Posts Tagged socialförsäkring
Fragmenterade liv i snårskogar av meningslöshet
Posted by MonaN_Alien59Maskrosbarn in Existentiellt, Välfärdssystem, Socialförsäkringar on September 22nd, 2008
Det som stressar mig på djupet, lägger sig som en strypsnara runt halsen och rubbar sömnen hur jag än bär mig åt, är livet självt i all dess komplexitet, med alla dess obönhörliga, och i vissa avseenden rent ut sagt livsfientliga krav på effektivitet och framförallt mental likriktning som vårt alltmer absurda höghastighetssamhälle ställer, och den ekonomiska aggressiviteten som sätter sin prägel även på personliga mellanmänskliga relationer. Inte själva studierna eller arbetsuppgifterna i sig, och inte heller den stress och press som är förknippat med en specifik uppgift, som en isolerad företeelse, utan allt det andra runt omkring; den socioekonomiska och psykosociala livsstressen; det sociala samspelet, vardagsstressen, stress relaterad till klocktid, rännandet från det ena till det andra, spring i affärer, matlagning, disk och tvätt. Runtomkringstress som liksom fragmenterar såväl psyket, känslolivet, tankarna som tillvaron, den stress som får en att kippa efter andan, som får en att känna att ingenting riktigt hänger ihop. Det s.k. livspusslet blir allt svårare att lägga.
Allt sammantaget, en för alltför många alltmer svårhanterbar livsstress utan tillräckligt andrum, i en tid då vi förväntas springa allt fortare och fortare, ända tills vi nästan känner blodsmaken i munnen, och ändå tycks vi aldrig springa fort nog, eftersom målet fjärmar sig alltmer från oss. Vad är det som vi rusar allt fortare för? Mot vad rusar vi, och varför? Själv har jag aldrig kunnat förstå meningen med detta rusande. Jag kan inte se mig själv som en naturlig del av en helhet, när jag inte ens förmår uppfatta helheten som meningsfull, eller som en fungerande helhet överhuvudtaget, utan mer som löst sammanfogade fragment, en slags fragmenterad tillvaro, där de olika fragmenten inte tycks kunna passa in mot varandra på något sätt. Möjligen kan min kroniska inre stress med skör sömn som följd, till viss del hänga ihop med denna känsla av meningslöshet i att springa i ett hjul som snurrar allt fortare, och inte veta vad jag springer för, eller mot vad jag springer. Vad är det för avlägset mål långt borta i fjärran, som ännu inte går att skönja, och som vi har så bråttom till, men som tycks bli alltmer avlägset och suddigt för varje dag som går? Människan mår allt sämre i själen, och med detta är det inte illamående som ett psykiatriskt sjukdomstillstånd eller störning/psykiska problem jag menar, utan mer ett existentiellt ångesttillstånd, av att tvingas rusa fram i en alltmer fragmenterad tillvaro utan tydligt mål. Ändå rusar vi allt fortare. Själen har blivit hemlös i denna materialismens era, och därigenom förirrat sig in i djupa snårskogar av meningslöshet och tomhet. Vilket lätt kan hända vid hemlöshet.
Samma förbannade vardagsstress, dag ut och dag in. Ekorrhjulet där man måste springa fortare och fortare tills blodsmaken känns i munnen. Efter sådana dagar ska man kunna somna in, för att nästa dag vakna utvilad. Har man den minsta lilla sårbarhet beträffande sömnen inbyggd i sig, medfödd eller förvärvad, eller både och, får man räkna med vissa sömnsvårigheter förr eller senare, hur goda sovvanor man än har, hur mycket man än försöker varva ner inför sänggåendet. Det är min erfarenhet sedan drygt 30 år tillbaka. Det är emellertid inte alla dessa vardagssysslor i sig som är problemet, det som sliter och mal ner, gör oss sömnlösa och i förlängningen utbrända. Nej, inte alls, för det är helt normala sysslor, i sig själva inte på något sätt skadliga för vår hälsa, livsnödvändiga dessutom.
I och för sig tillhör jag inte längre den skara ”arbetsmyror” som springer i det där ekorrhjulet. Det var länge sedan jag gjorde det. Varför jag inte längre gör det, kommer ni att kunna läsa om längre fram i denna livsberättelse, där jag inte kan låta bli att halka in på socialpolitik i nästan vartenda inlägg. Mitt själsliga tillstånd är inte en strikt psykiatrisk åkomma, det är jag helt klar över, utan snarare en existentiell och samhällelig sådan, förutom då en viss förslitning i psyket, på grund av en otrygg och fragmenterad (djup söndring i relationer, kringflackande liv i kappsäck) uppväxt utan vuxenstöd.
Om de dagliga sysslorna i sig inte skadar oss, och om vi utgår ifrån att globaliseringen är nödvändig och till och med önskvärd, att utvecklingen inte går att hejda, även om vi kan och bör försöka påverka dess riktning, att konkurrensen i världsekonomin med järnhård nödvändighet kommer att skärpas, och att vi kanske måste finna oss i det, gilla läget … Vad kan och bör göras inom ramarna för detta, för att hjulet ska bli uthärdligt att springa i? Vad handlar det om? Trygghet i grunden för alla? Inga klämmor att fastna i?
Ger dagens socialförsäkringssystem den kontinuerliga känsla av grundtrygghet som vi behöver för att kunna hålla i längden, såväl i privatlivet som i ett allt hårdare arbetsliv, eller kan det vara så att själva systemkonstruktionen i sig, med dess snårskog av regelverk och olika typer av ersättningar med ibland svårförståeliga villkor och långa handläggningstider, faktiskt i väsentligt hög grad bidrar till ökad känsla av ohanterbar livsstress med slitningar i relationer och ökad psykisk och psykosocial ohälsa som följd? Vad tycker ni? Vad jag tycker kommer jag att redogöra för i nästa inlägg, och jag höjer ett varningens finger: Jag kommer att såga arbetslinjen på längden och tvären, var så säker på det. Eftersom den är kontraproduktiv.
Läs även andra intressanta blogginlägg om: samhälle, livspussel, stress, otrygghet, ohälsa, likriktning, effektivitet, konkurrens, socialförsäkring, välfärd, existentiell ohälsa, hemlöshet, sömnlöshet, arbetslinjen
Terapi- och pillerträsk döljer systemfel i sjuka system
Posted by MonaN_Alien59Maskrosbarn in Beroende & Missbruk, Socialpolitik, Ur livet, Välfärdssystem, Socialförsäkringar, psykiatrin; nu och då on June 11th, 2007
(Fortsättning på del 1: Inledning …)
Vi hade egentligen inte familjeproblem i grunden, eftersom själva roten till den långvariga söndringen i mina föräldrars relation och splittringen i vår familj, inte fanns hos vare sig min far eller min mor. Ingen av dem hade några psykiska eller sociala problem i botten. Min fars missbruk blev den yttersta (och oundvikliga!) konsekvensen av en mängd yttre stressfaktorer, ett hårt tryck, psykisk stress och press, utifrån, riktat mot oss. Man talar alltför mycket om problemfamiljer och problembarn, som om problemen alltid sitter inuti familjemedlemmarna, inte om externa psykosociala stressfaktorer som i vissa sociala kontexter inte alls går att värja sig emot eller lösgöra sig ifrån, på något sätt. Man rycker alltså ut individen ur en social kontext, ignorerar externa miljöfaktorer, dvs. väljer att problematisera individen, istället för att se till den ytterst komplexa helheten.
Vår familj var ingen problemfamilj. Jag var inget problembarn. Detta vill jag betona redan i början av denna berättelse, och med skärpa. Varför? Jo, för att jag vill vända fokus från individen till de system som deformerar livet.
Vi lever i ett åtgärds- och terapiträsk, med näst intill total fokusering på individens tillkortakommanden, fel och brister. (Samtidigt är psykoterapi nästan omöjligt att få för den som behöver, om psykisk sjukdom inte föreligger. Såvida man inte har råd att bekosta privat terapi själv.) Dessutom kanske man inser att det inte alls handlar om ett privatpsykologiskt problem, utan enbart om det faktum att en svensk medborgare aldrig blir myndig i vissa avseenden, i synnerhet om medborgaren ifråga inte klarar av att försörja sig själv genom förvärvsarbete. När man på grund av viss funktionsnedsättning, eller långvarig arbetslöshet, inte klarar av att försörja sig utan måste leva på understöd, träs selen och strypkopplet på och man leds in i det förödmjukande Åtgärds- och Pysselsättningshelvetet! Man skall fostras och korrigeras, eftersom bristerna alltid anses sitta inuti individen, aldrig i de system som deformerar, klämmer och låser in människor i socioekonomiska “järnburar”. Lever man på understöd av något slag får man inte själv bestämma över inriktningen på sitt eget liv. Bara den som är självförsörjande genom arbete, eller ekonomiskt oberoende i förhållande till samhället, kan göra ett självständigt och långsiktigt hållbart livsval. De andra får finna sig i att bli ledda och styrda av representanter för alla dessa system, vilka tror sig veta vad som är den enskilde individens bästa i alla lägen. Resultatet av detta omyndigförklarande, allt detta eviga styrande och ställande med människors liv, ser vi i form av bortspillt humankapital varje dag.
Min djupa avsky mot detta individfokuserade förhållningssätt, där man hela tiden problematiserar individen, söker efter felet i de människor som systemet stöter ut, istället för att försöka finna och åtgärda de brister och passiviserande strukturer (systemfel!) som är inbyggda i systemet, dvs. det strukturella förtryck som hindrar människor att komma vidare med sina livsprojekt, kommer ni förhoppningsvis att förstå, efter att ha läst igenom resten.
Vän av arbetslinjen och systemkramare skulle här invända, att lösningen på problemet med marginaliserade människor är att skapa förutsättningar för företag att växa, så kommer arbetstillfällen att skapas i massor, och då behöver man bara matcha jobb och arbetssökande, med hjälp av lite coachning för att stärka självförtroendet (som av någon anledning förutsätts vara dåligt hos den arbetslöse!), lite åtgärder hit och dit, och framförallt hårdare press på såväl de arbetslösa, som de sjuka (som inte är nästintill döda på grund av sin sjukdom). Den som inte är dödssjuk ska arbetsträna, ungdomar förutsätts vara latare än äldre, därför ska deras a-kassa sänkas tidigare än de äldres osv. Vänstern vill låta offentlig sektor svälla, så att den kan svälja majoriteten av dem som fortfarande, trots högkonjunktur, är arbetslösa. Bara man sätter folk i arbete så behöver man inte styra och ställa med deras liv. De kan då, som självförsörjande, få lov att ha ett livsprojekt, och få bestämma själva över sina egna liv. Man förväntas väl tacka så mycket, om man är i det läget att man inte har råd att be överheten fara åt helvete. Vän av nuvarande ordning skulle säga: Du har attitydproblem. Gå i kognitiv beteendeterapi, så att du kan rätta in dig i ledet! På detta skulle jag svara: Skit på dig! Om jag har råd att vara så uppriktig i det läget …
Så här enkelt är inte livet, att bara ett jobb står och väntar på att man ska söka det, och man får en coach som ger en spark i ens arsle, och möjligen också en terapeut som ska lära en det rätta förhållningssättet till den livssituation man är i och till arbetslivet, och så rejält med press (hot om indragen a-kassa eller sjukpenning), så är man snart i arbete. Nej, för rätt många som har ett annorlundaskap (friskt eller sjukt), och har svårt att finna sin plats på arbetsmarknaden, tar det väldigt lång tid, och under denna långa tid kommer de att få finna sig i att representanter för olika system tar sig rätten att styra och ställa med deras liv så att det i vissa fall blir förstört, fostra och korrigera, villkora olika insatser på ett sådant sätt att en del inte kan leva upp till kraven. I många fall sker naturligtvis alla dessa insatser av ren välvilja men alltför ofta missriktad sådan, eftersom det inte kan finnas en mall som alla kan passa in i, eftersom vi alla är helt unika i en helt unik livssituation. Coachning och matchning räcker inte långt för de arbetslösa som har en mer komplex problem- och symptombild, vare sig det gäller livsproblem (trängd eller komplicerad livssituation) eller psykiska problem.
Själva trygghetssystemen behöver kompletteras, så att även de som befinner sig i gråzoner kan utvecklas och samtidigt få känna sig trygga på en basnivå, vilket inte är fallet idag och aldrig någonsin har varit. Ingen enda människa kan läka, växa och utvecklas i ett socioekonomiskt skruvstäd. Ett sådant satt min far i, under nästan hela min uppväxt:
Varför blev min far alkoholiserad? Förutom det konfliktladdade spänningsfältet och hans sömnlöshet, var det en annan samhällelig omständighet som tvingade honom att tillgripa alkohol i allt större mängder som sömnmedel, då inget annat hjälpte. Det handlar om grundtanken, själva fundamentet i våra sociala trygghetssystem, och som gäller än idag, nämligen den omhuldade arbetslinjen, vars innebörd är: Den som är frisk per medicinsk definition (inte har en sjukdom) skall försörja sig själv genom arbete på heltid, vare sig man kan sova eller inte. Mer beskt uttryckt: Den som inte arbetar ska inte heller äta.
(Citerat ur bloggen Insomnia – Limited Life)
Man ville att han skulle arbetsträna eller omskola sig, trots att han led av kronisk sömnlöshet, vilket är en ren absurditet, även om människan ifråga råkar vara frisk per medicinsk definition. Utan sömn orkar man nästan ingenting efter ett tag. För att orka leva upp till kravet att arbeta för att få existensmedel, började min far självmedicinera sig mot sin icke självförvållade sömnlöshet med alkohol, då inget annat hjälpte. Till den alltför enögda nykterhetsrörelsen vill jag säga: Ingen behandling mot alkoholism hjälper, om det finns en underliggande problematik, som den drabbade inte kan få hjälp med. På min fars tid fanns noll hjälp att få. I praktiken är det likadant nu som då.
Denna berättelse handlar inte i första hand om mig själv och mitt livsöde. Den syftar till att åskådliggöra och exemplifiera vad som kan hända när den lilla människans (helt unika) psyke kommer på kollisionskurs med regelverken i våra välfärdssystem, med representanter för dessa system, som t.ex. läkare, psykologer, handläggare på socialkontor och försäkringskassor m.fl.
Den handlar om vad som kan hända om man har
råkat falla ur “definitionsmängden”, dvs. hamnat i någon typ av GRÅZON, som officiellt inte existerar, innebärande ett läge, där individen definitionsmässigt alltid har fel, och systemet rätt. Medicinska gråzoner är bortdefinierade, åtminstone i rent försäkringsmedicinskt hänseende i den svenska välfärdsmodellen: Är du frisk är du fullt arbetsför, är du sjuk är du arbetsoförmögen, är du i gråzonen (varken frisk eller sjuk) … vad är du då? Du och ditt läge är inte definierade. Man förutsätter att du inte existerar alls. Din situation tillhör inte någon ”definitionsmängd”. Sorry.
Om du ändå mot förmodan envisas med att finnas till, men tyvärr saknar såväl sjukdom som arbetsförmåga, blir du ifrågasatt och klämd mellan trygghetssystemen.
Som f.d. arbetslivsministern Hans Karlsson sade i programmet Kexi: Två villkor måste vara uppfyllda för beviljande av sjukpenning: Sjukdom och nedsatt arbetsförmåga! Som om inte arbetsförmågan skulle kunna vara nedsatt på grund av annat än sjukdom i strikt medicinsk bemärkelse! Anna Hedborgs sjukdomsbegrepp är så in absurdum insnävat, att även rejält sjuka riskerar att falla ur definitionen. Efter att ha läst hennes utredning av socialförsäkringen, som andas rent förakt, tar det minst en månad att återhämta sig psykiskt. Först ganska nyligen kunde jag komma ur skrivkrampen, efter att ha konstaterat att denna systemkramande satkärring – politruk fått rejält med bakläxa på sina slutsatser att minst en tredjedel av alla de långtidssjukskrivna uppbär fel ersättning, är friska nog att kunna arbeta, och borde således vara inskrivna på arbetsförmedlingen, vara aktivt arbetssökande och uppbära a-kassa istället för sjukpenning. I själva verket har bara en åttondel av de långtidssjukskrivna den restarbetsförmåga som krävs.
Vår nuvarande borgerliga regering har tyvärr samma insnävade syn på begreppen ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och vill strama upp arbetslinjen och regelverken ytterligare. Vår socialförsäkringsminister har t.ex. sagt att man möjligen kan stanna hemma från jobbet någon dag, om man mår väldigt dåligt psykiskt, men inte mer. Man vill komma åt de symptombaserade diagnoserna, som t.ex. utmattningssyndrom. Snaran dras åt om halsen på dem som hamnat i någon medicinsk eller social gråzon: Man uppfattas som frisk men har i realiteten nedsatt arbetsförmåga, vilket i såfall antas bero på ens beteende. En tes som till fullo backas upp av alla livsstilsexperter, som poppar upp likt svampar ur jorden. Det händer att arbetslösa tvingas till psykologsamtal, eftersom man anser att de behöver hjälp att förändra sitt förhållningssätt och beteende, detta oavsett om det finns dokumenterade psykiska problem eller inte. Ett rent övergrepp anser jag ett sådant tillvägagångssätt vara. Själv skulle jag explodera.
Terapi- och pillersamhälle, samt åtgärdsträsk döljer systemfelen i det sjuka system som gör människor sjuka, många gånger helt i onödan.
Mitt (icke-) läge i Folkhemmet under psyksvängen (som inte borde ha ägt rum!), åren 1983 – 95: Tillhör inte definitionsmängden. Bortdefinierad, utdefinierad ur normaliteten och problematiserad. Som mentalt frisk men sömnlös. Tack så mycket! För att jag liksom inte kan förekomma …
Om individen faller ur förklaringsmodellen, vem/vad har då rätt? Individen eller modellen?
Fortsättning (Del 3: Överlevnad genom Tystnad … )
Andra bloggar om: Samhälle, Missbruk, Systemfel, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Försäkringsmedicin, Strukturellt förtryck, Anna Hedborg, Medicinsk gråzon, Skruvstäd, Individfokusering, Arbete, Arbetsförmåga, Sjukdomsbegrepp, Funktionsnedsättning
Pingat på intressant.se
Gästbok/Feedback RSS Feed
Senaste kommentarerna