23
Jun 15

fake ray bans | discount ray bans 5804

Shailene Woodley not surprised

TORONTO star Shailene Woodley says she not surprised by all the attention surrounding her nude scenes in the new film Bird in a Blizzard. knew that was going to happen, because we live in a society where that the thing we like to focus on, the 22 year old said in a recent phone interview.

don really question when teenagers are shooting guns (on screen) but we do question when somebody has an intimate, truthful, romantic scene. Bird in a Blizzard stars Woodley as Kat Connors, who was 17 when her unhappy homemaker mother (Eva Green) disappeared in the 1980s. As Kat goes off to college, she comes to terms with her mother absence but starts to probe her father (Christopher Meloni) for answers.

The former star of Secret Life of the American Teenager, who made her big screen breakout with Descendants, said her decision to appear nude on screen is an one based on what she feels is right for a story.

love this character and I love this story and I love Gregg Araki, and these themes lent themselves to the movie. This movie would not be the same without them, she said. a moment where my character looks at herself in the mirror and examines her body. I very much remember doing that as a teenager. Your body changes constantly.

this movie would not be what it is without those scenes. said he adapted the story because he found the book to be moving, haunting and poetic. The story also offered the perspective he been exploring in his work since film school, and it had the type of characters he likes to focus on his features, which have also included Face and Skin. the case of Bird in a Blizzard, the outsiders include Kat, her pothead boyfriend (Shiloh Fernandez) and her friends, played by Gabourey Sidibe and Mark Indelicato. The cast also includes Angela Bassett as Kat therapist and Thomas Jane as an alluring detective.

think that my place in culture is that of the outsider, and my sensibility is that, said Araki. an artist I think it a huge advantage, to be outside of the mainstream, because you can be maybe a little more critical, or you looking at the world through a different lens.

think that what makes your work kind of fresh and engaging. who grew up in suburban California and set the film there, said his feeling came from being gay and Asian American. Like the characters in the film, he also loved alternative music since high school.

actually one of the reasons why I was so excited to make a movie set in the he said. I really wanted to pay tribute to that music and those artists. Araki notes his childhood was not the fractured one Kat faces.

come from a very happy and very normal childhood, which for me I feel like is kind of what allows me to make the films that I do, because I feel like I have those roots, so I can go off and explore all this other crazy stuff, he said.

feel like if you have a really messed up childhood, you always kind of searching for security or stability.
cheap ray bans Whereas
cheap ray bans because I come from such a stable background, I can kind of seek out adventure and insecurity and this other side of life. I think as a filmmaker it a huge advantage to be able to approach life from that direction. said Woodley brought a freshness as well as a grounded and genuine nature to the set.

It those very qualities the actress herself looks for in her roles.

matters to me is truth and authenticity, said
discount ray bans Woodley. I read a script, I know immediately if it something I want to do, based on my instinct. Intuitively I am drawn to a project or not, but they always have to be grounded in some sort of truthful reality. Bird in a Blizzard opens Ottawa on Friday and in Saskatoon on
fake ray bans Nov. 7.Articles Connexes?


23
Jun 15

cheap Michael Kors handbags | cheap Michael Kors handbags outlet 7292

Victim of Charleswood homicide a former Norway House staff member

On Wednesday morning, a Norway House band employee, who
fake Michael kors handbags outlet did not want to be named, said Leary was born and raised in Norway House. She had worked in several positions with the First Nations community, including band
Michael kors handbags outlet executive director and director of health.

"Obviously, it a shocking situation," the employee said. "It just very. there are no words, right. She was a very nice person, good to work
Michael kors handbags outlet with and well respected. "It very devastating."

Norway House chief Ron Evans could not immediately be reached for comment.

Leary came from a large family and they’re all in shock, her relative said.

Yellow crime tape surrounds the two storey home this morning, and several police vehicles are parked in front.

"My son was in the driveway and he said there were a lot of police and they just kept coming," Harvey said. "That’s when we knew something serious was going on."

The police were followed by a single ambulance.

The ambulance stayed
Michael Kors handbags outlet parked outside the home for a couple of hours, before it left with
fake Michael kors handbags outlet one patient. Harvey said the
cheap Michael Kors ambulance
replica Michael Kors outlet left without any sirens or lights.

The investigation is continuing by members of theWPS homicide unit. Anyone with information is asked to contact
cheap Michael Kors handbags outlet investigators at (204) 986 6508 or Crime Stoppers at (204) 786 TIPS (8477).Articles Connexes?

Articles Connexes?


22
Jun 15

cheap Michael Kors handbags outlet | michael kors handbags outlet 4127

and most buzzworthy

Every year fashion offers up the good, the bad and the ugly. But what the industry is really built on and consumers respond to is buzz.

Here are the top moments of 2012 that made our heads turn:

Angelina Jolie at the Oscars. The leg that peeked out of the high thigh high slit of her Versace gown was the most exciting appearance on the red carpet. The gown fit perfectly into the sleek, simple, sexy mould that Jolie favours, but it was Jolie picture perfect pose to expose just enough thigh that launched a thousand memes. The wives of the presidential candidates turned out to the second debate between Barack Obama and Mitt Romney in practically the same shade of hot pink. But they weren by the same designer: Romney was by Oscar de la Renta, and Obama by Michael Kors. Many
Michael Kors handbags of the designer runways seemed more of the same stark stages, thumping music and audiences distracted by their electronic gadgets but the Louis Vuitton fall catwalk in Paris commanded attention. Models dressed in their very best travelling clothes stepped off a reconstructed retro steam train. Valets carried the vintage inspired hat boxes and vanity cases. McCartney, no stranger to the red carpet, has created a style that celebrities can get enough of. Her ultra flattering dress has become almost
cheap Michael kors handbags outlet ubiquitous. It features one colour on the bodice and back, and a graphic opposite on the sides and sleeves. Kate Winslet has worn several versions, and Brooklyn Decker, Kate Moss, Edie Falco and Liv Tyler have, too. Some new mothers claim they feel sexier than ever. Beyonce was living proof at the Met Gala, the important industry event co hosted by Vogue Anna Wintour. Beyonce skin tight, largely sheer save the bodice beading and feathered fish tail train gown by Givenchy announced that Ivy Blue Carter mom
cheap Michael Kors handbags outlet wasn going to hold back. An honourable mention goes to Jessica Simpson, who dieted her way to a Weight Watchers ad then wound up pregnant again.007 slim suits.
cheap Michael Kors handbags outlet Daniel Craig wardrobe in is impeccably tailored and quite tight. Unlike the James Bonds that came before him who all liked the traditional looser, longer cut of a Savile Row style suit, Craig, whose wardrobe is created mostly by Tom Ford, takes his suits Euro style with tapered legs and shorter rises. Gold was the new black at the closing ceremony with a parade of supermodels wearing gilded gowns in a tribute to British fashion. Kate Moss and Naomi Campbell both had on Alexander McQueen, Georgia May Jagger was by Victoria Beckham, Karen Elson was in Burberry, and Stella Tennant donned a Christopher Kane Swarovski crystal catsuit. The soundtrack
discount Michael Kors of course was David Bowie supermodel reunion at New York Fashion Week. Alexander Wang show has become must see viewing, partly for influential hipster clothes, but also for the model line up, a who who of top catwalkers. It was a coup even for him, however, to get the likes of Gisele Bundchen, Carmen Kass, Frankie Rayder and Shalom Harlow, who all very rarely do shows, to walk in February. When Cyrus cut off the long hair her fans had become used to, she took some heat. She has said (and Tweeted) repeatedly, though, that she was pleased with the new punk pixie look and was sticking with it. Moore neon yellow Dior Haute Couture outfit (really a sweater and ball skirt) spawned a love it or hate
michael kors handbags outlet it debate among armchair style critics. What was largely left out
wholesale Michael Kors handbags outlet of that conversation, however, was that it was Raf Simons big celebrity debut for Dior, which he took creative control of after the John Galliano scandal. At least Simons can claim the better reviews when it came to his showdown of next gen designers at historic French houses against
wholesale Michael Kors handbags outlet Hedi Slimane at Saint Laurent Paris.Articles Connexes?

Articles Connexes?


22
Jun 15

fake Michael kors handbags outlet | michael kors handbags outlet 3405

Derker soars to B

Cup downhill mountain bike race No. 3 at Sun Peaks. Nearly 250 riders took part in the races. Walton was the fastest in his division, finishing in three minutes 54.39 seconds. He was a blink faster than the silver medalist, Karl Heidt of Kamloops, who finished in 3:54.72. Trevor Thew of Duncan was third in 3:55.39. Chayse Marshall of Kamloops finished fourth in the elite men’s division, which ended with two riders tying for first. Kirk McDowall of Anmore, Alta.,
Michael Kors handbags and North Vancouver’s Jamie Biluk finished in 3:39.99 to take gold. The bronze medal went to Vancouver’s Daniel Sims, who finished in 3:40.95, with Marshall’s time 3:41.63. Katherine Short of Halfmoon Bay won the women’s elite competition, her time of 4:19.90 well ahead of North Vancouver’s Kristen Smart, who took silver
discount Michael Kors with a time of 4:26.22. Bryce Turner was the top Kamloops finisher at the Kelowna Midsummer 8k on Sunday. The race was a part of the
cheap Michael kors handbags outlet Interior Running Association’s Canadian Tire Interior Road Race Series. Turner, in winning the men’s under 15 division and finishing 14th overall, did the eight kilometre race in 32 minutes
Cheap Michael Kors handbags five seconds. Misty Palm, who was second in the women’s 35 39 division, was Kamloops’ fastest female. Her time of 36:55 was 54th overall. John Machuga of Kelowna won the race in 27:09, with
Michael Kors handbags outlet Merritt’s Hans Aabye 33 seconds behind. Victoria’s Catrin Jones won the women’s race in 29:26. The next series race it’s the last of eight will be the Peak to Beak 18k in Kelowna on Sept. 9. Jay’s Service and Outland Roofing ran to a 1 1 draw in a Kamloops Recreational Soccer League 30 plus game Sunday. Wes Reusse had the goal for Jay’s, with Jon Collavini scoring for Outland. Rivers Consulting. Daniel Bissonnette and Todd
cheap Michael Kors handbags outlet Wiseman scored for Kamcon, which was aided by an own goal. Meanwhile, Andre’s defeated Riverland Inn, 2 0. Khelouiati had a goal for Andre’s, as did Chad Watson. In another Sunday game, Ernie Cupello, Jason Hwang and Reg Longmore scored for U District in a 3 1 victory over Mortgage Intelligence. Chris Hansen scored for the losing side. Piva Financial recorded a 3 0 victory over Oops Cafe on Sunday. James Few, with two, and Rob Piva scored the goals. Braden Derker of the Kamloops Track and Field Club picked up two gold medals at the provincial championships
cheap Michael Kors handbags outlet on the weekend. Derker, competing
Michael kors handbags outlet in the boys 16 17 division, led a Kamloops contingent that won 11 medals. Derker’s gold medal performances came in the high jump, where he cleared 1.75 metres, and the pole vault, where he made 3.50m. Kala Stone won the 1,500m in four minutes 40.76 seconds and was second in the 3,000m in 10:12.04. Emily Schmidt of the Kamloops Gymnastics Trampoline Centre took part in her first national level competition at the Canada Cup in Langley on the weekend. Schmidt was fourth on double mini and seventh on trampoline in the novice women’s 11 14 division. The Kamloops midget A2 Rattlers finished second at the provincial box lacrosse championship in Port Coquitlam on the weekend. Kamloops lost 9 1 to Cowichan in the final. Kamloops’ Matt Hans won a Warrior Fair Play Award.Articles Connexes?

Articles Connexes?


22
Jun 15

wholesale oakleys oakley sunglasses replica 3624

Cameron Diaz takes sexy menswear to new heights in Harper

Leggy blonde, Cameron Diaz joins Wimbledon tennis champ, Serena Williams for another stylish fashion spread in the August 2010 issue of Harper’s Bazaar magazine.

"The only way to stop it is if you die. But that not a great alternative. She much rather be Helen Mirren. woman is drop dead sexy. She not trying to turn back the hands of time, she is just taking care of herself. . . I feel so much more attractive now. A thousand percent. I’m appreciating my skin and my wrinkles and all those things."

On her relationships, and dating bad boys:

"I’ve always loved men and boys," she says with a grin. "I don’t get hung up on what boys do. I don’t have a nagging nature. I feel like I can be a woman but also relate to a man. . . Who doesn’t like the bad boy, until you grow up and realize bad boys are not the way to go? I’m done with that."

On working with her ex, Justin Timberlake, in the
cheap oakleys upcoming comedy Bad Teacher:

"Justin and I have laughed together for years. He is the funniest guy; you’ve seen the stuff he does on SNL." She appreciated the shorthand an ex couple can have. "Oh, absolutely," she says, nodding. Humor brought them together in the first place then? She responds with an emphatic yes."

When asked about who she’s dating, Cameron was coy, "I
cheap oakleys grew up with the Dodgers, but now I’m a Yankees fan."

The August issue of Harper’s Bazaar hits newsstands July 20. Can’t wait until July 20? Check out Diaz’s interview at Harper’s Bazaar.

Kelly Brook rocks sexy bikinis for ‘FHM’ July 2010; watch fashion photoshoot (video and pictures)

2010 Essence Music Festival: Janet Jackson shines onstage in metallic costume (photos and video)

Wimbledon tennis champ Serena Williams
fake oakleys cheap does Harper’s Bazaar; super curvy, big boobs and big butt

Double Exposure’s Indrani and Markus shoot Lindsay Lohan’s 6126 legging ad campaign (sneak peek)

Angelina Jolie rocks sexy hot pants and plays fashion covergirl for Vanity Fair August 2010 (videos)

Shop for a cure with Kim Kardashian and Kelly Ripa: support the Ovarian Cancer Research Fund

As always, stay stylish and fashionable with the Fashion Examiner. Stay tuned to the Fashion Examiner for fashion news, fashion sales, style tips, celebrity and red carpet style and much more.

Subscribe to the Fashion Examiner for breaking fashion news and tips (click subscription tab above to subscribe).

I commend the juicy fashion, because they have recently made some very beautiful handbags. The latest Juicy Couture handbags smash my keys and Shell Marion D hobo, it amazing! Only can see the collapse of the charm of this handbag is hung on handbags, fashion and juicy because it looks a bit away. Tramp together by the soft leather and soft, and has a top zipper closure. One feature of the handbag, I think that is absolutely lovely, it is actually inside the bag. Print handbag is lined with metal lining, as well as internal zipper pocket adorably it said: This is a reminder that every time
fake oakleys you open your handbag, and to go shopping, especially juicy fashion item. Juice Fashion Keywords Shell Marion D lovely hobo is a comprehensive, large handbag. If you do not like the yellow handbag photos above are equipped with black and brown.

It was the 1980s and what you’d see were bags with characters like Winnie the Pooh and Mickey Mouse printed on them until the late 1990s. Those cutesy bags of the 80s are now considered outdated and baby bags have entered a "brand" new fashion trend, literally, ‘designer diaper bags’.

In the last five years, a number of companies have created designer diaper bags, making something as mundane as a baby bag into a fashion statement. These bags that use to look like a bag sported by ones grandmother has now become an elegant and classy fashion accessory made by such style houses as; Juicy Couture and many more.

It goes without saying that even Diaper bags Juicy will have you splitting
cheap replica oakleys hairs to make decisions. It’s difficult
fake oakleys yet matters a lot. Find middle ground and choose one that’s both practical for use, yet fits your style. There’s nothing wrong with treating yourself at the fancy handbag stores. It might even be wiser to register for one instead that you picked out yourself for f

Whether the juicy velour bags that you are after is original or inspired, and regardless of where you intend to buy a juicy velour bag, it would do you well to take your time before finally arriving at a purchase decision. Doing so makes sure that you get the best deal possible on
cheap fake oakley sunglasses a Juicy Couture handbags for your money.

If you are exclusively after original juicy velour bags then shopping at their own outlets makes sense. Whatever the case, the options you have as a purchaser remain innumerable, and it is all up to you how you will satisfy your needs within budget. That won’t be very hard though, if
oakleys sunglasses you buy a Juicy handbags.Articles Connexes?

Articles Connexes?


30
Mar 08

Min väg till permanent utanförskap gick via arbetslinjen

Naturligtvis vill jag med ett inlägg på denna blogg stödja det påskupprop mot utförsäkringen av de sjuka, som Resursbloggen har startat, inte minst därför att jag anser att socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons hänsynslösa korståg gentemot de sjuka rimmar synnerligen illa med folkhälsominister Maria Larssons nollvision för självmord, och de båda sitter faktiskt i samma regering, vars politik kan sägas vara ytterst motsägelsefull. I SvD stod för ett tag sedan att läsa:

 

Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.

 

Men det är just sådana utsatta och hårt trängda livssituationer, som vår nuvarande regering riskerar att försätta sjuka människor med framförallt psykiatriska och stressmedicinska diagnoser i, förutom då alla de människor med vacklande hälsa (kanske på grund av långvariga sömnproblem), som befinner sig i någon sorts medicinsk gråzon mellan hälsa och ohälsa, i ett ingenmansland, typ “nedsatt psykiskt välbefinnande”, som idag är så vanligt bland unga människor, och för vilka det aldrig har existerat någon generell välfärd, i form av ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall.

 

Låt oss titta lite på det ursprungliga förslaget om förändringar i sjukförsäkringen, som varit ute på remiss, men som Christina Husmark-Pehrsson (m) tvingats backa från, och nu inte längre vill kännas vid. Jag publicerar det här på min blogg, för att friska upp minnet hos er lite, … (om det nu behövs):

 

Att den som är sjukskriven efter tre månader ska omplaceras inom sin arbetsplats, till vilka arbetsuppgifter som helst. Försäkringskassan prövar om den som är sjuk kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Om det inte finns något lämpligt jobb får man behålla sjukpenningen.

Att Försäkringskassan efter sex månader bedömer ifall den som är sjukskriven kan klara av något arbete, vilket som helst och var som helst i Sverige. Om så är fallet, dras sjukpenningen in.

Det ska gå att få tjänstledigt från sitt jobb för att söka ett annat jobb.

Att sjukpenningen upphör efter tolv månader, som regel. För att få förlängt krävs en särskild ansökan till Försäkringskassan. Ersättningen sjunker från 80 till 75 procent av tidigare inkomst. En bortre gräns införs.

Att det blir svårare att få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Människor med lättare psykiska besvär samt värk ska inte längre ha rätt till sådan. Konsekvensen blir att fler hänvisas till socialbidrag. I departementsskrivelsen sägs uttryckligen att det nya sjukskrivningssystemet kommer att öka trycket både på A-kassan och på kommunernas socialhjälp.

Att tidsbegränsad sjuk-ersättning slopas helt. Bara den som permanent förlorat sin arbetsförmåga ska få sjukersättning.

 

Nu har detta förslag fått underkänt av remissinstanserna, och mjukats upp en aning. Bl.a. föreslås en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, samt blir det möjligt vid vissa diagnoser att få vara sjukskriven längre tid än ett år, men grunddragen i förslaget ligger fast.

 

Min kommentar: Om dessa regler hade gällt vid den tidpunkt då jag själv drabbades av utmattningsdepression, (efter flera års extremt hårt slitage i form av svår kronisk sömnlöshet, som inte var livsstilsrelaterad på något sätt, utan orsakad av fundamentalt otrygga, konstant konfliktladdade och stressiga uppväxtförhållanden, utan något socialt och känslomässigt stöd från omgivningen värt att nämna), och under den mycket långa sjukskrivningsprocess som följde (med NOLL substantiella insatser från läkare, psykolog och f-kassa), och som på grund av vissa grundläggande systemfel förpassade mig till marginalen, … skulle jag ha dött, genom just självmord!!! Eller mer korrekt uttryckt, skulle jag på grund av noll livsutrymme, ha drivits till att ta livet av mig. Vet inte om en sådan död skall betecknas som självmord eller mord utfört av systemet.

 

Ingen väljer att ta sitt liv. Men man kan tvingas till det. Psykiskt sjuk eller sönderstressad och mentalt utsliten kan man bli av att sitta i ett socioekonomiskt skruvstäd, där livskraften sakta men säkert kramas ur en, och där nervsystemet slits ner på grund av den kroniskt förhöjda stressnivån i hjärnan och i organismen som helhet, som den mycket skadliga psykosociala livsstressen i en trängd livssituation utan utvägar, utan handlingsutrymme genererar. Livstråden blir allt skörare av slitaget, och om detta skruvstäd skruvas åt ännu hårdare om den drabbade, kanske livstråden nöts ner såpass att den en dag går av.

 

Men nu, invänder en del av er säkert, är det ju meningen att rehabiliterande och stödjande insatser med avpassningar på arbetsplatserna och i arbetsuppgifterna, ska sättas in på ett tidigt stadium, så att långtidssjukskrivningar kan undvikas i flertalet fall. Jo, dröm vackert. De flesta som nu är inne i en sjukskrivningsprocess kan vittna om att dessa undergörande stödinsatser mestadels lyser med sin absoluta frånvaro, istället hänger hotet om indragen ersättning över deras huvuden som ett blygrått åskmoln, och det är bara att vänta på att blixten ska träffa dem. Be en bön i kväll om att ni aldrig måtte bli sjuka i detta arbetsläger, styrt av kommendant Husmark-Pehrsson, och hoppas innerligt på att Gud verkligen existerar, att han inte har blivit döv eller har vaxproppar i öronen, och att han är rättvis. För livet är sällan rättvist, om man nu kan kräva det av livet självt.

 

Sjuka människor behöver få känna ekonomisk trygghet, bli bemötta med förståelse och empati, i lugn och ro med stöd och uppmuntran såväl från sina sociala nätverk, som från läkare, annan vårdpersonal och försäkringskassa, få möjlighet att återhämta sig och läka, istället för att jagas med hot om indragen ersättning, känna sig trängda av rigida tidsgränser för sjukskrivning och prövning av arbetsförmågan, pressade av kraven att svara på medicinsk behandling och rehabilitering inom viss tid, känna rädsla för att bli utförsäkrade, bli ifrågasatta och kränkta.

 

Människor läker olika fort, beroende av en mängd olika faktorer, som genetiskt arv, psykosocial livssituation (familjerelationer och kvalitén på de sociala nätverken, om det finns sådana att tillgå), social bakgrund och socioekonomiska förhållanden, stöd från arbetsplatsen, för att bara nämna några. Människan är en komplex varelse, danad i ett alldeles unikt och komplext samspel mellan ett alldeles unikt och komplext genetiskt arv och en alldeles unik och komplex uppväxtmiljö, och låter sig därför inte pressas in i fyrkantiga mallar, förklaringsmodeller och sociala normer, vad “experterna” än påstår. Åt helvete med dessa schabloner, normer och mallar!! De spricker ju ändå på individnivå i mötet med den komplexa verkligheten. In med sunt förnuft och helhetstänkande. Ut med ensidigt fokus på individens brister, på livsstil, tankemönster och förhållningssätt. Se hela människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Hälsa kan inte definieras som frånvaro av sjukdom i strikt medicinsk mening, lika lite som ohälsa kan definieras som närvaro av sjukdom.

 

Ni, Christina Husmark-Pehrsson & co, borde utgå från hurdana vi människor egentligen är, dvs. olika och alldeles unika, istället för att utgå från hurdana ni vill att vi skall vara. Det är kontraproduktivt, för att inte säga helt omöjligt att fastställa exakta tidsgränser för hur länge man ska få vara sjukskriven, när och hur arbetsförmågan ska prövas, mot hela eller mot delar av arbetsmarknaden, särskilt när det gäller psykisk/stressrelaterad ohälsa, eftersom allvarliga sömnstörningar oftast är involverade vid dylika tillstånd med högst varierande orsakssammanhang, och förmågan att kunna sova regelbundet är helt avgörande för hur fort man återhämtar sig, läker, blir frisk och arbetsför. Det går inte att dra gränser här; Gränsen mellan frisk och sjuk, arbetsför och arbetsoförmögen är så suddig den kan bli; en människa kan under vissa (goda) omständigheter bli frisk per strikt definition, men lik förbannat få dras med kvardröjande grava sömnproblem under lång tid, kanske resten av livet. Sömnen kan rentav bli sämre av ett tillfrisknande, åtminstone om man har en kroniskt skör sömn i botten, eftersom livshungern väcks till liv och krav börjar ställas från omgivningen och från en själv, med ökad inre stress som följd, och då hamnar man i en svår klämma: Man riskerar att bli helt friskförklarad med krav på att stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, men i själva verket lider man fortfarande av rejäl funktionsnedsättning i en grad som varierar från dag till dag. Om man vet med sig att händelseförloppet kommer att bli sådant, att sömnen försämras i takt med tillfrisknandet, hur man än beter sig, vill man då bli frisk? Sannolikt inte. Högst sannolikt “väljer” man (eg. tvingas man välja) att “dröja sig kvar” i sjukdom, för att slippa bli ställd utan försörjning. Trots att hälsa är den finaste gåva man kan få.

 

Sådan blir konsekvensen av en allt hårdare arbetslinje i det ingenmansland mellan det friska och det sjuka, som väldigt många av oss med kronisk sömnproblematik befinner oss i. Det är faktiskt inte så, att friska människor alltid kan sova, bara de bestämmer sig för hur mycket de ska sova och när, samt låter bli att lösa problem i sängen, vilket en uppenbart verklighetsfrånvänd professor i medicinsk psykologi hasplade ur sig med inåtvänd blick, i ett avsnitt av “Vad är en människa?” som sänds i kunskapskanalen sedan en tid tillbaka. Fackidioti är sannolikt grundorsaken till en såpass högutbildad människas totala hjärnsläpp. Forskarvärlden verkar vara en i högsta grad instängd och osund värld.

 

Den som är frisk skall vara i arbetslöshetsförsäkringen (min anm: vilket kräver att man söker de jobb man anvisas och är beredd att ta det man erbjuds) och den som är sjuk skall vara i sjukförsäkringen, … säger Husmark-Pehrsson. Jag ställer följande fråga: Vilken socialförsäkring/vilket trygghetssystem skall man vara i, om man råkar befinna sig i ett ingenmansland mellan frisk och sjuk? Så vitt jag förstår, inget. Med den erfarenhet jag har, är tillvaron ett gungfly mellan dessa två stora system byggda på höjden. Försörjningsstödet är ett “golv” med väldigt stora hål; under det “golvet” finns bara rännstenen. Jag hade enbart en väldig tur som inte föll igenom: Jag insjuknade per (fel) definition (fick fel diagnos men ändock en diagnos!). Har t.ex. försäkringskassan friskförklarat dig och du inte klarar av att arbeta heltid, är risken stor att du landar i rännstenen, om du inte har vänner som bjuder på husrum. Likaså om du är frisk per definition men inte klarar av strukturen i arbetslivet, men detta talar såväl Reinfeldt som Sahlin tyst om, eller snarare förtiger. I vilket läge som helst, om man är nersliten och sönderstressad, inte kan sova eller har svår värk, behöver man en paus för återhämtning och läkning, men:

 

Det är inte precis återhämtning och läkeprocesser man kommer att tänka på när man läser om hur sjuka människor har drabbats av såväl förra som nuvarande regeringars cyniska människosyn, manifesterad i allt hårdare tag mot de sjuka (sedan 2003), från försäkringskassans sida. Exempel som ni har kunnat läsa om:

 

Han kunde varken stå eller sitta, men kunde enligt kassan arbeta liggande: Aftonbladet1

Dessa anses kunna arbeta. Länsrätten går på kassans linje: Aftonbladet2

Hårdare tag slog sönder hans liv: Sydsvenskan

 

I Skåne belönas vårdcentralerna med bonus för varje sjukfall, där läkare har lyckats korta sjukskrivningstiden eller förhindrat att sjukskrivning alls kommit till stånd.

 

Regeringen börjar i fel ände: Istället för att förbättra vården och rehabiliteringen som en första åtgärd, börjar man med att strama åt sjukskrivningsreglerna. Följden blir att ohälsotalet visserligen minskar, men folk blir inte friskare, snarare skapar man en ohälsobomb. Panikåtgärder för att rädda ett i längden ohållbart och i grunden felbyggt trygghetssystem, kan man kalla förslaget till reformerad sjukskrivningsprocess.

 

I en huvudledare i DN “Inte bästa medicinen” förordas en ännu stramare arbetslinje:

Att det gått inflation i sjukdomsbegreppet, lidandet och den självupplevda arbetsoförmågan är inget man löser genom att strama upp reglerna efter ett års sjukskrivning. Det måste lösas genom att försäkringskassan underkänner sjukskrivningen dag ett.

 

Min kommentar: Av den medicinen hade jag definitivt tvärdött! I en sådan något humanare sjukskrivningsprocess som socialförsäkringsministern förespråkar skulle jag långsamt ha dött. Jag var på god väg att dö (ta mitt liv) innan jag “gick in i väggen”, eftersom jag inte längre orkade uthärda sömnlösa nätter, men ändå bedömdes vara fullt arbetsför, eftersom jag fortfarande var frisk och därtill stark. I det läget var insjuknandet det som räddade mitt liv, i skuggan av en stram arbetslinje … som hotade inte bara min hälsa utan också min fysiska existens. Ibland kan grundstyrkan vara ens värsta fiende mitt i allt detta. Man tar för lång tid på sig att ta slut.

 

Råkade häromdagen hitta en intressant artikel i SvD, skriven av Åsa Moberg (journalist och författare), där hon slår ett slag för människovärdet, samt påpekar att arbetslinjen faktiskt kan leda till större utanförskap för dem som står utanför arbetsmarknaden som arbetslösa och/eller sjuka.

 

Varför inte rulla ut taggtråd runt hela Sverige med vakttorn lite här och där, samt sätta elektronisk fotboja på alla arbetsföra arbetslösa samt sjuka med diffusa diagnoser i arbetsför ålder, och låta ålderspensionärerna övervaka dem från terminaler (Många som går i pension utvecklar en livskris, eftersom de har byggt hela sin identitet på lönearbete. Nu kan de få ett nytt arbete som övervakare). Den som försöker ta av sig fotbojan får ett nackskott, varken mer eller mindre. Vi gör Sverige till ett arbetsläger som skulle kunnat göra även Stalin avundsjuk, med Husmark-Pehrsson som lägerkommendant och skyltar vid ingångarna med texten “Arbeit Macht Frei”. Full koll, regeringen, på alla misstänkt arbetsföra latmaskar, som annars kanske försöker uppfinna sin sjukdom.

 

Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen är påtagligt lågmälda i sin kritik av regeringens politik beträffande sjukförsäkringen, men det blir man knappast förvånad över, om man som jag har läst Anna Hedborgs utredning, som inte var något annat än ett beställningsverk: Man tillsatte Anna Hedborg som utredare, eftersom man visste att hon skulle komma att dra de av SAP önskade slutsatserna, PK som hon är. I hemlighet är nog socialdemokraterna rätt belåtna med att alliansen nu har valt att genomföra just den åtstramning av sjukförsäkringen, som de själv skulle ha gjort om de hade vunnit valet. Nu blev det alliansen som fick möta folkets vrede över nedmonterad välfärd och systemskifte, samt ta konsekvenserna vid nästa val, sannolikt i form av en valförlust. Mona Sahlin blir statsminister; det mesta kommer att återställas till det som varit, nu när deras stolthet; välfärdskonstruktionen som blytungt vilar på arbetslinjen plus några andra lerfötter, åtminstone för en tid framåt, är räddad.

 

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


10
Jan 08

Om utanförskapets, den psykiska ohälsans och våldets mekanismer – Orsak och verkan

 

De barn som aldrig blir sedda, får alltid problem, fast av olika art och på olika sätt, …

 

… och hur bra det kommer att gå för dem, står och faller med det bemötande och den hjälp de får. Vare sig de är “orkidébarn” (ömtåliga barn) eller “maskrosbarn” (överlevare) eller däremellan. Varför detta behov av att etikettera, sortera in i fack, och vad är detta mani ett symptom på? Ingen blomma kan väl växa utan några droppar vatten då och då samt några strimmor solljus? Vilka behov svarar detta mot hos människan, psykiskt?

 

Detta inlägg börjar jag med att ta ett rejält kliv bakåt i tiden med ett ungefärligt citat:

Fadern: - Du var annorlunda som barn, och de barn som är annorlunda går det illa för.

Sonen: - Det är för att ingen tillåter dem att vara annorlunda!

Detta replikskifte som är minst lika aktuellt idag som då, är hämtat och ungefärligt citerat ur ett samtal mellan August Strindberg och hans far, i ett drama som visades i två delar i svt under julhelgen.

 

Ingen skulle ha kunnat träffa huvudet på spiken mer exakt än vad Strindberg gjorde i sin fräna replik på faderns kritiska omdöme om honom:

 

Det friska annorlundaskapet i form av sund och frisk psykisk särprägling, sunt avvikande personlighetsstruktur och i vissa fall särbegåvning, behöver inte, eller ytterst sällan övergå i ett stört eller sjukt annorlundaskap (per psykiatrisk definition), om den avvikande unga människan bemöts med respekt och tolerans i livets inledningsskede först och främst, men också senare i vuxenlivet. Man måste som barn få känna att man duger som man är, så länge man inte spårar ur i destruktivt beteende gentemot medmänniskan, vilken i sin tur kan förebygga dylikt beteende genom att i tid skicka signalen till barnet/tonåringen som far illa: Jag ser dig och bryr mig. Det kräver att vi vågar se, att vi tar oss tid att bry oss.

 

Men kruxet i vårt höghastighetssamhälle är att få av oss tar oss tid att stanna upp en stund, eftersom vi är strängt uppfostrade i puritansk arbetsetik och -moral i sann lutheransk anda, och strikt predestinerade att lönearbeta i första hand, att vara förälder i andra hand, att vara en medmänniska först i tredje hand. Vi föds till att arbeta, producera och konsumera. Endast i produktiv ålder (om vi är arbetsföra, vill säga) tillmäts vi fullt människovärde, tills vi når pensionsåldern, därefter trappas vårt människovärde ner och övergår till gradvis fallande skyddsvärde, när vi har blivit så skröpliga att vi har blivit en ekonomisk börda som inget orkar tillföra. Det bästa vore förstås att vi dör när vi passerar målsnöret (ålderspension). Det vore politiskt självmord att tillstå detta, men i realiteten ser man att denna människosyn tar över alltmer: Se t.ex. hur barnens arbetsplats skolan förfaller rent fysiskt. Se hur de gamla med komplexa sjukdomstillstånd alltför ofta enbart förvaras, särskilt om de är dementa. Nu vill man tillåta fosterdiagnostik (KUB-test) för att kunna sortera bort foster med Downs Syndrom (utvecklingsstörning). Vissa människor med ett annorlundaskap ska helst inte födas; den kvinna som väljer att föda fram ett barn som hon vet bär anlag för DS, kommer säkerligen att bli ifrågasatt: “Men du visste ju …”, och skuldbelagd. Vi föds in i ett prestationsinriktat samhälle: Vi är vad vi gör per tidsenhet. Och barn med DS utvecklas långsammare …

 

August Strindberg levde på 1800-talet och då fanns inte något välfärdssystem och inte någon psykiatri i egentlig mening, så i hans fall kanske det var goda vänner med ett visst inflytande som stöttade och trodde på honom, samt djup insikt om den egna begåvningen och ett starkt självförtroende, som räddade honom när han balanserade på randen till sjukt vansinne i betydelsen sinnessjukdom, i de tvära kasten mellan ljus och svart självbild; mellan känslan av att vara grandios och att vara raka motsatsen.

 

Men vad är det för psykosociala och socioekonomiska utstötningsfaktorer i dagens samhällssystem som gör att de friska avvikarna så ofta börjar må dåligt redan som unga och inte sällan hamnar snett i livet, utvecklar psykisk ohälsa, hamnar i missbruk eller kriminalitet, eller rätt och slätt förblir i ett utanförskap med nedsatt psykiskt välbefinnande, och detta trots att många av dem egentligen är starka individer, som framhärdar i rätten att få vara annorlunda?

 

Denna frågeställning är högaktuell idag, när debattens vågor länge gått höga om ungdomsvåldet och dess orsaker, även om man ännu inte vet vilken psykisk status de gärningsmän, som nyligen fått sina domar för dödsmisshandeln på Kungsholmen har, eller om de haft något annorlundaskap som inte accepteras, eller vilken uppväxtmiljö de har haft, bara att de kommer från övre medelklass/överklass, vilket i sig inte utgör någon garanti att bli sedd, respekterad och bekräftad i barndomen, något som alla barn behöver, utan undantag. Det finns lika mycket skit bakom de välbeställdas fasader som bakom de fattigas, fast kanske av annan art och av andra orsaker, men det mesta går att skyla över med pengar, ett tag. Det finns inte sällan förtryck i högre samhällsklasser, förakt för svaghet, undertryckta känslor av ångest över att inte duga, hårda prestationskrav och statusfixering, känslokyla, allt mäts i pengar m.m. Underförstått: Om vi ger dig allt, så förväntar vi oss att du levererar högsta betyg i allt och en spikrak karriär med topplön. Om inte, Gud nåde dig … du blir en skamfläck i vår fina släkt. Ja, inte är det lätt att vara en “drivhusplanta” heller, om man inte orkar växa tillräckligt snabbt … under piskan.

 

Man talar numera mycket om det stora utanförskapet, och jag tillhör dem som gärna vill poängtera att detta utanförskap eller utstötning som jag föredrar att benämna det, faktiskt skapas genom utdefiniering, kategoriserande och insortering i fack utifrån graden av arbetsförmåga. I sorteringssamhället, som är boven i dramat, och som väntar på den unga människan på tröskeln till arbetslivet, och som har arbetslinjen i botten som fundament, skall du insorteras i samhällsgemenskapen i kategorin frisk och arbetsför eller utdefinieras till ett utanförskap som sjuk och arbetsoförmögen. Några trygga bryggor att gå på mellan det skuld- och skambelagda så kallade utanförskapet till det varma innanförskapet och samhällsgemenskapen, har vår nuvarande regering ännu inte kommit på att bygga. Inte mycket tyder på att de kommer att göra det heller. På kort sikt är ju det billigaste alternativet, om man vill snygga till statistiken, att helt sonika sparka ut alla dem som visar minsta tecken på någon arbetsförmåga ur sjukförsäkringen, och låta dem falla ner i något av de många svarta hål som finns i vårt slarvigt byggda och golvlösa trygghetssystem, om de inte trots friskförklaring förmår stå till arbetsmarknadens förfogande, på det sätt som krävs. Utanförskapet är en politisk konstruktion, där definitionen är: Arbetar du inte, så är du utanför, oavsett om du har ett socialt umgänge och är aktiv inom ideell verksamhet, eller inte. Men, tänker ni … vad har detta resonemang med ungdomsvåldet att göra? Jo, en hel del, låt mig knyta ihop tråden:

 

Det är förvisso knappast socioekonomiska faktorer man tänker på när det gäller dessa ungdomar som nyss fått sina straff utmätta; de hade säkerligen sin ekonomiska framtid tryggad och var därmed relativt oberoende av trygghetssystemens brister, men när det gäller de socialt underprivilegierade och många gånger oerhört trasiga eller åtminstone nerslitna barn och ungdomar från miserabla hemförhållanden med arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld, miljöer där knappt någonting fungerar som det ska, allra minst konflikthantering, trygghet och gränssättning, och där i vissa fall inga skyddande och stödjande (= avstressande och läkande!) naturliga sociala nätverk finns runt omkring dem, eftersom våra sociala nätverk tunnas ut alltmer i vårt individualistiska och atomiserade samhälle, kan den krasst materialistiska arbets- och prestationsinriktade göra-kultur den vuxna generationen byggt upp, i förödande kombination med den sorteringsapparat som jag beskrivit i förra stycket, där det svart – vita tänkandet i motsatser råder (Är du produktiv arbetsmyra eller inte?, Är du frisk eller sjuk? För fan ta dig om du inte är sorteringsbar i något av dessa två fack, om du hamnat i en odefinierad gråzon!), framkalla oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest hos den starkaste tonåring, åtminstone om han/hon känner sig sliten av svåra uppväxtvillkor. Jag minns när jag själv, efter avslutat gymnasium, nersliten efter 14 år av negativ livsstress i en svår uppväxtmiljö som barn till en sömnlös alkoholist, efter tre och en halv termin av svår sömnlöshet, behövde en time out för återhämtning och läkning, bemöttes med: “Ånej, du är så frisk och stark, så du skall orka arbeta heltid”. Reglerna är desamma idag, så stresskadade ungdomar får en tuff start på vuxenlivet, såvida de inte är psykiskt sjuka per definition.

 

Men mental förslitning är ingen sjukdom, eller ens ett psykiskt problem, utan bara en effekt av långvarigt slitage utan möjlighet till återhämtning; för detta krävs goda relationer samt god sömn, men kruxet är, att tid för att bygga och underhålla relationer inom och utanför familjen samt bädda för en god sömn för sig själva och sina barn, är ungefär det minsta föräldrar har idag, medan de som är mentalt frånvarande i spritångorna, förstör sig själva och sina barns sömn och därmed framtida hälsa, de har tappat greppet om allt vad tid är och har dessutom fullt upp med att överleva dagen. Kanske har en alltför rigid arbetslinje fått dem att titta ännu djupare i glaset och öppna en flaska till … inte av svaghet, utan för att de alltid har fått känna att de inte passar in i sorteringshelvetet och “arbetslägret” Moder Svea AB … Andra vuxna som har förmåga att se, har inte vare sig tid eller ork över att höja blicken och se några fler barn än i bästa fall sina egna … Eftersom vi lever för att arbeta, när vi istället borde arbeta för att leva. Tid är vår enda bristvara, förr fick vi slita hårt och länge för en liten penning. Märkligt, eftersom vi har precis lika mycket tid att fördela nu som förr, samt enorma produktivitetsvinster, så vi borde ha väldigt mycket mer fri tid än tvångstid nu jämfört med förr, ändå tycks vi ha så ont om tid.

 

Det är just tid, och då inte kvalitetstid (Vad tusan är det?) utan kvantitetstid med sina föräldrar (i hyfsat skick) som barn behöver; barn gör inte skillnad på olika slags tid; tid är tid att bara vara, tid att bli sedd och lyssnad på, tid för psykisk återhämtning efter skolans krav, tid att läka, för slits gör vi alla under dagens lopp, men förslitning läker ut när vi får tillfälle att sänka stressnivåerna, och det får vi främst i de goda relationerna och genom den goda sömnen. Många vill ha mer ledig tid, men tyvärr säger vår regering att vi måste arbeta ännu mer; medicinen är mer tvångstid, så vi får väl lov att komprimera vår sömn och låta pigor städa undan skiten hemma, så kanske vi får någon tid över för barnen, om vi arbetar och har barn, förstås. Annars ska vi sättas i arbete, eftersom vi utan arbete anses ha för mycket fri tid och ingen tvångstid, och det kan man bli lat av och kanske asocial …

 

Den typ av psykiskt illamående eller nedsatt välbefinnande, som enbart har sin rot i förslitning är ingenting som barn- och ungdomspsykiatrin kan bota, eftersom det inte är ett psykiatriskt problem i grunden (ett defekt psyke), utan bara ett symptom på en samhällelig sjukdom, på ett sjukt och människofientligt blytungt regelverksgenomsyrat betongsystem som har överlevt sig självt, eller är på god väg att göra det, och vars destination borde ha varit soptippen för länge sedan. Vi borde förpassa det dit, annars kanske vi själva hamnar där, eftersom systemet är en enda stor kvarn, som sakta men säkert mal ner oss till psykfall, i den ena eller andra bemärkelse. Och som vi vet vid det här laget, så är psykvård liktydigt med förvaring, möjligen i kombination med vanvård.

 

Fler intressanta(?) inlägg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,


27
Dec 07

Hjälp! Konstiga tecken i min blogg

Hej alla bloggare och läsare av min blogg! God fortsättning, (om ni har firat jul och den har varit god … ) Jo, det är så att jag har fått ett problem på halsen som har med data att göra:

Jag gjorde nyss en uppgradering av WordPress till version 2.3.1 (den senaste), och allt verkar ha gått bra, förutom att det nu finns en massa konstiga tecken istället för å, ä och ö i såväl mina inlägg som i menyerna (länkarna). Finns det någon bland er som läser min blogg, som vet hur man ska åtgärda detta? Har ställt in såväl blogg som webbläsare på kodning i UTF 8 unicode, som det bör vara, om jag förstått det rätt. Jag förberedde uppgraderingen precis som man ska göra, avaktiverade alla plugin, tog bort widgets och bytte till grundtemat, ändå gick det galet. Har någon av er råkat ut för detta? Är tacksam för tips om hur jag ska gå tillväga. I värsta fall får jag väl importera en XML-fil med alla inlägg, kommentarer osv, som jag lyckligtvis var förutseende nog att exportera innan jag tog itu med uppgraderingen. Har kollat min databas och den var OK, inga meddelanden i felloggen heller, så det kanske är ett skitenkelt problem att lösa, men man blir nervös ändå.

Andra bloggar om: , , ,


05
Jul 07

Självkastrerad psykiatri speglar felsyn och systemfel i sjukt samhälle

 

Efter att ha lyssnat på P1-morgon (ons 27 juni) kan man dra en alldeles säker slutsats, beträffande tillståndet inom psykiatrin, och särskilt då inom slutenvården, nämligen att bristerna inte kan åtgärdas bara genom tillförsel av pengar, mer personal och ökad valfrihet för patienten. Det som inte finns att tillgå, går ju inte att välja. Psykiatrins djupa kris bottnar i en felsyn, rotad i ett fundamentalt feltänkande, när det gäller psykiskt illamående, ett feltänkande som genomsyrar inte bara psykvården, utan hela samhället; att allting är en sjukdom i hjärnan på individen, lösryckt ur sin sociala och samhälleliga kontext.

 

Ingenting anses längre i någon nämnvärd grad vara situationsbundet, framkallat av det samhällssystem vi har, eller uppväxtrelaterat, såsom traumatisering eller stressrelaterad förslitningsskada i nervsystemet. Nej, det anses vara i dig själv felet sitter; antingen är ditt psyke defekt eller ditt beteende destruktivt, eller högst sannolikt både och, kausualiteten (orsak och verkan) kan egentligen kvitta, sett ur det snäva individfokuserande skyll dig själv-perspektiv som vårt alltmer nyliberala arbets- och penningfixerade samhälle har idag, eftersom själva poängen är, att roten till ditt onda alltid finns inuti dig själv, likgiltigt var. Det anses handla antingen om en rent biokemisk obalans i hjärnan, och/eller destruktiva tanke- och beteendemönster, resulterande i en felaktig livsstil. När väl diagnosen är ställd, bryr man sig sällan om att gräva djupare i orsakssammanhang, försöka ta reda på vilka upplevelser och erfarenheter patienten bär med sig i sin mentala ryggsäck, hur patienten har blivit bemött genom livet, hur livet har gestaltat sig, om patienten någonsin har blivit lyssnad på. När diagnosen är ställd, ser man inte människan bakom diagnosen. Man anstränger sig inte för att se den komplexa helheten, se bortom alla insnävade psykiatriska förklaringsmodeller, se människan som en andlig varelse på det rent mänskliga existentiella planet. Man ser bara ett sjukdomsfall, en diagnos. Man har ett rent kliniskt och reduktionistiskt förhållningssätt gentemot patienten, där denne reduceras till en biologisk varelse med oönskat förhållningssätt och beteende. Detta behöver bara korrigeras med piller och terapi med fokus på tanke- och beteendemönster och förhållningssätt. Ytligare människosyn får man leta efter. Vart tog det sociala medvetandet och de sociala förklaringsmodellerna vägen?

 

Det sociala “tänket” tvärdog under sent 80-tal, var på utgång redan i början av 80-talet, för att ersättas av biologism under tidigt 90-tal, och därefter än värre, beteende och attitydfixering under senare år. Man får hoppas att dessa olika, in absurdum insnävade “tänk” (som inte är några vetenskapligt exakta eller ens hyfsat underbyggda teorier, utan enbart tyckande (skolor), och som följer politiska ideologiers uppsving och fall), dvs. sociologismen, biologismen och behaviorismen, såsmåningom och i väl avvägda proportioner kan komma att förenas i någonting bättre (minus -ism!! = biologi + sociologi + psykologi, pragmatiskt uttolkade, hyfsat underbyggda teorier i skön blandning), som kanske kan gå under benämningen sunt förnuft och bli ett slags imperativ inom psykvården:

 

(Ja, jag vet att jag krånglar till det, men ibland blir jag snudd på djävulsk, när jag går igång, och vill leka ordentligt med språk & tanke, och långt blir det alltid, men ni får ha överseende… )

 

Ta först reda på så mycket som möjligt om varje patient, företrädesvis genom att samtala med och lyssna på honom/henne. Välj först därefter och med största omsorg det perspektiv och den behandlingsmetod som passar just den unika patienten, istället för att försöka “plantera in” problem/defekter i patientens hjärna, som kanske inte finns där, men som tydligen måste finnas där, för att patienten skall passa in i en på förhand given förklaringsmodell, samt uppfylla kriterierna för någon sjukdomsdiagnos som finns på försäkringskassans lista över (för sjukskrivning) godkända diagnoser!

 

Arbetsförmågan bedöms tyvärr på kliniska grunder, istället för att bedömas utifrån hur patienten faktiskt mår och fungerar. Arbetet som överideologi, en uppstramad arbetslinje som redan dessförinnan var stram, samt en strikt koppling mellan två alltför insnävade begrepp; sjukdom och arbetsoförmåga, dikterar psykiatrins tuffa och ibland hopplösa och omöjliga arbetsvillkor: Ibland är man tvungen att sjukförklara hyfsat friska människor och klistra en sjukdomsetikett på dem, för att rädda deras liv, eftersom de är alltför udda och därför inte passar in i samhället. Men för att kunna göra detta, måste man först under en lång period placera människan i en “kvarn” och mala ner henne, så att hon till sist börjar må riktigt dåligt och lämpligen bete sig därefter. Före inträdet i denna “kvarn” som psykiatrin utgör för vissa människor, har den drabbade inte sällan och utan egen förskyllan, suttit fast i ekonomiska “skruvstäd” under alltför lång tid, och som logisk konsekvens av denna trängda och låsta belägenhet, fått sin psykiska hälsa underminerad, inte insjuknat riktigt ännu (per definition!), utan halkat runt och hoppat fram i tillvaron med hjälp av diverse mentala kryckor som han/hon hjälpligt “yxat till” efterhand, i en gråzon mellan det friska och det sjuka, i ett icke-läge, ett ingenmansland som enligt lagstiftarna INTE SKULLE FÅ FINNAS i vårt svart – vita välfärdssystem. Då börjar det bli dags för “kvarnen” (psyksvängen), vare sig psykvård behövs eller inte.

 

Mot bakgrund av detta, är det förståeligt att psykiatrin inte klarar av sitt uppdrag; att vare sig bota sina patienter eller förebygga farlighet hos det fåtal allvarligt störda som ligger i farozonen, eller förebygga/förhindra suicidförsök. Tvärtom bidrar psykiatrin, genom felaktigt bemötande, avvisande av hjälpsökande eller felbehandling, till mänskliga haverier i form av s.k. vansinnesdåd eller självmord, tragedier som sannolikt inte skulle ha behövt inträffa. Psykiatrin är dels kastrerad av regelverken i sjukförsäkringen, dels självkastrerad (genom tvära kast mellan olika “ismer” på modet, s.k. skolor inom psykiatri/psykologi).

 

Vissa patienter är farliga att ha att göra med, invänder försvarare av psykiatrins metoder. Javisst är det så, MEN varför uppstår farlighet? För att ingen vuxen såg (ville se?) extrem utsatthet i barndomen, i form av kränkningar, vanvård, daglig misshandel? För att ingen läkare tog sig tid att lyssna, när patienten började söka hjälp för sin vacklande psykiska hälsa i tidig vuxen ålder? Psykologer brukar framhålla bristande förmåga hos barn att knyta an till jämnåriga och vuxna, som riskfaktor för utvecklande av våldsbenägenhet i vuxen ålder. Jag stör mig på att de inte är lika snara att framhålla social utsatthet utan socialt och känslomässigt vuxenstöd, som riskfaktor, när det är lika självklart. Men det sociala “tänket” går inte hand i hand med dagens människosyn.

 

En människa är inte behandlingsbar, förrän i det ögonblick hon känner sig förstådd. Med fel diagnos är varje försök till behandling dömt att misslyckas. Hur man än vrider och vänder på psykiatrins kris, kokar det mesta ner till grundläggande felkonstruktioner i välfärdssystemen. Vårt samhällssystem producerar helt onödig psykisk ohälsa, med följden att en underdimensionerad psykvård blir hårt överbelastad av patienter som egentligen inte har någon psykiatrisk problematik, men blivit klämda i en medicinsk gråzon. I denna svåra arbetssituation som personalen befinner sig i, kan man till viss del skönja orsaker till att så många patienter utsätts för övervåld och kränkningar inom den slutna psykvården. Enligt en enkätundersökning omfattande drygt tusen anställda inom sluten psykvård, uppger 80 % av de tillfrågade att de har bevittnat kränkningar, 50 % har sett fysiskt övervåld från personalens sida, gentemot patienter.

 

Själva livssituationen i sig (såsom studiesituation och förvärvsarbete, familjesituation, samt tillgång till eller avsaknad av känslomässigt stöd från sociala nätverk), den sociala bakgrunden (uppväxtförhållanden; hem och skola, kompisrelationer) och den samhälleliga kontexten (arbetslivets alltmer slimmade organisation och ökade krav på individens stresstålighet, anpassning och förändringsbenägenhet, samt själva välfärdssystemkonstruktionens inverkan på hälsan) blir på sin höjd en ynka parentes, av helt underordnad betydelse, i psykiatrikerns och psykologens ögon.

 

Nej, det är du, lilla vän, som är fel, störd och onormal, om du inte kan finna din plats i arbetslivet. Ordinationen blir då följaktligen, enligt nuvarande nyliberala koncept, där hälsa eller ohälsa, arbete eller arbetslöshet, framgång eller misslyckande, innanför- eller utanförskap anses stå och falla med dig själv, dina egenskaper, ditt förhållningssätt osv., antingen psykofarmaka eller KBT. Det kommer därmed helt an på dig att ta dina piller och/eller gå i terapi, ta itu med dig själv och dina attitydproblem, din arbetsskygghet, dina inre röster och demoner m.m., samt lära dig att förhålla dig rätt till din livssituation, arbete och samhällssystem. När du har tillfrisknat (= blivit “normal”) kommer du förhoppningsvis att vara välanpassad (= snäll och foglig), komma att trivas utmärkt som flitig arbetsmyra i vår gemensamma myrstack, älska arbetslinjen och upphöja löneslaveriet till livets absoluta mening, ta FK och AF samt regeringen till ditt hjärta, ty de vet och vill ju bara ditt bästa. Du görs helt ansvarig för din sjukdom och lidande, för din livssituation (eftersom den är skapad av dig själv!), för att svara på erbjuden behandling och tillfriskna. Du kan inte förlägga orsaken till dina problem utanför dig själv, säger behavioristerna. De är samhällsfrånvända som rycker loss individen ur sitt sammanhang, anser jag. Vi formas i samspel med andra människor och påverkas i vår personlighetsutveckling av deras attityder och handlingar, inte utifrån enbart egna val och handlingar, eller/och i kombination med genetiskt arv, på egen hand.

 

Med egna personliga erfarenheter i bagaget, är det för mig uppenbart att det krävs en genomgripande förändring av attityder och förhållningssätt gentemot såväl per psykiatrisk definition sjuka/störda psykpatienter i öppen-/slutenvård, som friska /inte nämnvärt störda men särpräglade och något avvikande människor som inte passar in i den sociala normen och välfärdssystemets mallar, och som tvingas göra en s.k. patientkarriär av krassa försörjningsskäl och godta en nöddiagnos (!), och då handlar det om så mycket mer än kronor och ören, nämligen om vilken människosyn vi har:

 

Hur vi uppfattar en avvikande eller något udda människa som fungerar lite annorlunda än de “normala” välanpassade, slimmade och trimmade arbetsmyrorna, väl stöpta i lagomformen (alltid online och standby, alltid 100 procent), om vad vi lägger in i ordet “normal”, hur vi ser på den som inte förmår underkasta sig arbetet som överideologi, den som faller ur förklaringsmodellerna, den som inte passar in i mallarna, den som inte klarar av att inrätta sitt liv efter klockan, leva ett hårt strukturerat och inrutat liv.

 

Nu vill Folkpartiet införa en stöd- och servicepeng för psykiskt funktionshindrade, som likt skolpengen skall följa patienten och förhindra att denne/denna faller mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan kommuner och landsting.

Folkpartiets ledning vill därför genomföra en ”valfrihets­reform” för psykiskt
funktionshindrade. En särskild stöd- och servicepeng, à la dagens skolpeng, ska ge de psykiskt sjuka och deras anhöriga direkt inflytande över hur resurserna används. Tanken är att landstingen och kommunerna ska tilldelas en gemensam penningpåse. Pengarna styrs ­sedan till den verksamhet som den ­enskilde har behov av, oavsett om det handlar om vård, sysselsättning eller andra typer av stöd. Förebild är Danmark, där modellen prövats inom rehabiliteringsområdet.

 

Arbetsgruppen betonar att alla kommuner bör erbjuda person­liga ombud till personer med psykiskt funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen saknas det i unge­fär 60 kommuner.

Detta förslag är naturligtvis ett steg i rätt riktning, om nu regeringen väljer att göra realpolitik av det. Men för att inte “valfrihetsreformen” skall bli ett platt fall, måste det lilla, till intet förpliktande ordet bör, i meningen “… alla kommuner bör erbjuda personliga ombud …” ersättas med det tvingande ordet ska eller måste. Om inte rätten till personligt ombud lagstiftas, kommer en del kommuner att smita ifrån sitt ansvar gentemot de psykiskt funktionshindrade, och man kan knappast begära att en psykiskt svårt sjuk människa utan nära engagerade anhöriga, skall kunna och orka göra det för honom/henne bästa valet ur ett utbud som kan vara svåröverskådligt även för en fullt frisk människa. Utan lagstiftning är risken stor, att pengarna slösas bort på fel saker, med följden att den funktionshindrade i slutändan står där, utan pengar och utan den hjälp han/hon behöver, vilket också Kjell Broström, intressepolitisk talesman på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), påpekar. Det är också så, att människor med psykisk ohälsa, sällan blir lyssnade på och tagna på allvar, när de försöker framföra sin egen åsikt om vad de bäst behöver, beträffande såväl vård som sysselsättning. För att citera den kvinna som berättade om sin erfarenhet av psykvård i P1 morgon: “Man måste prata med patienterna”. Så sant, så sant. Alltför ofta pratar man över huvudet på patienten, som om denne per automatik skulle vara en idiot, bara för att han/hon råkar må dåligt i själen.

 

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Psykvård, Sjukdom, Funktionshinder, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Socialpolitik, Förebyggande vård, Systemfel, Diagnoser, Gråzoner, Attityder, Behandlingsmetoder, Behaviorism, Medicinering, Människosyn, KBT, Arbetslinjen, Arbetsliv

Detta inlägg är pingat på intressant.se


18
Jun 07

Flexibel skolstart och skolgång bättre än tidsfixering!

 

Obligatorisk skolstart vid sex års ålder samt tioårig grundskola, vill moderaterna och centern införa, står att läsa i SvD. Folkpartiet stödjer förslaget medan kd är tveksamma. Ytterligare en viktig fråga, där alliansen är splittrad, och det har inte gått ett helt år sedan valet. Hur många sprickor kan regeringen tåla, utan att den spricker rakt itu, kan man undra. Jag menar, skolpolitiken var ju ett av de allra viktigaste politikområden man gick till val på, och då verkade enigheten vara total, nu är sprickan blottad. Nåväl, vilka fördelar respektive nackdelar har detta förslag, (som man inte bör såga rakt av, bara för att det kommer från regeringen)?

 

Att alla barn ska tvingas börja skolan redan vid sex års ålder, alldeles oavsett mognad, är jag ytterst tveksam till för att uttrycka mig milt, även om ett sådant obligatorium möjligen skulle ha varit bra för min utveckling, om det hade införts under tidigt 60-tal. Jag föddes sent på året, kring jul, och fick välja mellan att börja skolan vid antingen sex eller sju års ålder. Själv ville jag börja redan vid sex års ålder, min mor och grannar ansåg mig vara så skolmogen man bara kan vara, men min far satte sig på tvären och höll mig hemma ett år till, av skäl som ingen annan än han själv kunde begripa. När han hade fattat ett beslut, kunde ingen rubba det: “Hon ska inte börja skolan än!” Därmed basta, punkt slut!!!

 

Min far hade dystra erfarenheter av sin skolgång, trots att han var teoretiskt begåvad. Det faktum att han varje skoldag (sex dgr/vecka) fick sitta och vänta på ett rejält kok stryk av ett gäng killar som var större än honom, en brutal omgång på hemvägen som han inte kunde undkomma på något sätt, någon enda dag, eftersom de hade samma väg. Dessa plågsamma minnen kunde ha bidragit till hans orubbliga inställning. Skolan kunde lätt bli ett helvete för vem som helst, särskilt om man kom från knappa förhållanden. (Fattig + begåvad = Avundsjuka hos mindre begåvade barn från rika hem = Stenhårt mobbad! Snudd på axiom under 1920-talet på den småländska landsbygden) Min far var inte överbeskyddande på något sätt, snarare tvärtom, men han kände viss oro inför allt vad skola hette. Jag kunde gott leka något år till, enligt honom. Skola skulle det bli tids nog, dessutom hade vi flyttat runt en hel del och kände oss lite rotlösa.

 

Ja, jag blev själv mobbad på grund av min fars alkoholism, men jag kom aldrig i närheten av det fysiska våld som han utsattes för, utan blev “bara” retad. Jag tror inte att jag skulle ha blivit mer mobbad, om jag hade fått lov att börja skolan när jag var mogen för det, alltså vid sex års ålder. I mitt fall blev de första åren för lätta, rent inlärningsmässigt, jag fick inget tuggmotstånd, åtminstone inte i språk, låg en halv bok före alla andra i svenska i årskurs ett, utan att anstränga mig nämnvärt, fick inte fortsätta med nästa bok, utan tvingades sitta och rita och måla på svenskalektionerna en hel termin, så att de andra skulle komma ifatt mig. Jag som var språkbegåvad tappade snart intresset för språk, eftersom jag fick känna mig som snudd på ett störande element i klassrummet, en avvikare som läraren inte kunde hantera, förutom att jag upplevde alla uppgifter som alldeles för lätta och därmed tråkiga. Som sagt, för ett och annat moget barn skulle ett obligatorium beträffande tidig skolstart kunna vara bra, om någon förälder håller en tillbaka på felaktiga grunder, men för andra med otillräcklig mognad skulle det innebära stora inlärningssvårigheter under de tre första åren, som är så avgörande för elevens fortsatta kunskaps- och framförallt personlighetsutveckling.

 

Frågeställningen om skolstart, flexibel eller fixerad, rymmer i sig en enorm komplexitet. Men eftersom jag utgår från det självklara faktum att varje barn är alldeles unikt danat i ett unikt och ytterst komplicerat samspel mellan ett unikt och i sig komplext samt bångstyrigt genetiskt arv, och en alldeles unik uppväxtmiljö i all dess komplexitet, vilket betyder att det aldrig har funnits, finns eller kommer att finnas någon exakt likadan individ som exempelvis jag själv, drar jag den slutsatsen att barn uppnår den mognad som krävs för att klara skolstarten på ett för barnet bra sätt, vid högst varierande åldrar, mycket beroende av den kärlek, trygghet och stimulans de får hemma och på dagis, under de allra första fyra levnadsåren. Skolstarten bör vara flexibel. När barnet är moget skall det börja skolan, alldeles oavsett om skolmognad uppstår vid sex, sju eller åtta års ålder. Sedan är frågan: Hur vet man säkert om barnet verkligen är skolmoget? Vad ska man mäta, och hur? Barnets lust kanske bör avgöra?

 

Skall grundskolan förlängas till tio år, dvs. bör förskoleåret bli det första grundskoleåret? Svår frågeställning, hur man än vrider och vänder på det, vilket perspektiv man än anlägger. Vissa elever kanske behöver tio år på sig att uppnå godtagbara kunskaper i teoretiska ämnen, om de saknar fallenhet för just sådana ämnen. Å andra sidan är en del elever så skoltrötta redan i sjuan, att det vore snudd på psykisk tortyr att tvinga dem att gå ett extra år. Själv är jag bestämt emot alla former av likriktning, att stöpa alla i samma (teoretiska ) form. Skolgången bör avpassas till varje elevs faktiska förutsättningar (intresse- och begåvningsprofil samt social bakgrund), och med detta menar jag att fixeringen vid att man till varje pris måste hålla samman klasser i årskurser, där alla ska läsa samtliga ämnen i exakt samma tempo, samtidigt, dvs. vårt samhälles absurda fixering vid tid och hastighet, är en ren förbannelse. Det vore bättre för samtliga elever, om de åtminstone i basämnena fick gå fram precis så snabbt de förmår (kan variera allteftersom man mognar i ett visst ämne), att man inte pressar den som inte hänger med för hårt, inte heller håller tillbaka den som lär sig snabbt, dvs. avpassar studiegången efter varje elevs mognadsutveckling, vilken ofta sker i språng; man står och stampar på samma fläck en tid, sedan sker kunskapsutvecklingen explosionsartat, bara man låter bli att forcera fram den efter ett tidsschema.

 

Efter att ha vänt och vridit på denna skolproblematik och funderat ett bra tag, har jag fått en idé (som kanske är helt galen, vad vet jag?) om hur man skulle kunna organisera skolan: Varför inte avskaffa systemet med årskurser och sammanhållna klasser, och istället per ämne införa förslagsvis tre undervisningsgrupper med olika högt tempo; en långsammare och förmodligen liten grupp där eleverna får mycket tid på sig och all den hjälp de behöver, med hög lärartäthet och specialpedagoger vid behov, socialt stöd och uppmuntran, självförtroendeträning m.m, en medelsnabb grupp för dem som klarar av att hänga med utan alltför stora insatser, samt en snabb grupp för dem som klarar det mesta på egen hand, som sällan eller aldrig behöver hjälp, kommer från studievana hem utan sociala problem, inte har dyslexi, adhd eller annat neurologiskt/psykiskt funktionshinder.

 

En grundförutsättning för att detta system skall fungera bra och inte upplevas som stigmatiserande, är att elever inte känner sig etiketterade och insorterade i fack för tid och evighet, som begåvade, medelmåttiga eller dumma och tröga, för då blir det alldeles galet i slutändan. Elever ska inte sorteras in i någon grupp, utan själva i samråd med lärare och föräldrar själva få välja vilken grupp som är bäst att börja i, för att senare under studieresans gång kunna byta grupp och därtill uppmuntras att ta steget till en grupp med högre tempo, när kunskapsutvecklingen blivit bättre. Någon sorteringsskola skall vi inte ha, utan målet skall vara god eller åtminstone godtagbar kunskapsutveckling hos alla. Men vägarna dit måste få vara olika, eftersom vi alla är unika individer med olika förutsättningar, och därför olika bra på olika saker i olika tempo i olika skeden av livet. En idé bara, bra eller dålig, klok eller vansinnig, det får ni läsare bedöma.

 

Men betygen då, ska vi ha betyg, och när skall de i såfall ges, eller bör vi rentav avskaffa dem? I denna fråga står två oförsonliga sidor mot varandra: Ett vänsterblock, där man antingen skyr allt vad betyg heter som pesten, eller vill sätta dem så sent som möjligt, först i årskurs 8, samt ett högerblock, där man tror att tidig betygsättning är allena saliggörande, att betyg löser de flesta problem med motivation och inlärning. Som jag ser det har ingendera helt rätt. Betyg behövs för att man skall veta hur man ligger till, och som en sporre, men sättas vid rätt tidpunkt och i minst åttagradig om inte tiogradig skala (ju kortare steg desto bättre). Kanske en medelväg vore det mest förnuftiga:

 

Att man ger elever betyg, när de är så pass gamla att de förstår vad ett betyg är, respektive inte är, så att de inte identifierar sig med det betyg de får, att exempelvis ett IG inte alls betyder att man som människa är IG, utan att betyget enbart är ett mått på den kunskapsutveckling man uppnått vid just den tidpunkten, inte ett mått på hurdan man är, hur intelligent eller dum, begåvad eller obegåvad, praktiskt eller teoretiskt lagd man är, för det går inte att utläsa ur ett betyg. Ett lågt betyg kan ha vitt skilda orsaker, såväl begåvningsmässiga, sociala som hälsomässiga, bero på sen mognad eller bristande motivation. (Einstein var dålig i matte, men blev ändå en framstående vetenskapsman inom fysiken, där matten är så viktig.) De flesta barn är nog mogna för att ta emot ett betyg och ta det för vad det är, redan i årskurs sex, om läraren vid utvecklingssamtal har förklarat för eleven vad ett betyg är, och hur ett betyg bör uppfattas. Före årskurs sex bör enligt min mening betygsliknande omdömen inte få sättas, men däremot bör såväl eleven som föräldrarna få fullständigt klart för sig på vilka områden eleven uppnått eller inte uppnått målen, vad man som förälder kan hjälpa sitt barn med så att målen kan uppnås, hur mycket som fattas, och detta även skriftligen, men utan vare sig siffror eller bokstäver som renodlad betygsättning. Det bör finnas nationella riktlinjer för hur sådana omdömen skall utformas, så att det blir likvärdigt på alla skolor. Varje förälder (min far smet undan) skall ha skyldighet att delta i utvecklingssamtal, samt rätten att kräva ett omfattande omdöme om barnets utveckling, på de områden som skolan har ansvar för. Vilka är då dessa? Vad bör skolans egentliga uppgift vara?

 

Somliga menar att skolans uppgift är att förmedla kunskap, varken mer eller mindre, och för detta krävs enbart disciplin, studiero, mycket läxor och tidiga betyg, punkt slut. De förnuftiga, vilka förhoppningsvis utgör en majoritet, inser att skolans uppgift är betydligt mer omfattande: Att befrämja en positiv utveckling hos varje elev på alla tänkbara plan; såväl kunskapsmässigt, socialt som känslomässigt, att försöka så gott det går med stöd och uppmuntran bygga upp åtminstone något av det som dåliga hemförhållanden river ner. Det är ingen alldeles lätt uppgift, men den måste tas på största allvar.

 

Pingat på intressant.se

 

Andra bloggar om: , , , , , , ,