|
www.RadikalSystemkritik.se | Innehåll | Självbiografi > Del 1 > Del 2 > Del 3 > Del 4 > Del 5 > Del 6
Inkompetent psykvård iförd systemets tvångströja
Kapitel 2
Frisk och stark men sömnlös på tröskeln till vuxenlivet
Själsliga trauman, förslitning och inre stress tar sig olika uttryck hos olika individer, beroende på
psykosocial livssituation och genetisk predisposition. Nu tänker jag berätta min historia, med inslag av lite mer
reflexioner kring social utsatthet hos barn och vuxna, samt lite mera bakgrundsfakta om mig själv och mitt liv.
Vår kastrerade och därför helt inkompetenta psykiatri kommer att få ett verbalt kok stryk, i gott sällskap med de
politiskt ansvariga som har kastrerat den, samt byggt trygghetssystem med en snårskog av regelverk, mellan vilka alltför många kommer i kläm:
Utgångspunkt: Min sömn slogs ut 1977, när jag gick andra året på gymnasiets Naturvetenskapliga linje,
i mitten av höstterminen. Helt utan konkret orsak. Det var inte alls så att jag hade läst för mycket, vilket
somliga har antytt, i vissa fall slagit fast! Men visst fick jag lov att läsa rätt mycket, i likhet med alla andra i
vår klass, men det var inget som fick mig att må dåligt. Läsandet i sig påverkade mig positivt. Det var den
ständiga sömnbristen med trötthet som följd, vilket inverkade negativt på mina studieresultat, som ibland gjorde mig
något nedstämd, inte studierna i sig. Jag har alltid mått bra av att läsa. Ju större intellektuell utmaning, desto
större välbefinnande. Rena medicinen faktiskt. En del menar att det finns de som har förläst sig och fått problem
med nerverna, och något inlindat antytt, att detsamma skulle kunna gälla mig. På dessa rena spekulationer kan jag
bara svara: Mina nerver är det inget fel på, och har aldrig varit. Mina problem har aldrig någonsin orsakats av min
skolgång, åtminstone inte av studierna i sig, och handlar inte om nerver.
Möjligen blev jag stressad av likriktningen i skolan, detta att man till varje
pris skulle pressa runda ting genom fyrkantiga hål, dvs. stressad av den missriktade ambitionen att stöpa alla i exakt
samma form. Jag kunde periodvis känna mig stressad av själva skolsituationen eller skolan som
en rätt så stel institution, men aldrig av studierna i sig.
Mobbningen i lågstadiet? Javisst, men det tog slut där, eftersom vi flyttade till västkusten, till en
liten ort utanför Kungsbacka, där jag inte alls blev mobbad i den nya skolan. Det var en betydligt
friskare atmosfär där, och dessutom så pass långt mellan hemmen att skitpratet om min fars
drickande m.m. inte alls tog fart på samma sätt som i det småländska lilla samhälle som vi flyttade
från. Detta faktum att mobbningen upphörde helt, fick mig att dra slutsatsen att det inte var mig det
var fel på. Detta innanförskap (tillhörighet) kom att vara i ett år. Sedan var det dags att flytta igen,
eftersom flera månaders hyra var obetald, till ett källarrum i en villaförort till Göteborg, och till en ny
skola där jag inte blev direkt mobbad, men betraktad som lite fattig, som någon det var lite synd om,
vilket bara gjorde mig rent förbannad. Jag var varken utanför eller innanför, utan i någon slags
gråzon, vilket oftast var fallet för min del.
Under denna period utvecklade jag min sociala medvetenhet,
innebärande en fördjupad insikt om att välfärden inte omfattade alla. När min far inte klarade av att
arbeta, på grund av förvärrad sömnlöshet (orsaken till flytten mitt i natten!), och alkoholen inte
fungerade som sömnmedel, föll hans inkomst bort helt och ersattes inte av någon social
trygghetsförsäkring som sjukpenning eller ens socialbidrag, som var och är fallet vid sjukdom. Vi fick
aldrig något socialbidrag. Inte ett öre. Min far fick sjukpenning i fem dagar, sedan krävdes läkarintyg,
vilket han inte fick eftersom hans svåra och funktionsnedsättande kroniska sömnlöshet inte hade
orsakats av sjukdom. Han var alltid frisk till både kropp och själ, men sova kunde han sällan. Han
bedömdes vara fullt arbetsför, och därmed inte berättigad till något som helst understöd från
samhällets sida.
När han orkade ägnade han sig åt oavlönat socialt arbete bland Göteborgs utslagna, och gjorde
säkerligen en insats åt samhället därigenom. Ibland tog han mig med bland tunga missbrukare och
prostituerade, vilket nog var en ytterst medveten handling från hans sida. Nog hade det effekt: Jag
prövade aldrig droger, och jag lade grunden för en radikal människosyn: Ingen är förmer och ingen är
förmindre. Vem som helst kan falla om det vill sig illa. Och det gör det om man hamnar i en bortdefinierad gråzon.
Utanförskapet alternativt den diffusa gråzonen nästan hela skoltiden igenom? Visst, det var en negativ stressfaktor som jag dock klarade ganska bra, eftersom
jag i vissa avseenden är en social ensamvarg, dvs. en som kan trivas och fungera bland människor, men som helst
går sin egen väg genom livet, och som har ett stort behov av att vara för sig själv, då och då. Jag är ingen sällskapsmänniska,
men inte heller någon enstöring.
Känslan av att inte riktigt vara av denna världen, att ha kommit från yttre rymden i en rymdfarkost,
stigit ur för att se mig omkring, nyfiken som jag alltid har varit, råkat gå vilse här på denna märkliga planet,
missat avgången och blivit lämnad kvar här av misstag.
Nej, självklart är jag inte en utomjording, men ganska särpräglad ändå …
Tidigt slog tanken rot, att jag var annorlunda på något sätt. Kanske detta förstärktes av att min far
vid något tillfälle berättade att han hade brottats med känslan att Gud inte kunde älska honom,
eftersom han nog inte var någon riktig människa, åtminstone inte lika riktig som andra … Mer rotad
blev känslan, när jag blev kallad ”Knasen” i lågstadiet, för att inte tala om när somliga i min klass i
villaförorten Sävedalen fick för sig att dela in oss andra i tre olika kategorier, nämligen:
Undernormala, Normala och Övernormala!
Naturligtvis fick jag etiketten ”undernormal”, förmodligen bara därför att jag var lite särpräglad och
bodde annorlunda, dvs. inte lika fint som de andra. Jag fäste ingen större vikt vid det då, tvärtom
tyckte jag att det var idiotiskt och rent löjligt, för att inte tala om vad mina föräldrar tyckte: ”Det
verkar inte särskilt begåvat”
och ”Vilka hem kommer de ifrån?” … var deras snällaste kommentar till detta inkrökta tilltag, att
sortera in, utdefiniera och döma ut.
Men ändå, … i den åldern (12 år), om man alltid har upplevt sig som annorlunda, … hur
medvetandegjord man än är, … och får detta rakt i ansiktet, att man är ”undernormal”, … ligger det
kvar och påverkar ens psykosociala och känslomässiga utveckling i någon mån, … åtminstone
undermedvetet.
Blotta tanken på att bli stöpt i en viss social form, har alltid gjort mig motsträvig, men
ändå var möjligheten till gymnasiestudier räddningen för mig. Där hade jag åtminstone en sak
gemensamt med mina klasskamrater, nämligen intresset och fallenheten för teoretiska ämnesstudier.
Gymnasiestudier innebär stress och press för alla. På min tid konkurrerade vi om betygen, eftersom vi hade
det relativa betygssystemet. Vi kunde inte heller läsa upp betyget i ett ämne som vi hade fått slutbetyg i (på högsta nivån), något alla visste. S.k.
konkurrenskomplettering efter avslutat gymnasium blev inte tillåtet förrän 1997. För mig var denna press i sig inget
större problem, än det var för mina klasskamrater. Ett avgångsbetyg som inte var tillräckligt bra, skulle hänga som en
kvarnsten om halsen och bli ett hinder resten av livet, eftersom det inte gick att höja i efterhand. Somliga vågade inte ta ut
något avgångsbetyg, utan valde att hoppa av, och kanske fortsätta senare. Det är absurt att man skall behöva göra
sådana taktiska överväganden, särskilt om man faktiskt är duktig. I dag får man en andra chans att tentera upp slutbetyg, om
man har haft problem under gymnasietiden, inte orkat läsa tillräckligt, varit sjuk för länge, för att hinna läsa ifatt, eller bara varit skoltrött.
Man kan ta fyra år på sig att skaffa sig ett komplett avgångsbetyg istället för tre år
som det var tidigare, vilket givetvis underlättar betydligt för den som varit sjuk länge eller haft
problem som dragit ner betygen. Å andra sidan skärps ju konkurrensen om högskoleplatserna, ribban
höjs, när alla har möjlighet att sätta sig på komvux direkt efter gymnasiet, för att läsa upp eller
åtminstone tentera upp redan godkända betyg på högsta nivån. Det finns en baksida med alla
system. Vilken baksida som är värst vet jag inte.
Jag har aldrig haft några skolproblem, förutom sömnbristen, som blev en slags hämsko i allt vad jag företog mig.
Däremot rymde min livssituation i sin helhet, sedan fem års ålder, en hel del psykosociala
stressfaktorer av skadligt slag: Det som rör relationer bl.a.! Därför hade jag en viss förslitning i mig, och en inbyggd stress.
Något som blev påtagligt först när jag hade legat sömnlös hela nätterna igenom en längre tid. Det värsta för mig var
det självklara faktum, att jag sällan kunde komma till min rätt i något enda ämne. Jag kände mig ofta missförstådd
och underskattad, beträffande min egentliga kapacitet. Min sömnlöshet var den enda orsaken till att jag inte fortsatte
studera, att jag inte har lyckats komma in på någon bana i livet, att ingenting har blivit mer än halvt. Om ens det.
Mer om detta längre fram i min berättelse. Det var definitivt inte för mycket läsande som gjorde mig sömnlös.
Läsandet var tvärtom ett andrum, ett vattenhål, där jag kunde vila min själ. Något som stärkte mig på alla sätt.
Nej, det var snarare psykosociala miljöfaktorer: exempelvis spända och konfliktfyllda relationer och därmed brist på lugn och
ro, samt avsaknad av basal hänsyn och respekt från vissa personers sida, som utlöste min sömnproblematik. Under min
grundskoletid var min far dessutom alkoholist.
Hurdan var då min psykiska och fysiska status under gymnasietiden, och under tiden innan dess?
Ja, inte sämre än andras, skulle jag tro, men med en inre stressproblematik som vid den tiden låg i sin
linda, en svagt tickande bomb av ackumulerad stress, knappt förnimbar och därmed lätt att ignorera,
åtminstone ända till dess den briserade i sömnlöshet. Först då blev den inre stressen och förslitningen
påtaglig, dock var detta inget problem taget för sig, eftersom jag alltid har haft en hög stresstolerans.
Det är just detta som är så bedrägligt, och som jag ämnar återkomma till: Extremt starka och härdade
individer, såväl barn som vuxna, inte bara osynliggör sig själva och sin utsatthet. De märker inte själva
att de tar skada av negativ stress, förrän det är för sent. De tål såväl stress som sömnlöshet alltför bra
och alldeles för länge. I vårt samhälle tas man inte heller på allvar förrän man har insjuknat i sjukdom.
Jag befann mig i denna klämma och detta absurda dilemma i sex år: Jag fick inte lov att ta en time out,
så länge jag bedömdes vara frisk. Att avbryta gymnasiestudierna var otänkbart i det sociala sammanhang
som jag levde i. Det skulle ha framkallat skadeglädje hos vissa släktingar. Min far skulle ha sågat mig vid
fotknölarna. Ingen skulle ha uppfattat ett eventuellt avhopp på rätt sätt. Efter gymnasiet blev signalen från samhällets
sida ännu tydligare. Du måste bli sjuk först, för att kunna bli förstådd! Och sjuk har jag alltid haft väldigt svårt
att bli, sömnlösheten till trots. Alla åkommor, inklusive sömnlöshet, måste vara sjukdomsorsakade, för att bli
beaktade. Enbart sömnlöshet tas ingen hänsyn till. Jag fick inte ta en paus i tid, därför att jag var frisk och stark.
Att förebygga ohälsa har aldrig haft prioritet.
Som sagt: Jag var frisk och oerhört stark, i alla avseenden, men hade en inbyggd stress, som
under lång tid hade underminerat sömnen, dock ingen påtaglig nervositet, oro, ångest eller
depressiva symptom. Även som barn var jag i stort sett problemfri, och med en
psykisk och fysisk grundstyrka som gjorde det möjligt för mig att orka härbärgera
skadligt höga halter av stresshormon inom mig, utan att det tog sig några
konkreta uttryck i form av psykiskt illamående, huvudvärk, magont eller
sömnstörning, vilket kan förefalla märkligt. Ibland kunde jag känna mig något
stressad på ett djupare plan, lite jagad på ett diffust och svårgripbart sätt, samt rätt så
sliten och nermald i känslolivet pga. den konstanta psykosociala stress jag fick växa upp
med, som barn till en alkoholist, i ett hårt laddat spänningsfält av olösbara
konflikter, med ständig otrygghet och oro, under knapphetens kalla stjärna. En
långvarig söndring i föräldrarelationen (i vårt fall framprovocerad av den närmaste
släkten!) sliter hårt på nervsystem och känsloliv, särskilt hos de barn som
saknar syskon! Som en av dem var jag oftast utlämnad till mig själv.
En tuff uppväxt härdar och stärker MEN sliter hårt.
Barndomens stålbad härdade och stärkte mig, och gav mig faktiskt ett bra självförtroende.
Men det är denna mix av grundstyrka, undermedveten (inre) stress, ständig befogad psykisk
anspänning, en viss förslitning i känslolivet, hög vakenhetsgrad och mental
skärpa, i en miljö där man alltid förutsätts kunna disciplinera sig, där slöhet inte
tolereras, där man får träna sig i att uthärda allt och undertrycka sina egna behov,
i kombination med en oerhört stark
livshunger, viljestyrka och ambitionsnivå, som kan lägga grunden till stressrelaterade sömnproblem,
och framtida stressrelaterad ohälsa, där en viktig faktor enligt
stressforskare, är just kronisk sömnbrist! Som leder till konstant förhöjd
psykisk grundspänning och negativ stress, vilket naturligtvis förvärrar och befäster (!) sömnproblemen!
En ond cirkel, som jag kom in i, bara 17 år gammal... Det skulle dröja 18 (!) år
innan någon läkare var i stånd att begripa något av detta självklara, som för
mig själv var alldeles glasklara orsakssammanhang, redan då i slutet av
1970-talet ... Jag menar: Detta borde vara elementära insikter, sedan länge. Baskunskap.
Vissa människor bara råkar ligga ett par decennier före alla andra, (däribland forskare inom
medicin!) i insikter, utan att ha tagit en enda akademisk poäng i vare sig psykologi eller medicin.
Det säger sig självt att livet för dessa människor blir svårt att leva, eftersom de alltid känner sig
missförstådda. De passar inte in i sin samtids förklaringsmodeller, och får därför ingen hjälp alls.
Min far var en sådan människa som råkade födas in i fel tid och i fel sammanhang, liksom jag själv.
Man kanske kan säga att han föll ur alla, vid den tiden existerande definitionsmängder ... utan egen
förskyllan. Följande fråga tedde sig för mig smått absurd och naiv, då den ställdes för några år sedan:
– Varför gick du inte till läkare? Löd den aningslösa fråga som en granne (med stark tilltro till läkarkåren!)
ställde. (Självklart sökte jag för det! Dock förgäves! Min sömnlöshet var inte något symptom på psykisk
störning, utan en naturlig reaktion på det faktum att jag tvingats växa upp under konstant negativ stress
i ett spänningsfält hårt laddat av konflikter, något min granne naturligtvis inte kunde eller ville(?) veta.)
Undrade dock då, vilken planet den personen kunde komma ifrån. På 1970-talet var det inte lönt
att föra sömnproblem på tal, än mindre söka hjälp för det, vilket jag bittert fick
erfara! Förståelsen var lika med noll, om det inte fanns en sjukdomsbakgrund,
eller åtminstone svåra psykiska problem att åberopa. Något jag inte alls hade
haft. Jag var ju ett s.k. maskrosbarn, en överlevare som bröt det sociala
mönstret, och som hade osynliggjort mig själv och min sociala utsatthet, genom inre
styrka, studiebegåvning och en fast beslutsamhet att klara mig bra i livet, och
bygga mig en plattform av gedigna kunskaper. Tvärtom vad somliga har trott, hade jag en
mycket god förmåga att lägga svåra upplevelser bakom mig, se framåt istället för att titta i backspegeln.
Egenskaper som många utsatta barn har. Tyvärr osynliggör man sig själv, när man klarar sig bra som barn.
Varför man blir ifrågasatt och misstrodd, när man i vuxen ålder tvingas söka hjälp ...
En sådan framåtanda och oräddhet som jag visade prov på straffar sig rejält, skulle det snart visa sig.
Jag behövde varken läkare eller psykolog, varken mediciner eller terapi,
möjligen ett recept på lugn och ro, vilket ingen läkare kan förskriva. Jag
behövde en normal tillvaro och normala relationer, för att någorlunda regelbundet
kunna återhämta mig från stress. Ingen läkare kan bota sömnproblem, orsakade av
långvarigt psykiskt slitage! Möjligen kan stressrelaterad sömnlöshet med tiden läka ut, men
då krävs varaktig trygghet, lugn och ro samt möjlighet att eliminera de stressfaktorer som
försvårar insomnandet alt. framkallar ett uppvaknande mitt i natten, varefter man får ligga
sömnlös tills det är dags att stiga upp. Får man inte läka ut förslitningen och stresskadorna i tid, blir
sömnlösheten kronisk. Då lär man inte bli helt återställd från stressrelaterad ohälsa (s.k. utbrändhet),
vilket oundvikligen drabbar varje långvarigt sömnlös individ under stress och press,... förr eller senare.
Men då har vi dilemmat:
Regelverken tillåter inte en paus från arbetslivet under trygga former, förrän ett insjuknande är ett faktum!
Vad ska man leva på om man dessförinnan tar en paus? Trygghet är A och O i läkeprocessen.
Att arbeta utan sömn är att driva sig rakt "in i väggen". Om man är sömnlös MEN frisk måste man driva sig.
Att försöka vila sig frisk (självläka, vilket förutsätter att sömnen infinner sig!), utan ekonomisk grundtrygghet,
är dömt att misslyckas. Detta begriper inte Anna Hedborg, när hon säger att total utmattning inte
utgör någon grund för sjukskrivning och utbetalning av sjukpenning! Utbrändhet är ingen sjukdom.
Förvisso inte, men lika funktionsnedsättande som exempelvis en medelsvår psykisk sjukdom.
|
Antal besökare
totalt:
denna månad:
denna vecka:
idag:
online:
|
Uppdaterad: 2009-07-24 |
Ansvarig utgivare och webmaster: Mona Nilsson, kattägd 59:a | Snälla! Kontakta mig vid tekniska problem med sidan.
© 2005 - in i Evigheten / Harmageddon | www.radikalsystemkritik.se | För upphovsrätt gäller:
. Läs viktig information noggrant!
|
