nedslitningsprocess som det innebär att tvingas arbeta heltid utan sömn, vilket man är tvungen till så länge man bedöms vara frisk, enligt dagens regelverk. Men det är inte samma sak som att lida av en psykisk sjukdom eller ens ha psykiska problem! Illamåendet är symptom på skadlig stress (på grund av sömnbrist), en alldeles naturlig reaktion hos varje kännande varelse, inte något sjukt eller stört i psyket hos den som drabbats.

Kanske ni reportrar på nyhetsredaktionerna borde ta itu med att granska själva grundkonstruktionen i våra socialförsäkringssystem, analysera på djupet, inte vara så förbannat politiskt korrekta, inte så övermåttan lojala mot systemet, inte hela tiden fokusera så mycket på det sjuka hos individen, på ohälsan i sig, utan istället fundera över vad det är i samhällssystemet som får många människor, även mycket starka och stryktåliga, att sova dåligt och därmed såsmåningom må dåligt i såväl kropp som själ. Varför erkänner vi inte de bortdefinierade gråzonerna mellan det friska och det sjuka, även i försäkringsmedicinskt hänseende, när man nu inom vården börjat göra det? Begynnande utbrändhet och dess förstadium sömnlöshet ligger ju i just den medicinska gråzonen, som våra sociala ingenjörer valde att helt bortse ifrån och bortdefiniera, vid uppbyggandet av välfärdsstaten, folkhemmet. Vad innebär t.ex. arbetslinjen för den som är frisk per medicinsk definition MEN kroniskt sömnlös? Oundviklig färd rakt in i den berömda ”väggen”! Det handlar inte om karriärister som omdömeslöst rusar in i ”väggen”, medan de försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, även om det förvisso finns sådana dårar.

Men man kanske inte ska bli förvånad med tanke på att de som utger sig för att vara experter, inte anstränger sig för att utreda de tankehärvor som finns i sådana hjärnor som ovannämnda programledares, och råda bot på den okunnighet som finns i vårt samhälle. Häromdagen surfade jag in på den hemsida som Svenskt Centrum för Stressmedicin har (www.stressmedicin.se), och blev rätt förvånad över hur mager den var ur innehållssynpunkt. Man arbetar inte arselet av sig, direkt.

Upplysandet om vad utmattningssyndrom egentligen är för någonting, får vi som lider av eller har lidit av, stå för så gott vi kan och orkar. Själv har jag i åratal skrivit om detta som jag hade en relativt djup insikt i, redan för 20 – 25 år sedan.

Min intuitiva kunskap rotad i djup självinsikt kom då på kollisionskurs med läkares och psykologers fyrkantiga och verklighetsfrånvända akademiska kunskaper.

Jag blev övermåttan förvånad när jag för en tid sedan fick veta att en forskare vid Karolinska Institutet hade doktorerat på utbrändhet och kommit fram till det mest självklara bland alla självklarheter, nämligen att utbrändhet orsakas av långvarig svår sömnbrist. Hon hade fastställt det samband som borde vara uppenbart för varje tänkande människa sedan urminnes tider (utbrändhet har ju funnits sedan Antiken). Samtidigt som jag blir rätt trött och lite uppgiven inför tanken att man överhuvudtaget kan ta ut en doktorsexamen efter att ha fastställt ett alldeles självklart orsakssammanhang (orsak – verkan); att kronisk grav sömnbrist faktiskt måste slita ner och mala sönder vilken människa som helst, även den starkaste, tömma henne på energi, och leda till djup förslitning och energilöshet, vilket ger både fysiska och psykiska symptom såsmåningom, samtidigt som jag blir glad över att en auktoritet, en forskare har gett mig rätt på varenda punkt, efter så lång kamp mot enfalden som jag har fått föra inom den fullkomligt inkompetenta och av systemet kastrerade psykiatrin, och som jag aldrig behövde och således inte hade någon nytta av, men tvingades ha kontakt med och behandlas av, mot problem som jag aldrig någonsin har lidit av i hela mitt liv; psykiska problem … Jag var utbränd av ständig sömnlöshet, INTE psykiskt sjuk eller störd … En helvetes förbannat stor skillnad, Kvartoft … har glömt ditt förnamn … Camilla?

Sedan kan man säkerligen utveckla en psykisk sjuklighet med tiden, om man alltför länge får gå med en obehandlad eller felbehandlad utbrändhet med långvarig svår sömnstörning i botten och känner sig helt missförstådd, särskilt om man redan som litet barn har lidit av sömnlöshet. Ju yngre man är, desto skadligare inverkan på psyket. Själv sov jag normalt nästan ända fram till arton (18) års ålder, (trots en stressig, otrygg och konfliktladdad uppväxt), därför klarade jag mig bra psykiskt.

Ett alternativ som regeringen använder sig av för att snygga till statistiken inför valet 2006 är att tvinga den som har varit sjukskriven i ett år att godta sjuk- och aktivitetsersättning. I praktiken innebär detta slutstationen förtidspension, varifrån ytterst få återvänder till arbetslivet, eftersom det inte är tillåtet för förtidspensionärer att prova på att studera, ens med vilande ersättning, något som skulle vara en utmärkt form av rehabilitering och terapeutisk sysselsättning, för dem som orkar och vill.

För två år sedan lade regeringen fram ett förslag om att förtidspensionärer skulle få rätt att studera liksom man med dagens regler har rätt att arbeta i två år med vilande sjuk- och aktivitetsersättning, men något beslut om detta togs aldrig. I sedvanlig ordning förhalades detta, på grund av Göran Perssons sparsamhetsnit får man väl lov att anta. Rehabilitering är nog bra, men det får helst inget kosta. Man frågar sig: Hur ska en förtidspensionär som saknar meriter i form av en inte alltför gammal utbildning och någorlunda färsk arbetslivserfarenhet, och som därför inte är anställningsbar, kunna finansiera sin kompetensutveckling, om han/hon inte orkar studera på heltid eller ens regelbundet? Det förslag om vilande sjuk- och aktivitetsersättning som tyvärr självdog är i och för sig hyfsat, MEN:

För dem som har en varaktigt nedsatt och starkt oregelbunden kapacitet på grund av psykisk eller stressrelaterad ohälsa är dock vilande sjuk- och aktivitetsersättning inte någon reell lösning, för vad skulle de leva på istället, under studietiden? Oregelbunden ork omöjliggör finansiering på vanligt sätt. Inte heller kan denna grupp prova på att arbeta, helt enkelt därför att arbetslivet kräver en större regelbundenhet i förmågan och stresstålighet: Att man måste fungera på bestämda tider i ett visst tempo. Medan studier går att avpassa helt efter den förmåga man har för tillfället, åtminstone om man väljer att läsa fristående kurser. Med ökad kompetens kommer ett större välbefinnande, ett bättre självförtroende och en mera gedigen självkänsla. Man får social träning och struktur i tillvaron, samt träning i att disciplinera sig. Då kan det långa steget tillbaka till arbetslivet givetvis bli något kortare att ta. Studier kan leda framåt och ge en viss identitet, medan dagverksamhet är tidsfördriv enbart.

Ovanstående resonemang kan givetvis tillämpas på alla dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, oavsett typ av ohälsa, men skillnaden är att  en fysisk sjukdom i många fall kan ha en stabil restarbets- (reststudie-) förmåga på exempelvis 50 procent. De kan avsäga sig halva sjuk- och aktivitetsersättningen och studera på halvfart med halvt studielån. Om de vet med sig att förmågan är stabil och regelbunden.

Det kan sällan de som har ett psykiskt funktionshinder/sjukdom eller stressyndrom med exempelvis kroniska sömnsvårigheter. Deras förmåga kan svänga från noll till (kortvarigt) hundra procent under en termin. Då missar man med stor sannolikhet såväl föreläsningar, gruppövningar som tentor i en sådan omfattning att rätten till studiemedel dras in, eller så klarar man sig bra en hel termin, men måste ta en paus nästa, eller gå ner på halvfart, eller kvartsfart om problemen förvärras.
Vad ska man då ta sig till om man har avsagt sig sin sjuk- och aktivitetsersättning?

Avsäger man sig hela eller halva, och VET att man i fortsättningen MÅSTE orka heltid eller halvtid på de vanliga villkoren, kan den stress som uppstår i samband med den insikten, få som konsekvens att den kroniska sårbarhet man har latent men som man under trygga förhållanden kunnat få under någorlunda kontroll, då gör sig påmind och tar sig konkreta och funktionsnedsättande uttryck i form av exempelvis sömnlöshet med depression i slutändan.

Jag minns hur det var när jag studerade språk i skydd av sjukbidrag, vilket var den bästa medicin jag någonsin intagit, förutsatt att jag själv fick bestämma dosen. Det var knappt att jag vågade vara riktigt duktig … Tog jag för många poäng under en termin då jag råkade sova någorlunda hyfsat och därmed orkade läsa och dessutom råkade få VG på alla tentor, vilket inte alls är omöjligt för en i och för sig gravt sömnstörd person, men språkbegåvad, blev jag orolig och tordes knappt fortsätta på nästa nivå. Om jag valde att göra det, kände jag ständig oro över vad som skulle kunna hända, att mitt sjukbidrag skulle komma att ifrågasättas och dras in med motiveringen att mina uppnådda studieresultat var en indikator på att jag hade blivit helt återställd. Denna osäkerhet skapade viss frustration och vanmakt, vilket resulterade i förhöjda stressnivåer, förvärrad sömnlöshet och återfall i depression.

Här måste tilläggas att jag inte alls är orolig eller ängslig till min natur, tvärtom. Men otrygghet och oförutsägbarhet, omöjlighet att planera mer än ett år framåt, inverkar synnerligen negativt på varje människa som lider av stressrelaterad eller psykisk ohälsa.

Göran Persson och hans regering vill inte ”låsa upp” dessa socioekonomiska ”järnburar”, släppa ut alla de människor som känt sig tvungna att acceptera en förtidspensionering, för att de inte längre orkar valsa runt i vårdsvängen, utan att vare sig bli kompetent utredda eller behandlade, dödströtta på att bli ifrågasatta, kränkta och misstänkliggjorda, såväl av läkare som av försäkringskassa, och släppa in dem i meningsfull, stärkande och utvecklande ordinarie sysselsättning mitt ibland andra, inte fösa in dem i nya kvävande åtgärdsburar: ”AMS-burar”, avskilda och särskiljda, under uppsikt.

Somliga ”har valt” att krypa in i den förvisso trygga men ack så förödande för hälsan och självkänslan, och passiviserande ”järnburen” som förtidspensionering innebär, av brist på alternativ, och lär ”välja” att stanna kvar där om de har ett uns av självbevarelsedrift … istället för att krypa in i en ny bur. Med tanke på hur dagens regelverk ser ut.

Det är förvisso tillåtet att krypa ut ur ”järnburen”, men vid ”dörren” står vår runde och goe statsminister med en enormt stor nyckelknippa i handen och säger med ett fostrande tonfall: – Javisst får ni krypa ut, men enbart på mina villkor, och raka vägen in i AMS-buren, där lämplig strukturerad pysselsättning väntar på er. I och för sig kan ni krypa vart fan ni själva vill, men då kan det mycket väl bli fritt fall ända ner i rännstenen om vi skulle komma på er på otillåtna äventyr och otillåten mark (Läs: Universitet och högskola) och få för oss att öppna falluckan.

I en chat med Pär Nuder ställdes frågan: ”- Hur blir det för oss förtidspensionärer?”
Han svarade ungefär: ”- Försäkringskassan har fått i uppdrag att tillsammans med AMS hjälpa förtidspensionärer att komma tillbaka i arbete, i den takt de orkar.” Känns ordet ”hjälpa” med bibetydelsen: ”fostra, korrigera, styra och kontrollera” igen? Sosseriet har sitt eget speciella skugglexikon, där ord förses med bibetydelse.

Med denna mening kan nog socialdemokraternas syn på människans egen förmåga att ta initiativ sammanfattas: En vuxen människa kan inte gå själv på sina egna ben, utan måste iklädas en lämplig mycket tajt rehabiliteringssele och ett rejält koppel av arbetsmarknadspolitiska pysselsättningsåtgärder runt halsen.

Varför inte ge de sjuka/funktionshindrade mandat att ta hand om sig själva, om de klarar av det, ta tag i sin livssituation på det sätt de själva finner lämpligt, själva få välja lämplig terapeutisk sysselsättning och rehabilitering, utifrån intresse, ork och begåvning? Vägen tillbaka till dagens arbetsmarknad kräver ett kunskapslyft.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Precis allt handlar om kronor och ören
i Göran Perssons Lagomrike. Vad är ni systemkramare rädda för? Att det skulle bli en anstormning av sjuka, halta och lytta men kunskapstörstiga förtidspensionärer vid landets universitet och högskolor, som skulle kunna tränga ut lika kunskapshungriga tjugoåringar? Att en sådan invasion skulle tömma statskassan helt?

Ni måste tro att alla förtidspensionärer är väldigt pigga, starka och friska med ett gigantiskt självförtroende. Att de bara väntar på grönt ljus så att de äntligen ska få ställa sig i kö till landets alla lärosäten. Har ni glömt varför man beviljas sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension)? Inte för att man är sååå … frisk och pigg!

Varför inte då bunta ihop dem och skicka dem till ett arbetsläger? Det blir ju det mest lönsamma. Att suga ut sista droppen utan att betala ut någon lön. Nej, det kan ni förstås inte, eftersom ni vill framstå som anständiga och politiskt korrekta.

I grund och botten är alla makthavare av samma sort, människoföraktande som vingklipper och deformerar dem som inte passar in i normalitetens tvångströja.
Skillnaden är att i diktaturer kan de skrapa av sig fernissan och ta ut svängarna rejält, utan rädsla för att bli bortröstade i nästa val. I en ”demokrati” klämmer man livskraften ur människor lååångsamt och på ett snyggt sätt. Så att det inte syns. I diktaturer klipper man av livstråden snabbt och brutalt. Här låter man livstråden nötas ut tills den går av. Man mal ner istället för att ge ett nackskott.
Diktatorn säger: Sätt dem i arbetsläger! Medan Göran Persson säger: In med dem i AMS-buren, så vet vi var vi har dem! OK, det ÄR skillnad men … inte så jättestor.

Just denna missriktade ambition att styra och ställa med människors liv och framtid, denna klåfingrighet, denna ytterst kostsamma kontrolliver, detta eviga
sysselsättningsmani, att hålla handläggare på försäkringskassa och anställda vid AMS sysselsatta med att hjälpa (Läs: styra, fostra och kontrollera) vuxna individer som inte anses kunna ta vara på sig själva, sitt begåvningskapital och eventuell restarbetsförmåga! Vad kommer inte all denna administration samt löner för all extrapersonal som behöver anställas, att kosta? Men att sysselsätta människor till varje pris är ett självändamål, hur kostnadsINeffektivt det än är, och då finns det tydligen hur mycket pengar som helst!

I jämförelse med ett alternativt tillvägagångssätt, som exempelvis skulle kunna vara att ge varje förtidspensionär som vill och orkar, tillåtelse att börja sysselsätta sig med vad som faller sig bäst för individen ifråga, med bibehållen ekonomisk grundtrygghet så länge det behövs i varje enskilt fall? Man bör givetvis ha en kontaktperson att samråda med, som följer upp och stöttar. Förutom i de få fall man klarar av att återvända till det reguljära arbetslivet, med avtalsenlig lön, givetvis. Då måste sjuk- och aktivitetsersättningen vara vilande under en period, för att sedan dras in om arbetsförmågan består.

Nu menar jag inte att alla AMS-åtgärder och strukturerade rehabiliteringsåtgärder är av ondo. Inte alls. Men det får inte urarta i tvång, styrning och total kontroll av individer, absurda avgränsningar i valmöjligheterna, kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar framtagna i krass sparsamhetsnit, som försök att lista ut genvägar till arbetslivet, vilka mestadels blir senvägar eller rentav avvägar och villovägar, där dyrbar tid rinner i väg och humankapital förspills, till intet ledande, förutom till fragmentering av människors liv, till hopplöshetskänslor, uppgivenhet, vanmakt och frustration samt en otrygg tillvaro.

Vad kostar ett sådant åtgärdsträsk där människor går ner sig, på tid och längd? Så pass mycket att vi inte ens bör tänka tanken. Då snackar vi inte kronor och ören enbart, utan mänskligt lidande. Det enda vi vinner är ökad sysselsättningsgrad inom AMSeriet och Försäkringskassan. Vad som kommer ut i slutändan av detta, är väl ökad kontroll: Man vet var man har folk och vad de sysslar med, om de så bara sitter och vänder papper dagarna i ända. Man vet att de inte ligger på sofflocket. Arbete disciplinerar massan, avhåller från fylleri och allehanda demoraliserande utsvävningar, och statistiken snyggas till inför valet 2006 … Men vad blir utfallet på tid och längd?

Man vet förvisso inte vad det kommer att kosta rent samhällsekonomiskt, om man väljer en hittills oprövad metod: Att låsa upp ”järnburarna” och släppa ut de sjuka, halta och lytta på grönbete utan trång sele och AMS-koppel. Men man vet vad det
kostar att göra som man tidigare gjort: Att inget göra, låta människor förtvina eller
att köra sönder såväl människor som samhällsekonomi i den kostnadsineffektiva AMS-svängen. Att låta människor rehabilitera sig på egen hand med grundtrygghet garanterad skulle inte behöva kosta mer än den tunga regelverksgenomsyrade och sossefierade AMS-sväng man nu föreslår för dem som ekonomismen i symbios med Det Strukturella Förtrycket har drivit ut i marginalen. Först onödiggör kapitalismens utveckling människor, sedan föser sosseriet in dessa onödiggjorda i dessa kvävande åtgärdsburar. Snacka om kostnader upphöjt till kubik, om man väljer AMS-svängen. Men hittills oprövade alternativ finns som sagt, och:

Utfallet skulle kunna bli fantastiskt bra, såväl i form av fler människor som skulle få en reell möjlighet till rehabilitering och kompetensutveckling, och som därigenom skulle kunna tillföra samhället något efter förmåga, som rent samhällsekonomiskt,
men bara om Göran Persson och hans gäng kan hålla sitt kontrollbehov i schack. Finns det inte terapi för sådant? I annat fall kan man skaffa hund att leda i koppel … och låta folket vara i fred.

Det är viktigt att alla människor kan känna trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, säger Lars Ohly (v), som vill slå vakt om de sociala trygghetssystemen, vilka helt uppenbart inte är generella, eftersom medicinska gråzoner ignorerades helt, vid uppbyggnaden av välfärdssystemen under 60- och 70-talen. Vänsterpartiet kräver att taken i sjukförsäkringen och a-kassan höjs. Man frågar sig: Skulle vi som råkar befinna oss i gråzoner alls få lov att existera, om vänsterpartiet fick bestämma Sveriges framtid?

Lars Lejonborg säger: Den som inte är sjuk skall ha noll procent i ersättning! Tack för den upplysningen! Då vet jag vilket parti jag INTE skall rösta på. I folkpartiets Sverige skall den som är frisk men exempelvis kroniskt gravt sömnstörd, och därmed inte regelbundet arbetsför utan rejält funktionshindrad, leva på noll kronor och noll öre, dvs. svälta. Gråzoner existerar inte i vare sig folkpartiets eller vänsterpartiets föreställningsvärld. Vilken arbetsgivare vill anställa en arbetskraft som vissa dagar fungerar ett par timmar på förmiddagen, andra dagar några timmar på kvällen, vissa dagar inte alls? Sådan är vardagen för oss sömnlösa, vare sig vi är friska eller sjuka, Lejonborg och Ohly. Ibland sover man normalt och fungerar normalt, om man är frisk. Ibland uteblir sömnen, och då blir man dysfunktionell, vare sig man är frisk eller inte.

Inför valet 2006 vill samtliga partier debattera välfärdssystemens framtida utformning, och då särskilt ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vissa vill höja taken, vilket är märkligt med tanke på att vi sitter i en folkhemsmyt utan golv. Betydligt mer intressant borde vara att debattera det synsätt vi har på olika begrepp som ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och hur människor ska bemötas när de drabbas av någon typ av funktionsnedsättning, oavsett vad. Samt hur vi ser på begreppet ”medicinska och sociala gråzoner”. Här vill jag anlägga ett perspektiv som vår maktelit minst av allt önskar inför valet, och som kommer att vända MYTEN om de GENERELLA trygghetssystemen 180 grader.

Först och främst: Hur bör vi agera för att komma tillrätta med ohälsan på ett långsiktigt hållbart sätt, så att det mål som regeringen, om den får sitta kvar, vill uppnå år 2008, nämligen halverade sjukskrivningstal, blir något annat än ren kosmetika, uppnådd enbart genom strikt tillämpning av regelverken i sjukförsäkringen? För att uppnå en substantiell förbättring av folkhälsan vore en bra början att ALLTID utgå från att:

a) Varje högst unikt och individuellt fall måste utredas helt utan förutfattade meningar och med respekt för individens särart, livssituation och bakgrund.Man måste se HELA individen i ett socialt sammanhang, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom!

b) Varje människa har en styrka i sig, men i vissa fall trycks den ner av de system som klämmer, mal sönder, deformerar och låser in de människor som inte passar in i vår snäva definition på normalitet, eller inte förmår underkasta sig och ikläda sig kostnadseffektivitetens och rationalismens kvävande tvångströja, i Åtgärdshelvetet utan rätten att få bestämma över sina egna liv, utan möjligheten att kunna göra långsiktigt hållbara livsval.

Dvs. INTE göra som man tidigare har gjort: Problematisera och sortera in i fack,alldeles för tidigt. Med fack menar jag exakt två, nämligen de nuvarande grovsorteringsfacken med utgångspunkt i Arbetslinjen: ”Frisk = Arbetsför” och ”Sjuk = Arbetsoförmögen”, där grunden för bedömning och sortering är ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, där nedsatt förmåga definieras genom närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och där gråzoner inte tas hänsyn till.

Livet är inte svart eller vitt, ANTINGEN frisk och arbetsför ELLER sjuk och arbetsoförmögen. Tvärtom innehåller livet en massa gråzoner: Den FRISKA gråzonen, där jag befann mig fram till insjuknandet i utmattningssyndrom 1983, och i perioder därefter, samt den SJUKA gråzonen, där man är sjuk med ställd diagnos, men där graden av sjuklighet numera ifrågasätts av allt fler. Mellan –83 och –86 befann jag mig i den SJUKA gråzonen, innebärande att jag hade insjuknat i utmattningssyndrom, vilket enligt vissa, däribland Du Anna Hedborg, inte är någon ”riktig” sjukdom (Kanske för att långvarig sömnbrist är grundorsak?). När är man sjuk? När man känner sig sjuk? ELLER När man lider av en sjukdom, och ens problem, t.ex. sömnlöshet, är sjukdomsorsakat, dvs. när ex. sömnlöshet är symptom på SJUKDOM, inte tvärtom?

Här frågar man sig: Ska vi gå tillbaka till den strama arbetslinje som rådde fram till början av 1990- talet, eller ska vi strama upp den ytterligare, när man hör dig Anna Hedborg, tillsatt av regeringen att ensam (!) utreda socialförsäkringssystemet under två år fram till EFTER valet 2006, märk väl, göra följande uttalande (ej ordagrant citerat):

Total utmattning är ingen grund för utbetalning av sjukpenning. Det är bara vid sjukdom sjukförsäkringen gäller, inte när man känner sig trött

Antar att Du syftar på tillståndet utbrändhet. Om vilket Du uppenbarligen inte begriper ett skvatt. Känna sig trött?

Eller:

Man kan inte använda sig av sjukskrivning, så fort livet krisar till sig

Jag ska säga dig, Anna Hedborg, att utan sömn skulle du inte orka sköta ditt arbete tillfredställande, särskilt länge! Är det rimligt att kroniskt sömnlösa skall tvingas orka arbeta, bara för att det inte finns någon sjukdom bakom, bara för att de är extremt starka och kan stålsätta sig, nödtorftigt betvinga tröttheten med iskall dusch och starkt kaffe, dvs. tvinga fram den arbetsförmåga som rimligen inte borde finns där, efter långvarig sömnlöshet, inte få ta den paus som krävs för att möjligen kunna återfå den livsnödvändiga sömnen? Återfår man inte sömnen, uteblir läkeprocessen, och man blir aldrig helt återställd. Man behöver en paus INNAN man går in ”i väggen”. För att kunna orka bryta den onda cirkeln! Inne i ekorrhjulet lär man inte få tillbaka den sömn, genom vilken vi återhämtar oss, fyller på psykisk energi och läker ut främst mental förslitning.

Ditt liv skulle krisa till sig rejält om du hamnade i den klämma jag var i under sex års tid, dvs. dilemmat: Frisk och stark utav helvete, MEN kroniskt sömnlös utan egen förskyllan! Arbeta heltid efter att ha sovit en kvart, natt efter natt. För att först under helgen få TVÅ normala nätter på en vecka (!) att nödtorftigt återhämta sig på. Hur länge skulle DU orka arbeta regelbundet på heltid, om du bara fick TVÅ nätters sömn varje vecka, och då först efter fem arbetsdagar? Tycker du att det är förnuftigt att ha trygghetssystem, där arbetsförmåga relateras till ett snävt och synnerligen förlegat SJUKDOMSbegrepp, där människor som varaktigt befinner sig i medicinska GRÅZONER faller mellan systemen, och långsamt mals sönder av t.ex. djupt rotad och svårbehandlad sömnstörning, bara för att de är för starka och mentalt stabila för att kunna INSJUKNA i tid, i det som du kallar SJUKDOM?

Det sömnbrist- och därmed stressrelaterade tillståndet utmattningssyndrom, vilket innebär en förslitning i såväl kropp som psyke, kan ha vitt skilda orsaker. Exempel på orsakssammanhang:

I det ena fallet kan en långvarigt pressad livssituation med långvariga stresstoppar i arbetslivet och för mycket övertid, orsaka tillfällig sömnrubbning, (på grund av för höga halter av stresshormon, och en livssituation som blivit omöjlig att hantera), vilket i sin tur genererar skadlig stress. Man får en förslitning i såväl psyke som kropp, vilket leder till stress- och utmattningssyndrom förr eller senare, om man inte dessförinnan tillåts ta en time out, så att en läkeprocess kan komma tillstånd och återhämtning kan ske. Stressnivåerna måste nedbringas till hyfsade värden, för att sömnen skall infinna sig. Omvänt är det också så att sömnen sänker halten av stresshormon i blodet, vilket behövs för läkningen.

Men vårt välfärdssystem tillåter inte en sådan paus från arbetslivet, mitt under färden “in i väggen”, såvida man inte kan finansiera det själv. Man måste enligt regelverken insjukna per medicinsk definition, ådra sig en sjukdom först, innan sjukskrivning kan komma ifråga.

I det andra fallet kan den drabbade ha exponerats för en långvarig skadlig psykosocial livsstress under uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning, utan de pauser från konflikter, otrygghet och andra stressfaktorer, som varje utsatt barn behöver för att kunna läka ut den förslitning som med tiden uppstår, om man under mycket lång tid far illa, och inte blir sedd av någon. Om man under större delen av uppväxten tvingas härbärgera alltför höga halter av stresshormon i blodet, och sällan får paus från stresspåslag så att stressnivåerna kommer ner till normala värden, löper man mycket hög risk att få en förslitning i nervsystemet, och bygga in stress i psyket, vilket är en oåterkallelig biologisk process. Detta kan innebära att man samtidigt bygger in en sårbarhet beträffande sömnen, något som man får dras med hela livet, om man inte i tid får möjlighet att läka ut förslitningen.

Jag har själv denna erfarenhet, och lider sedan 28 år tillbaka av ett slags numera kroniskt och helt obehandlat (!) stressyndrom, omfattande: En kroniskt skör sömn, rotad i förslitning och inre stress, som inte fick en chans att läka ut, eftersom jag på tröskeln till vuxenlivet 1979 bedömdes vara helt frisk, vilket jag i och för sig var vid den tidpunkten efter två års sömnlöshet, och under fyra sömnlösa (!) år framöver, och därmed fullt arbetsför definitionsmässigt, och inte berättigad till något som helst understöd vid inkomstbortfall, trots svår ständig sömnlöshet som sakta men säkert malde ner mig, och drev mig in i den välbekanta väggen, fyra år senare! Jag var ingen statusjagande karriärist som omdömeslöst sprang rakt in ”i väggen”, dvs. gick i ”duktig flicka” – fällan. Jag drevs in i väggen, utan något val.

Under FYRA SÖMNLÖSA år, mellan åren 1979 och 1983, ovanpå TVÅ SÖMNLÖSA års gymnasiestudier, bedömdes jag vara fullt arbetsför! Är det denna stenhårda typ av ARBETSLINJE som du och dina gelikar vill återupprätta och synliggöra, vilket redan har gjorts i hög grad?Under 1990-talet mjukades denna upp, med färre tragedier i form av sönderklämda människor som följd. Därför överlevde jag, medan min far långsamt klämdes sönder (i en medicinsk gråzon) mellan trygghetssystemen. Mellan åren 1960 och 1980 gällde Arbetslinjen fullt ut: Den som är frisk men inte arbetar skall inte heller äta.

Jag blev systemkritiker redan under uppväxten … Min far började dricka när jag var fem år, för att kunna sova så pass mycket, att han orkade arbeta ihop en inkomst. Han fick inte ett öre i försörjningsstöd vid inkomstbortfall, eftersom han trots svår kronisk sömnlöshet bedömdes vara frisk och därmed fullt arbetsför. Vår familj maldes sönder, trots att vi alla I GRUNDEN var friska och oerhört starka. I egenskap av sömnmedel, avtog alkoholens positiva verkan rätt snart, för att till slut bli mer eller mindre verkningslös, i likhet med all annan sömnmedicin. I allt högre doser ledde alkoholintaget såsmåningom till alkoholism. Min far hade blivit en kroniskt sömnlös alkoholist, med åderförkalkning och diabetes, och med ett hjärta som hade börjat växa på grund av grav sömnbrist och därmed skadlig stress under hela sitt vuxna liv. Han avled 1980, ihjälklämd mellan regelverken i det “goda” folkhemmet, i ett bortdefinierat ingenmansland. En i grunden skötsam och ytterst arbetsvillig människa, med goda sovvanor, starkt psyke och en järnfysik, dog i hjärtinfarkt (metabola syndromet).

Frisk eller sjuk? Mellan dessa ytterlägen existerar absolut ingenting i våra beslutfattares medvetande. Hört talas om gråzoner, Göran Persson, Hans Karlsson, Anna Hedborg (rfv), Lars Lejonborg, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly m.fl. ? Nej, uppenbart inte,
att döma av era uttalanden om ohälsotalen och socialförsäkringssystemen. I denna blogg
kommer jag att utmana er inför valet 2006, beträffande myten om social trygghet för alla! Ni kan lita på att jag vet vad jag skriver om. Det är erfarenhetsbaserat, nämligen.

I debatten om de höga ohälso- och sjukskrivningstalen, framförs ofta och gärna åsikten att trygghetssystemen överutnyttjas, att det har varit alldeles för lätt att sjukskriva sig och erhålla sjukpenning. En attitydförändring påstås ha ägt rum, innebärande en helt annan syn på vad som är giltiga skäl för sjukskrivning: “Svensken kan tänka sig att sjukskriva sig av helt andra skäl än sjukdom”, basunerar våra proffstyckare ut, i allehanda media. Det svenska folket är inget annat än just lata trygghetsnarkomaner, bortskämda av ett övergeneröst socialförsäkringssystem, och måste jagas upp ur sängarna, med hjälp av uppstramade regelverk i sjukförsäkringen, och helst sänkta ersättningsnivåer. Detta är andemeningen i “expert”- utlåtandena. Det ska vara svårt att bli sjukskriven, och kännbart ekonomiskt, menar man. Så att man inte “dröjer sig kvar i sjukdom”, i onödan, och av ren lättja! Eller inbillar sig att man är sjuk … Underförstått: Välfärden har gjort oss lata! Det är lönsammare att vara sjuk!

Reaktionen från politiskt håll lät inte vänta på sig. Nu ska sjukskrivningstalen pressas ner rejält, och halveras fram till år 2008, lyder regeringens direktiv. Enbart strikta medicinska skäl ska kunna utgöra grund för sjukskrivning, inga medicinska gråzoner. Mig veterligt, (enl. egen bitter erfarenhet!), har det alltid varit så. Bygger inte hela systemet på just den tanken, att medicinskt verifierbar ohälsa, (sjukdom!), och inget annat, nedsätter arbetsförmågan och berättigar till sjukersättning enligt inkomstbortfallsprincipen? Diffusa medicinska gråzoner, som exempelvis grava sömnproblem hos helt friska individer, har man inte tagit någon hänsyn till, hur svåra och funktionsnedsättande dessa problem än har varit, inte ens om de har visats sig vara kroniska. Det är inget nytt således, bara en skärpning av reglerna, vilka under en period (90- talet) liberaliserades i viss mån, något som gav mig en möjlighet att överleva! Sjukskrivning på deltid skall vara norm, varvid försäkringskassan förbehåller sig rätten att enväldigt avgöra, i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt, vilken typ av arbete man fortfarande anses kunna utföra, och om man överhuvudtaget har rätt till sjukpenning. Detta med hjälp av läkare som aldrig har mött patienten ifråga, och inte känner till dennes psykosociala livssituation i all dess komplexitet! Helt godtyckliga bedömningar får här fritt spelrum, och tryggheten kan raseras totalt, även för den som verkligen är sjuk per medicinsk definition: Graden av arbetsförmåga skall stå i fokus, och bedömas av försäkringskassan, inte av den sjukskrivande läkaren!

Sedan när blev handläggare på försäkringskassan, deras läkare som aldrig har sett patienten och följaktligen inte heller har behandlat patienten i fråga, och politiker så mycket bättre på att bedöma patientens tillstånd och i vilken grad ett ohälsotillstånd nedsätter arbetsförmågan, än behandlande läkare med minst sex år av medicine studier i bagaget? Detta kan man undra efter att ha hört vår arbetsmarknadsminister Hans Karlsson kritisera läkarkåren för att alltför lättvindligt bevilja alltför långa sjukskrivningar. Han säger också att regeringen måste utfärda riktlinjer för hur lång en sjukskrivningsperiod får vara. Man tar sig för pannan! Särskilt när det gäller psykiska eller stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd, är det alldeles omöjligt att på förhand fastställa hur pass länge patienten behöver vara sjukskriven, eftersom såväl dennes bakgrund som aktuell livssituation i allra högsta grad påverkar hur lång sjukperioden blir. Man måste vara övermåttan galen om man tror sig kunna veta på förhand hur länge exempelvis en utmattningsdepression kommer att vara, eftersom det beror på vad som har orsakat den.

Diagnosen utmattningssyndrom har orsakat livliga debatter bland såväl lekmän som experter. Tillståndet har ifrågasatts, kanske för att det inte riktigt passar in i vår gängse föreställning om vad sjukdom är. Häxkonst, menar en del, social turism, hävdar andra. Kärringsjuka säger somliga. Ju mindre man vet och därmed begriper, desto snarare är man att bedöma och fördöma!

Nåväl, tillståndets minsta gemensamma nämnare är långvarigt störd återhämtningsförmåga, dvs. någon form av allvarlig sömnrubbning under lång tid, som kan vara alltifrån total sömnlöshet till tolv timmars ytlig och orolig sömn varje natt utan något som helst återhämtningsvärde, ur vilken man vaknar upp alldeles genomblöt av svett och med hjärtklappning. I båda fallen saknas den djupsömn där återhämtning och läkning i kropp och psyke, samt påfyllning av psykisk energi äger rum. Den goda och livsavgörande sömnen, som stärker immunförsvaret, reparerar nervsystemet och organismens celler, förebygger fetma, diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar, den sömn som är avgörande för inlärningsförmågan, minnet och stresståligheten, den sömn som avgör om man kan hålla sig frisk i längden, har den som bränt ut sig, dvs. utvecklat det biologiska tillståndet (inte sjukdom!) stress- och utmattningssyndrom, inte fått tillräckligt av, eller knappt alls, under mycket lång tid. Det är ingen sjukdom i gängse mening, och därför ifrågasatt, men ändock ett mycket allvarligt tillstånd, såväl den underliggande sömnproblematiken, som dess logiska konsekvens: utbrändhet, samt sjukdomar som psykisk sjukdom, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, vilket min far fick erfara, som avled i hjärtinfarkt, orsakad av långvarig extrem sömnlöshet, utan någon bakomliggande sjukdom eller felaktiga vanor. Han var under mycket lång tid en renlevnadsmänniska, helnykterist, arbetsam och duktig, fysiskt aktiv, men som efter 25 år av total avhållsamhet, tvingades börja inta alkohol som sömnmedel, eftersom inget annat fick honom att somna. Han utvecklade först alkoholism och senare mot slutet av sin levnad, hjärt- och kärlsjukdom. Ingetdera var livsstilsrelaterat utan strikt sömnbrist- och därigenom stressrelaterat. Vårt snäva sjukdomsbegrepp som har utgjort och alltjämt utgör underlag för bedömningen av arbetsförmågan, och utbetalning av sjukpenning, hindrade min far från att ta en time out i tid, för att läka ut sina fysiska och psykiska förslitningsskador, orsakade av extrem sömnbrist.

60- talets arbetslinje var stenhård: Den som bedömdes vara frisk per medicinsk definition, men inte arbetade på heltid, skulle inte heller äta! Min far var frisk och stark och därmed definitionsmässigt fullt arbetsför. Hans ständiga sömnlöshet togs ingen hänsyn till. Ingen sömn = Ingen ork = Inga pengar att leva av. Så länge man är frisk. För att orka arbeta heltid under stress, behövde min far få tillbaka sömnen. Här kom alkoholen in i vår familj, när jag var fem år gammal … 1965. Min far utvecklade alkoholism samt hjärt- och kärlsjukdom, pga. kronisk sömnlöshet. Min uppväxt präglades av missbruk, otrygghet, negativ stress utan pauser, utanförskap, spänningsfält av olösbara konflikter som aldrig fick laddas ur, samt ekonomisk knapphet, för att min far föll mellan systemen! När alkoholen inte fungerade som sömnmedel, stod han utan existensmedel, under långa perioder, därför att hans kroniska sömnlöshet inte var sjukdomsorsakad. Ingen sjukdom bakom = Inte ett öre i ersättning vid inkomstbortfall. Sjukförsäkringens villkor är att problemen skall vara sjukdomsorsakade. Det gäller alltså att först insjukna i sjukdom, erkänd av Försäkringskassan, och därefter bli sömnlös som symptom på sjukdomen. Inte tvärtom, som i min fars och mitt eget fall, för då blir det en snedfärd, eller rentav en ofärd käpprakt åt helvete, istället för välfärd.

Själv var jag nära att bli hemlös, när min fars bittra erfarenhet av “de generella” trygghetssystemen blev min, vid årsskiftet 1982/-83, strax före mitt insjuknande i utmattningssyndrom. Då först kom jag in i sjukförsäkringen, när min sömnstörning hunnit bli kronisk! Det är nämligen så att man inte kan få bukt med svåra sömnproblem, om man inte tillåts ta en time out i tid. Senare, i mitten av 90- talet ifrågasatte min läkare mina skäl för att få förlängt sjukbidrag: Mina grava kroniska sömnproblem, som naturligtvis fanns kvar efter mitt tillfrisknande från utbrändheten, och som de facto var roten till det onda. I denna veva var jag ytterst nära att trilla ur alla existerande trygghetssystem, bli ställd utan pengar och följaktligen hemlös, men fick då träffa en ny läkare, som efter tolv år av meningslös patientkarriär, lyckades utreda mig på en timme, eftersom han valde att lyssna på vad jag de facto visste om mig själv, vilket ingen hade gjort tidigare. Det räddade mig från ren misär. I grunden är jag stark och frisk, har inga psykiska problem, men däremot en särpräglad personlighet, OCH grava sömnproblem, vilket innebär starkt oregelbunden prestationsförmåga. Svår sömnlöshet = Halverad hjärnkapacitet, halverad mental hastighet och halverad ork och energi, i bästa fall. Om man är stark och frisk, vill säga. Men då blir man som jag, klämd mellan systemen och söndermald.

Språkstudier som terapi och rehabilitering var det enda som fungerade bra, förutsatt att jag kunde växla mellan deltid och heltid, beroende på sömnen. Detta tvingades jag offra i den krassa överlevnadskampen, på grund av min psykiaters inkompetenta agerande och den fundamentala otrygghetskänsla jag levde med, kränkningarna, ifrågasättandet och hopplöshetskänslan. Det som gick bra tog slut. Det sociala sammanhang, där jag som språkbegåvad passade in, och presterade bra resultat i allt det jag orkade delta i, även om jag inte kunde komma till min rätt, tog slut. Det som tog vid var utanförskap och en uppdämd vrede över det bortslösande av humankapital som sker i detta system, varje dag, år ut och år in. I vårt samhälle har man inte velat göra individuella avpassningar och tillvarata den resurs som trots funktionshinder eller ohälsa finns kvar. Nu är det hög tid att göra precis tvärtom: Släppa fram människor med nedsatt och i vissa fall oregelbunden arbets-/studieförmåga på alla områden i samhället, såväl i arbetsliv som i utbildningssystemet, med en grundtrygghet garanterad så länge man behöver den. Inte konstlad pysselsättning utanför det ordinarie, utan reguljär sysselsättning, så långt det är möjligt att ordna rent praktiskt.