Systemhaveri?
Vad bör göras?
För att inte vår sjukaste och nästintill slaktad “patient” psykiatrin skall dö, utan tillfriskna och kunna samarbeta med en socialvård som snudd på havererat, i ett “välfärdssystem” som har överlevt sig självt.
Först och främst måste man se till HELA människan, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska eller psykiatriska termer. Ett välbefinnande har den människa som mår bra fysiskt, psykiskt, existentiellt och socialt. Det största misstaget vi har gjort här i västerlandet var att skilja kroppen från själen, att dela in sjukvården i två områden: fysiska sjukdomar respektive psykiska sjukdomar. Kropp och själ hänger ihop.
Ett bra exempel på detta är de stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånden: utbrändhet eller utmattningssyndrom som det bör kallas, vilket förr gick under benämningen nervtrötthet eller psykisk trötthetssvikt. Dessa tillstånd ligger i en medicinsk gråzon: stressmedicin, mellan kropp och psyke. Egentligen handlar det om obalans i organismen (störd återhämtningsförmåga) under lång tid som resulterar i förslitning, dvs. varaktig negativ stress på grund av otrygghet, konfliktladdade relationer eller pressad arbetssituation orsakar sömnlöshet, vilket i sin tur genererar ännu mer stress och förslitning, som i sin tur förvärrar och befäster sömnlösheten (en stress i sig), något som såsmåningom resulterar i s.k. utbrändhet. Här gäller det att kunna tala om ohälsa i sociala termer, att kunna se och förstå orsak och verkan, att kunna ställa ohälsotillståndet i relation till resten av livet. Nyckelord är sömnbrist och förslitning.
I många fall har dessa patienter exponerats för en mycket skadlig och långvarig psykosocial livsstress under kanske större delen av uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning från skadlig stress, som krävs för att kunna läka ut den förslitning som varje utsatt barn som alltför länge far illa, får i nervsystemet.
För såväl barn som vuxna gäller att man blir avstressad och läker ut i GODA och TRYGGA relationer, medan konfliktfyllda och otrygga relationer genererar ännu mer skadlig stress, och kan t.o.m. utgöra en belastning för barnet, snarare än en tillgång. Exempel på sådana nätverk kan vara konfliktladdade släktrelationer, där oförsonlighet och intolerans råder och där det utsatta barnets föräldrar är målet för hätska angrepp. Barn sluter sig inför sådana människor.
Alla barn som länge far illa på grund av missbruk, konflikter och otrygghet i familjen, har inte tillgång till de goda, avstressande och läkande sociala nätverk, som krävs för återhämtning. Vissa barn är dessutom för starka och för duktiga för att bli sedda som utsatta.
Alltför bra betyg kan förblinda omgivningen, med följden att barnet får härbärgera sin stress och tilltagande förslitning inombords, utan att bli sett, särskilt om detta diffusa och svårgripbara inte tar sig några påtagliga funktionsnedsättande uttryck i vardagen, i form av stökighet eller svårigheter att koncentrera sig på skolarbetet.
Får man problem i de övre tonåren eller som vuxen, ska man helst kunna åberopa en misslyckad skolgång med usla betyg, och psykisk ohälsa i form av depressioner, ångest och nervositet i barndomen, annars blir man inte tagen på allvar vid kontakt med sjukvården, utan snarare ifrågasatt, även inom psykiatrin, och särskilt där.
Det jag ovan har skrivit är sprunget ur egen erfarenhet: Grava sömnproblem utan några psykiska problem i botten, med en lyckad skolgång och ett i grunden gott självförtroende (om än naggat i kanten) samt ett hyfsat välbefinnande i tonåren, var i läkarnas ögon motsägelsefullt, något alldeles omöjligt.
Här duger inte den gängse synen på sjukdom: att vara frisk innebär frånvaro av sjukdom, medan att vara sjuk innebär närvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer. Den “nygamla” stress- och framförallt sömnbristrelaterade ohälsan, som ÄR en medicinsk GRÅZON mellan kropp och själ, mellan sjukt och friskt, de facto omkullkastar vår förlegade syn på vad som är sjukt respektive friskt, om det överhuvudtaget går att dra en gräns, rentav vänder hela sjukdomsbegreppet som ligger till grund för bedömning av arbetsförmågan samt rätten till ersättning vid inkomstbortfall (vid sjukdom och arbetslöshet), 180 grader.
Kan man slå fast att den som är arbetslös och INTE lider av en SJUKDOM, verifierbar i medicinska termer, men ändå mår psykiskt dåligt, kanske på grund av oförmåga att sova, och som därför givetvis inte fungerar bra, har svårt att fokusera på en uppgift på grund av trötthet och huvudvärk, trots detta per automatik skall bedömas som FRISK och fullt ARBETSFÖR, och därmed måste orka söka alla jobb som anvisas samt ta det som erbjuds, under hot om indragen a-kassa eller socialbidrag? Helt absurt anser jag.
Men så fungerar den arbetslinje som vårt välfärdssystem bygger på, som liberaliserades i någon mån under slutet av 90-talet, men som efter alla debatter om överutnyttjande av trygghetssystemen, blev föremål för en rejäl uppstramning; människor i medicinska eller sociala gråzoner faller mellan systemen och får finna sig i att malas sönder i den kvarn som den s.k. arbetslinjen utgör i de gråzoner som den sociala ingenjörskonsten bortdefinierade eller bortsåg från vid välfärdsbygget. Lägg märke till att samtliga politiker hela tiden talar om de sjuka och de arbetslösa, aldrig om dem som befinner sig däremellan; i gråzonen, i ett Ingenmansland mellan frisk och sjuk!
I precis varje stund förväntas man vara antingen arbetslös och frisk, dvs. arbetsför, med rätt till a-kassa eller socialbidrag och måste stå till arbetsmarknadens förfogande hur man än mår, ELLER sjuk i sjukdom; arbetsoförmögen med rätt till antingen sjukpenning, sjuk- eller aktivitetsersättning eller vid s.k. utförsäkring; socialbidrag …
Mellan frisk och sjuk förvandlas välfärdssystemet till en kvarn.
Vad är friskt? Vad är sjukt? När är man att betrakta som frisk respektive sjuk? Bör man ersätta det snäva sjukdomsbegreppet med ett bredare ohälsobegrepp (t.ex. dysfunktion eller insufficiens), åtminstone i socialförsäkringssammanhang? Det duger uppenbart inte längre att sortera in människor i två fack: Frisk och Arbetsför ELLER: Sjuk i sjukdom med nedsatt arbetsförmåga, eftersom t.ex. utmattningssyndrom, hur funktionsnedsättande det än är, inte är en sjukdom i gängse mening, utan en GRÅZON, ett tillstånd av obalans på grund av sömnbrist (en stress i sig som sliter hårt).
Dessa tillstånd har skapat livliga debatter och ifrågasatts av många okunniga, kanske för att de inte uppfattas som sjukdomar i gängse bemärkelse. Vi har ju ett alltför snävt sjukdomsbegrepp som utgångspunkt, när vi skall bedöma huruvida en människa är arbetsför eller arbetsoförmögen, där inga gråzoner förutsätts existera. Hela vårt välfärdssystem med sjuk- och socialförsäkringen grundar sig på, och är uppbyggt utifrån det strikta antagandet att arbetsförmågan kan vara nedsatt på grund av sjukdom och inget annat. I enlighet med detta synsätt måste sådana åkommor som exempelvis sömnlöshet eller värk vara sjukdomsorsakade, för att kunna tas hänsyn till, vilket långt ifrån alltid är fallet, och då faller de drabbade mellan ersättningssystemen och i värsta fall ur det s.k. försörjningsstödet (socialbidrag), som även det är villkorat på de flesta orter (sjukintyg från läkare eller intyg från arbetsförmedling som styrker aktivt arbetssökande krävs, såvida man inte är socialt utslagen; nergången missbrukare eller hemlös, … möjligen).
Utmattningssyndrom brukar godtas numera, men ingalunda dess förstadium; långvarig sömnlöshet (!) … som kanske utgör det allra största hotet mot hälsan, på lång sikt. Det finns alltså ett glapp här, för den som exempelvis är frisk (fri från sjukdom!) men energilös och nersliten på grund av kronisk sömnlöshet. Det stora antalet (2 miljoner!) mer eller mindre sömnstörda bör stämma till eftertanke.
Efter mycket funderande har jag kommit fram till att psykiatrins kompetensområde är alldeles för snävt, varför många som inte har en strikt psykiatrisk problematik, utan snarare har något som kan kallas livsproblem, där orsaken till illamåendet, sömnproblem, ångest, nedstämdhet osv. inte sitter i huvudet, i psyket, utan i en trängd, låst och omöjlig livssituation, omöjlig att ta sig ur, möter en ogenomtränglig mur av ren ovilja att lyssna och förstå, total oförmåga att tänka i sociala termer, att förstå orsak och verkan. Förmågan att ställa patientens problem i relation till såväl social bakgrund (som exempelvis otrygga samt stress- och konfliktladdade uppväxtförhållanden utan vuxenstöd), aktuell livssituation, som genetisk sårbarhet, lyser mestadels med sin absoluta frånvaro.
Det som inte har sin rot i patientens eget psyke går ju inte att bota med vare sig psykofarmaka eller terapi, och bemöts därför med ett ifrågasättande från läkares och psykologers sida. Allt kretsar kring de alltför snäva begreppen “psykisk sjukdom” respektive “psykisk störning”, insnävade och helt avskurna från den sociala och samhälleliga kontexten, helt samhällsfrånvända definitioner på ohälsa och förklaringsmodeller. En psykisk störning eller sjukdom har ju också ofta till stor del sin rot i en problematisk uppväxtmiljö (unik för varje unik individ) som har samspelat med ett genetiskt arv (unikt för varje unik individ) på ett ytterst komplicerat sätt som är helt unikt för varje människa. Det handlar alltså om två variabler (miljö och arv) som vävs in i varandra, och såsmåningom danar en komplex individspecifik väv: psyket. Psykisk ohälsa eller sårbarhet samt sömnsvårigheter har således synnerligen komplexa rötter.
Fram till 21 års ålder sker flera miljarder biologiska nervkopplingar (synapser) i vår hjärna, som är oåterkalleliga och som påverkas av exempelvis varaktig negativ stress i en otrygg uppväxtmiljö. Numera vet man att skadade nervkopplingar förvisso kan repareras; nervsystemet kan läka ut under vila (mycket sömn), men inget kan kopplas om, förutom minnet.
Under dessa år utvecklar varje individ sin helt unika hjärna. De “dåliga” eller mer korrekt uttryckt ogynnsamma nervkopplingar man råkat få i en otrygg och stressfylld miljö får man leva med, och man rår inte för det!
När jag skriver att jag har byggt in en extrem sårbarhet beträffande sömnen, menar jag att vissa av dessa nervkopplingar, under inverkan av långvarig negativ stress och anspänning i samspel med ett genetiskt arv, sannolikt har skett på ett för förmågan att sova synnerligen negativt och ogynnsamt sätt, men i andra avseenden haft en positiv inverkan på och gynnat utvecklingen av mental skärpa och hög vakenhetsgrad, som många gånger varit till god hjälp för mig. Vakenhetsgraden (produkt av arv och miljö) som många socialt utsatta barn utvecklar i hög grad, kan vara ett hot mot sömnen, men väldigt bra att ha i många sammanhang. En svår uppväxt skärper sinnena och stärker psyket, MEN sliter hårt på nervsystemet och sömnmekanismen. Tveeggat således, detta med synapserna:
(Mina kusiner som har haft en trygg barndom sover bra, men är mentalt betydligt slöare än jag … ) Ibland kan det rentav vara praktiskt att inte kunna somna fastän man är trött, när man inte får lov att sova! Fastän sömntrycket är enormt och man nästan gäspar käkarna ur led, kan det vara så att man ändå inte kan somna, om man har insomningssvårigheter. Vid andra typer av sömnproblem somnar man lätt in, men vaknar kanske upp mitt i natten och kan inte somna om. Nej, det är sällan en fördel, mestadels en hämsko.
Mot bakgrund av detta förstår man att psykiatrin är enkelspårig, för snäv i sitt tänkande. Man förstår inte att vissa individer har vävt in sårbarheter i sitt psyke, som exempelvis stresskänslighet, viss oro och rastlöshet, känslomässig skörhet, instabilitet, kroniskt skör sömn, osv., vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att de är störda eller sjuka, svaga eller ens har psykiska problem i grunden.
Det kan i vissa fall handla om enbart rena förslitningsskador i nervsystemet, varken mer eller mindre. Det är en GRÅZON mellan friskt och sjukt/stört, där människor kommer i kläm mellan trygghetssystemen. Det är ofta först i denna konflikt med systemet, när den drabbade individen känner sig trängd, ifrågasatt och missförstådd som sårbarheter och särprägling blir till konkreta problem. Den som inte har en sjukdom, men som på grund av sin sårbarhet eller särprägling är för avvikande i sitt sätt att fungera för att kunna platsa i arbetslivet, måste malas sönder, brytas ner för att bli sjuk, eftersom gråzoner är bortdefinierade i trygghetssystemen.
Inte undra på att den psykiska ohälsan ökar så dramatiskt: Vem kan må bra i en klämma? Alla avvikelser går inte att korrigera med piller eller psykoterapi. Bättre då att lossa på klämman, bevilja en grundtrygghet och därigenom ge en chans till naturlig självläkning.
Detta kräver dock en annan syn på psykiskt illamående än den vi har idag, och en annan typ av trygghetssystem. Vari ligger felet?
Man saknar förmåga att se till HELHETEN, se till HELA människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Man ryggar för komplexiteten, därav snävheten i resonemangen om olika typer av ohälsa och de alltför uppenbara attitydproblemen hos den personal som möter människor i djup kris, och som inte är medveten om systemfelet.
Vissa patienter hamnar i ett ingenmansland mellan psykiatri och socialtjänst, eftersom deras problem inte går att definiera i vare sig strikta psykiatriska eller rent sociala termer. Medicinska och sociala gråzoner platsar ingenstans i vårt samhälle, eftersom de är bortdefinierade: De kan liksom inte förekomma per definition. De skulle välta hela välfärdskonstruktionen över ända, där psykiskt sjuka har rätt till ersättning från sjukförsäkringen, där människor med sociala problem som missbruk och kriminalitet har rätt till socialbidrag, eftersom de anses lida av social ohälsa med någon typ av beteendestörning, där människor i gråzon mellan psykisk och social ohälsa per definition inte kan förekomma, och om de ändå skulle envisas med att finnas till, har de inte lagstadgad rätt till någonting, vid inkomstbortfall.
Vi har egentligen tre grovsorteringsfack när det gäller sjukdom, störning och funktionshinder, nämligen:
1) kropp, 2) psyke och 3) socialt funktionshinder.
De är avgränsade från varandra! Psyket är bortklippt från kroppen och det sociala sammanhanget, som individen lever i, samt dennes bakgrund. Att psykiatrin är helt inkompetent är inte alls förvånande, sedd i ljuset av ovanstående absurda indelning av människan!
Däremellan finns gråzoner som inte kan förekomma, som är bortdefinierade, liksom de människor som befolkar dem, och kommer i kläm mellan trygghetssystemen och mals sönder i det folkhem, där varken kelgrisar eller styvbarn skulle finnas. Dessa klämda och bortdefinierade styvbarn kan per definition inte existera. Dessvärre saknar större delen av läkarkåren förmåga till systemkritik. Varför bita den hand som föder en (och göder en fet)?
Nej, det är hälsosammast för den egna karriären och plånboken att snällt och lojalt rätta in sig i ledet, och låtsas som att vi lever i den allra bästa av alla världar, med det perfekta systemet. Den vanmakt och frustration som många läkare ändå måste känna vid möte med patienter i gråzon, går lätt ut över patienten … i form av arrogans.
Hur bör psykiatrin eller snarare vården i sin helhet förändras? Hur bör vi förändra vår syn på friskt och sjukt samt gråzoner? Är det “sjuka” alltid SJUKDOMS-orsakat? När är man att betrakta som sjuk respektive frisk? Kan man dra någon gräns överhuvudtaget?
När är man arbetsför respektive arbetsoförmögen? Behöver vi ha denna kategorisering och sortering i fack? Varför inte istället låta människor bidra efter faktisk förmåga? Svåra men viktiga frågor.
För det första bör man “slå ut väggarna” mellan de olika kompetensområdena fysisk, psykisk och psykosocial/social ohälsa, samt stressmedicin, dvs. “sy ihop” kropp och själ, och ställa denna helhet i relation till ett socialt sammanhang. Inte dela upp det.
Psykiatrin bör omorganiseras, bredda sin kompetens för att kunna integreras med övrig hälso- och sjukvård samt socialvård och delas upp i förslagsvis två områden:
1) En lågtröskelpsykiatri som ska ta emot människor med lättare psykiatriska åkommor samt stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd i de fall det tar sig psykiska uttryck, psykosocial ohälsa, fobier, osv. Här bör man fokusera på livsproblem, sätta livssituationen i fokus, istället för att leta efter fel och brister i patientens psyke, i första hand. Det ena behöver inte utesluta det andra, men det krävs en vidöppen attityd, att man inte låser fast sig i alltför trånga förklaringsmodeller och definitioner. Man måste förstå orsak och verkan, tänka i sociala termer, inte dela upp i friskt eller sjukt, “normalt” eller stört beteende.
Här bör man ställa frågan: Vad kan samhället bidra med för att ditt liv ska fungera, i form av avpassningar inom arbetsliv och i studier?
Lågtröskelpsykiatrin bör ses som en brygga mellan ren psykiatri och socialvård/hälso- och sjukvård, som skall fånga upp människor med obestämbara ohälsotillstånd och funktionshinder (gråzoner).
2) En högtröskelpsykiatri för människor med tunga diagnoser av företrädesvis strikt psykiatrisk karaktär, som t.ex. grava kroniska depressioner, psykoser, schizofreni, manodepressiv sjukdom m.m., samt neuropsykiatriska störningar som autism, DAMP och ADHD, och personlighetsstörningar som t.ex. psykopati och borderline m.m.
Kring dessa patienter bör man arbeta i team, med psykiater och psykolog som behandlar själva sjukdomen/störningen, och socialarbetare och kuratorer som ordnar den sociala biten med sysselsättning, bostad osv. för att dessa människors liv ska bli så värdigt och meningsfullt som möjligt. Även här är HELHETEN extremt viktig; man måste sätta det sjuka i relation till resten av livet, förstå orsak och verkan. Det gäller alla patienter.
Men här måste man kanske i högre grad sätta det sjuka eller det störda i fokus, lägga tyngdpunkten på psykiatrisk behandling. Detta är ju psykiatrins kärnpatienter, medan tillstånd som t.ex. utmattningssyndrom är något nytt och ovant i en gråzon mellan kropp och psyke, utanför men ganska nära psykiatrins traditionella kompetensområde.
Till sist bör trygghetssystemen reformeras och ett ekonomiskt “golv” läggas i botten av samhället. Man bör sluta med att avgränsa “friskt” från “sjukt”, avskaffa det alltför snäva sjukdomsbegreppet inom socialförsäkringen, upphöra med den absurda indelningen i “arbetsför” och “arbetsoförmögen”, för att istället bedöma graden av arbetsförmåga, vad varje individ kan tillföra samhället, helt oavsett närvaro eller frånvaro av sjukdom.
De begrepp och absurda avgränsningar/indelningar, som “sjukdom”, “frisk” eller “sjuk” osv. har ingen motsvarighet i det verkliga livet. En “frisk” person kan känna sig “sjuk” medan en “sjuk” människa kan känna sig “frisk” och välmående, trots sin verifierbara “sjukdom”. Man kan exempelvis vara kroniskt sömnlös och energilös, vare sig man är sjuk i sjukdom eller frisk i alla avseenden. I vilket fall som helst mår man skit och är långt ifrån 100 procent arbetsför, om ens halvt, och dessutom oregelbundet.
Andra exempel när människor kommer i kläm och blir ifrågasatta är de nya och omdiskuterade diagnoserna elallergi, trötthetssyndrom, fibromyalgi, m.m., knepiga att verifiera i strikta medicinska termer.
Framförallt bör vi sluta upp med att dela in människor i starka och svaga, där man under benämningen “svaga” sorterar in alla utsatta och marginaliserade människor, som sjuka, arbetslösa, funktionshindrade av alla de slag, människor med sociala problem som missbruk och kriminalitet, hemlösa, särlingar osv. osv. I verkligheten har denna absurda och kränkande kategorisering som förminskar de av samhället utstötta människorna, och förstorar de framgångsrika, ingen som helst motsvarighet. Ingen är stark eller svag rakt igenom. Vi har allesammans både starka och svaga sidor samtidigt. Man kan ha en utsatt och svag position i samhället, på grund av sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller annorlundaskap, men det betyder INTE nödvändigtvis att man är en svagare människa.
Alla människor har en inneboende kraft, men det system vi har släcker den som inte passar in i den alltför snäva sociala normen.
Kontakta mig gärna via formuläret nedan, om Du har frågor eller synpunkter på det jag har skrivit.
cforms contact form by delicious:days