Angående självmord säger du att det är ett val. Visst! Men i ett samhälle med någon som “säger att självmord” är ett val, säger inte det lika mycket om samhället som om individen? Om någon har det så svårt att självmord blir till ett val, skall man då bara säga “självmord är ditt val”? Var finns då respekten för “livs värdet?

På frågan vilka nattprojekt som kommunen har för kroniskt sömmnlösa väntar jag på svar!

Men vi börjar med våld: Våld är, hur än den våldsamma mår, alltid ett försk att ta kontrollen. Självklart är människor mer benägna till våld, om de har en brist i sin verbala kommunikation och har fått våldsamma förebilder i form av aga eller annan våldskultur under sin uppväxt. Men det beror ju på att våld är tabu som kontrollmedel i detta samhälle, utom nödvärn och polisens våld för att hålla ordningen. Det är förbjudet enligt lag och den som öveträder gränsen kan komma att bli straffad. Detta skrämmer folk från att använda våld. Men eftersom det är mer OK inom denna patriarkala kultur för en högt uppsatt journalist-kvinna att ge en man en örfil inför rullande kameror (kvinnan har ju ändå offerlegitimitet i egenskap av “det svagare könet”), så räds hon inte att göra det: http://tobiasstruck.blogspot.com/2008/03/janne-borde-polisanmla-anne.html

Har denna kvinna en brist, mår hon dåligt, är hon stressad? Ja, kanske, men hon hade säkerligen behärskat sig om hon visste att det skulle kosta henne att slå den som avviker från hennes mening. Men kanske mår hon bra? Har du frågat henne? Kanske mådde hon ännu bättre när hon fick slå Janne? Kanske är makt det enda som får en människa att må riktigt bra – att vara älskad är ju osäkert och kan variera från dag till dag. Då är det ju särskilt viktigt att samhället har hårda gränser för vad som är tillåtet maktsträvande och vad som är otillbörligt, rakt av, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet etc.

Vad gäller självmordet, så har vi exempelvis dödshjälpen (finns kliniker i Schweiz för den som är intresserad), det rituella självmordet för att tvätta bort vanhedern (sepukko), självmordet som politisk kamp för uppmärksamhet till den egna gruppen (personer som bränner upp sig själva under demonstrationer), självmordet som hämnd (vissa självmordsbrev avslöjar detta motiv), självmordet som del i terror (självmordsbombare).

Men jag förstår att du inte avser dessa självmord, utan de som har med renodlad psykisk ohälsa att göra. De som begår självmord i denna avdelning kan lida av schizofrena vanföreställningar (exempelvis röster som talar om för dem att hoppa från en bro etc.), borderline personlighetsstörning (de har en självdestruktiv impulsivitet som gör att de kan komma att kasta sig ut från en hög höjd, framför ett tåg eller liknande när det blir som värst), missbrukare (de kommer i psykotiska eller akut depressiva tillstånd till följd av drogerna), eller tillhör de den största gruppen, de deprimerade.

Depressioner är ofta svårbotade, särskilt de som slutar i självmord. Vad gäller samhällets och kulturens påverkan, så är det svårt att veta om det är det moderna samhällets strukturer som orsakar dessa depressioner – eller om det är inre konflikter som uppstår i traditionella diskursers möte med moderniteten. Jag skulle tro att det är det senare. Men självklart finns det många justeringar som behöver göras innan moderniteten kan bli harmonisk med människans grundläggande behov. Jag tror att det är bättre att satsa på dessa justeringar, som exempelvis engagemanget i kommunernas lokala föreningar etc. än att höja skatten och dela ut ännu mer pengar till vård, skola och socialt stöd. Det går redan 70 % av alla skattepengar till detta. Det är ju kommunerna som får ta de största smällarna – och det är svårt för en hel kommun som kommer i beorende, att resa sig igen. De tärande kan komma i ett permanent utanförskap utan någon egentlig anledning. Och saknar de ett incitament för att vara aktivt arbetssökande etc. – så kan de komma att bli så många, att de skatteintäkter som behövs för att tillgodose de utsattas behov uteblir… Jag märker ju på dig att du skyller ditt utanförskap på ett “systemfel”. Jag skulle vilja fråga: Vad skall få dig att ta ansvar för ditt liv, sluta att tycka synd om dig själv och bli aktivt sökande en lösning? Det är inte omöjlgt att 500 kr mindre i månaden gör just susen.

Dock är jag precis som du socialliberal och är helt för att det finns ett socialt skyddsnät finansierat av offentliga medel. Hur omfattande det skall vara och var gränsen måste gå för det frivilliga samhället att aktiveras, det är en ständig avvägning, men vi hamnar snett om vi slutar uppmuntra individer i kommunerna att ta hand om varandra vid sidan av statens hjälp. Enskilda behöver ges kraft och ekonomisk frihet att stödja, ge jobb, ge plats i föreningarnas projekt etc. Då kan nog hoppet växa hos sådana som du och jag, som går arbetslösa och känner oss utanför. Då kanske vi tar oss ut i vårsolen och gör några ärliga försök. Vad tror du?