June, 2006


21
Jun 06

Ingenmansland

 

(Fortsättning på Komplexa rötter)

 

Varför blev min far alkoholiserad? Förutom det konfliktladdade spänningsfältet och hans sömnlöshet, var det en annan samhällelig omständighet som tvingade honom att tillgripa alkohol i allt större mängder som sömnmedel, då inget annat hjälpte. Det handlar om grundtanken, själva fundamentet i våra sociala trygghetssystem, och som gäller än idag, nämligen den omhuldade arbetslinjen, vars innebörd är: Den som är frisk per medicinsk definition (inte har en sjukdom) skall försörja sig själv genom arbete på heltid, vare sig man kan sova eller inte. Mer beskt uttryckt: Den som inte arbetar ska inte heller äta.

 


Kronisk sömnlöshet,
som min far led av under hela min uppväxt och i betydande grad dessförinnan, hade och har än idag inte status som sjukdom, eftersom det inte är någon sjukdom i sig, inte heller alltid sjukdomsorsakat eller symptom på psykiska problem. Min far var varken sjuk, psykiskt störd eller hade psykiska problem, långt därifrån. Men han hade en förslitning och kronisk inre stress, resulterande i en viss rastlöshet, vilket var bagatellartade åkommor tagna för sig, men livsavgörande när de såsmåningom tog sig uttryck i svår sömnlöshet. I allt detta kan det finnas en viss genetisk sårbarhet som har samspelat med synnerligen svåra uppväxtförhållanden.

 

Min far var i stort sett frisk (bortsett från alkoholismen) under min uppväxt, och nästan fram till sin bortgång. Det borde han inte ha varit. Frånvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, var till hans nackdel och blev hans undergång. Han utvecklade det Metabola syndromet, orsakat av kronisk extrem sömnbrist. Jag skulle vilja kalla det en sorts utbrändhet med fysiska symptom, men på den tiden var stressmedicin (förslitning) inte något begrepp. Min far var helt enkelt utsliten efter många år utan eller med ytterst lite sömn, som vem som helst skulle bli, förr eller senare, snarare förr än senare.

 

I ett radioprogram om sömn, som gick för ett tag sedan i P1, menade en sömnforskare att de allra flesta som sover mindre än fem timmar per natt under lång tid, kommer att bli utbrända såsmåningom, dvs. utveckla utmattningssyndrom, vilket inte är någon psykisk sjukdom, (även om det kan ta sig psykiska uttryck), utan ett stressmedicinskt tillstånd.

 

För både mig och min far var fem timmars nattsömn en sällsynt lyx, och tillräckligt. Då hade man en sprudlande energi. Genomsnittligt sömnbehov ligger dock runt 7,5 timmar, enligt denne sömnforskare.

 

Sömnbristen gjorde sönder hans kropp, men psyket förblev friskt och starkt, så vitt jag förstått honom rätt, även om förslitningen i nervsystemet verkade påtaglig. Man måste hålla isär mental förslitning och psykisk ohälsa. Det är inte exakt samma sak, även om förslitning givetvis kan resultera i psykisk ohälsa, vilket det ofta gör, men inte alltid och inte nödvändigtvis. Man kan känna sig sliten mentalt, och utveckla sömnlöshet som ett symptom på detta, eftersom känslan av att vara försliten lätt genererar stress som försvårar insomnandet, men ändå uppleva sig själv som i stort sett psykiskt frisk och stark i nerverna. Det gjorde min far uppenbart, och det blev hans öde eftersom dylika luddiga gråzoner utgjorde och alltjämt utgör ett slags ingenmansland mellan frisk och sjuk, bortdefinierat i socialförsäkringen, även om det numera erkänns inom vården. Min far hamnade i ett glapp i systemet. Läkarna på hans tid, och fram till -95, hade ett glapp i sin tankeverksamhet och föreställningsvärld. Sömnlöshet fanns inte hos friska, enligt dem.

 


Utan alkohol
skulle min far aldrig ha fått någon sömn, aldrig ha kunnat förvärvsarbeta, och därmed aldrig ha haft några pengar, enligt regelverken i våra trygghetssystem, såvida han inte såsmåningom hade insjuknat på grund av sin trängda livssituation, förstås. På det viset kunde han inte leva, även om min mor arbetade mycket och regelbundet och i viss mån kunde kompensera hans inkomstbortfall. Att ständigt leva på min mors surt förvärvade slantar stod han inte ut med. Med alkohol i kroppen (mestadels mellanöl) kunde han sova lite, ibland t.o.m. hyfsat, i rätt korta perioder men ändå, och därmed kunna arbeta och bidra till familjens försörjning, under de perioder alkoholen hade en tillräckligt sövande effekt. Utan dessa bidrag från hans sida, om än kortvariga, skulle vi aldrig ha kunnat äta oss mätta varje dag och klarat hyran plus alla andra nödvändiga utgifter. Lyx fick vi avstå ifrån helt. Semester var inte att tänka på, min mor fick arbeta när andra hade ledigt.

 

Alkoholism kan alltså i vissa fall vara en sömnbrist- och därmed stressrelaterad sjukdom.

 

Man självmedicinerar sig för att få den livsavgörande sömnen, för att ingen förståelse finns i samhället, för att ingen behandling finns att få, för att ingen annan sömnmedicin hjälper. På 60- och 70-talen tog man för givet att en mentalt frisk människa kunde sova, förutsatt att hon kroppsarbetade sig tillräckligt trött om dagarna. Sådant kan man få höra än i dag, fast mer sällan, åtminstone på den småländska landsbygden, där fördomar och djupt ingrodda uppfattningar om sömn är seglivade. Man vet allt om det man inte vet.

 

Det var inte alkoholen som bröt ner min fars hälsa, och förkortade hans liv. Nej, tvärtom förlängde den hans liv, genom att den ibland skänkte honom den sömn som läker kropp och psyke. Utan alkohol skulle han inte ha överlevt mina tonår, och riskerat att bli allvarligt psykiskt sjuk. Med den svärta han hade inom sig, skulle han då ha blivit värre att handskas med, än som alkoholist med den psykiska hälsan någorlunda i behåll. Öl tålde han ju bra.

 

Dessa perioder blev allt kortare, för att till sist helt upphöra. Alkoholen gav inte längre min far någon sömn att tala om, varför han fann för gott att sluta dricka, vilket han gjorde tvärt, efter skilsmässan. Penningbristen bidrog till detta beslut, nu när min mor inte längre tänkte försörja honom. Utan sömn inget arbete, utan arbete inga pengar, eftersom han fortfarande ansågs vara frisk och därmed fullt arbetsför. Ibland drev han sig utan sömn, för att inte bli ställd helt utan existensmedel, han bodde gratis i en omodern stuga, som han ägde, och där han hade råd att värma upp ett rum, det rum han försökte sova i, han åt ett lagat mål mat hos oss varje dag. Så levde han mot slutet av 1970-talet, med högst sporadiska arbetsinkomster, i det av (s) skönmålade Folkhemmet, där varken styvbarn eller kelgrisar skulle få finnas. Den trängda livssituationen drev honom i graven 1980.

 

Min far var en oerhört stark och arbetsvillig människa, men vad hjälper viljestyrka och arbetsglädje om man inte kan sova överhuvudtaget, på något enda sömnmedel? Man kommer inte särskilt långt i livet, men definitivt till kyrkogården i förtid. Hjärtat tar slut. Dessutom är all sömnmedicin i det långa loppet en återvändsgränd, hursomhelst, eftersom den sömngivande effekten avtar, vare sig det är sömnpiller eller öl man intar.

 

Det är så med alla sömnmedel, att ibland fungerar det tillfredställande, ibland inte alls, i min fars och mitt fall till stor del beroende på hur pass påtaglig den kroniska inre stressen och förslitningen (vilket i sin tur påverkar nivån på grundspänningen) är. Inre (inbyggd) stress är en förbannelse, eftersom den har en tendens att förvärras, när man mår bra psykiskt och känner sig väldigt stark, vilket beror på att livshunger och inre styrka höjer den mentala och fysiska aktivitetsnivån, i motsats till depressiva tillstånd, som gör en låg, förutsatt att man inte blir orolig och aggressiv, vilket en del blir.

 

Med risk att få skit upphöjt till kubik för detta inlägg, dristar jag mig att påstå att den tidens kompromisslösa arbetslinje i ett system utan gråzoner, framkallade min fars alkoholism, förstörde min uppväxt och min mors liv, samt drev honom in i stress- och sömnbristrelaterad sjukdom och förtida död, (även om somliga inom vår närmaste släkt gärna hjälpte till att gräva min fars grav, efter att ha undergrävt vår tillvaro i decennier).

 

Läs gärna Klämd i en förbannad gråzon och Utan livsrum – Dödad av systemet

(www.radikalsystemkritik.se)

 


19
Jun 06

Hur definierar Du arbetslöshet, Maud Olofsson?

 

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till jobbet varje dag

Bräker Centerpartiledaren Maud Olofsson i sedvanlig kaxig stil, utan ett uns av självkritik eller reflexion över hur dagens arbetsliv ser ut, vad som krävs av en arbetstagare i dagens Sverige. Det är sant, Maud, att väldigt många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet, men det betyder inte att alla dessa marginaliserade, (eller bör vi kalla dem utstötta?), över en miljon människor är arbetsföra, dvs. kapabla att utföra ett regelbundet arbete under stress och tidspress, fem dagar i veckan, allra minst på den öppna arbetsmarknaden.

 

För det första, så är det en väldigt stor skillnad mellan att vara i arbetsför ålder, och att vara arbetsför, något jag tror att även Du Maud inser. I själva verket är det två helt skilda saker. För att vara tillräckligt arbetsför, för att duga på arbetsmarknaden, krävs minst tre saker, nämligen att du är tillräckligt frisk till kropp och psyke, att du har en normal och någorlunda pålitlig och regelbunden sömn, så att återhämtningen fungerar hyfsat, annars går du snart ”in i väggen”, hur stark du än är, samt tillräcklig kompetens (som idag är treårigt gymnasium med minst G i betyg), annars är det inte lönt att ens tänka tanken.

 

Så ser verkligheten ut i dagens Sverige, Maud Olofsson. Ett arbete kräver så oerhört mycket mer än att utföra en viss arbetsuppgift: Förutom hälsa, viss social kompetens, stresstålighet, vilket förutsätter en god och regelbunden sömn, som sagt, och förmåga att klara av en hårt strukturerad tillvaro, etcetera. Tror Du att alla dessa människor, som Du väljer att inkludera i uttrycket ”över en miljon”, dvs. utöver arbetslösa, även svårt sjuka, psykiskt och socialt funktionshindrade etc., har de egenskaper som arbetslivet kräver?

 

Nej, det tror inte jag, för i så fall skulle de aldrig ha beviljats någon sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning eller försörjningsstöd, eftersom det krävs intyg om nedsatt arbetsförmåga för att beviljas något av detta, dvs. sjukintyg av läkare. För att få s.k. försörjningsstöd (socialbidrag) krävs i dag på många orter motprestation på heltid eller aktivt jobbsökande, om man inte kan uppvisa läkarintyg som styrker sjukdom.

 

För det andra, så kan man inte beräkna antalet arbetslösa (=arbetsföra!) på det sätt som Du gör. Inte någonstans i världen föser man samman alla de människor, som står utanför arbetslivet på grund av olika orsaker som arbetslöshet, sjukdom, funktionshinder eller sociala problem, i ett enda arbetslöshetstal (= antalet arbetslösa, dvs. friska och fullt arbetsföra som förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande, och som är inskrivna som arbetssökande eller deltar i åtgärder). Hur definierar Du, Maud, en arbetslös? För mig är en arbetslös en arbetsför som söker arbete, inte varenda människa i arbetsför ålder, som inte lönearbetar/kan lönearbeta, på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning.

 

Ska vi här i Sverige plötsligt börja beräkna arbetslösheten utifrån helt andra principer, än man gör i andra länder inom och utom EU, bara för att Du inte kan tåla Göran Perssons översitteri och hans s-märkta regering? OK, han förtjänar bakläxa på många punkter, men inte IG i matematik på lågstadienivå … Och definitivt inte kvarsittning till hösten.

 

För det tredje: Utöver, bland, eller såsmåningom bland arbetslösa (i runda tal 250 000), förtidspensionärer (runt 550 000), kort- och långtidssjukskrivna (runt 200 000) plus andra osorterade, finns det människor som far riktigt illa i detta sossefierade och förljugna f.d. folkhem utan socialt ”golv”, nämligen de som har råkat hamna i medicinska eller sociala gråzoner, dvs. de som har en nedsatt förmåga av olika skäl trots att de är friska, och som i enlighet med regelverken bedöms som arbetsföra, vilket innebär att de faller mellan trygghetssystemen, mals sönder för att slutligen marginaliseras, inlåsta i någon slags ”trygghetsbur”, om de har tur, vill säga. En del nekas socialbidrag, eftersom de inte har vare sig sjukintyg från läkare, eller intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att de är aktivt arbetssökande. Det finns nämligen lokala regler som varierar starkt från ort till ort, beträffande försörjningsstödet.

 

Låt oss repetera enkel basmatematik, Maud Olofsson, sådan som Du fick lära Dig som barn:

1 000 000 – 550 000 – 200 000 = 250 000 arbetslösa (i mycket runda slängar). Inte så svårt.

(Den öppna arbetslösheten är i skrivande stund 229 000. Inkluderar man dem som är i åtgärder, ligger arbetslösheten snarare runt 350 000.)

 

I mitt förra inlägg, adresserat till Lars Ohly och Vänsterpartiet: Befrämjar arbete ALLTID hälsa? har jag skrivit en hel del om den ibland för hälsan kontraproduktiva arbetslinjen, något som lika gärna kunde vara adresserat till Dig Maud och alla övriga partiledare. Läs och begrunda. Vila upp Dig i hängmattan, så kommer Du att klara matten fint till hösten!

 


18
Jun 06

Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Eller kan det i vissa fall vara precis tvärtom, Lars Ohly (v)? Att arbete kan bryta ner hälsan, under vissa speciella omständigheter, som du själv troligen inte har någon egen erfarenhet av? Har Du funderat över om Arbetslinjen ibland kan vara kontraproduktiv?

Det var flera besvärliga, kanske oväntade och politiskt inkorrekta frågor i ett land som Sverige, där arbetslinjen inte bör ifrågasättas, och absolut inte får slaktas, eftersom den är en helig ko. Systemkritiska frågor ur ett grodperspektiv som är såväl vänsterradikalt som socialliberalt, och som måhända är obekväma, men lik förbannat nödvändiga att ställa i ett land där allt tal om generella trygghetssystem bara är propaganda, eftersom det är alltför uppenbart för varje kritiskt tänkande och klarsynt människa, att vi har system som inte är heltäckande, där människor i olika typer av gråzoner faller emellan trygghetssystemen och mals sönder, tills de insjuknar eller avlider/tar livet av sig, varefter de får finna sig i att malas ner ytterligare inuti det system som de till sist kommer in i, om de överlever, vill säga, nämligen sjukförsäkringen eller försörjningsstödet.

Min far överlevde inte. Nej, han klämdes långsamt ihjäl i ett Ingenmansland mellan trygghetssystemen, vilka är uppbyggda enligt samma princip än i dag, om än väsentligt förbättrade. Jag hade bättre tur. Jag gick ”in i väggen” i tid, innan hjärtat tog slut av svår sömnbrist (= skadlig stress dygnet runt). Ja, man kan dö av långvarig sömnlöshet, eftersom det rubbar ämnesomsättningen och sliter väldigt hårt på kropp och nervsystem.

Låt oss ta en titt på de socialförsäkringssystem, som förutsätter att man är antingen frisk och arbetsför (a-kassan) ELLER sjuk per medicinsk definition med nedsatt arbetsförmåga (sjukförsäkringen), dvs. de system som du Lars Ohly och ditt parti försvarar med obruten lojalitet, och dessutom vill höja taken i, precis som (s). Samtidigt som vi funderar lite över hur verkligheten ser ut för dina väljare, samt vad dagens snäva sjukdomsbegrepp medför.

Klarar Du av att hålla dessa tre tankar i huvudet samtidigt? Bra Lars Ohly, då fortsätter vi:

Är livet alltid svart eller vitt, frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen? Kan man som vänsterpartist vara lojal anhängare till ett socialförsäkringssystem, som förutsätter att man i livets alla tänkbara lägen befinner sig i något av dessa två ytterlägen: frisk eller sjuk? Har Du hört talas om medicinska gråzoner, där arbetsförmågan är nedsatt, trots att man är frisk? Har Du tänkt på att Arbetslinjen fungerar som en kvarn i denna typ av gråzon, eftersom den inte tillåter en paus, förrän insjuknandet är ett faktum? Här tänker jag närmast på den sömnbristrelaterade ohälsan, utmattningssyndrom, som jag själv utvecklade redan 1983, efter sex års sömnlöshet (=sex års negativ stress dygnet runt).

När man har en funktionsnedsättande problematik, som inte är sjukdomsorsakad, menar jag. Exempel på en sådan gråzon är kronisk sömnlöshet hos fullt friska människor. Anser Du att dessa är arbetsföra bara för att de inte lider av någon sjukdom, som sömnlösheten ”bara” är symptom på? Nej, det hoppas jag att Du inte gör. Men det anser företrädare för systemet, eftersom regelverken i våra trygghetssystem föreskriver att en frisk människa skall stå till arbetsmarknadens förfogande fullt ut, söka de arbeten som anvisas och ta det som erbjuds, alldeles oavsett om de kan återhämta sig via sömnen, eller inte.

Tycker inte Du Lars Ohly, att det insnävade sjukdomsbegrepp som man relaterar nedsatt arbetsförmåga till, är problematiskt, och att den svenska arbetslinjen ibland producerar mera ohälsa än hälsa, åtminstone i vissa medicinska gråzoner, som t.ex. ovannämnda, där den drabbade skulle kunna undvika att bli utbränd, om han eller hon fick lov att ta en paus från arbetslivet i tid, för återhämtning, långt innan ett insjuknande är ett faktum?

(Långvarig svår sömnbrist som inte går att avhjälpa, i kombination med daglig ansträngning i högt tempo, innebär skadlig stress upphöjd till kubik, med färd ”in i den numera berömda väggen” som oundviklig konsekvens, för varenda människa med extremt få undantag. Dessa människor är inte psykiskt sjuka, utan tömda på energi med djupgående förslitning i såväl kropp som psyke. Diagnosen är stressmedicinsk, varför man bör undvika psykiatrisering.)

På många orter ställs samma krav på socialbidragstagare: Antingen läkarintyg som styrker sjukdom ELLER intyg från arbetsförmedlingen, som styrker att du är aktivt arbetssökande, annars sänks socialbidraget, eller i värsta fall dras in. Frisk eller sjuk gäller. Gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen, trots att man inom vården numera erkänner dem.

Tillbaka till rubriken, till den första fråga jag ställde: Befrämjar arbete ALLTID hälsa?

Du säger i något av dina anföranden ungefär så här:

Vi står fast vid kravet på arbete åt alla, eftersom vi vet att arbete leder till bättre hälsa och ökat välbefinnande.

Javisst, Lars Ohly, är det så, men bara förutsatt att man kan sova tillräckligt, att den återhämtning via sömn, som såväl kropp som psyke behöver för att inte slitas ut, kan ske regelbundet. Så är inte fallet för många människor som bedöms och är friska och starka, såväl fysiskt som psykiskt. Sömnlöshet är inte alltid kopplat till sjukdom eller ohälsa.

Såväl arbete, som väsentliga delar av livet, står och faller med sömnen, vare sig man är frisk eller sjuk, mår bra eller dåligt, känner sig stark eller svag. Sömn är livsavgörande.

Särskilt i vår tid, då det ideala tillståndet, det optimala välbefinnandet, har blivit norm, är toleransen gentemot avvikelser i form av nedsatt funktionsförmåga, låg. Den som har stora sömnsvårigheter i form av högfrekvent sömnlöshet, har en mycket oregelbunden förmåga, även om han eller hon är mentalt frisk.

Skall man propagera för arbete åt alla, måste man vara medveten om att mycket stora förändringar i arbetslivet, i hur man organiserar arbete, är nödvändiga, för att man skall kunna göra de individuella avpassningar som krävs, då sjukdom eller funktionshinder föreligger. Dessutom måste trygghetssystemen byggas om helt, med ett ekonomiskt ”golv” i botten, en lagstadgad bastrygghet, garanterad precis alla, utan undantag.

Så vad vill Du göra, Lars Ohly? Täppa till de hål som finns i det slarvigt byggda ”golv”, som går under benämningen försörjningsstöd (socialbidrag), som i själva verket inte utgör den lagstadgade grundtrygghet, som (s)-propagandan påstår, utan är nästan lika villkorat som a-kassan och sjukförsäkringen, dvs. frisk ELLER sjuk skall du vara, inte i gråzon.

Här tränger följande berättigade fråga sig på: När är man sjuk? När man känner sig sjuk? eller: När man är sjuk i sjukdom, verifierbar i medicinska termer? Vad tycker Du, Ohly?

I grund och botten står jag till vänster, ideologiskt, och valde förr att lägga min röst på (v), men nu vet jag verkligen inte, inför höstens val. Jag är nämligen en rätt anarkistisk fritänkare med socialliberala drag och miljömedvetenhet, med marxism i botten. Komplex således. Jag köper sällan hela paket, numera, och har kanske aldrig gjort det någonsin. Jag har haft svårt för vänsterblockets arbetslinje, att den som inte arbetar inte heller skall äta. Fast jag fattar ju, att ni inte inkluderar de sjuka (som inte kan), men då ställs ni ändå obönhörligen inför frågan som jag ovan ställt: När är man att betrakta som sjuk? Kan man villkora existensen?

Men lugn, Ohly, jag ska ge övriga partiledare en rejäl omgång på min blogg. Jag är rättvis, men jag förväntar mig naturligtvis en mera människovänlig politik från vänsterns sida, än från högerns, åtminstone mer vänligt stämd gentemot utsatta människor. Vi lär få se.

Lägg märke till att jag vägrar använda uttrycket ”de svaga”, eftersom jag anser att ingen människa är svag rakt igenom, men vissa människor kan befinna sig i utsatta lägen, i en svag position i samhället, på grund av sjukdom, funktionshinder, psykisk särprägling, sömnlöshet etcetera, oavsett om de är starka eller mindre starka. Varje människa har en inneboende styrka, men det socialförsäkringssystem vi har, med kvarnar i gråzoner och inlåsningseffekter inuti systemen, hindrar ibland styrkan i henne att manifestera sig.

Utsatta människor förminskas av systemet och ter sig svaga, vilket de inte är, samtidigt som framgångsrika människor förstoras av samma system (som för dessa är övergeneröst), med följden att de ter sig starkare än vad de egentligen är. Därför uppmanar jag dig och ditt parti, Lars Ohly: Sluta klistra etiketten ”svag” på de utsatta människor, som systemet utdefinierar ur normaliteten, stöter ut, mal sönder, låser in och förminskar!

Som en av dessa utdefinierade ”gråzonsmänniskor”, har jag varit mycket stark ända sedan födseln. Därför är förbannad bara förnamnet till vad jag blir, när jag blir kallad svag i den politiska debatten, bara för att min position är svag, för att jag är marginaliserad.

Sök istället efter fel och brister inuti dessa system, inte i de individer som inte förmår eller ens vill (vilket är ett friskhetstecken!) ikläda sig normalitetens själsdeformerande lagomtvångströja.


16
Jun 06

Förutsägbar partiledardebatt

 

Gårdagens partiledardebatt var lika trist och förutsägbar som vanligt. Göran Persson berömde sig själv och sin regering, självgod som han är. Han talade om alla kurvor som pekar uppåt, om överskottet i statsfinanserna, om alla nya jobb som skapats och som kommer att skapas, om han får sitta kvar, om god ekonomisk tillväxt osv.

 

Medan de borgerliga framhöll att (s) och dess stödpartier (v) och (mp) inte för någon jobbskapande politik, att mer än en miljon i arbetsför ålder inte går till jobbet varenda dag, att regeringen har gjort avsteg från arbetslinjen, att det inte lönar sig att arbeta osv.

 

Allt detta har vi hört till leda, hur många gånger som helst. Inget nytänkande från någon sida inför valet, bara gammal skåpmat, som vanligt. Att nya tider ställer oss inför nya problemställningar, som kräver nya lösningar, ett radikalt nytänkande på alla plan, tycks inte falla någon enda partiledare/språkrör in. I inlägg som följer tänker jag ta itu med var och en av er, ur ett systemkritiskt grodperspektiv naturligtvis.

 


12
Jun 06

Dödfödd fildelningslag?

 

Visst måste man värna upphovsrätten, så att musiker, filmskapare m.fl. får betalt för sitt arbete, annars kommer förmodligen kulturen att utarmas med tiden, och det vill ingen. Å andra sidan kan man fråga sig varför man skall kunna låna böcker och Music-cd (som lätt kan kopieras) gratis på biblioteken, medan det skall vara olagligt att sprida musik fritt över Internet, genom s.k. fildelning. Varför skall viss kultur vara gratis, men inte annan?

 

(Helt gratis är i och för sig ingetdera, eftersom vi indirekt betalar via skattsedeln.)

 

Båda sidor har rätt, var och en på sitt sätt, även om teknikutvecklingen tenderar att ge den sistnämnda sidan mest rätt i slutändan:

 

Både de som vill värna upphovsrätten, och som anser att man måste se till att upphovsrättslagstiftningen efterlevs, genom att jaga och lagföra dem som olagligt sprider copyrightskyddat material över Internet, och Internetgenerationen, som dels tycker att kultur skall vara fri och lättillgänglig, som dels anser (på goda grunder) att den tekniska utvecklingen har rusat ifrån lagstiftningen och gjort den omöjlig att efterleva, i praktiken.

 

Kan man göra någonting åt den olagliga fildelningen, är en fråga som man bör ställa sig, alldeles oavsett vad man tycker om immaterialrätten. Alltfler partier verkar nu ta avstånd från den nuvarande fildelningslagen som förbjuder nerladdning av copyrightskyddad musik, film m.m., eftersom den uppenbart är ett slag i luften.

 

Det är lustigt att se hur ängsligt våra politiker sneglar på varandra i denna fråga, hur man backar och hur olika utspel görs. Fildelarna har uppenbart väldigt stor makt, som de förstår att utnyttja alldeles utmärkt. Och snart är det val … Skall fildelning bli den avgörande valfrågan, så att andra viktigare frågor hamnar i skuggan? Låt oss se till att det inte blir så.

 

Varför stifta lagar som de flesta ignorerar, som i praktiken är dödfödda, eftersom de inte går att efterleva?

På 70-talet, då jag var tonåring, kopierades musik från skiva till kassett. Inte hade man råd att köpa dyra skivor. Detta var visserligen kopiering och spridning av upphovsrättsskyddad musik i ytterst liten skala, jämfört med nu, men lik förbannat lika olaglig som dagens fildelning. Lagen efterlevdes inte då, efterlevs inte nu, och kommer inte att efterlevas i framtiden, var så säker. Viss lagstiftning är som gjord för att kringgås med teknikens hjälp. Fildelningslagen är ett bra exempel på sådan.

 

Skall man verkligen avsätta omfattande polisiära och rättsliga resurser för att jaga och lagföra ungdomar som ägnar sig åt illegal nedladdning av musik, film och dataspel, när utvecklingen inte går att stoppa, när verkligheten har sprungit ifrån lagstiftningen och fildelningen kommer att fortsätta, legalt eller illegalt, vare sig vi gillar det eller inte?

 

Skall polisens redan ansträngda resurser satsas på utredning av illegal nedladdning, när det finns annan grov kriminalitet på Internet, som är så oerhört mycket allvarligare, som exempelvis barnpornografi, förutom våldsbrott i samhället, där utredningar idag måste läggas ner, eftersom de utredningsresurser som polisen har till sitt förfogande, inte räcker på långa vägar? Jag tycker inte det. Man måste prioritera rätt, så att resurser som behövs för att bekämpa grov brottslighet, inte äts upp av annat mindre allvarligt och mindre farligt.

 

Samhälleliga resurser är ändliga, såväl polisiära, som juridiska. Det handlar om att prioritera: Vilka brott utgör det största hotet mot samhället och den enskilde? Ja, inte fan kan det vara fildelning, utan annat som t.ex. terrorism och trafficking. Ska man hålla på och jaga fildelare, kommer det att äta resurser, som måste tas från annat.

 

Dessutom kan skärpt lagstiftning och jakt på fildelare, driva på utvecklingen mot ett alldeles anonymt Internet, ett Darknet, där varje användare kommer att kunna sopa igen spåren efter sig. Detta är redan på gång, och man vågar inte tänka tanken på vad som kommer att hända med den riktigt grova och avskyvärda kriminaliteten på nätet, som redan idag är svår att bekämpa. Man kommer att kunna skriva, ladda ner och ladda upp precis vad som helst. (I och för sig vore ett darknet bra för dem som lever i diktaturer, och som riskerar hårda straff för sina åsikter, men fördelarna måste vägas mot nackdelarna. I princip bör man stå för det man skriver, men det är lätt att hålla sig med principer, om man som jag åtnjuter yttrandefrihet.) Nåväl, detta rymmer i sig en komplexitet. Och:

 

Om jag inte missminner mig så finns det redan fildelningsprogram, som möjliggör helt anonym nedladdning, där den enskilde fildelaren inte går att spåra. Eller har jag fel?

 

Vad bör man då göra för att musiker och andra skall få betalt för sitt arbete? Såvitt jag förstår finns det bara en framkomlig och hållbar väg att gå, nämligen att lägga en avgift på bredbandsabonnemanget eller Internetuppkopplingen, som sedan fördelas på något sätt, svårt att säga hur, till upphovsmännen. Går inte detta att organisera, får man nog inse att loppet är kört, till förmån för den illegala nedladdningen. The Pirate Bay har helt riktigt öppnat igen och fungerar, konstaterade jag igår, när jag kollade. Man trotsar lagen och fildelar, vad vi andra än tycker om upphovsrätt kontra rätten till fri kultur.

 


10
Jun 06

Komplexa rötter

 

(Fortsättning på Sömnlös trots god sömnhygien)

 

Det finns ett antal nyckelord eller nyckelomständigheter i min livshistoria, där förklaringen står att finna, och dessa är (med början vid fem års ålder): Konfliktladdade spänningsfält hemma och inom den närmaste släkten, på grund av djup intolerans, inkrökthet och oförsonlighet hos vissa av mina föräldrars syskon (De tålde inte min far). De drev in kilar mellan mina föräldrar, i avsikt att underminera och med tiden bryta sönder relationen helt. När jag var 16 år tvingade en av mina mostrar min mor att ta ut skilsmässa, vilket hon till slut gick med på (motvilligt), mest för att spänningsfältet skulle laddas ur, men också för att den långvariga söndringen i relationen hade blivit så djup, att den knappast gick att reparera.

 

Spänningsfältet som sällan fick laddas ur ordentligt, genererade en mycket skadlig psykosocial livsstress hemma, såväl för mina föräldrar som för mig, vilket innebar ett hårt slitage utan möjlighet till regelbunden återhämtning, eftersom vi oftast saknade de goda sociala nätverk i form av släkt och vänner, som krävs för detta.
Eftersom vi flyttade väldigt mycket och bodde i “kappsäck”, vilket innebar att vi inte hade något riktigt hem, någon fast punkt i tillvaron, kunde vi aldrig bygga upp något nätverk av vänner och bekanta att umgås med, kontinuitet i relationer. Allt var sporadiskt och ostrukturerat i tillvaron, även om grundstämningen i vår familj var optimistisk och livsbejakande, till skillnad från vissa andra familjer i vår släkt, där tungsinthet, materialism och missunnsamhet varit utmärkande drag. Det är så med vissa människor, de förmår inte lyfta sig över det vardagliga, hur tryggt och förspänt ekonomiskt de än har det. Suget efter pengar tynger ner dem, så att inte bara den grå vardagen, utan även fritiden och högtiderna mestadels går i moll.

 

Helt plötsligt kunde en viss nära släkting, på ett alldeles respektlöst sätt och utan hänsyn till våra känslor, ta sig för att helt sonika upplösa mina föräldrars äktenskap, genom förslagen och tvingande övertalningstaktik, ett äktenskap som vederbörande under många års tid lagt ner stor ansträngning på att underminera och förstöra, på alla upptänkliga sätt:

 

Den ena av mina mostrar, som oombedd och bakom ryggen på min mor, med hjälp av en släkting som minsann är “fin” advokat och som hon nog väldigt gärna ville visa upp i något sammanhang, stor och märkvärdig som denna moster är, hade ordnat med de dokument som behövdes för genomförandet av skilsmässa, klara för underskrift. Tid och plats var fastställt. Min mor blev uppringd av sin andra syster, som utan att tala om vad saken gällde, bad min mor komma till min mormor. När min mor kom dit, visade det sig att båda hennes systrar var där, och att den syster som ringde upp min mor, hade gjort det på begäran från den andra systern som hade tagit initiativet till att ordna med skilsmässan, helt oombedd, märk väl. Den syster som ringde upp min mor, samt min mormor, tog helt avstånd från det hela, vägrade ta ställning, utan ansåg (eftersom de var normala och civiliserade människor!) att detta var en sak mellan mina föräldrar att avgöra; om de ville separera eller fortsätta leva tillsammans. Men den syster som agerade helt självsvåldigt är en dominant människa, som anser sig ha full rätt att lägga sig i och styra och ställa med andras liv, bakom ryggen på dessa människor. Som en mullvad undergrävde hon mina föräldrars relation under hela min uppväxt, för att sedan pressa min mor att skriva under skilsmässodokumenten, i ett ansträngt läge, när äktenskapet var i en djup kris och marken gungade under fötterna.

 

Situationen var pressad, otrygg och konfliktladdad, och varken min far eller min mor hade ett fast och regelbundet arbete. Min far hade strax före genomdrivandet av skilsmässan, tvingat min mor att sluta sitt arbete, eftersom han ansåg att hon var underbetald. Min far kunde sällan arbeta, på grund av svår sömnlöshet, men samtidigt var han radikal i sin uppfattning, att varje människa skall ha avtalsenlig lön, och det hade inte min mor. Min moster förstod (eller blev hjälpt att förstå) att utnyttja denna trängda livssituation, för att tvinga isär två människor, som egentligen inte haft en tanke på skilsmässa, och som ville leva tillsammans, men som under denna hårda press, efter långvarigt undergrävande mullvadsarbete och intensiv övertalningstaktik, inte orkade längre, utan skrev under papperen.

 

Efter detta blev min mor kritiserad av somliga inom en viss frikyrkoförsamling, som ansåg att man absolut inte fick skilja sig, oavsett omständigheterna, utan skulle försöka uthärda eventuella svårigheter med Guds hjälp. Dessutom började min fars syskon sätta upp honom mot min mor, och senare mot mig. Strax före min fars begravning, som ägde rum fyra år efter skilsmässan, fick min mor veta av min ena faster, att hon inte längre hade något med det hela att göra. Som om detta okänsliga påpekande från min fasters sida inte var nog, kom samma faster till mig redan före min fars begravning, och bad mig skriva under ett papper (som min far strax före sin bortgång hade avrått mig från att underteckna, i den händelse han skulle dö, eftersom det inte var i sin ordning, och som han själv hade blivit ombedd att skriva under, men vägrat) för sin brors räkning, eftersom denne bror inte kom sig för att själv be mig om detta orimliga: att begå en olaglig handling, att skriva under ett olagligt papper, för att han i sedvanlig egoistisk anda, skulle slippa betala den skatt som han borde betala, enligt lagen. Min faster bad mig å sin brors vägnar, att medverka till skattebedrägeri, att hjälpa honom att smita från skatten, och detta på ett okänsligt sätt, när jag och min mor var mitt uppe i ett sorgearbete. Uppenbart var hon helt likgiltig för våra känslor.

 

De kunde behandla mig hur okänsligt som helst, ansåg de, eftersom jag var så stark och stryktålig att det stack dem i ögonen. Jag fick inte växa mig starkare, för då skulle jag kunna “skåpa ut” mina kusiner totalt, vilket jag nog har gjort, på vissa områden.Det som i deras ögon kan se ut som ett misslyckande, kan i själva verket vara något helt annat, kanske rent av raka motsatsen, men det kommer de aldrig att få veta. Jag har utvecklat förmågan att förställa mig till en konstform, med åren. Man tar mig inte där man sätter mig, och jag har en hel del järn i elden, men vilka järn lär de aldrig få veta.

 

Det har inte varit lika noga med oss, som med de andra. Vår närmaste släkt, förutom två personer, har varit tämligen likgiltig inför vår familjs behov och känslor, vilket spädde på den negativa stress som jag exponerades för under hela min barndom, och omöjliggjorde den regelbundna återhämtning, som varje långvarigt utsatt barn behöver, för att inte drabbas av förslitning, i längden. Med stor hänsynslöshet tog de för sig på vår familjs bekostnad, utnyttjade mina föräldrars hjälpsamhet och frikostighet, utan att ge knappt någonting tillbaka. De valde att återgälda all hjälp de fick med orättvis kritik.

 

En av mina kusiner på min fars sida drabbades av sorg i tonåren, när hennes far dog.

Jag kan aldrig tänka mig att min okänsliga faster skulle ha kommit sig för att be denna kusin om en sådan tjänst, som hon bad mig om, i ett sådant känsligt läge: Att begå en olaglig handling, att skriva under ett papper, som min framlidne far hade avrått ifrån.

 

Apropå denna kusin, blev det något pinsamt när hennes mor dristade sig till att påstå att hennes dotter minsann orkade läsa upp sina betyg mitt i sin djupa sorg efter sin far, och gick ut nian med höga betyg, något som jag förstod var ren lögn, eftersom denna kusin hade sagt raka motsatsen till mig, nämligen att hon mådde så dåligt (självklart!), att hon inte orkade läsa någonting inför proven, med följden att betygen på dessa blev dåliga, under medel mestadels, men att lärarna höjde hennes betyg av ren medkänsla. Visst, jag skulle inte heller ha kunnat koncentrera mig på inlärning, om jag hade varit i samma läge.

Det är sant att slutbetygen var höga, däremot ren lögn att hon hade förtjänat dem.

 

Jag hade inte hjärta att avslöja för hennes mor vad jag fått veta av hennes dotter, trots att denna min faster kastade detta rakt i ansiktet på mig, när jag befann mig i en djup utmattningsdepression, i begrepp att ta mitt eget liv, missförstådd av alla utom min mor, inklusive läkare och psykolog, och utan framtidsperspektiv. Hon visade sitt rätta ansikte då, i mitten av 80-talet, vilket var bra när allt kommer omkring: Hon ville såra mig rejält, trycka ner mig i skoskaften, genom att försöka inbilla mig att hennes dotter minsann var så utomordentligt fantastisk, att hon lyckats med det snudd på omöjliga, i motsats till mig då, som enligt henne bara gav efter för lite deppighet, medan hennes dotter hade sorg.

 

Skulle hon läsa detta, så får hon veta att jag visste. Jag tycker det är bra att jag numera vet vad hon går för, när det gäller ärlighet. Snart får hon veta var hon har mig, men bara till viss del. Den del som går att läsa sig till, skriven av mig. Men mitt väsen omfattar mer än vad som går att verbalisera i exempelvis denna blogg. En människa ande eller väsen går inte att omskriva på ett sådant sätt, att det gör henne rättvisa. Människoanden är oändlig och obeskrivbar, omöjlig att fånga.

 

Mina kusiner har fått åka land och rike runt i husvagn, och därefter fått ligga vid havet och slappa i tre veckor varenda sommar under nästan hela sin barndom, (som dessutom har varit snudd på kravlös), något som jag aldrig någonsin har fått göra, under min uppväxt. Man får lov att vara en fullkomlig idiot för att inte inse att en enda enligt skattereglerna fullt ut beskattad normalinkomst, inte på långa vägar skulle räcka för ett sådant lyxliv! I denna familj fanns mestadels bara en enda arbetsinkomst att leva på, eftersom mamman var hemmafru och helst inte ville gå ut i arbetslivet, med motiveringen att hon inte ville betala någon skatt. Vilken tur för henne att hennes man, i motsats till min far, kunde sova tillräckligt på sina sömntabletter, för att kunna orka arbeta ihop en inkomst, tillräckligt stor för att försörja sin familj, när hon själv hade en sådan inställning till arbete och skatt.

 

Det finns en gräns för hur länge en människa orkar leva i ett så pass hårt konfliktladdat spänningsfält, ansatt av inkrökta och intoleranta släktingar, som anser sig veta och begripa allt, utan att någonsin ha tagit reda på någonting genom att samtala med de berörda (med mig, min mor och far), och därför ingenting kan veta och förstå, beträffande orsak och verkan. Dessa släktingar har pratat sinsemellan, spekulerat, men inte pratat med oss. De har betraktat oss som mindre vetande i alla sammanhang, inklusive det som berör oss.

 

Undantaget min mormor och ena moster, som skall ha ett erkännande för sin klokhet att låta bli att lägga sig i sådant som inte angår dem, och som de inte är tillräckligt insatta i.
Den andra förslagna mostern var väl medveten om att mina föräldrars äktenskap var i en rätt djup kris, och inte sen nog att utnyttja detta tillspetsade läge, för att få bort min far som hon aldrig hade tålt, ur släkten, samt den möjlighet att kunna komma över den skog som min mor ägde (fått ärva), till ett skamligt lågt underpris (halva taxeringsvärdet), ett gyllene tillfälle som i sinom tid skulle yppa sig, detta eftersom min mor skulle komma att bli tvungen att köpa ut min far i ett visst ekonomiskt sammanhang, efter en skilsmässa.

 

Mycket riktigt blev min mor tvungen att sälja sin skogsandel efter skilsmässan, för att kunna köpa ut min far. Hon fick av sin syster och hennes man veta att det inte var tillåtet att sälja till någon utomstående, alltså utanför släkten, trots att min mor hade fått flera anbud från hederliga människor, som ansåg att hon borde begära minst taxeringsvärdet som då var uppe i 100 000, och som var villiga att betala denna summa, utan att knota.

 

Hennes syster som ville köpa skogsandelen, i sin ambition att köpa upp så mycket skog hon kunde, och så billigt som möjligt, ville från början inte betala ens halva taxeringsvärdet, eftersom hon inte hade gjort det tidigare vid uppköp av sin brors skogsandel, men gick till slut med på att betala halva, eftersom vi inte lät henne komma undan med mindre. I små portioner, liksom till sin bror, betalade hon såsmåningom halva taxeringsvärdet, för en skogsandel som säkerligen var värd det tredubbla på marknaden. Jag säger bara: Fy fan!

 

Att allt detta skulle gå i lås visste min moster så väl, trots att tankearbete inte är hennes starka sida. Hon fick förstås hjälp att tänka ut ett lämpligt tillvägagångssätt.
Denna affär skulle inte ha gått igenom, om jag hade varit hemma vid den tidpunkten, men min far såg till att jag var bortrest (till en kusin), för att jag inte skulle kunna sätta mig på tvären och förhindra det som tyvärr skedde. Min far ville ha sina pengar snabbt, satte min mor under press, med följden att affären gjordes upp utan min vetskap. Förbannad är bara förnamnet till vad jag blev, när jag kom hem och fick veta att hon hade sålt till underpris. Rent urförbannad på min moster, som jag aldrig tålt, utan snarare känt ett rent förakt för sedan dess, och på min far som inte hade tålamod att låta min mor, med mig bakom sig, förhandla sig till ett vettigt och rimligt bud. Fast honom förlät jag senare.

 

Detta förslagna (men av oss genomskådade) agerande från min ena mosters sida; att tvinga igenom en skilsmässa mellan mina föräldrar, resulterade förvisso i det hett önskade, att få bort min far ur min mors släkt och helst ner i graven, samt att tillskansa sig en åtråvärd skogsandel, men också i något annat, mindre önskat och för min mosters starkt begränsade intellekt, helt oväntat: Förstörda relationer till såväl min mor som mig, och en relativt ohämmad systerdotter, som tar sig friheten att skriva om nästan allt det som vår familj har drabbats av, på ett rättvist men skoningslöst sätt. Den enda hänsyn jag tar är att jag inte nämner någon vid namn eller lämnar annan personlig identifierbar information.

 

Det handlar inte om hämnd, utan om en benhårt fast beslutsamhet att ge vår familj upprättelse, att lära somliga att ytan är bedräglig, att saker och ting inte alltid och inte nödvändigtvis är vad de förefaller vara. Vissa har misstagit sig på mig, de har inte förstått vilken skärpa, vakenhetsgrad och iakttagelseförmåga jag hade redan som barn, förutom den grundstyrka som jag har fått i arv från mina föräldrar, som också förstod vikten av att tidigt göra mig medveten, angående orsak och verkan. Min närmaste släkt bedrog sig grundligt, när de inbillade sig att jag ingenting skulle kunna begripa av det hela, när de i sin enfald trodde att de skulle kunna vända mig mot min far. Bakom min förställning kunde jag iaktta dem och ibland le litegrann för mig själv bakom masken av uttryckslöshet, åt deras fåfänga ansträngningar, och samtidigt konstatera att de inte brydde sig om mig ett enda dugg, att jag inte hade något stöd hos dem i min utsatthet, att de tvärtom var en psykologisk belastning, en konfliktgenerator, en stressfaktor, som (till stor del) hade orsakat det laddade spänningsfält som jag ända fram till min fars död 1980, under femton (15) års tid, från fem års ålder tvingats leva i, inklusive min fars elvaåriga och oundvikliga alkoholmissbruk.

 

Varför var hans alkoholism oundviklig? Väljer man inte själv att ta sitt första glas? Läs vidare så får ni veta att det i vissa lägen inte finns något fritt val.

 

Kroniska grava funktionsnedsättande sömnproblem brukar ha synnerligen komplexa rötter. För att kunna förstå varför någon lider av sömnlöshet, måste man känna till eller ta reda på de faktiska omständigheterna, komplexa orsakssammanhang långt tillbaka i tiden. Man måste ha hela bilden klar för sig, förstå orsak och verkan på djupet, för att kunna förstå den drabbade. Hur ofta gör man det? Nästan aldrig.

 

Därför bedömer vi så fel. Dömd att missförstå och ha fel är den som tror att yta och verklighet stämmer överens.

 

Den komplexa roten till mina sömnproblem, som inte är sjukdomsorsakade, är alltså fundamental otrygghet, orsakad av långvarigt alkoholmissbruk hos min far, ekonomisk knapphet och ständiga flyttningar, samt sist men absolut inte minst, det ständigt konfliktladdade spänningsfält, som den närmaste släkten orsakade långt före den tidpunkt då min far öppnade sin första flaska mellanöl, efter 25 år av total avhållsamhet. Varken min mors eller min fars syskon (med ett undantag) tålde min far, inte ens under den långa tid han var helnykterist. Än var det politiken, än var det min fars livssyn de inte kunde tåla, trots att han aldrig försökte pracka på dem vare sig sina åsikter eller sin livsstil. Han försökte ligga lågt, att undvika att skapa motsättningar och dispyter så långt det bara var möjligt, men vad hjälper det, när somliga är djupt inkrökta, intoleranta och provokativa till sin läggning. Min far hann knappt stiga över tröskeln till sin brors eller ena systers hem, förrän de drog fram något politiskt laddat, att kasta i ansiktet på honom, i akt och mening att provocera fram en dispyt, som de sedan beskyllde honom för.

 

Med allt detta inom sig, orättfärdiga beskyllningar för att ha provocerat fram en politisk diskussion, som hans syskon i själva verket hade satt igång, för att bringa honom ur jämvikt och få honom på dåligt humör, uppriven inombords och ibland rasande, kom han sedan hem till oss (min mor och jag), och i det sinnestillståndet krävdes det inte mycket för att en två timmars träta skulle sättas igång, vilket tvingade mig att skjuta upp min läxläsning ett par timmar, vilket gjorde mig stressad, väl medveten om att tre omfattande läxor plus någon labbrapport låg i min portfölj och väntade på mig. Detta visste hans syskon mycket väl om, såväl vår tuffa situation (både jag och min mor studerade), att han skulle gå direkt hem till oss, alldeles uppriven och förorättad, att vi skulle bli störda i våra studier och stressade, att ytterst lite behövdes i det läget, för att han eller min mor, eller jag skulle explodera, att dyrbar lästid skulle gå förlorad, samt att min mor tog studiemedel, för att klara vår försörjning, och att risken var stor att hon så pass pressad inte skulle klara sina skrivningar. De visste så väl, men var likgiltiga för vårt öde.

 

Som hans syskon kunde de ha bjudit honom på mat, samt avrått honom från att störa oss, när de visste hur laddad mina föräldrars relation var, även efter skilsmässan, med de tyckte väl inte att det var så noga med oss, om våra studieresultat blev bra, att det istället rentav vore önskvärt att speciellt jag inte skulle bli alltför framgångsrik i skolan. Efter mina föräldrars skilsmässa förblev spänningsfältet laddat, dels eftersom ingenting skedde på rätt sätt före skilsmässan, dels eftersom min fars syskon blev så kritiskt inställda till min mor, som om allt varit hennes fel. Vi fick inte den lugn och ro vi behövde, utan fick ta all den skit som hans syskon till stor del hade orsakat, men efter skilsmässan vägrat ta något som helst ansvar för. Att våra liv har varit mindre värda än våra (närmaste) släktingars, sett med deras ögon, har löpt som en röd tråd genom hela min uppväxt och präglat mig på ett sätt som ingen släkting kunde ana eller skulle ha önskat, eftersom präglingen har skett under stor medvetenhet från min sida, om varför den har skett. Jag är särpräglad på ett för dem oönskat sätt. Jag vet precis vad jag gör när jag skriver, och varför, eftersom jag var medveten redan som barn, otäckt medveten om varför det blev som det blev, varför saker och ting hände. Jag vet också exakt på vilket sätt jag är särpräglad, i exakt vad särpräglingen sitter, och att jag är fullt frisk i psyket, men ändå annorlunda.

 

Vissa barn är skarpsynta och genomskådande, bortom det vanliga. Det mina ögon inte såg, det mina öron inte hörde, fanns inte att se och höra, överhuvudtaget. Baksidan av detta är att man slits mer än genomsnittet, något ingen ser om man är stark nog att bära det inom sig.

 

En negativ och alldeles oundviklig konsekvens av min uppväxt är att jag har ganska svårt för att se mening och sammanhang i tillvaron, att jag därför inte har varit särskilt aktsam om mig själv. Detta är något som jag skulle vilja kalla psykosocial problematik, men dess svårighetsgrad varierar starkt från tid till annan. Jag känner igen det från min far och mor.

 

De fick aldrig lov att vara rädda om sig själva, utan tvärtom uppoffra sig för andra, som i vissa fall inte alls förtjänade det, men förstod sig på att utnyttja det övermåttan.
Min mor lyckades givetvis inte så bra på komvux, eftersom hon aldrig fick påbörja någon läxa, förrän det var läggdags och hon var alltför trött för att lära sig något. Vi är olika: Jag kunde samla mig hyfsat efter klockan åtta, när min far hade gått hem till sig, medan min mor var alltför splittrad och uppriven, för att kunna koncentrera sig på läsning. Jag hade den hårdhet och benhårda beslutsamhet samt själsliga ro som krävdes för att skjuta all skit åt sidan, samt förmåga att avskärma mig mentalt, eftersom jag vid det laget inte var lika sliten av stress och hårt lågavlönat arbete som min mor, att absorberas helt och hållet av min uppgift, även om jag var trött. Jag var också tvungen att lyckas i skolan, för att inte bli sågad vid fotknölarna, av min far och den nära släkten. Min mors studier betraktades väl närmast som lite onödiga och oviktiga, som en födkrok mest. Ingen väntade sig något av henne, utom jag som förstod att hon egentligen hade kapacitet. Jag var väl den enda som uppmuntrade och försökte hjälpa henne, när jag orkade och hann med, men vi hade inte tillräcklig studiero samt alldeles för lite tid och nattsömn, båda två. Uppnådde jag inte de studieresultat som omgivningen förväntade sig, och som jag själv visste att jag utan problem skulle ha uppnått med normal sömn, pratades det bakom ryggen på mig, att jag nog läste för mycket, vilket var en helt felaktig slutsats, dragen av sådana som aldrig hade pratat med mig om den saken, och därför ingenting visste om orsak och verkan. De hade lika fel i detta, som i allt annat som rörde oss. Mitt problem var kronisk sömnbrist, som inte hade ett enda dugg med för mycket läsande att göra, utan med negativ stress på grund av konfliktladdade spänningsfält, otrygghet, brist på hänsyn, förståelse och studiero.

 

Det blev inte bättre av att jag insåg att somliga önskade att jag skulle misslyckas i skolan.
Vi lät honom äta en lagad måltid hos oss varje dag, eftersom han i egenskap av att å ena sidan vara frisk per medicinsk definition och därför inte vara berättigad till något som helst understöd, å andra sidan lik förbannat vara mer eller mindre kroniskt sömnlös, och därför inte vara istånd att arbeta ihop en regelbunden inkomst, stor nog att överleva på. Gentemot oss kunde min far vara provocerande, men sällan mot andra. Hos oss kunde han ibland kliva in med skitiga skor på ett golv som min mor nyss hade torkat rent, medan han hos andra, inklusive sina syskon, snällt tog av sig skorna precis innanför ytterdörren, utan att någon behövde be honom. Men då var han förstås i ett helt annat sinnestillstånd.

 

“Han kommer bara för att prata politik” kunde det låta, och så var det precis tvärtom. Jag fick själv känna på detta, exempelvis när jag en gång gick dit för att hälsa på mina kusiner. Jag hann inte mer än att kliva över tröskeln, stänga dörren om mig och säga hej, förrän min ena rätt bortskämda kusin, som nog inte kan stava till orden stressrelaterad mental förslitning, eftersom hon har haft en rätt kravlös uppväxt utan slitage, slängde fram en dagstidning med en politisk artikel på bordet, och ställde frågan: “Och vad säger du om det här?”. (Den handlade om Sovjetunionen, om jag inte missminner mig. Min far misstänktes vara sovjetvänlig kommunist, av släkten, vilket han inte var. Vad hade det med mig att göra, hursomhelst? Min släkt är borgerlig, eller var. Inte fan bryr jag mig om det)

 

Allting runt omkring var laddat, släktrelationerna, situationen hemma och inställningen till mig och min skolgång, mitt intresse för teoretiska ämnen, mitt läsande och mina betyg. Jag kunde aldrig koppla av helt, aldrig få återhämta mig tillräckligt, på grund av detta sjukligt konfliktladdade spänningsfält, denna respektlöshet och okänslighet gentemot såväl mina föräldrar som mig. Min kusin förväntade sig att jag skulle ha en klar uppfattning om en artikel som jag inte ens hade hunnit läsa, eftersom vi inte hade råd att hålla oss med en dagstidning. Som om jag skulle ha läst allt som fanns att läsa i varenda förbannade tidning, och dessutom nödvändigtvis ha en klar åsikt om det förmodat lästa, som om jag skulle vilja sätta mig ner och läsa en artikel på hennes befallning, innan jag ens hade hunnit ta av mig jackan och skorna, som om jag hade någon skyldighet att redovisa min uppfattning inför henne, om denna eller någon annan tidningsartikel, överhuvudtaget.

 

Naturligtvis bottnar ett sådant beteende i rädsla och känsla av att vara underlägsen: Man tystar en människa i rent förebyggande syfte, innan hon har hunnit säga någonting överhuvudtaget, och detta av rädsla för att hon skall hinna säga någonting som man uppenbarligen inte orkar eller vill höra, med en fullkomligt idiotisk fråga, ställd på ett så respektlöst och provocerande sätt, att man varken kan, orkar, vill eller ids svara på den.

 

Inte för att jag brydde mig om en barnrumpas, en fjortis beteende, om det inte hade varit så uppenbart att hon hade blivit fostrad i den andan av sina föräldrar: Att särbehandla mig respektlöst, att hålla mig kort, vilket ingen någonsin har lyckats med. Meningen var att jag skulle få känna att det jag tyckte och tänkte inte hade någon vikt eller något värde, så att min självkänsla skulle sjunka. De hade vid den tiden svårt att fördra mig, eftersom jag var lik min far. Men de underskattade mig rejält. De förstod inte att jag ägde den grundstyrka, som de flesta av mina kusiner saknade, att min tystnad var en förställning, med en helt annan innebörd, än vad de inbillade sig: Att tiga är att göra motstånd, inte att hålla med.

 

Min far var en stark, rikt begåvad och arbetsam människa, men vad hjälper det, om man sällan kan sova, och detta trots att man följer regelboken för god sömn? Vad händer med den människa som å ena sidan är frisk per medicinsk definition och därtill stark, men å andra sidan inte kan sova tillräckligt för att kunna orka med arbetslivet? Var hamnar den människan i våra sociala trygghetssystem? Ta och fundera lite över detta dilemma och denna klämma, innan ni läser vidare, i mitt nästa inlägg (Ingenmansland, kategori: Allmänt) …

 


5
Jun 06

Sömnlös trots god sömnhygien

 

Ända sedan jag gick på gymnasiets naturvetenskapliga linje, ungefär från mitten av höstterminen årskurs 2 1977, har jag lidit av mer eller mindre svår sömnlöshet, alldeles oavsett livsstil, beteende, sovvanor, fysisk aktivitet/inaktivitet, kostvanor, bra eller dåligt självförtroende/självkänsla, fysiskt och psykiskt hälsotillstånd, tankemönster osv. Det spelar alltså ingen som helst roll om jag beter mig efter regelboken för god sömnhygien, eller inte. Fast det är klart, skulle jag mot bättre vetande få för mig att vända på dygnet, börja sova en eller flera timmar mitt på dagen, vilket jag aldrig någonsin har gjort eller kunnat, sitta stilla för jämnan, äta helt fel och på vansinniga tider, samt hälla i mig stora mängder kaffe eller annat stimulerande på kvällen, skulle jag givetvis få ännu svårare att somna (och sova).

 

Men detta så självklara har jag vetat långt innan den tidpunkt, då jag drabbades, därför beter jag mig aldrig så. Tvärtom är jag ytterst noggrann med att bete mig rätt, att iaktta god sömnhygien. Jag dricker så gott som aldrig kaffe efter klockan 12 på dagen, aldrig te efter klockan 2 på eftermiddagen, röker inte, dricker sällan alkohol (aldrig på kvällen), motionerar regelbundet med promenader, cykelturer och styrketräning, sover på regelbundna tider (stiger upp på morgonen och lägger mig på kvällen), varvar ner innan läggdags, tar aldrig med mig jobb eller bekymmer i sängen, mår i grunden relativt bra psykiskt och har aldrig haft några egentliga psykiska problem, varken som barn eller som vuxen. Ändå har jag grava mer eller mindre funktionsnedsättande sömnproblem sedan 29 år tillbaka. Hur kan nu det komma sig, kanske ni undrar? Att en människa som är såväl psykiskt som fysiskt frisk och stark sedan födseln, och som lever enligt regelboken för god sömn, kan lida av sömnlöshet, och inte få bukt med det?

 

Läs nästa inlägg Komplexa rötter så får Ni se hur komplexa rötter en sömnrubbning kan ha. God sömnhygien väger lätt som en fjäder där.

 

Man kan inte ge rådet till en sömnlös: Ta och hugg ved en hel dag, så blir du tillräckligt trött för att kunna somna! Effekten kan bli den rakt motsatta, eftersom hårt arbete höjer aktivitetsnivån i såväl kropp som psyke, vilket tillsammans med tröttheten dessutom höjer stressnivån, vilken redan före vedhuggningen, är kraftigt förhöjd på grund av sömnbristen.

 

För oss kroniskt mer eller mindre sömnlösa gäller en helt annan lagbundenhet, än för dem som har en regelbundet god och avstressande sömn, nämligen den rakt motsatta. För varje sömnlös natt som går, får man allt svårare för att somna, eftersom sömnbrist får kroppen att börja producera stresshormon, något som jag själv har fått erfara, och vetat sedan mycket länge (Det känner man ju!) men som ingen med god sömn har velat tro på.

 


3
Jun 06

Läxfri grundskola = Bakläxa åt (v)?

 

Nu har Vänsterpartiet gjort ett nytt utspel, bland det mest vansinniga och insiktslösa jag har hört, beträffande skolpolitiken: Ta bort alla läxor i grundskolan, eftersom barnen blir trötta och uttråkade av att behöva läsa läxor om kvällarna. Man kan lära sig allt i skolan under lektionstid, om läraren bara koncentrerar undervisningen, ger stöd åt de elever som behöver det, samt skapar lugn och studiero i klassrummet. För det första:

 

Vem har sagt att livet enbart skall vara roligt, lätt och lustfyllt precis hela tiden, aldrig tråkigt och mödosamt? Varför skall just svenska barn aldrig behöva anstränga sig efter skolan med läxläsning? Varför vill man att skolan skall bli lättare och lättare, för det har den blivit alltsedan 1970-talet beträffande kunskapskraven, när samhället blir alltmer komplicerat, svårare att leva i, alltmer kunskapskrävande och konkurrensutsatt? Den ekvationen går inte ihop (v). Varför ska livet vara lätt? Varför har vi den helt missriktade ambitionen att hela tiden sopa banan ren från friktion (curla) för våra barn, så att de ska kunna glida fram genom skolan, friktionsfritt? Varför är vi så rädda för att våra barn skall behöva utföra tråkiga uppgifter ibland? Det är nyttigt att redan som barn få vänja sig vid att livet ibland är tråkigt, att förbereda sig på att man ibland måste göra tråkiga saker i vuxenlivet, som att städa och diska, för sådant kommer livet att bli, när man växer upp: en nyttig blandning av roligt och tråkigt, lätt och svårt, och det är precis som sig bör. Livet skall inte vara friktionsfritt. Då lär man sig ingenting. För det andra:

 

Att det skall vara lugn och studiero i klassrummet var en självklarhet på min mors tid, då man inte fick prata i munnen på varandra, eller yttra sig förrän man blev tillsagd att göra det, vilket fick som följd att eleverna verkligen lärde sig något på lektionerna. På 60- och 70-talen, när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det ganska tyst och lugnt, ordning och reda under lektionerna, vilket jag var glad för, eftersom jag hade det svårt hemma och inte kunde få någon hjälp eller tillräcklig studiero. Jag menar, man skall givetvis inte gå tillbaka till någon kadaverdisciplin som innebär att man skall stå upp när man svarar, eller bli lyft i örat och utsläpad i korridoren om man inte kan sin läxa, som förr i tiden. I såfall skulle båda mina öron ha blivit bortryckta redan i lågstadiet, eftersom jag sällan läste läxan. Till min mors och fars tid skall vi inte gå tillbaka. (Fast det blev bra människor av dem.) Man ska inte behöva vara rädd för läraren, om man inte kan sin läxa utan och innan.

 

Nej, men det är en självklarhet att man skall ha lugn och ro under lektionerna, att man inte pratar i munnen på varandra, eller pratar eller avbryter när läraren försöker säga något, SMSar, eller överhuvudtaget har mobilen på, och detta borde ha varit självklart sedan länge, och inte något att diskutera idag!

 

Sedan finns det dessvärre föräldrar som anser det vara snudd på en mänsklig rättighet att kunna nå sina barn via mobilen mitt under en lektion. Läraren skall alltså behöva tåla att bli avbruten titt som tätt, mitt i en genomgång, av ringande mobiler. Om en förälder måste nå sitt barn i en viktig angelägenhet, går det att göra via läraren, som förr i tiden.

 

Dessutom måste man ha i åtanke, att vissa barn har svåra hemförhållanden, kan inte få den lugn och ro som behövs för att kunna läsa läxorna ordentligt, och då måste skolan kunna kompensera detta, genom att upprätthålla ordning och studiero under lektioner, (bland annat genom mobilpratförbud) först och främst, samt erbjuda läxläsningshjälp och annat socialt stöd efter skoltid, när det behövs. En förälder hade skrivit någonting klokt i Aftonbladet: MP3-spelare + matematiklektion = underkänt! Förbud lektionstid är självklart.

 

För det tredje: Man måste skaffa sig bra läxläsningsrutiner och förmåga att arbeta på egen hand och självständigt redan i grundskolan, för att kunna ha en chans att klara av gymnasiet med bra betyg. Har man kunnat glida igenom en kravlös grundskola utan läxor, blir gymnasiet en mycket hård omställning, för där har man tre läxor varje dag plus labbrapporter i tre ämnen (om man går natur) plus andra skriftliga arbeten, vid sidan av alla skrivningar och betingsredovisningar. Så var det i alla fall på min tid (70-tal) och så bör det vara, med tanke på vad högskolestudier innebär. Det är svårt att plötsligt skärpa sig och rivstarta med tre läxor, om man tidigare i grundskolan aldrig har läst en läxa. Vi hade rätt mycket läxor i grundskolan, men man var inte absolut tvungen att läsa dem. Det var muntliga eller skriftliga läxförhör, men ingen skällde ut en eller ens brydde sig särskilt mycket, om man inte hade läst läxan och inte kunde svara. Olästa läxor avspeglade sig i betyget vid slutet av terminen, om man inte hade så lätt för sig, att man kunde plugga in allt inför provet. Ingen kan lära sig allt i skolan. Man måste plugga på egen hand, avskilt.

 

Jag tillhörde lyckligtvis dem som hade lätt för att lära, något jag förstod att åka snålskjuts på. Utan att någonsin läsa några läxor i grundskolan, lyckades jag gå ut nian med mycket höga betyg, eftersom jag hade förmåga att snabbt trycka i mig teoretisk kunskap inför skrivningar. I språk behövde jag inte plugga alls. Men alla är inte extremteoretiker som har fallenhet för abstrakt tänkande i den åldern, långt ifrån. De flesta behöver smälta kunskap under längre perioder, med inlärning varje vecka, inte intensivplugga in allt över en helg. Med tanke på vad som väntade efter nian, hade det varit jättebra med obligatorisk läxläsning redan på lågstadiet, med lapp hem till föräldrarna eller föräldrasamtal, vid ogjorda läxor, vare sig man har lätt för sig eller inte. Man förstår inte sitt bästa som barn eller tonåring. Det bästa är att läsa in teoretiska ämnen i lagom portioner utspritt över en längre period, och då är regelbunden obligatorisk läxläsning bra.

 

Som den teoretiker jag var, valde jag givetvis den mest krävande teoretiska linjen. Utan väl inkörda läxläsningsrutiner från grundskolan, fick jag en tunna iskallt vatten över mig i form av tre rejäla läxor varje kväll, utöver labbrapporter och annat krävande, redan från och med andra dagen, något jag inbillade mig att jag kunde ignorera i vanlig ”god” ordning, för att senare snabbt reparera genom snabb och intensiv läsning inför skrivningen. Den strategi som fungerat utmärkt för en teoretiskt lagd elev i grundskolan, skulle snabbt visa sig vara en ohållbar och katastrofal strategi på gymnasiet. Jag kunde inte längre åka snålskjuts på den ”övergripande intelligens” som jag begåvats med, och med vars hjälp jag snabbt kunnat fylla igen eller kompensera kunskapsluckor i grundskolan, och kunnat höja betyg rejält på kort tid, trots bestående brister i själva grunden.

 

Jag minns första fysiklektionen: Utan ett enda ord om studieteknik, började läraren rita lådor och annat på svarta tavlan (eller var den grön?) som skulle dras uppför lutande plan, varefter han ritade ut olika krafter som påverkade dessa olika föremål, som tyngdkraft, normalkraft osv. Inget konstigt med det, men rivstarten, det höga tempot, läxa redan andra dagen på första terminen, och detta att ta för givet att vi kom från studievana hem och visste vad läxor var, blev en chock. I grundskolan (8-9) hade vi inga läxor i fysik, bara två ganska krävande skrivningar per termin. För betyget fem låg ribban i topp.

 

Betygen rasade förstås, bland annat i fysik som jag haft toppbetyg i tidigare. I grundskolan kunde jag öppna en lärobok tre dagar före provet utan att kunna knappt något, för att tre dagar senare kunna precis allt (inklusive överkurs) inför provet, i vilket ämne som helst. Jag satt säkert i sadeln. På gymnasiet blev jag brutalt urkastad ur densamma. Jag fick helt enkelt skärpa mig, lägga om strategin och skaffa mig läxläsningsrutiner, för nu gällde läxor i massor som man bara måste läsa, vare sig det var roligt eller inte, men de kunskapsluckor jag skaffade mig första terminen genom att begå misstaget att inte läsa läxor regelbundet, gick inte att fylla helt under de fem terminer som följde, dels för att tempot var högt, dels för att jag utvecklade sömnlöshet (av andra skäl än läsning). Inte var det heller tillåtet att läsa upp avgångsbetyg på komvux före –97. Jag lyckades dock relativt bra till slut, med järnhård självdisciplin. Jag läste det jag orkade läsa. När jag hörde förslaget från (v) om en alldeles läxfri grundskola, trodde jag att det var ett ovanligt dåligt och extremt korkat skämt, men det var ju inte första april …

 

Till alla dem som förespråkar en läxfri grundskola vill jag säga: Ni gör alla elever en björntjänst genom att avskaffa läxor. Inför gymnasiet måste man ha den goda vanan att läsa läxor regelbundet, annars blir det ett brutalt uppvaknande, vilket inte alla klarar.

 

Ingen elev klarar av att lära sig allt under lektionerna, hur undervisningen än är upplagd, hur lätt man än har för att inhämta teoretisk kunskap. Med goda läxläsningsrutiner från grundskolan skulle jag ha gått ut gymnasiet med mycket högre betyg, kanske toppbetyg.

 

Ni motiverar ert förslag med följande: Alla har inte samma förutsättningar att göra sina läxor hemma, en del kan inte få hjälp av föräldrarna, en del har svåra hemförhållanden utan lugn och ro för läxläsning. Javisst är det så. Det har jag egen erfarenhet av. Jag fick klara skolan själv utan hjälp, min far var alkoholiserad, ingen kollade om jag läste läxor, ingen av mina föräldrar fick gå mer än sju år i folkskola osv. Det fanns ingen som helst studietradition i släkten, och jag blev den första som gick in på den teoretiska banan.

 

Nog hade jag kunnat läsa en och annan läxa hemma när det var lugnt, men det gjorde jag ju inte, eftersom jag var för ung för att förstå mitt bästa, och för att ingen tvingade mig, varken lärare eller föräldrar. På mormors tid tillämpades bakläxa och kvarsittning, men tillbaka dit ska vi inte. Annars är det med läxläsning som med tandborstning. Man måste tjatas på och övervakas upp till en viss ålder, tills rutinen är väl inkörd och sitter. En helt läxfri grundskola drabbar de barn som kommer från hem utan studietraditioner, eller från hem där föräldrarna är mentalt frånvarande på grund av missbruk eller annat, allra värst. Ingen kontrollerar deras kunskaper mellan proven, och dessa äger rum för sällan.

 

Jag blev inte alls hjälpt av lärarnas slappa attityd till läxor i grundskolan, deras ibland likgiltiga inställning vid de läxförhör som hölls regelbundet, till om man kunde läxan eller inte. Det var helt upp till en själv om man läste dem eller inte. På den tiden var det i och för sig meningen att några elever skulle misslyckas i skolan. Enligt det relativa (Läs: idiotiska) betygssystemet skulle ett visst antal elever ha ettor och tvåor, vare sig någon förtjänade det eller inte. Läxor fanns, men man behövde i princip inte göra en enda, undantaget de skriftliga. Man blev inte utskälld eller lyft i örat, inga lappar till föräldrarna. Krävande rent kunskapsmässigt och slappt på en och samma gång, en ren pluggskola på eget ansvar, kan man sammanfatta grundskolan på den tiden. Kunde man skärpa sig inför proven och hade lätt att fatta, kunde det gå bra utan läxläsning, annars inte.

 

Att vissa elever misslyckas i grundskolan (Eller kanske man bör vända på det: Vissa lärare misslyckas med att lära vissa elever, vilket inte alltid beror på läraren, utan på resursbrist) kan ha vitt skilda orsaker. Eleven kan t.ex.

  • ha alltför svåra hemförhållanden som omöjliggör läxläsning
  • ha psykiska problem som depressioner, nervositet, ångest osv.
  • vara svagbegåvad i teoretiska ämnen
  • lida av dyslexi eller dyskalkyli (svårt att förstå matematik)
  • ha en neuropsykiatrisk störning (autism, adhd m.m.)
  • vara skoltrött, eller omotiverad rätt och slätt
  • ha en särpräglad psykisk läggning, inte riktigt passa in i strukturen
  • vara utsatt för långvarig mobbning eller utanför gemenskapen


Att avskaffa läxorna i grundskolan skulle inte hjälpa någon enda av dessa elever, tvärtom.

 

Istället behövs rejäla insatser, avpassade till elevens speciella behov och svårigheter, vilka måste tas tag i redan i lågstadiet och noggrant utredas, men på ett sådant sätt att eleven inte känner sig särbehandlad eller misslyckad. Man måste komma ihåg, att när en elev inte uppnår godkänt, är det i första hand skolan som har misslyckats med att fånga upp eleven på ett tidigt stadium och hjälpa honom/henne, inte eleven ifråga. Framförallt bör vi sluta upp med att kalla elever med IG för svaga elever, eftersom det är nedsättande och rentav missvisande i många fall. Det har funnits extremt studiebegåvade elever som har gått ut grundskolan med urusla betyg, eller inga alls. I vissa fall kan det bero på svåra missförhållanden i hemmet, som gravt missbruk, ren vanvård och misshandel, som gjort att eleven ifråga inte har kunnat synliggöra sin begåvning, inte har kunnat komma till sin rätt, inte orkat närvara mentalt, eller på grund av svår mobbning inte har vågat gå till skolan.

 

Men det kan lika gärna bero på ett missriktat jämlikhetstänkande som har gått för långt, en missriktad överambition att stöpa alla elever i samma form, att alla skall göra samma sak i samma tempo, samtidigt, och helst bli lagom duktiga i alla ämnen. Man skall helst inte sticka ut från mängden, inte vara särbegåvad, inte ligga långt före, inte utvecklas annorlunda, för då betraktas man som ett problem, kanske lite psykiskt störd i värsta fall. Är det bara i Sverige man tror att extrem särbegåvning kan bero på en defekt i hjärnan? Skulle inte förvåna mig alls.

 

Vi måste acceptera att barn har olika sorters begåvning, vissa är teoretiskt lagda, andra praktiskt eller konstnärligt osv. Det ena skall inte betraktas som finare och mer önskvärt än det andra. Alla sorters talanger behövs i ett samhälle, och man skall absolut inte sträva efter att precis alla elever skall bli precis lika duktiga i precis alla ämnen, dvs. lagom bra i allt, vilket har varit idealet i den svenska skolan, trots det relativa betygssystemet, som tack och lov är avskaffat. Skolans uppgift bör vara att ge alla godtagbara kunskaper i alla ämnen, och utöver detta stärka varje elev på de områden, där eleven har sin styrka och sin begåvning/sitt intresse, först och främst. Men man får givetvis inte sortera ut elever efter begåvning, och styra in dem i en viss riktning, bara uppmuntra och stärka, så ger det sig självt. Själv är jag först och främst språkbegåvad, men valde ändå naturvetenskaplig linje, dels på grund av bredden i ämnesutbudet, dels eftersom jag med tiden blivit alltmer intresserad av fysik. Men bredden i utbildningen var det mest avgörande för valet som jag aldrig har ångrat. Grundskolan ska lära eleverna att läsa läxor ordentligt, och därigenom förbereda dem för vad gymnasiet innebär, nämligen läxläsning upphöjt till kubik.

 

Själv var jag särbegåvad i språk samt hade lätt för mig i andra teoretiska ämnen. Dessutom var jag särpräglad (arv och miljö), tänkte och agerade lite annorlunda (inom ”normala” gränser), lät mig inte stöpas i samma form som andra, dvs. i ”lagomformen”, men jag hade inga psykiska problem, även om jag kände mig något sliten pga. svåra hemförhållanden och viss mobbning/utanförskap i skolan (periodvis). Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt vara av denna världen, särlingskapet, var något som skolan förstärkte, speciellt grundskolan (1967-76), och som samhällets attityder till annorlundaskap med tiden har fördjupat i vuxen ålder. Den svenska vänstern (från KPML(r) till SAP) har aldrig haft något till övers för oss (mentalt friska) avvikare, särlingar, inte heller till de särbegåvade. Det kanske inte de borgerliga heller har haft, i nämnvärd grad. Sannolikt inte.

 

Det kanske är här som felet ligger, inte i själva läxläsningen, om vi skall ha läxor eller inte.

 

Det handlar kanske om att skapa en skola, där varje elevs begåvning och styrka, vare sig den är praktisk, teoretisk eller konstnärlig, tas tillvara, uppmuntras och utvecklas så långt det bara går, där varje elev får gå fram i det tempo han/hon klarar, utifrån sina sociala, psykiska och begåvningsmässiga förutsättningar, där extra stöd och läxläsningshjälp ges när det behövs, en skola som uppmuntrar de elever som inte får uppmuntran, stimulans och studiero hemma. Elever som inte kan läsa läxor hemma, ska kunna gå till skolan efter skoltid, och få läxläsningshjälp där i lugn och ro, av exempelvis kompetenta människor som gillar barn och ungdomar, och som idag är arbetslösa, ålders-/förtidspensionärer, men som har ork och lust att göra en insats i samhället. I vissa skolor involveras pensionärer redan idag, för att stötta barn som behöver det. Det är inte läxan i sig som är problemet. Avskaffar vi läxan, skapar vi bara nya problem, som sedan gymnasieskolan förväntas ta hand om. Redan idag skyfflas elever som grundskolan har ignorerat ända sedan lågstadiet, och därför misslyckats med att lära grunderna, över till gymnasiets individuella program, där de under ett år förväntas inhämta nio årskurser, i värsta fall. Bakläxa, regeringen och dess stödpartier! Skärpning! Annars lär ni inte få den kvarsittning ni önskar, efter valet i höst.