Insomnia
Sömnlös på tröskeln till vuxenlivet
Själsliga trauman, förslitning och inre stress tar sig olika uttryck hos olika individer, beroende på psykosocial livssituation och genetisk predisposition. Nu tänker jag berätta min historia, med inslag av lite mer reflexioner kring social utsatthet hos barn och vuxna, samt lite mera bakgrundsfakta om mig själv och mitt liv. Vår kastrerade och därför helt inkompetenta psykiatri kommer att få ett verbalt kok stryk, i gott sällskap med de politiskt ansvariga som har kastrerat den, samt byggt en snårskog av trygghetssystem, mellan vilka alltför många kommer i kläm:
Utgångspunkt: Min sömn slogs ut 1977, när jag gick andra året på gymnasiets Naturvetenskapliga linje, i mitten av höstterminen. Helt utan konkret orsak. Det var inte alls så att jag hade läst för mycket, vilket somliga har antytt, i vissa fall slagit fast! Men visst fick jag lov att läsa rätt mycket, i likhet med alla andra i vår klass, men det var inget som fick mig att må dåligt. Läsandet i sig påverkade mig positivt. Det var den ständiga sömnbristen med trötthet som följd, vilket inverkade negativt på mina studieresultat, som ibland gjorde mig något nedstämd, inte studierna i sig. Jag har alltid mått bra av att läsa. Ju större intellektuell utmaning, desto större välbefinnande. Rena medicinen faktiskt. En del menar att det finns de som har förläst sig och fått problem med nerverna, och något inlindat antytt, att detsamma skulle kunna gälla mig. På dessa rena spekulationer kan jag bara svara: Mina nerver är det inget fel på, och har aldrig varit. Mina problem har aldrig någonsin orsakats av min skolgång, och handlar inte om nerver.
Möjligen blev jag stressad av likriktningen i skolan, detta att man till varje pris skulle pressa runda ting genom fyrkantiga hål, dvs. stressad av den missriktade ambitionen att stöpa alla i exakt samma form. Jag kunde periodvis känna mig något stressad av själva skolsituationen eller skolan som en rätt så stel institution, men aldrig av studierna i sig.
Mobbningen i lågstadiet? Javisst, men det tog slut där, eftersom vi flyttade till västkusten, till en liten ort utanför Kungsbacka, där jag inte alls blev mobbad i den nya skolan. Det var en betydligt friskare atmosfär där, och dessutom så pass långt mellan hemmen att skitpratet om min fars drickande m.m. inte alls tog fart på samma sätt som i det småländska lilla samhälle som vi flyttade från. Detta faktum att mobbningen upphörde helt, fick mig att dra slutsatsen att det inte var mig det var fel på. Detta innanförskap (tillhörighet) kom att vara i ett år. Sedan var det dags att flytta igen, eftersom flera månaders hyra var obetald, till ett källarrum i en villaförort till Göteborg, och till en ny skola där jag inte blev direkt mobbad, men betraktad som lite fattig, som någon det var lite synd om, vilket bara gjorde mig rent förbannad. Jag var varken utanför eller innanför, utan i någon slags gråzon, vilket oftast var fallet för min del.
Under denna period utvecklade jag min sociala medvetenhet, innebärande en fördjupad insikt om att välfärden inte omfattade alla. När min far inte klarade av att arbeta, på grund av förvärrad sömnlöshet (orsaken till flytten mitt i natten!), och alkoholen inte fungerade som sömnmedel, föll hans inkomst bort helt och ersattes inte av någon social trygghetsförsäkring som sjukpenning eller ens socialbidrag, som var och är fallet vid sjukdom. Vi fick aldrig något socialbidrag. Inte ett öre. Min far fick sjukpenning i fem dagar, sedan krävdes läkarintyg, vilket han inte fick eftersom hans svåra och funktionsnedsättande kroniska sömnlöshet inte hade orsakats av sjukdom. Han var alltid frisk till både kropp och själ, men sova kunde han sällan. Han bedömdes vara fullt arbetsför, och därmed inte berättigad till något som helst understöd från samhällets sida.
När han orkade ägnade han sig åt oavlönat socialt arbete bland Göteborgs utslagna, och gjorde säkerligen en insats åt samhället därigenom. Ibland tog han mig med bland tunga missbrukare och prostituerade, vilket nog var en ytterst medveten handling från hans sida. Nog hade det effekt: Jag prövade aldrig droger, och jag lade grunden för en radikal människosyn: Ingen är förmer och ingen är förmindre. Vem som helst kan falla om det vill sig illa.
Utanförskapet alternativt den obestämbara gråzonen samt känslan av annorlundaskap nästan hela skoltiden igenom? Visst, det var en negativ stressfaktor som jag dock klarade ganska bra, eftersom jag i vissa avseenden är en social ensamvarg, dvs. en som kan trivas och fungera bland människor, men som helst trampar upp sin egen stig genom livet, och som har ett stort behov av att få vara för sig själv, då och då. Jag är ingen sällskapsmänniska, men inte heller någon enstöring. Känslan av att inte riktigt vara av denna världen, att ha kommit från yttre rymden i en rymdfarkost, stigit ur för att se mig omkring, nyfiken som jag är, råkat gå vilse här på denna märkliga planet, missat avgången och blivit lämnad kvar här av misstag.
Nej, självklart är jag inte en utomjording, men ganska särpräglad ändå …
Tidigt slog tanken rot, att jag var annorlunda på något sätt. Kanske detta förstärktes av att min far vid något tillfälle berättade att han hade brottats med känslan att Gud inte kunde älska honom, eftersom han nog inte var någon riktig människa, åtminstone inte lika riktig som andra … Mer rotad blev känslan, när jag blev kallad “Knasen” i lågstadiet, för att inte tala om när somliga i min klass i villaförorten Sävedalen fick för sig att dela in oss andra i tre olika kategorier, nämligen: Undernormala, Normala och Övernormala!
Naturligtvis fick jag etiketten “undernormal”, förmodligen bara därför att jag var lite särpräglad och bodde annorlunda, dvs. inte lika fint som de andra. Jag fäste ingen större vikt vid det då, tvärtom tyckte jag att det var idiotiskt och rent löjligt, för att inte tala om vad mina föräldrar tyckte: “Det verkar inte särskilt begåvat” och “Vilka hem kommer de ifrån?” … var deras snällaste kommentar till detta inkrökta tilltag, att sortera in, utdefiniera och döma ut.
Men ändå, … i den åldern (12 år), om man alltid har upplevt sig som annorlunda, … hur medvetandegjord man än är, … och får detta rakt i ansiktet, att man är “undernormal”, … ligger det kvar och påverkar ens psykosociala och känslomässiga utveckling i någon mån, … åtminstone undermedvetet.
Blotta tanken på att bli stöpt i en viss social form, har alltid gjort mig motsträvig, men ändå var möjligheten till gymnasiestudier räddningen för mig. Där skulle jag i alla fall ha en sak gemensamt med mina klasskamrater: Intresset och fallenheten för teoretiska ämnesstudier.
Gymnasiestudier innebär stress och press för precis alla. På min tid konkurrerade vi dessutom om betygen, eftersom vi hade det relativa betygssystemet. Vi kunde inte heller läsa upp betyget i ett ämne som vi hade fått avgångsbetyg i (på högsta nivån), något alla visste.
S.k. konkurrenskomplettering efter avslutat gymnasium blev inte tillåtet förrän 1997. För mig var denna press i sig inget större problem, än det var för mina klasskamrater. Ett avgångsbetyg som inte var tillräckligt bra, skulle hänga som en kvarnsten om halsen och bli ett hinder resten av livet, eftersom det inte gick att höja i efterhand. Somliga vågade inte ta ut något avgångsbetyg, utan valde att hoppa av, och kanske fortsätta senare. Det är absurt att man skall behöva göra sådana taktiska överväganden, särskilt om man faktiskt är duktig. I dag får man en andra chans att tentera upp slutbetyg, om man har haft problem under gymnasietiden, inte orkat läsa tillräckligt, varit sjuk för länge, för att hinna läsa ifatt, eller bara varit skoltrött. Man kan ta fyra år på sig att skaffa sig ett komplett avgångsbetyg istället för tre år som det var tidigare, vilket givetvis underlättar betydligt för den som varit sjuk länge eller haft problem som dragit ner betygen. Å andra sidan skärps ju konkurrensen om högskoleplatserna, ribban höjs, när alla har möjlighet att sätta sig på komvux direkt efter gymnasiet, för att läsa upp eller åtminstone tentera upp redan godkända betyg på högsta nivån. Det finns en baksida med alla system. Vilken baksida som är värst vet jag inte.
Jag har aldrig haft några egentliga skolproblem, förutom just sömnbristen, som blev ett slags hämsko i allt vad jag företog mig. Däremot rymde min livssituation i sin helhet, sedan fem års ålder, en hel del psykosociala stressfaktorer av skadligt slag: Det som rör relationer bl.a.! Därför hade jag en viss förslitning i mig, och en inbyggd stress. Något som blev påtagligt först när jag hade legat sömnlös hela nätterna igenom en längre tid. Det värsta för mig var det självklara faktum, att jag sällan kunde komma till min rätt i något enda ämne. Jag kände mig ofta helt missförstådd och underskattad, beträffande min egentliga kapacitet. Min sömnlöshet var den enda orsaken till att jag inte fortsatte studera, att jag inte har lyckats komma in på någon bana i livet, att ingenting har blivit mer än halvt. Om ens det. Mer om detta längre fram i min berättelse. Det var definitivt inte för mycket läsande som gjorde mig sömnlös. Läsandet var tvärtom ett andrum, ett vattenhål, där jag kunde vila min själ. Något som stärkte mig på alla sätt.
Nej, det var snarare psykosociala miljöfaktorer: exempelvis spända och konfliktfyllda relationer och därmed brist på lugn och ro, samt avsaknad av basal hänsyn och respekt från vissa personers sida, som utlöste min sömnproblematik. Under min grundskoletid var min far dessutom alkoholist, som jag tidigare har nämnt.
Hurdan var då min psykiska och fysiska status under själva gymnasietiden, och under tiden innan dess? Ja, inte sämre än andras, skulle jag tro, men med en inre (inbyggd) stressproblematik som vid den tiden låg i sin linda, en svagt tickande “bomb” av ackumulerad stress, knappt förnimbar och därmed lätt att ignorera, åtminstone ända till dess den briserade i sömnlöshet. Först då blev den inre stressen och förslitningen påtaglig, dock var detta inget problem taget för sig, eftersom jag alltid har haft en relativt hög stresstolerans. En tuff uppväxt härdar och stärker MEN sliter hårt.
Det är just detta som är så bedrägligt, och som jag ämnar återkomma till: Extremt starka och härdade individer, såväl barn som vuxna, inte bara osynliggör sig själva och sin utsatthet. De märker inte själva att de tar skada av negativ stress, förrän det är för sent. De tål såväl stress som sömnlöshet alltför bra och alldeles för länge. I vårt samhälle tas man inte heller på allvar förrän man har insjuknat i sjukdom. Jag befann mig i denna klämma och detta absurda dilemma i sex år: Jag fick inte lov att ta en time out, så länge jag bedömdes vara frisk. Att avbryta gymnasiestudierna var otänkbart i det sociala sammanhang som jag levde i. Det skulle ha framkallat skadeglädje hos vissa släktingar. Min far skulle ha sågat mig vid fotknölarna. Ingen skulle ha uppfattat ett eventuellt avhopp på rätt sätt. Efter gymnasiet blev signalen från samhällets sida ännu tydligare. Du måste bli sjuk först, för att kunna bli förstådd! Och sjuk har jag alltid haft väldigt svårt att bli, sömnlösheten till trots. Alla åkommor, inklusive den svåraste sömnlöshet, måste vara sjukdomsorsakade, för att bli beaktade. Enbart sömnlöshet tas ingen hänsyn till. Jag fick inte ta en paus i tid, därför att jag var frisk och stark. Att förebygga ohälsa har aldrig haft prioritet.
Som sagt: Jag var frisk och oerhört stark, i alla avseenden, men hade en inbyggd stress, som under lång tid hade underminerat sömnen, dock ingen påtaglig nervositet, oro, ångest eller depressiva symptom. Även som barn var jag i stort sett problemfri, och med en psykisk och fysisk grundstyrka som gjorde det möjligt för mig att orka härbärgera skadligt höga halter av stresshormon inom mig, utan att det tog sig några konkreta uttryck i form av psykiskt illamående, huvudvärk, magont eller sömnstörning, vilket kan förefalla märkligt. Ibland kunde jag känna mig något stressad på ett djupare plan, lite jagad på ett diffust och svårgripbart sätt, samt rätt så sliten och nermald i känslolivet periodvis, på grund av den konstanta psykosociala stress jag fick växa upp med, som barn till en sömnlös alkoholist, i ett hårt laddat spänningsfält av olösbara konflikter, med ständig otrygghet och oro, under knapphetens kalla stjärna.
En långvarig söndring i föräldrarelationen (i vårt fall till största delen framprovocerad av den närmaste släkten!) sliter hårt på nervsystem och känsloliv, särskilt hos de barn som saknar syskon! Som en av dem var jag oftast utlämnad till mig själv. Endabarnet har ingen att luta sig emot, vilket i och för sig innebär att man ofta utvecklar en större självständighet, om man nu ser till den positiva aspekten av det hela, men nackdelen är som sagt att man inte har någon att dela sitt öde med i en utsatt situation. De endabarn som växer upp i en resursstark, trygg och kärleksfull miljö, kan i många fall bli rejält bortskämda och överbeskyddade och hamnar i centrum av all uppmärksamhet, vilket kan medföra att övergången till vuxenlivet kan upplevas som att hamna i en isvak.
Barndomens stålbad härdade och stärkte mig, och gav mig faktiskt ett relativt bra självförtroende. Men det är denna mix av grundstyrka, undermedveten (inre) stress, ständig befogad psykisk anspänning, en viss förslitning i känslolivet, hög vakenhetsgrad och mental skärpa, i en miljö där man alltid förutsätts kunna disciplinera sig, där slöhet inte tolereras, där man får träna sig i att uthärda allt och undertrycka sina egna behov, i kombination med en oerhört stark livshunger, viljestyrka och ambitionsnivå, som kan lägga grunden till stressrelaterade sömnproblem, och framtida stressrelaterad ohälsa, där en viktig faktor enligt stressforskare, är just kronisk sömnbrist! Som leder till konstant förhöjd psykisk grundspänning och negativ stress, vilket naturligtvis förvärrar och befäster (!) sömnproblemen!
En ond cirkel, som jag kom in i, bara 17 år gammal … Det skulle dröja 18 (!) år innan någon läkare var i stånd att begripa något av detta självklara, som för mig själv var alldeles glasklara orsakssammanhang, redan då i slutet av 1970-talet … Jag menar: Detta borde vara elementära insikter, sedan länge. Baskunskap.
Vissa människor bara råkar ligga ett par decennier före alla andra, (däribland forskare inom medicin!) i insikter, utan att ha tagit en enda akademisk poäng i vare sig psykologi eller medicin. Det säger sig självt att livet för dessa människor blir svårt att leva, eftersom de alltid känner sig missförstådda. De passar inte in i sin samtids förklaringsmodeller, och får därför ingen hjälp alls. Min far var en sådan människa som råkade födas in i fel tid och i fel sammanhang, liksom jag själv. Man kanske kan säga att han föll ur alla, vid den tiden existerande definitionsmängder … utan egen förskyllan.
Följande fråga tedde sig för mig smått absurd och naiv, då den ställdes för några år sedan:
- Varför gick du inte till läkare? Löd den aningslösa fråga som en granne (med stark tilltro till läkarkåren!) ställde. (Självklart sökte jag för det! Dock förgäves! Min sömnlöshet var inte något symptom på psykisk störning, utan en naturlig reaktion på det faktum att jag tvingats växa upp under konstant negativ stress i ett spänningsfält hårt laddat av konflikter, något min granne naturligtvis inte kunde eller ville (?) veta.)
Undrade dock då, vilken planet den personen kunde komma ifrån. På 1970-talet var det inte lönt att föra sömnproblem på tal, än mindre söka hjälp för det, vilket jag bittert fick erfara! Förståelsen var lika med noll, om det inte fanns en sjukdomsbakgrund, eller åtminstone svåra psykiska problem att åberopa. Något jag inte alls hade haft. Jag var ju ett s.k. maskrosbarn, en överlevare som bröt det sociala mönstret, och som hade osynliggjort mig själv och min sociala utsatthet, genom inre styrka, studiebegåvning och en fast beslutsamhet att klara mig bra i livet, och bygga mig en plattform av gedigna kunskaper. Tvärtom vad somliga har trott, hade jag en mycket god förmåga att lägga svåra upplevelser bakom mig, se framåt istället för att titta i backspegeln. Egenskaper som många utsatta barn har. Tyvärr osynliggör man sig själv, när man klarar sig bra som barn. Varför man blir ifrågasatt och misstrodd, när man i vuxen ålder tvingas söka hjälp …
En sådan framåtanda och oräddhet som jag visade prov på straffar sig rejält, skulle det snart visa sig.
Jag behövde varken läkare eller psykolog, varken mediciner eller terapi, möjligen ett recept på lugn och ro, vilket ingen läkare kan förskriva. Jag behövde en normal tillvaro och normala relationer, för att någorlunda regelbundet kunna återhämta mig från stress. Ingen läkare kan bota sömnproblem, orsakade av långvarigt psykiskt slitage! Möjligen kan stressrelaterad sömnlöshet med tiden läka ut, men då krävs varaktig trygghet, lugn och ro samt möjlighet att under en längre period eliminera de stressfaktorer som försvårar insomnandet alt. framkallar ett uppvaknande mitt i natten, varefter man får ligga sömnlös tills det är dags att stiga upp. Får man inte läka ut förslitningen och stresskadorna i tid, blir sömnlösheten kronisk. Då lär man inte bli helt återställd från stressrelaterad ohälsa (s.k. utbrändhet), vilket oundvikligen drabbar varje långvarigt sömnlös individ under stress och press,… förr eller senare.
Men då har vi dilemmat:
Regelverken tillåter inte en paus från arbetslivet under trygga former, förrän ett insjuknande är ett faktum! Vad ska man leva på om man dessförinnan tar en paus? Trygghet är A och O i läkeprocessen. Att arbeta utan sömn är att driva sig rakt “in i väggen”. Om man är sömnlös MEN frisk måste man driva sig. Att försöka vila sig frisk (självläka, vilket förutsätter att sömnen infinner sig!), utan ekonomisk grundtrygghet, är dömt att misslyckas. Detta begriper inte Anna Hedborg, när hon säger att total utmattning inte utgör någon grund för sjukskrivning och utbetalning av sjukpenning! Utbrändhet är ingen sjukdom. Förvisso inte, men lika funktionsnedsättande som exempelvis en medelsvår psykisk sjukdom.
Kontakta mig gärna via formuläret nedan, om ni har frågor eller synpunkter angående det jag har skrivit.
cforms contact form by delicious:days