… i våra sociala trygghetssystem? Kan ni som vill ha min röst i valet 2006 svara på den frågan? Vem bygger ett hus på höjden, utan att först lägga ett stabilt golv?
En annan fråga som ni antagligen helst vill undvika, eftersom den är så pinsam …
På frågan: Varför sover vissa av oss så dåligt eller inte alls? … finns det lika många svar som det finns drabbade! Det är farligt att generalisera beträffande dessa ytterst komplexa orsakssammanhang. I mitt fall och i min fars fall stämmer “sömnexperternas” resonemang inte alls. Det är inte så att sömnen infinner sig per automatik, när man har arbetat sig trött. Inte heller är det så att organismen ser till att få den sömn den behöver. Inte när det gäller individer med grava kroniska sömnproblem.
Det finns extremfall, där den drabbade inte KAN falla i sömn, inte ens kan sövas ner på sjukhus, utan faller i koma, på grund av en hjärnskada, vilken innebär att insomningsmekanismen är förstörd. Dessa människor orkar ingenting och är väldigt långsamma i allt vad de företar sig, även om de till en början är helt friska per medicinsk definition. Det finns alltså ingen underliggande psykiatrisk problematik,
även om de såsmåningom insjuknar i psykisk sjukdom eller sjukdom relaterad till
fetma och störd ämnesomsättning, typ diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom, men
det kan dröja ett bra tag. Under tiden fram till insjuknandet kan de hamna i kläm.
De kan få höra att de är lata och arbetsskygga, när de i själva verket har ett gravt funktionshinder, som varaktigt nedsätter arbetsförmågan i högre grad än vad de flesta sjukdomar gör! Dessa människor är kroniskt utmattade, utan att rå för det.
De har NOLL procent arbetsförmåga, även om de INTE har en sjukdom, verifierbar i strikta medicinska eller psykiatriska termer. Ska de leva på NOLL procent, Lars Lejonborg? Bara för att deras åkomma faller utanför sjukdomsbegreppet?
En stor eloge vill jag ge dem som medverkade i en temakväll om sömn på TV, i våras, där alla typer av sömnproblem, allt från en orolig och ytlig sömn helt utan återhämtningsvärde, till total sömnlöshet avhandlades. Det enda jag saknade var den typ av sömnlöshet eller skörhet beträffande sömnen, som har sin komplexa rot i mental förslitning. Det mest positiva med programmet var, att det var helt befriat från alla de sömnhygieniska råd, som s.k. sömnexperter brukar strö omkring sig på ett synnerligen irriterande sätt. Tendensen är annars att man vill göra de drabbade ansvariga för sina sömnproblem, att man bör gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med destruktiva beteende- och tankemönster, där dåliga sovvanor förutsätts ingå i problembilden. Nu är det så att vi sömnstörda i de allra flesta fall begriper hur man bör bete sig för att få en god nattsömn, och detta vet vi dessutom bättre än dem som har en god sömn! De kan känna sig trygga med sin stabila sömn, och tar den för given, varför de inte behöver lägga upp någon sömnstrategi och iaktta någon särskild sömnhygien. Det ska de vara oerhört tacksamma för, eftersom det är en betydande stressfaktor, att ständigt behöva tänka på sitt beteende, kvällstid.
Vi sömnstörda är inga fårskallar, och jag fick faktiskt det ytterst ovanliga intrycket
att initiativtagarna och särskilt deltagarna i denna sällsynt utmärkta temakväll om
Insomnia, på ett befriande sätt hade förstått följande: Att vi långvarigt sömnlösa i många fall ÄR experter på sömn och sömnlöshetens konsekvenser för hälsan och hela livet, och att man därför lät bli att peka med hela handen, till skillnad från det program om hälsa, som gick på TV häromkvällen, och som handlade om sömn, där attityden var fostrande, underförstått: Sömnproblem är livsstilsrelaterat.
De långvariga och grava sömnproblemen är sällan livsstilsrelaterade, varför kognitiv beteendeterapi inte går att tillämpa. Inte heller är de alltid sjukdomsorsakade, eller orsakade av psykiska problem, men ofta har de grundlagts i barndomen, hos de socialt utsatta men problemfria barn som har klarat sig för bra, som har varit alltför starka och duktiga för att kunna bli sedda av vuxenvärlden. Att ha ett stryktåligt psyke kan ha en baksida: Man orkar leva under skadlig stress och härbärgera stress inombords såpass länge att man hinner ta skada, dvs. få en förslitning. Man blir inte sedd förrän förslitningen tar sig påtagliga uttryck i konkreta problem som beteendestörningar, påtaglig nervositet, depressivitet eller sömnlöshet, men först när tröttheten avspeglar sig i koncentrationssvikt och minnesstörning med försämrade studieresultat som följd. Förutsatt att någon bryr sig. Ju längre tid det dröjer, desto djupare blir förslitningen. Psykisk grundstyrka är en riskfaktor för såväl barn som vuxna i stressammanhang. Barn som far illa men klarar sig alltför bra, blir inte sedda som utsatta, bara som starka och duktiga, av vuxenvärlden! De starka tar god tid på sig att utveckla påtagliga problem, eftersom de tål det psykiska slitaget, som en svår uppväxt innebär, bättre än vad de borde göra, med tanke på den förslitning som till slut uppstår, och som kan störa sömnen.
Om de förblir friska, … men samtidigt förblir sömnlösa (shit happens), faller de ur ”definitionsmängden”. De kan liksom inte förekomma, om man nu ska ta Lars Lejonborgs ord på allvar, (och rösta därefter!): Den som inte saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom, skall ha noll procent!
När det gäller socialförsäkringssystemen är de båda politiska blocken lika blinda.
Tags: Arbetsförmåga, Arbetslinjen, attityder, Barn och Ungdomar, fördomar, förslitning, frisk, hjärnskada, KBT, kronisk sömnlöshet, kroniskt utmattad, livsstil, orsak och verkan, sjukdomsbegrepp, social utsatthet, sömnexperter, sömnhygien, sömnmekanism, stresskada, trygghetssystem, uppväxtmiljö
Gästbok/Feedback RSS Feed
