(Fortsättning på Sömnlös trots god sömnhygien)
Det finns ett antal nyckelord eller nyckelomständigheter i min livshistoria, där förklaringen står att finna, och dessa är (med början vid fem års ålder): Konfliktladdade spänningsfält hemma och inom den närmaste släkten, på grund av djup intolerans, inkrökthet och oförsonlighet hos vissa av mina föräldrars syskon (De tålde inte min far). De drev in kilar mellan mina föräldrar, i avsikt att underminera och med tiden bryta sönder relationen helt. När jag var 16 år tvingade en av mina mostrar min mor att ta ut skilsmässa, vilket hon till slut gick med på (motvilligt), mest för att spänningsfältet skulle laddas ur, men också för att den långvariga söndringen i relationen hade blivit så djup, att den knappast gick att reparera.
Spänningsfältet som sällan fick laddas ur ordentligt, genererade en mycket skadlig psykosocial livsstress hemma, såväl för mina föräldrar som för mig, vilket innebar ett hårt slitage utan möjlighet till regelbunden återhämtning, eftersom vi oftast saknade de goda sociala nätverk i form av släkt och vänner, som krävs för detta.
Eftersom vi flyttade väldigt mycket och bodde i “kappsäck”, vilket innebar att vi inte hade något riktigt hem, någon fast punkt i tillvaron, kunde vi aldrig bygga upp något nätverk av vänner och bekanta att umgås med, kontinuitet i relationer. Allt var sporadiskt och ostrukturerat i tillvaron, även om grundstämningen i vår familj var optimistisk och livsbejakande, till skillnad från vissa andra familjer i vår släkt, där tungsinthet, materialism och missunnsamhet varit utmärkande drag. Det är så med vissa människor, de förmår inte lyfta sig över det vardagliga, hur tryggt och förspänt ekonomiskt de än har det. Suget efter pengar tynger ner dem, så att inte bara den grå vardagen, utan även fritiden och högtiderna mestadels går i moll.
Helt plötsligt kunde en viss nära släkting, på ett alldeles respektlöst sätt och utan hänsyn till våra känslor, ta sig för att helt sonika upplösa mina föräldrars äktenskap, genom förslagen och tvingande övertalningstaktik, ett äktenskap som vederbörande under många års tid lagt ner stor ansträngning på att underminera och förstöra, på alla upptänkliga sätt:
Den ena av mina mostrar, som oombedd och bakom ryggen på min mor, med hjälp av en släkting som minsann är “fin” advokat och som hon nog väldigt gärna ville visa upp i något sammanhang, stor och märkvärdig som denna moster är, hade ordnat med de dokument som behövdes för genomförandet av skilsmässa, klara för underskrift. Tid och plats var fastställt. Min mor blev uppringd av sin andra syster, som utan att tala om vad saken gällde, bad min mor komma till min mormor. När min mor kom dit, visade det sig att båda hennes systrar var där, och att den syster som ringde upp min mor, hade gjort det på begäran från den andra systern som hade tagit initiativet till att ordna med skilsmässan, helt oombedd, märk väl. Den syster som ringde upp min mor, samt min mormor, tog helt avstånd från det hela, vägrade ta ställning, utan ansåg (eftersom de var normala och civiliserade människor!) att detta var en sak mellan mina föräldrar att avgöra; om de ville separera eller fortsätta leva tillsammans. Men den syster som agerade helt självsvåldigt är en dominant människa, som anser sig ha full rätt att lägga sig i och styra och ställa med andras liv, bakom ryggen på dessa människor. Som en mullvad undergrävde hon mina föräldrars relation under hela min uppväxt, för att sedan pressa min mor att skriva under skilsmässodokumenten, i ett ansträngt läge, när äktenskapet var i en djup kris och marken gungade under fötterna.
Situationen var pressad, otrygg och konfliktladdad, och varken min far eller min mor hade ett fast och regelbundet arbete. Min far hade strax före genomdrivandet av skilsmässan, tvingat min mor att sluta sitt arbete, eftersom han ansåg att hon var underbetald. Min far kunde sällan arbeta, på grund av svår sömnlöshet, men samtidigt var han radikal i sin uppfattning, att varje människa skall ha avtalsenlig lön, och det hade inte min mor. Min moster förstod (eller blev hjälpt att förstå) att utnyttja denna trängda livssituation, för att tvinga isär två människor, som egentligen inte haft en tanke på skilsmässa, och som ville leva tillsammans, men som under denna hårda press, efter långvarigt undergrävande mullvadsarbete och intensiv övertalningstaktik, inte orkade längre, utan skrev under papperen.
Efter detta blev min mor kritiserad av somliga inom en viss frikyrkoförsamling, som ansåg att man absolut inte fick skilja sig, oavsett omständigheterna, utan skulle försöka uthärda eventuella svårigheter med Guds hjälp. Dessutom började min fars syskon sätta upp honom mot min mor, och senare mot mig. Strax före min fars begravning, som ägde rum fyra år efter skilsmässan, fick min mor veta av min ena faster, att hon inte längre hade något med det hela att göra. Som om detta okänsliga påpekande från min fasters sida inte var nog, kom samma faster till mig redan före min fars begravning, och bad mig skriva under ett papper (som min far strax före sin bortgång hade avrått mig från att underteckna, i den händelse han skulle dö, eftersom det inte var i sin ordning, och som han själv hade blivit ombedd att skriva under, men vägrat) för sin brors räkning, eftersom denne bror inte kom sig för att själv be mig om detta orimliga: att begå en olaglig handling, att skriva under ett olagligt papper, för att han i sedvanlig egoistisk anda, skulle slippa betala den skatt som han borde betala, enligt lagen. Min faster bad mig å sin brors vägnar, att medverka till skattebedrägeri, att hjälpa honom att smita från skatten, och detta på ett okänsligt sätt, när jag och min mor var mitt uppe i ett sorgearbete. Uppenbart var hon helt likgiltig för våra känslor.
De kunde behandla mig hur okänsligt som helst, ansåg de, eftersom jag var så stark och stryktålig att det stack dem i ögonen. Jag fick inte växa mig starkare, för då skulle jag kunna “skåpa ut” mina kusiner totalt, vilket jag nog har gjort, på vissa områden.Det som i deras ögon kan se ut som ett misslyckande, kan i själva verket vara något helt annat, kanske rent av raka motsatsen, men det kommer de aldrig att få veta. Jag har utvecklat förmågan att förställa mig till en konstform, med åren. Man tar mig inte där man sätter mig, och jag har en hel del järn i elden, men vilka järn lär de aldrig få veta.
Det har inte varit lika noga med oss, som med de andra. Vår närmaste släkt, förutom två personer, har varit tämligen likgiltig inför vår familjs behov och känslor, vilket spädde på den negativa stress som jag exponerades för under hela min barndom, och omöjliggjorde den regelbundna återhämtning, som varje långvarigt utsatt barn behöver, för att inte drabbas av förslitning, i längden. Med stor hänsynslöshet tog de för sig på vår familjs bekostnad, utnyttjade mina föräldrars hjälpsamhet och frikostighet, utan att ge knappt någonting tillbaka. De valde att återgälda all hjälp de fick med orättvis kritik.
En av mina kusiner på min fars sida drabbades av sorg i tonåren, när hennes far dog.
Jag kan aldrig tänka mig att min okänsliga faster skulle ha kommit sig för att be denna kusin om en sådan tjänst, som hon bad mig om, i ett sådant känsligt läge: Att begå en olaglig handling, att skriva under ett papper, som min framlidne far hade avrått ifrån.
Apropå denna kusin, blev det något pinsamt när hennes mor dristade sig till att påstå att hennes dotter minsann orkade läsa upp sina betyg mitt i sin djupa sorg efter sin far, och gick ut nian med höga betyg, något som jag förstod var ren lögn, eftersom denna kusin hade sagt raka motsatsen till mig, nämligen att hon mådde så dåligt (självklart!), att hon inte orkade läsa någonting inför proven, med följden att betygen på dessa blev dåliga, under medel mestadels, men att lärarna höjde hennes betyg av ren medkänsla. Visst, jag skulle inte heller ha kunnat koncentrera mig på inlärning, om jag hade varit i samma läge.
Det är sant att slutbetygen var höga, däremot ren lögn att hon hade förtjänat dem.
Jag hade inte hjärta att avslöja för hennes mor vad jag fått veta av hennes dotter, trots att denna min faster kastade detta rakt i ansiktet på mig, när jag befann mig i en djup utmattningsdepression, i begrepp att ta mitt eget liv, missförstådd av alla utom min mor, inklusive läkare och psykolog, och utan framtidsperspektiv. Hon visade sitt rätta ansikte då, i mitten av 80-talet, vilket var bra när allt kommer omkring: Hon ville såra mig rejält, trycka ner mig i skoskaften, genom att försöka inbilla mig att hennes dotter minsann var så utomordentligt fantastisk, att hon lyckats med det snudd på omöjliga, i motsats till mig då, som enligt henne bara gav efter för lite deppighet, medan hennes dotter hade sorg.
Skulle hon läsa detta, så får hon veta att jag visste. Jag tycker det är bra att jag numera vet vad hon går för, när det gäller ärlighet. Snart får hon veta var hon har mig, men bara till viss del. Den del som går att läsa sig till, skriven av mig. Men mitt väsen omfattar mer än vad som går att verbalisera i exempelvis denna blogg. En människa ande eller väsen går inte att omskriva på ett sådant sätt, att det gör henne rättvisa. Människoanden är oändlig och obeskrivbar, omöjlig att fånga.
Mina kusiner har fått åka land och rike runt i husvagn, och därefter fått ligga vid havet och slappa i tre veckor varenda sommar under nästan hela sin barndom, (som dessutom har varit snudd på kravlös), något som jag aldrig någonsin har fått göra, under min uppväxt. Man får lov att vara en fullkomlig idiot för att inte inse att en enda enligt skattereglerna fullt ut beskattad normalinkomst, inte på långa vägar skulle räcka för ett sådant lyxliv! I denna familj fanns mestadels bara en enda arbetsinkomst att leva på, eftersom mamman var hemmafru och helst inte ville gå ut i arbetslivet, med motiveringen att hon inte ville betala någon skatt. Vilken tur för henne att hennes man, i motsats till min far, kunde sova tillräckligt på sina sömntabletter, för att kunna orka arbeta ihop en inkomst, tillräckligt stor för att försörja sin familj, när hon själv hade en sådan inställning till arbete och skatt.
Det finns en gräns för hur länge en människa orkar leva i ett så pass hårt konfliktladdat spänningsfält, ansatt av inkrökta och intoleranta släktingar, som anser sig veta och begripa allt, utan att någonsin ha tagit reda på någonting genom att samtala med de berörda (med mig, min mor och far), och därför ingenting kan veta och förstå, beträffande orsak och verkan. Dessa släktingar har pratat sinsemellan, spekulerat, men inte pratat med oss. De har betraktat oss som mindre vetande i alla sammanhang, inklusive det som berör oss.
Undantaget min mormor och ena moster, som skall ha ett erkännande för sin klokhet att låta bli att lägga sig i sådant som inte angår dem, och som de inte är tillräckligt insatta i.
Den andra förslagna mostern var väl medveten om att mina föräldrars äktenskap var i en rätt djup kris, och inte sen nog att utnyttja detta tillspetsade läge, för att få bort min far som hon aldrig hade tålt, ur släkten, samt den möjlighet att kunna komma över den skog som min mor ägde (fått ärva), till ett skamligt lågt underpris (halva taxeringsvärdet), ett gyllene tillfälle som i sinom tid skulle yppa sig, detta eftersom min mor skulle komma att bli tvungen att köpa ut min far i ett visst ekonomiskt sammanhang, efter en skilsmässa.
Mycket riktigt blev min mor tvungen att sälja sin skogsandel efter skilsmässan, för att kunna köpa ut min far. Hon fick av sin syster och hennes man veta att det inte var tillåtet att sälja till någon utomstående, alltså utanför släkten, trots att min mor hade fått flera anbud från hederliga människor, som ansåg att hon borde begära minst taxeringsvärdet som då var uppe i 100 000, och som var villiga att betala denna summa, utan att knota.
Hennes syster som ville köpa skogsandelen, i sin ambition att köpa upp så mycket skog hon kunde, och så billigt som möjligt, ville från början inte betala ens halva taxeringsvärdet, eftersom hon inte hade gjort det tidigare vid uppköp av sin brors skogsandel, men gick till slut med på att betala halva, eftersom vi inte lät henne komma undan med mindre. I små portioner, liksom till sin bror, betalade hon såsmåningom halva taxeringsvärdet, för en skogsandel som säkerligen var värd det tredubbla på marknaden. Jag säger bara: Fy fan!
Att allt detta skulle gå i lås visste min moster så väl, trots att tankearbete inte är hennes starka sida. Hon fick förstås hjälp att tänka ut ett lämpligt tillvägagångssätt.
Denna affär skulle inte ha gått igenom, om jag hade varit hemma vid den tidpunkten, men min far såg till att jag var bortrest (till en kusin), för att jag inte skulle kunna sätta mig på tvären och förhindra det som tyvärr skedde. Min far ville ha sina pengar snabbt, satte min mor under press, med följden att affären gjordes upp utan min vetskap. Förbannad är bara förnamnet till vad jag blev, när jag kom hem och fick veta att hon hade sålt till underpris. Rent urförbannad på min moster, som jag aldrig tålt, utan snarare känt ett rent förakt för sedan dess, och på min far som inte hade tålamod att låta min mor, med mig bakom sig, förhandla sig till ett vettigt och rimligt bud. Fast honom förlät jag senare.
Detta förslagna (men av oss genomskådade) agerande från min ena mosters sida; att tvinga igenom en skilsmässa mellan mina föräldrar, resulterade förvisso i det hett önskade, att få bort min far ur min mors släkt och helst ner i graven, samt att tillskansa sig en åtråvärd skogsandel, men också i något annat, mindre önskat och för min mosters starkt begränsade intellekt, helt oväntat: Förstörda relationer till såväl min mor som mig, och en relativt ohämmad systerdotter, som tar sig friheten att skriva om nästan allt det som vår familj har drabbats av, på ett rättvist men skoningslöst sätt. Den enda hänsyn jag tar är att jag inte nämner någon vid namn eller lämnar annan personlig identifierbar information.
Det handlar inte om hämnd, utan om en benhårt fast beslutsamhet att ge vår familj upprättelse, att lära somliga att ytan är bedräglig, att saker och ting inte alltid och inte nödvändigtvis är vad de förefaller vara. Vissa har misstagit sig på mig, de har inte förstått vilken skärpa, vakenhetsgrad och iakttagelseförmåga jag hade redan som barn, förutom den grundstyrka som jag har fått i arv från mina föräldrar, som också förstod vikten av att tidigt göra mig medveten, angående orsak och verkan. Min närmaste släkt bedrog sig grundligt, när de inbillade sig att jag ingenting skulle kunna begripa av det hela, när de i sin enfald trodde att de skulle kunna vända mig mot min far. Bakom min förställning kunde jag iaktta dem och ibland le litegrann för mig själv bakom masken av uttryckslöshet, åt deras fåfänga ansträngningar, och samtidigt konstatera att de inte brydde sig om mig ett enda dugg, att jag inte hade något stöd hos dem i min utsatthet, att de tvärtom var en psykologisk belastning, en konfliktgenerator, en stressfaktor, som (till stor del) hade orsakat det laddade spänningsfält som jag ända fram till min fars död 1980, under femton (15) års tid, från fem års ålder tvingats leva i, inklusive min fars elvaåriga och oundvikliga alkoholmissbruk.
Varför var hans alkoholism oundviklig? Väljer man inte själv att ta sitt första glas? Läs vidare så får ni veta att det i vissa lägen inte finns något fritt val.
Kroniska grava funktionsnedsättande sömnproblem brukar ha synnerligen komplexa rötter. För att kunna förstå varför någon lider av sömnlöshet, måste man känna till eller ta reda på de faktiska omständigheterna, komplexa orsakssammanhang långt tillbaka i tiden. Man måste ha hela bilden klar för sig, förstå orsak och verkan på djupet, för att kunna förstå den drabbade. Hur ofta gör man det? Nästan aldrig.
Därför bedömer vi så fel. Dömd att missförstå och ha fel är den som tror att yta och verklighet stämmer överens.
Den komplexa roten till mina sömnproblem, som inte är sjukdomsorsakade, är alltså fundamental otrygghet, orsakad av långvarigt alkoholmissbruk hos min far, ekonomisk knapphet och ständiga flyttningar, samt sist men absolut inte minst, det ständigt konfliktladdade spänningsfält, som den närmaste släkten orsakade långt före den tidpunkt då min far öppnade sin första flaska mellanöl, efter 25 år av total avhållsamhet. Varken min mors eller min fars syskon (med ett undantag) tålde min far, inte ens under den långa tid han var helnykterist. Än var det politiken, än var det min fars livssyn de inte kunde tåla, trots att han aldrig försökte pracka på dem vare sig sina åsikter eller sin livsstil. Han försökte ligga lågt, att undvika att skapa motsättningar och dispyter så långt det bara var möjligt, men vad hjälper det, när somliga är djupt inkrökta, intoleranta och provokativa till sin läggning. Min far hann knappt stiga över tröskeln till sin brors eller ena systers hem, förrän de drog fram något politiskt laddat, att kasta i ansiktet på honom, i akt och mening att provocera fram en dispyt, som de sedan beskyllde honom för.
Med allt detta inom sig, orättfärdiga beskyllningar för att ha provocerat fram en politisk diskussion, som hans syskon i själva verket hade satt igång, för att bringa honom ur jämvikt och få honom på dåligt humör, uppriven inombords och ibland rasande, kom han sedan hem till oss (min mor och jag), och i det sinnestillståndet krävdes det inte mycket för att en två timmars träta skulle sättas igång, vilket tvingade mig att skjuta upp min läxläsning ett par timmar, vilket gjorde mig stressad, väl medveten om att tre omfattande läxor plus någon labbrapport låg i min portfölj och väntade på mig. Detta visste hans syskon mycket väl om, såväl vår tuffa situation (både jag och min mor studerade), att han skulle gå direkt hem till oss, alldeles uppriven och förorättad, att vi skulle bli störda i våra studier och stressade, att ytterst lite behövdes i det läget, för att han eller min mor, eller jag skulle explodera, att dyrbar lästid skulle gå förlorad, samt att min mor tog studiemedel, för att klara vår försörjning, och att risken var stor att hon så pass pressad inte skulle klara sina skrivningar. De visste så väl, men var likgiltiga för vårt öde.
Som hans syskon kunde de ha bjudit honom på mat, samt avrått honom från att störa oss, när de visste hur laddad mina föräldrars relation var, även efter skilsmässan, med de tyckte väl inte att det var så noga med oss, om våra studieresultat blev bra, att det istället rentav vore önskvärt att speciellt jag inte skulle bli alltför framgångsrik i skolan. Efter mina föräldrars skilsmässa förblev spänningsfältet laddat, dels eftersom ingenting skedde på rätt sätt före skilsmässan, dels eftersom min fars syskon blev så kritiskt inställda till min mor, som om allt varit hennes fel. Vi fick inte den lugn och ro vi behövde, utan fick ta all den skit som hans syskon till stor del hade orsakat, men efter skilsmässan vägrat ta något som helst ansvar för. Att våra liv har varit mindre värda än våra (närmaste) släktingars, sett med deras ögon, har löpt som en röd tråd genom hela min uppväxt och präglat mig på ett sätt som ingen släkting kunde ana eller skulle ha önskat, eftersom präglingen har skett under stor medvetenhet från min sida, om varför den har skett. Jag är särpräglad på ett för dem oönskat sätt. Jag vet precis vad jag gör när jag skriver, och varför, eftersom jag var medveten redan som barn, otäckt medveten om varför det blev som det blev, varför saker och ting hände. Jag vet också exakt på vilket sätt jag är särpräglad, i exakt vad särpräglingen sitter, och att jag är fullt frisk i psyket, men ändå annorlunda.
Vissa barn är skarpsynta och genomskådande, bortom det vanliga. Det mina ögon inte såg, det mina öron inte hörde, fanns inte att se och höra, överhuvudtaget. Baksidan av detta är att man slits mer än genomsnittet, något ingen ser om man är stark nog att bära det inom sig.
En negativ och alldeles oundviklig konsekvens av min uppväxt är att jag har ganska svårt för att se mening och sammanhang i tillvaron, att jag därför inte har varit särskilt aktsam om mig själv. Detta är något som jag skulle vilja kalla psykosocial problematik, men dess svårighetsgrad varierar starkt från tid till annan. Jag känner igen det från min far och mor.
De fick aldrig lov att vara rädda om sig själva, utan tvärtom uppoffra sig för andra, som i vissa fall inte alls förtjänade det, men förstod sig på att utnyttja det övermåttan.
Min mor lyckades givetvis inte så bra på komvux, eftersom hon aldrig fick påbörja någon läxa, förrän det var läggdags och hon var alltför trött för att lära sig något. Vi är olika: Jag kunde samla mig hyfsat efter klockan åtta, när min far hade gått hem till sig, medan min mor var alltför splittrad och uppriven, för att kunna koncentrera sig på läsning. Jag hade den hårdhet och benhårda beslutsamhet samt själsliga ro som krävdes för att skjuta all skit åt sidan, samt förmåga att avskärma mig mentalt, eftersom jag vid det laget inte var lika sliten av stress och hårt lågavlönat arbete som min mor, att absorberas helt och hållet av min uppgift, även om jag var trött. Jag var också tvungen att lyckas i skolan, för att inte bli sågad vid fotknölarna, av min far och den nära släkten. Min mors studier betraktades väl närmast som lite onödiga och oviktiga, som en födkrok mest. Ingen väntade sig något av henne, utom jag som förstod att hon egentligen hade kapacitet. Jag var väl den enda som uppmuntrade och försökte hjälpa henne, när jag orkade och hann med, men vi hade inte tillräcklig studiero samt alldeles för lite tid och nattsömn, båda två. Uppnådde jag inte de studieresultat som omgivningen förväntade sig, och som jag själv visste att jag utan problem skulle ha uppnått med normal sömn, pratades det bakom ryggen på mig, att jag nog läste för mycket, vilket var en helt felaktig slutsats, dragen av sådana som aldrig hade pratat med mig om den saken, och därför ingenting visste om orsak och verkan. De hade lika fel i detta, som i allt annat som rörde oss. Mitt problem var kronisk sömnbrist, som inte hade ett enda dugg med för mycket läsande att göra, utan med negativ stress på grund av konfliktladdade spänningsfält, otrygghet, brist på hänsyn, förståelse och studiero.
Det blev inte bättre av att jag insåg att somliga önskade att jag skulle misslyckas i skolan.
Vi lät honom äta en lagad måltid hos oss varje dag, eftersom han i egenskap av att å ena sidan vara frisk per medicinsk definition och därför inte vara berättigad till något som helst understöd, å andra sidan lik förbannat vara mer eller mindre kroniskt sömnlös, och därför inte vara istånd att arbeta ihop en regelbunden inkomst, stor nog att överleva på. Gentemot oss kunde min far vara provocerande, men sällan mot andra. Hos oss kunde han ibland kliva in med skitiga skor på ett golv som min mor nyss hade torkat rent, medan han hos andra, inklusive sina syskon, snällt tog av sig skorna precis innanför ytterdörren, utan att någon behövde be honom. Men då var han förstås i ett helt annat sinnestillstånd.
“Han kommer bara för att prata politik” kunde det låta, och så var det precis tvärtom. Jag fick själv känna på detta, exempelvis när jag en gång gick dit för att hälsa på mina kusiner. Jag hann inte mer än att kliva över tröskeln, stänga dörren om mig och säga hej, förrän min ena rätt bortskämda kusin, som nog inte kan stava till orden stressrelaterad mental förslitning, eftersom hon har haft en rätt kravlös uppväxt utan slitage, slängde fram en dagstidning med en politisk artikel på bordet, och ställde frågan: “Och vad säger du om det här?”. (Den handlade om Sovjetunionen, om jag inte missminner mig. Min far misstänktes vara sovjetvänlig kommunist, av släkten, vilket han inte var. Vad hade det med mig att göra, hursomhelst? Min släkt är borgerlig, eller var. Inte fan bryr jag mig om det)
Allting runt omkring var laddat, släktrelationerna, situationen hemma och inställningen till mig och min skolgång, mitt intresse för teoretiska ämnen, mitt läsande och mina betyg. Jag kunde aldrig koppla av helt, aldrig få återhämta mig tillräckligt, på grund av detta sjukligt konfliktladdade spänningsfält, denna respektlöshet och okänslighet gentemot såväl mina föräldrar som mig. Min kusin förväntade sig att jag skulle ha en klar uppfattning om en artikel som jag inte ens hade hunnit läsa, eftersom vi inte hade råd att hålla oss med en dagstidning. Som om jag skulle ha läst allt som fanns att läsa i varenda förbannade tidning, och dessutom nödvändigtvis ha en klar åsikt om det förmodat lästa, som om jag skulle vilja sätta mig ner och läsa en artikel på hennes befallning, innan jag ens hade hunnit ta av mig jackan och skorna, som om jag hade någon skyldighet att redovisa min uppfattning inför henne, om denna eller någon annan tidningsartikel, överhuvudtaget.
Naturligtvis bottnar ett sådant beteende i rädsla och känsla av att vara underlägsen: Man tystar en människa i rent förebyggande syfte, innan hon har hunnit säga någonting överhuvudtaget, och detta av rädsla för att hon skall hinna säga någonting som man uppenbarligen inte orkar eller vill höra, med en fullkomligt idiotisk fråga, ställd på ett så respektlöst och provocerande sätt, att man varken kan, orkar, vill eller ids svara på den.
Inte för att jag brydde mig om en barnrumpas, en fjortis beteende, om det inte hade varit så uppenbart att hon hade blivit fostrad i den andan av sina föräldrar: Att särbehandla mig respektlöst, att hålla mig kort, vilket ingen någonsin har lyckats med. Meningen var att jag skulle få känna att det jag tyckte och tänkte inte hade någon vikt eller något värde, så att min självkänsla skulle sjunka. De hade vid den tiden svårt att fördra mig, eftersom jag var lik min far. Men de underskattade mig rejält. De förstod inte att jag ägde den grundstyrka, som de flesta av mina kusiner saknade, att min tystnad var en förställning, med en helt annan innebörd, än vad de inbillade sig: Att tiga är att göra motstånd, inte att hålla med.
Min far var en stark, rikt begåvad och arbetsam människa, men vad hjälper det, om man sällan kan sova, och detta trots att man följer regelboken för god sömn? Vad händer med den människa som å ena sidan är frisk per medicinsk definition och därtill stark, men å andra sidan inte kan sova tillräckligt för att kunna orka med arbetslivet? Var hamnar den människan i våra sociala trygghetssystem? Ta och fundera lite över detta dilemma och denna klämma, innan ni läser vidare, i mitt nästa inlägg (Ingenmansland, kategori: Allmänt) …
Gästbok/Feedback RSS Feed
