Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

Andra bloggar intressant om: arbetsförmåga, arbetslinjen, påskuppropet, försäkringskassan, Husmark-Pehrsson, sjukförsäkring, utförsäkring, prövning, ingenmansland, rehabiliteringskedja, sjukskrivningsprocess, utmattning, sjukdomsbegrepp, samhälle, självmord, nollvision, sjukersättning, Mona Sahlin, Anna Hedborg, sjuk, frisk, medicinska gråzoner, resursbloggen, sömnlöshet, utmattningssyndrom, återhämtning, läkning, utanförskap, människovärde

Frisk eller sjuk? Mellan dessa ytterlägen existerar absolut ingenting i våra beslutfattares medvetande. Hört talas om gråzoner, Göran Persson, Hans Karlsson, Anna Hedborg (rfv), Lars Lejonborg, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly m.fl. ? Nej, uppenbart inte,
att döma av era uttalanden om ohälsotalen och socialförsäkringssystemen. I denna blogg
kommer jag att utmana er inför valet 2006, beträffande myten om social trygghet för alla! Ni kan lita på att jag vet vad jag skriver om. Det är erfarenhetsbaserat, nämligen.

I debatten om de höga ohälso- och sjukskrivningstalen, framförs ofta och gärna åsikten att trygghetssystemen överutnyttjas, att det har varit alldeles för lätt att sjukskriva sig och erhålla sjukpenning. En attitydförändring påstås ha ägt rum, innebärande en helt annan syn på vad som är giltiga skäl för sjukskrivning: “Svensken kan tänka sig att sjukskriva sig av helt andra skäl än sjukdom”, basunerar våra proffstyckare ut, i allehanda media. Det svenska folket är inget annat än just lata trygghetsnarkomaner, bortskämda av ett övergeneröst socialförsäkringssystem, och måste jagas upp ur sängarna, med hjälp av uppstramade regelverk i sjukförsäkringen, och helst sänkta ersättningsnivåer. Detta är andemeningen i “expert”- utlåtandena. Det ska vara svårt att bli sjukskriven, och kännbart ekonomiskt, menar man. Så att man inte “dröjer sig kvar i sjukdom”, i onödan, och av ren lättja! Eller inbillar sig att man är sjuk … Underförstått: Välfärden har gjort oss lata! Det är lönsammare att vara sjuk!

Reaktionen från politiskt håll lät inte vänta på sig. Nu ska sjukskrivningstalen pressas ner rejält, och halveras fram till år 2008, lyder regeringens direktiv. Enbart strikta medicinska skäl ska kunna utgöra grund för sjukskrivning, inga medicinska gråzoner. Mig veterligt, (enl. egen bitter erfarenhet!), har det alltid varit så. Bygger inte hela systemet på just den tanken, att medicinskt verifierbar ohälsa, (sjukdom!), och inget annat, nedsätter arbetsförmågan och berättigar till sjukersättning enligt inkomstbortfallsprincipen? Diffusa medicinska gråzoner, som exempelvis grava sömnproblem hos helt friska individer, har man inte tagit någon hänsyn till, hur svåra och funktionsnedsättande dessa problem än har varit, inte ens om de har visats sig vara kroniska. Det är inget nytt således, bara en skärpning av reglerna, vilka under en period (90- talet) liberaliserades i viss mån, något som gav mig en möjlighet att överleva! Sjukskrivning på deltid skall vara norm, varvid försäkringskassan förbehåller sig rätten att enväldigt avgöra, i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt, vilken typ av arbete man fortfarande anses kunna utföra, och om man överhuvudtaget har rätt till sjukpenning. Detta med hjälp av läkare som aldrig har mött patienten ifråga, och inte känner till dennes psykosociala livssituation i all dess komplexitet! Helt godtyckliga bedömningar får här fritt spelrum, och tryggheten kan raseras totalt, även för den som verkligen är sjuk per medicinsk definition: Graden av arbetsförmåga skall stå i fokus, och bedömas av försäkringskassan, inte av den sjukskrivande läkaren!

Sedan när blev handläggare på försäkringskassan, deras läkare som aldrig har sett patienten och följaktligen inte heller har behandlat patienten i fråga, och politiker så mycket bättre på att bedöma patientens tillstånd och i vilken grad ett ohälsotillstånd nedsätter arbetsförmågan, än behandlande läkare med minst sex år av medicine studier i bagaget? Detta kan man undra efter att ha hört vår arbetsmarknadsminister Hans Karlsson kritisera läkarkåren för att alltför lättvindligt bevilja alltför långa sjukskrivningar. Han säger också att regeringen måste utfärda riktlinjer för hur lång en sjukskrivningsperiod får vara. Man tar sig för pannan! Särskilt när det gäller psykiska eller stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd, är det alldeles omöjligt att på förhand fastställa hur pass länge patienten behöver vara sjukskriven, eftersom såväl dennes bakgrund som aktuell livssituation i allra högsta grad påverkar hur lång sjukperioden blir. Man måste vara övermåttan galen om man tror sig kunna veta på förhand hur länge exempelvis en utmattningsdepression kommer att vara, eftersom det beror på vad som har orsakat den.

Diagnosen utmattningssyndrom har orsakat livliga debatter bland såväl lekmän som experter. Tillståndet har ifrågasatts, kanske för att det inte riktigt passar in i vår gängse föreställning om vad sjukdom är. Häxkonst, menar en del, social turism, hävdar andra. Kärringsjuka säger somliga. Ju mindre man vet och därmed begriper, desto snarare är man att bedöma och fördöma!

Nåväl, tillståndets minsta gemensamma nämnare är långvarigt störd återhämtningsförmåga, dvs. någon form av allvarlig sömnrubbning under lång tid, som kan vara alltifrån total sömnlöshet till tolv timmars ytlig och orolig sömn varje natt utan något som helst återhämtningsvärde, ur vilken man vaknar upp alldeles genomblöt av svett och med hjärtklappning. I båda fallen saknas den djupsömn där återhämtning och läkning i kropp och psyke, samt påfyllning av psykisk energi äger rum. Den goda och livsavgörande sömnen, som stärker immunförsvaret, reparerar nervsystemet och organismens celler, förebygger fetma, diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar, den sömn som är avgörande för inlärningsförmågan, minnet och stresståligheten, den sömn som avgör om man kan hålla sig frisk i längden, har den som bränt ut sig, dvs. utvecklat det biologiska tillståndet (inte sjukdom!) stress- och utmattningssyndrom, inte fått tillräckligt av, eller knappt alls, under mycket lång tid. Det är ingen sjukdom i gängse mening, och därför ifrågasatt, men ändock ett mycket allvarligt tillstånd, såväl den underliggande sömnproblematiken, som dess logiska konsekvens: utbrändhet, samt sjukdomar som psykisk sjukdom, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, vilket min far fick erfara, som avled i hjärtinfarkt, orsakad av långvarig extrem sömnlöshet, utan någon bakomliggande sjukdom eller felaktiga vanor. Han var under mycket lång tid en renlevnadsmänniska, helnykterist, arbetsam och duktig, fysiskt aktiv, men som efter 25 år av total avhållsamhet, tvingades börja inta alkohol som sömnmedel, eftersom inget annat fick honom att somna. Han utvecklade först alkoholism och senare mot slutet av sin levnad, hjärt- och kärlsjukdom. Ingetdera var livsstilsrelaterat utan strikt sömnbrist- och därigenom stressrelaterat. Vårt snäva sjukdomsbegrepp som har utgjort och alltjämt utgör underlag för bedömningen av arbetsförmågan, och utbetalning av sjukpenning, hindrade min far från att ta en time out i tid, för att läka ut sina fysiska och psykiska förslitningsskador, orsakade av extrem sömnbrist.

60- talets arbetslinje var stenhård: Den som bedömdes vara frisk per medicinsk definition, men inte arbetade på heltid, skulle inte heller äta! Min far var frisk och stark och därmed definitionsmässigt fullt arbetsför. Hans ständiga sömnlöshet togs ingen hänsyn till. Ingen sömn = Ingen ork = Inga pengar att leva av. Så länge man är frisk. För att orka arbeta heltid under stress, behövde min far få tillbaka sömnen. Här kom alkoholen in i vår familj, när jag var fem år gammal … 1965. Min far utvecklade alkoholism samt hjärt- och kärlsjukdom, pga. kronisk sömnlöshet. Min uppväxt präglades av missbruk, otrygghet, negativ stress utan pauser, utanförskap, spänningsfält av olösbara konflikter som aldrig fick laddas ur, samt ekonomisk knapphet, för att min far föll mellan systemen! När alkoholen inte fungerade som sömnmedel, stod han utan existensmedel, under långa perioder, därför att hans kroniska sömnlöshet inte var sjukdomsorsakad. Ingen sjukdom bakom = Inte ett öre i ersättning vid inkomstbortfall. Sjukförsäkringens villkor är att problemen skall vara sjukdomsorsakade. Det gäller alltså att först insjukna i sjukdom, erkänd av Försäkringskassan, och därefter bli sömnlös som symptom på sjukdomen. Inte tvärtom, som i min fars och mitt eget fall, för då blir det en snedfärd, eller rentav en ofärd käpprakt åt helvete, istället för välfärd.

Själv var jag nära att bli hemlös, när min fars bittra erfarenhet av “de generella” trygghetssystemen blev min, vid årsskiftet 1982/-83, strax före mitt insjuknande i utmattningssyndrom. Då först kom jag in i sjukförsäkringen, när min sömnstörning hunnit bli kronisk! Det är nämligen så att man inte kan få bukt med svåra sömnproblem, om man inte tillåts ta en time out i tid. Senare, i mitten av 90- talet ifrågasatte min läkare mina skäl för att få förlängt sjukbidrag: Mina grava kroniska sömnproblem, som naturligtvis fanns kvar efter mitt tillfrisknande från utbrändheten, och som de facto var roten till det onda. I denna veva var jag ytterst nära att trilla ur alla existerande trygghetssystem, bli ställd utan pengar och följaktligen hemlös, men fick då träffa en ny läkare, som efter tolv år av meningslös patientkarriär, lyckades utreda mig på en timme, eftersom han valde att lyssna på vad jag de facto visste om mig själv, vilket ingen hade gjort tidigare. Det räddade mig från ren misär. I grunden är jag stark och frisk, har inga psykiska problem, men däremot en särpräglad personlighet, OCH grava sömnproblem, vilket innebär starkt oregelbunden prestationsförmåga. Svår sömnlöshet = Halverad hjärnkapacitet, halverad mental hastighet och halverad ork och energi, i bästa fall. Om man är stark och frisk, vill säga. Men då blir man som jag, klämd mellan systemen och söndermald.

Språkstudier som terapi och rehabilitering var det enda som fungerade bra, förutsatt att jag kunde växla mellan deltid och heltid, beroende på sömnen. Detta tvingades jag offra i den krassa överlevnadskampen, på grund av min psykiaters inkompetenta agerande och den fundamentala otrygghetskänsla jag levde med, kränkningarna, ifrågasättandet och hopplöshetskänslan. Det som gick bra tog slut. Det sociala sammanhang, där jag som språkbegåvad passade in, och presterade bra resultat i allt det jag orkade delta i, även om jag inte kunde komma till min rätt, tog slut. Det som tog vid var utanförskap och en uppdämd vrede över det bortslösande av humankapital som sker i detta system, varje dag, år ut och år in. I vårt samhälle har man inte velat göra individuella avpassningar och tillvarata den resurs som trots funktionshinder eller ohälsa finns kvar. Nu är det hög tid att göra precis tvärtom: Släppa fram människor med nedsatt och i vissa fall oregelbunden arbets-/studieförmåga på alla områden i samhället, såväl i arbetsliv som i utbildningssystemet, med en grundtrygghet garanterad så länge man behöver den. Inte konstlad pysselsättning utanför det ordinarie, utan reguljär sysselsättning, så långt det är möjligt att ordna rent praktiskt.