Allt sammantaget, en för alltför många alltmer svårhanterbar livsstress utan tillräckligt andrum, i en tid då vi förväntas springa allt fortare och fortare, ända tills vi nästan känner blodsmaken i munnen, och ändå tycks vi aldrig springa fort nog, eftersom målet fjärmar sig alltmer från oss. Vad är det som vi rusar allt fortare för? Mot vad rusar vi, och varför? Själv har jag aldrig kunnat förstå meningen med detta rusande. Jag kan inte se mig själv som en naturlig del av en helhet, när jag inte ens förmår uppfatta helheten som meningsfull, eller som en fungerande helhet överhuvudtaget, utan mer som löst sammanfogade fragment, en slags fragmenterad tillvaro, där de olika fragmenten inte tycks kunna passa in mot varandra på något sätt. Möjligen kan min kroniska inre stress med skör sömn som följd, till viss del hänga ihop med denna känsla av meningslöshet i att springa i ett hjul som snurrar allt fortare, och inte veta vad jag springer för, eller mot vad jag springer. Vad är det för avlägset mål långt borta i fjärran, som ännu inte går att skönja, och som vi har så bråttom till, men som tycks bli alltmer avlägset och suddigt för varje dag som går? Människan mår allt sämre i själen, och med detta är det inte illamående som ett psykiatriskt sjukdomstillstånd eller störning/psykiska problem jag menar, utan mer ett existentiellt ångesttillstånd, av att tvingas rusa fram i en alltmer fragmenterad tillvaro utan tydligt mål. Ändå rusar vi allt fortare. Själen har blivit hemlös i denna materialismens era, och därigenom förirrat sig in i djupa snårskogar av meningslöshet och tomhet. Vilket lätt kan hända vid hemlöshet.

Samma förbannade vardagsstress, dag ut och dag in. Ekorrhjulet där man måste springa fortare och fortare tills blodsmaken känns i munnen. Efter sådana dagar ska man kunna somna in, för att nästa dag vakna utvilad. Har man den minsta lilla sårbarhet beträffande sömnen inbyggd i sig, medfödd eller förvärvad, eller både och, får man räkna med vissa sömnsvårigheter förr eller senare, hur goda sovvanor man än har, hur mycket man än försöker varva ner inför sänggåendet. Det är min erfarenhet sedan drygt 30 år tillbaka. Det är emellertid inte alla dessa vardagssysslor i sig som är problemet, det som sliter och mal ner, gör oss sömnlösa och i förlängningen utbrända. Nej, inte alls, för det är helt normala sysslor, i sig själva inte på något sätt skadliga för vår hälsa, livsnödvändiga dessutom.

I och för sig tillhör jag inte längre den skara ”arbetsmyror” som springer i det där ekorrhjulet. Det var länge sedan jag gjorde det. Varför jag inte längre gör det, kommer ni att kunna läsa om längre fram i denna livsberättelse, där jag inte kan låta bli att halka in på socialpolitik i nästan vartenda inlägg. Mitt själsliga tillstånd är inte en strikt psykiatrisk åkomma, det är jag helt klar över, utan snarare en existentiell och samhällelig sådan, förutom då en viss förslitning i psyket, på grund av en otrygg och fragmenterad (djup söndring i relationer, kringflackande liv i kappsäck) uppväxt utan vuxenstöd.

Om de dagliga sysslorna i sig inte skadar oss, och om vi utgår ifrån att globaliseringen är nödvändig och till och med önskvärd, att utvecklingen inte går att hejda, även om vi kan och bör försöka påverka dess riktning, att konkurrensen i världsekonomin med järnhård nödvändighet kommer att skärpas, och att vi kanske måste finna oss i det, gilla läget … Vad kan och bör göras inom ramarna för detta, för att hjulet ska bli uthärdligt att springa i? Vad handlar det om? Trygghet i grunden för alla? Inga klämmor att fastna i?

Ger dagens socialförsäkringssystem den kontinuerliga känsla av grundtrygghet som vi behöver för att kunna hålla i längden, såväl i privatlivet som i ett allt hårdare arbetsliv, eller kan det vara så att själva systemkonstruktionen i sig, med dess snårskog av regelverk och olika typer av ersättningar med ibland svårförståeliga villkor och långa handläggningstider, faktiskt i väsentligt hög grad bidrar till ökad känsla av ohanterbar livsstress med slitningar i relationer och ökad psykisk och psykosocial ohälsa som följd? Vad tycker ni? Vad jag tycker kommer jag att redogöra för i nästa inlägg, och jag höjer ett varningens finger: Jag kommer att såga arbetslinjen på längden och tvären, var så säker på det. Eftersom den är  kontraproduktiv.

Läs även andra intressanta blogginlägg om: samhälle, livspussel, stress, otrygghet, ohälsa, likriktning, effektivitet, konkurrens, socialförsäkring, välfärd, existentiell ohälsa, hemlöshet, sömnlöshet, arbetslinjen

Vidare är detta ett specialinlägg, högst personligt skrivet, som kan vara intressant för vem som helst, och för den som känner igen sig i mina erfarenheter, men det är först och främst riktat till vissa (givetvis icke namngivna) personer ur såväl mitt förflutna som nutid, som till exempel vissa nära släktingar och bekanta, vilka trodde sig veta allt om mig och mina problem, och spred rykten utan att egentligen veta någonting. Varsågoda:

Min alltför konfliktladdade uppväxt gjorde mig såsmåningom *konflikttrött. Jag hade vissa tecken på begynnande känslomässig utmattning och förslitning redan mot slutet av högstadiet, efter allt som jag hade tvingats höra på och se, efter alla utdragna, olösbara och ständigt upprivande konflikter, som i grunden hade handlat om en och samma sak: Anklagelser om bristande lojalitet mina föräldrar emellan. Mitt i grunden starka och stabila psyke, samt min ditintills (paradoxalt nog) goda sömn och positiva livsinställning gjorde dock att jag snabbt kunde återhämta mig en del psykiskt och läka lite, efter den långvariga psykosociala och socioekonomiska livsstressen, som jag hade tvingats leva under ända sedan fem års ålder utan egentliga pauser, och åtminstone hyfsat repa mig psykiskt, och, tack och lov, efter mina föräldrars uppslitande skilsmässa, som åtföljdes av en, i och för sig alltför kort, men för oss alla välbehövlig period av lugn och ro, som infann sig på grund av min fars vistelse på avlägsen ort, lyckligtvis slapp utveckla någon depression eller annan psykisk ohälsa, även om jag nog befann mig i riskzonen för detta strax före sommaren 1976, och således klarade jag av att påbörja gymnasiestudierna på naturvetenskaplig linje, vilket sannolikt var livsavgörande för mig, vid just den tidpunkten och i positiv mening, som den *teoretiker jag först och främst är.

Dock återupptogs tyvärr de seglivade konflikterna mellan mina föräldrar med oförminskad intensitet, dagligen och en bra bit in på kvällen hemma hos mig och min mor (min far kom dit för att få ett lagat mål mat, han dröjde sig kvar och det blev trätor), efter det att min far kommit tillbaka efter arbete på avlägsen ort. Beträffande konflikterna gjorde skilsmässan ingen som helst skillnad; bråken fortsatte i lika hög grad efter som före skilsmässan, men ekonomiskt blev situationen dock betydligt bättre, i och med att min mor inte längre behövde försörja min far och finansiera hans drickande i de perioder då han saknade arbetsförmåga. Den höst jag påbörjade mina gymnasiestudier, kunde min far för ovanlighetens skull sova något sånär hyfsat, så att han kunde ta ett tillfälligt arbete på en plats i Halland, alldeles vid havet, där förutsättningarna för en god nattsömn för min fars del, var så optimala som de kunde bli i hans fall, eftersom han älskade att promenera om kvällarna utmed havet, särskilt när det blåste rejält; han blev alldeles lugn inombords, och i det avseendet brås jag på honom. Jag brukar säga att mitt favoritväder är Oväder, ända fram till dess att strömmen går, … På landet blir det tyvärr alltför långa strömavbrott.

Tyvärr varade inte lugnet hemma mer än en relativt kort period, eftersom det inte fanns mer arbeten att utföra för min far, på denna ort med de optimala förutsättningarna. Min far återvände, blev återigen mer eller mindre sömnlös, orkade därför sällan eller aldrig arbeta ihop sitt levebröd, med ytterst lite eller noll existensmedel som följd, i den hårda arbetslinjens Sverige, med konsekvensen att uppslitande dagliga konflikter långt in på kvällarna, återigen blev min och min mors vardag, och jag fick skjuta upp läxläsningen mer än vad som var lämpligt och nyttigt för såväl min hälsa som studieresultaten, om man vill och behöver komma i säng vid en inte alltför sen timme, så att man har en rimlig chans att kunna komma till sin rätt nästa skoldag, vilket jag sällan kunde, eftersom min sömn till sist slogs ut av denna negativa psykosociala livsstress utan pauser, i kombination med oerhört tung studiebörda (tre omfattande läxor fyra kvällar per vecka, plus 2-3 laborationsrapporter i veckan, vid sidan av förberedelser inför prov under helgerna, och mycket långa skoldagar med få håltimmar, plus lång resväg med buss; 8 mil tur och retur). Fast jag klagade aldrig någonsin över mängden läxor med mera, i sig, utan ansåg tvärtom att det var helt som sig bör på en studieförberedande linje. Jag mådde väldigt bra av läsningen som sådan, men ibland kunde jag bli något nedstämd och orolig vid tanken på att jag på grund av såväl tidsbrist som svår kronisk sömnbrist, inte kunde/orkade ägna den tid jag borde åt läsning, att min inlärningsförmåga och mitt minne fungerade så mycket sämre än normalt, och att jag därför sällan kunde prestera de resultat som jag egentligen hade kapacitet för. Även om jag i slutändan lyckades rätt bra, presterade jag oftast långt under min förmåga, och så missförstådd som jag kände mig under gymnasietiden, har jag nog aldrig känt mig, vare sig före eller efteråt. Men jag skulle utan tvekan välja samma studieinriktning idag, om jag fick leva om mitt liv från 16 års ålder, givet samma sociala förutsättningar, men knappast bo kvar hemma, åtminstone inte på den orten med släkten så nära inpå och allt felaktigt skitprat och felaktigt dragna slutsatser bakom ryggen, och till råga på allt, så lång resväg. 

Vad jag behövde var lite lugn och ro, varje vardagskväll efter klockan sex; inget annat; inte vare sig läkare, psykologer eller mediciner, bara lugn och ro, först för vila och därefter för läxläsning. Jag har nämligen en lång bromssträcka efter en stressig och krävande skol- eller arbetsdag, och kan inte gå direkt från skrivbordet till sängen och tro att jag ska kunna somna. Därför behöver jag ha en rejäl stund, någon timme för mig själv med lugn och ro, efter läxor eller andra sysslor, för att kunna varva ner inför sänggåendet, som inte får äga rum alltför sent på kvällen. Alltså behöver jag ett ganska stort svängrum kring sömnen, så att jag nästan kan göra mig en illusion av att det inte spelar någon roll när jag somnar, som om natten vore oändlig utan en skrällande väckarklocka tidigt i svinottan, eller en morsa som ropar: Mona!!! Nu är klockan sex! Dags att stiga upp! Och då hade jag nyss lyckats somna in … Min värsta fiende när det gäller sömnen, förutom då brist på lugn och ro om kvällarna, söndring med konflikter i nära relationer och socioekonomisk otrygghet, är alltför tajta scheman, alltför långa och hårt strukturerade dagar, utan någon töjbarhet och flexibilitet, med alltför tidigt ringande väckarklockor, dvs. det som var så typiskt för industrisamhället, inte det 24-timmars IT- och kunskapsintensiva samhälle med flytande eller utsuddade gränser mellan arbetstid och fritid, som vi har idag, och som våra sömnexperter brukar skylla ökad sömnlöshet på, i sin uppenbara brist på förmåga att tänka något djupare och vidlyftigare, något mindre politiskt korrekt. För en tid sedan hörde jag emellertid sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt säga, att barns och ungdomars sömnproblem i de flesta fall beror på att föräldrarna har problem. Det är nog första gången jag hör en sömnforskare säga något med substans i, när det kommer till orsaker.

Även där brås jag på min far, men som barn kan jag inte erinra mig att jag var såpass känslig beträffande sömnen, som jag blev i övre tonåren, men prestationskraven var ju å andra sidan så avsevärt mycket lägre i högstadiet, för att inte säga i mellanstadiet, och slutbetygen i nian var inte på något sätt livsavgörande i negativ mening, inte i mitt fall med det val jag gjorde. Kanske inte heller om jag hade valt något annat, där konkurrensen var hård, eftersom mina slutbetyg var höga. Den linje jag valde var dock lätt att komma in på, men svår att ta sig igenom med bra betyg. Jag fick alltså en oerhört pressad, för att inte säga hårt trängd studiesituation på gymnasiet, på grund av min fars beteende, vilket i sin tur till rätt stor del orsakades av det faktum att han själv hade en oerhört trängd och hopplös livssituation, utan handlingsutrymme, vilket inte alls var hans eget fel. Om man dessutom växer upp i skuggan av en förälders sömnlöshet, blir dessutom sömn ett laddat begrepp med tiden, allteftersom man präglas av det. Man blir i alltför tidig ålder alltför medveten om sömnens enorma betydelse, och konsekvenserna av långvarigt utebliven sömn, för hälsan, för ekonomin, för relationerna, för livet som helhet. Min fars kroniska sömnlöshet var ett primärt problem, medan dess följdsjukdom, alkoholismen, var sekundärt. Skulle inte tro att min far hade blivit förstådd och rätt behandlad, om han hade blivit inlagd på något slags behandlingshem för alkoholister under 60- och 70-talen. Experternas prat om medberoende i den situation vi levde i känns som en kränkning, som en spark i skrevet. Som om vi skulle ha haft ett val, som om vi skulle ha kunnat låta bli att möjliggöra min fars fortsatta alkoholberoende. Visst, min mor sparkade ut honom ur sitt liv (delvis) till sist, men då stod han utan möjlighet till försörjning, eftersom han saknade regelbunden arbetsförmåga, utan giltiga (!) skäl. Suck!

Mitt starka intresse och min fallenhet för teoretiska ämnesstudier, och då främst inom språk- och naturvetenskaperna (särskilt fysik) har alltid hjälpt mig otroligt mycket, särskilt sedan åttan. Att sitta och läsa grundligt och på djupet, att helt absorberas av krävande läsning långa stunder, är för mig ett vattenhål att hämta livskraft och psykisk återhämtning ur, ett sätt att vila själen, en tillflyktsort undan uppslitande konflikter och trätor. När jag läste inför ett prov kände jag mig alldeles lugn inombords, inte alls nervös, inte förrän det var dags att skriva provet. Då blev jag sådär lagom nervös som man bör bli för att vara taggad, för att kunna göra sitt yttersta.

Jag gick ut ur den konfliktladdade verkligheten, och in i en annan mera rofylld värld, där den ytligt liggande stressen kunde lägga sig, om än bara tillfälligt, under själva studierna. Då mådde jag alldeles utmärkt. Svårigheterna runt omkring mig existerade inte just då, åtminstone inte så länge det var tillräckligt tyst och lugnt, för att kunna fokusera på uppgiften. Det gällde att ta vara på tillfällena, och det gjorde jag till max. Men:

Den djupt liggande inre stressen och den mentala förslitningen kunde dock inte minska nämnvärt respektive läka ut under dessa vandringar in i en helt annan värld, eller när jag hängav mig åt dagdrömmerier. Nej, det fungerar tyvärr inte så alldeles enkelt, men förslitningen, rotad i ett stressyndrom som med tiden skulle komma att bli en kronisk åkomma med sömnlöshet som följd, blev under dessa stunder av starkt välbefinnande inte alls påtaglig, för att efter återinträdet i den verkliga världen, på nytt bli kännbar men inte alls plågsam i sig. Jag hade nästan inga psykiska smärtor eller andra påtagliga symptom på ohälsa under uppväxten, förutom då denna förslitning och en djupt liggande, något diffus inre stress, rotad i en fullt naturlig, befogad oro över familjesituationen, en alltför djup insikt om orsak och verkan, att ingenting skulle kunna förändras i grunden till det bättre, att mina föräldrars gemensamma livsekvation saknade lösning. En optimistisk och ljus livsinställning sida vid sida med en tilltagande hopplöshetskänsla löpte som en illröd tråd genom min barndom, och kunde ibland göra en något schizofren; det drog i en från två håll. Efter skilsmässan tog optimismen överhanden ett tag, men så slog sömnlösheten till brutalt, … och som svar på detta: omgivningens totala avsaknad av förståelse och empati … Men, allt detta till trots, var jag övervägande glad och ljus i sinnet, ända tills jag på tröskeln till vuxenlivet mötte den kompromisslösa arbetslinjen, … det svart-vita strikt avhumaniserade medicinska tänkandet i termer av frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen, där gråzoner som frisk men sömnlös inte fick existera. Jag hamnade i en kvarn, och ur den kvarnen kom jag inte förrän 1996, alltså först 17 år efter avslutat gymnasium, först rejält nermald efter några år i arbetslivet utan förmåga att sova, därefter ännu mer nermald och därtill behandlingsskadad i en tolv år lång och innehållslös psyksväng, som jag hade klarat mig bättre utan. Psykiatrin var tillgänglig på 80-talet, men nästintill tom på innehåll. 

Inte bara skönlitteratur och därtill sällan sådan, utan i minst lika, om inte i betydligt högre grad, studier av integraler och komplexa tal, derivator, kärn- och partikelfysik eller språk som företrädesvis ryska fungerar alldeles utmärkt som terapi, förutsatt att hjärnan är någorlunda utvilad. Allting kräver regelbunden sömn, såväl arbete som studier. Men även när jag sover för dåligt eller för lite, mår jag oftast bra av att läsa, förutsatt att jag får hålla ett lägre tempo, att jag får läsa kortare stunder med rejäla pauser emellan, utan stress och snäva tidsramar och deadlines. Om jag inte får den avpassning jag behöver (töjbara tidsramar), sover jag allt sämre och sämre, för att till sist inte kunna sova någonting alls, hur jag än bär mig åt, hur goda sovvanor jag än har (De är goda!), och då börjar jag givetvis såsmåningom må dåligt, på grund av att sömnbristen i kombination med tidspress och eventuell ekonomisk stress/otrygghet, får mig att känna mig väldigt sliten till såväl kropp som psyke, fast då inte av själva läsningen som sådan, utan av just den trängda livssituationen som uppstår, om själva försörjningen; om förmågan att betala hyra, mat och räkningar står och faller med antalet avklarade tentor och uppsatser, med antalet tagna poäng. Det var av strikta försörjningsskäl som jag hoppade av mina studier.

Mina livsavgörande sömnproblem, med utmattningssyndrom och djupa livskriser med inslag av suicidala tankar, som konsekvens av den djupgående mentala förslitning som långvarig, kronisk extrem sömnbrist ovanpå en konfliktladdad, stressig och fundamentalt otrygg uppväxt utan kontinuerligt vuxenstöd, obönhörligen leder till, har tyvärr alltför ofta misstolkats, avsiktligt av en del (av ren bekvämlighet eller illvilja/avundsjuka), eller oavsiktligt av andra (ren okunnighet), åtminstone i Mariannelund med omnejd, som är den trakt jag är född i och delvis uppväxt i, samt numera vistas en hel del i. Somliga pratglada besserwissrar, som inte alls känner mig eller ens har känt mig på riktigt, inte känner eller har känt till mina studie- och sovvanor och övriga beteendemönster, omständigheter i dåtid och nutid, samt mina uppväxtförhållanden, för att inte tala om mina tankemönster, vilka de omöjligen kan känna till/ha känt till (eftersom de egentligen aldrig har samtalat med mig, dvs. talat med och lyssnat på mig), såpass väl, att de kan ha eller kunde ha haft ett säkert underlag eller något substantiellt underlag överhuvudtaget, för sina slutsatser om mitt psykiska tillstånd, dess art, samt orsak och verkan, osv., som de så tvärsäkert men ack så grovt felaktigt har dragit, har under många år spridit ut rykten om att jag själv skulle ha orsakat mina problem, genom att läsa alldeles för mycket! Ingen av dessa har haft någon som helst insyn i mitt läsande, men tog sig ändå rätten att dra en tvärsäker slutsats på väldigt lösa grunder eller inga grunder alls.

Nu säger jag så här, en gång för alla, till alla er som tror sig känna mig, om ni nu händelsevis råkar snubbla in på min blogg, vilket jag tror att ni gör förr eller senare, eftersom jag råkar veta att personer från trakten har varit här inne: Mer fel än dessa glappkäftar har haft, kan ingen ha, har ingen någonsin haft, beträffande mig och mina livsproblem. Läxa att lära: Att tro och att veta är två väsensskilda ting. Att anse sig veta, och därtill inför andra människor påstå sig veta säkert, när man bara tror sig veta, men egentligen ingenting vet eller kan veta, det är i själva verket en dödssynd, som kan skada en människa djupt i själen, kanske för resten av livet.

Mina sömnproblem med sömnbrist- och stressrelaterad ohälsa och livsproblem med utanförskap som följd, är som sagt inte vare sig studierelaterade eller livsstilsrelaterade, utan en logisk konsekvens av en hårt trängd och stängd livssituation hos mina föräldrar, utan handlingsutrymme. Min fars kroniska sömnlöshet togs inte hänsyn till, eftersom det inte fanns någon bakomliggande sjukdom. Kunde han inte arbeta på grund av total sömnlöshet, vilket ingen enda människa förmår någon längre tid, kunde han inte få någon som helst ersättning för inkomstbortfall från de sociala trygghetssystemen, inte ens socialbidrag. När jag var fem år började min far självmedicinera mot sömnlösheten (som han kroniskt led av, trots goda sovvanor och i övrigt hälsosam livsstil!) med alkohol, enbart för att få den nattsömn som varje människa behöver för att orka med arbetslivet i längden. Sömntabletter hjälpte inte i hans fall; antingen kunde han inte somna in, eller så sov han litegrann, och blev då som en zombie dagen efter. Min far försökte inte fly från verkligheten med hjälp av alkohol. Inte heller var han rädd för att möta sina innersta känslor, något som vissa experter påstår är roten till alkoholism. Min far drack enbart om kvällarna, efter klockan fem vanligtvis, för att framemot tiotiden på kvällen bli så pass avtrubbad och nerspeedad mentalt, att han skulle kunna ha en chans att somna in och sova en hel natt eller åtminstone några timmar så att han hängde ihop, för att på morgonen nykter och någorlunda utvilad gå till sitt arbete, och i nyktert tillstånd göra ett fullgott dagsverke där. Bland andra människor, såväl privat som på arbetsplatser, ville han absolut vara helt nykter, vilket han var så gott som undantagslöst.

Jag är mest benägen att tro, och på goda grunder dessutom, att min fars svåra sömnlöshet, liksom min, hade sin komplexa rot i någon slags neurobiologisk eller neuropsykologisk överaktivitet i hjärnans sömncentrum, något som lätt kan uppstå efter mycket långvarig negativ livsstress och otrygghet i grunden, och då särskilt under uppväxtåren, när hjärnan håller på att utvecklas och därför är ytterst sårbar, om man inte har tillräckligt och kontinuerligt vuxenstöd och möjligheter till bearbetning av traumatiserande händelser, samt regelbunden och fullständig återhämtning från stress och utläkning av stressrelaterade förslitningsskador i vissa delar av hjärnan, alltså en förvärvad biologisk och psykologisk sårbarhet, kanske i kombination med en viss förhöjd genetisk risk att utveckla sömnlöshet, under långvarigt svåra omständigheter.

Fotnötter: konflikttrött är det ord jag själv föredrar att använda, för att beskriva mitt tillstånd, vilket framkallar konflikter med psykologer, som envisas med att använda ordet konflikträdd, eftersom de anser att allting bottnar i rädsla, medan mitt tänkande kretsar kring sådana begrepp som känslomässig trötthet, utmattning, förslitning, nermaldhet osv., primärt, dvs. nedslitningsfaktorer i livet, snarare än känslor.

Teoretiker och analytiker är jag, samtidigt som jag är intuitiv pragmatiker, komplex således i mitt sätt att närma mig en uppgift, i mitt sätt att förhålla mig till allt. 

Läs gärna andra bloggares intressanta inlägg om: samhälle, utanförskap, orsaker, uppväxtförhållanden, vuxenstöd, stress, förslitning, sömnlöshet, utmattningssyndrom, stressyndrom, relationer, utsatthet, skolgång, studiesituation, social otrygghet, livskris, självmord, familjekonflikter, arbetslinjen, arbetsförmåga, alkoholism, gråzoner, återhämtning, ryktesspridning

(Fortsättning på del 2: Terapi- och pillerträsk … )

Min avsikt är inte att hänga ut och skuldbelägga enskilda individer, utan snarare att peka på det faktum att ett visst handlande kan få långtidsverkande, förödande och t.o.m. livsavgörande konsekvenser för människor som i sammanhanget är helt oskyldiga, och för små för att kunna påverka sin egen livssituation, samt förhålla sig till denna på ett sådant sätt att hjärnan inte tar skada. Vikten av att aldrig lägga sig i det man inte vet någonting om, och därför inte rimligen kan begripa, att aldrig styra och ställa med andras liv oombedd, att aldrig försöka härska genom att osynliggöra och förringa en annan människa, eller söndra i relationer, är något jag skarpt vill betona. Det slår nämligen tillbaka på en själv som en bumerang, förr eller senare, kanske i form av en uppgörelse med det förgångna, som denna.

Som dock inte handlar om individers agerande i första hand, utan om felkonstruerade system som deformerar och rentav omöjliggör livet för den som skadats i destruktiva miljöer, men som skulle ha kunnat repa sig, läka ut psykisk förslitning och komma ut ur sina livskriser/utmattningstillstånd, och därtill stärkt av erfarenheten, om bara våra politiska makthavare inte hade (miss)brukat den sociala ingenjörskonsten till att konstruera ett svårnavigerat, byråkratiskt, regelverksbemängt och utpräglat sorteringssamhälle med socioekonomiska “skruvstäd” och klämmor mellan de sociala trygghetssystemen samt “kvarnar” som mal sönder de människor som råkat hamna i medicinska gråzoner mellan frisk och sjuk, samt “järnburar” inuti alla dessa system, där dess representanter (läkare och handläggare i ömsesidigt samförstånd) som i en slags slutstation (soptipp!) låser in alla dessa “missanpassade”, alla dessa människor av kött och blod som Systemets representanter haft som outtalad uppgift att mala sönder till sjukdomsliknande tillstånd: De besvärliga, de som inte gick att sortera, de som till sist blev sjuka på grund av sitt trängda läge, på grund av den psykosociala och socioekonomiska stressen: De som nu anklagas för överutnyttjande av trygghetssystemen och som Alliansen nu håller på att svälta ut. Som sagt, det är inte infekterade släktrelationer denna berättelse först och främst skall handla om, men:

Ni kommer att få läsa om hur vissa nära släktingar systematiskt drev in kilar mellan mina föräldrar, i en oerhört frisk, stark och livsbejakande familj, med öppna sinnen och en positiv inställning såväl till livet som till andra människor, inklusive släkten. Det kommer att handla om hårt konfliktladdade spänningsfält som genererar skadlig stress och ständig psykisk anspänning. Tigandets kultur, där man hela tiden pratar förbi varandra vid de få tillfällen man överhuvudtaget pratar alls, där varje ansats att försöka föra en konstruktiv dialog, att samtala lugnt och sansat, där det aktiva lyssnandet är en absolut grundförutsättning, ständigt resulterar i detsamma: grälsjuka, konflikt, benhård konfrontation och oförsonlighet, hårt sammanbitna käkar, … grundlösa och vettlösa beskyllningar, något som allt som oftast utslungades mot min far, när han kom dit med goda avsikter, och en ärlig vilja att samtala lugnt och sansat, att umgås på ett civiliserat sätt utan att slå under bältet, och ibland även räcka en hjälpande hand, inte för att pracka på sina eller min mors syskon några politiska resonemang!

Ibland, efter provokationer från den närmaste släktens sida (ivriga försök att framprovocera en diskussion som de på förhand visste att de själva inte skulle tåla!), uppstod till sist en politisk diskussion, vilket var det sista min far önskade, eftersom han alltför väl visste att han skulle bli beskylld för att ha satt igång politiska dispyter!

Väldigt ofta var jag vittne till detta: öppen dispyt eller laddad tystnad.

Jag såg och hörde. (Små grytor har också öron!) Jag var en skärpt iakttagare och djuptänkare redan som barn. Min fars extrema iakttagelseförmåga och mentala skärpa (vakenhetsgrad) samt analytisk förmåga, har gått i arv till mig. Även min mor är skarpsynt och skärpt i tanken, vilket få har insett. Jag har ett speciellt påbrå, vilket vår släkt uppenbarligen aldrig har insett. Därför trodde de att de kunde häva ur sig vilken skit som helst, ibland i klartext men oftast inlindat, eller rätt och slätt bete sig ringaktande gentemot mina föräldrar i min närvaro, utan att ta någon som helst hänsyn till mina känslor. De utgick från att jag som barn ingenting skulle kunna begripa. Men där bedrog de sig grundligt. Fröet till en djup motvilja som såsmåningom i vuxen ålder skulle komma att övergå i ett visst förakt, började gro djupt inom mig, redan som liten.

Jag iakttog och reflekterade kring det jag såg, begrundade och analyserade det som utspelades i min närvaro, på ett barns vis, utan den vuxnes förmåga att verbalisera min insikt om orsak och verkan, samt bar mina svåra erfarenheter och insikter om det meningslösa i att ens försöka kommunicera, samt den stress som dessa intryck av vuxenvärlden genererade, inom mig, något jag var tvungen till i detta osunda psykologiska klimat, vilket gradvis förändrade mig från att ha varit utåtriktad, talför, rätt orädd och socialt kompetent som liten, till att bli allt tystare uppemot tonåren. Men bara på ytan. Under skalet förblev jag ungefär densamma. Min tystnad var delvis en slags förställning. En slags sköld. Den som tiger kommer man inte åt, inte helt och hållet. Ingen vet ju vad man tänker. (En sådan som Stalin insåg detta: “De tysta lägerfångarna är de allra farligaste”) Tystnad eller blyghet (vilket inte är samma sak; en tyst människa kan vara allt annat än blyg) behöver inte alls tyda på osäkerhet eller rädsla för att prata. Tystnad kan betyda motstånd, när ord är omöjliga att uttala i en viss kontext.

Tyckte du detta inlägg var intressant?

Läs mer på andra bloggar om: barn, vuxna, uppväxtmiljö, stressfaktorer, återhämtning, läkeprocess, relationer, konflikter, sociala nätverk, tystnad, motstånd, förställning, förslitning, kommunikation, vuxnas attityder, sociala trygghetssystem, medicinska gråzoner,
maskrosbarn

(Fortsättning på del 1: Inledning …)

Vi hade egentligen inte familjeproblem i grunden, eftersom själva roten till den långvariga söndringen i mina föräldrars relation och splittringen i vår familj, inte fanns hos vare sig min far eller min mor. Ingen av dem hade några psykiska eller sociala problem i botten. Min fars missbruk blev den yttersta (och oundvikliga!) konsekvensen av en mängd yttre stressfaktorer, ett hårt tryck, psykisk stress och press, utifrån, riktat mot oss. Man talar alltför mycket om problemfamiljer och problembarn, som om problemen alltid sitter inuti familjemedlemmarna, inte om externa psykosociala stressfaktorer som i vissa sociala kontexter inte alls går att värja sig emot eller lösgöra sig ifrån, på något sätt. Man rycker alltså ut individen ur en social kontext, ignorerar externa miljöfaktorer, dvs. väljer att problematisera individen, istället för att se till den ytterst komplexa helheten.

Vår familj var ingen problemfamilj. Jag var inget problembarn. Detta vill jag betona redan i början av denna berättelse, och med skärpa. Varför? Jo, för att jag vill vända fokus från individen till de system som deformerar livet.

Vi lever i ett åtgärds- och terapiträsk, med näst intill total fokusering på individens tillkortakommanden, fel och brister. (Samtidigt är psykoterapi nästan omöjligt att få för den som behöver, om psykisk sjukdom inte föreligger. Såvida man inte har råd att bekosta privat terapi själv.) Dessutom kanske man inser att det inte alls handlar om ett privatpsykologiskt problem, utan enbart om det faktum att en svensk medborgare aldrig blir myndig i vissa avseenden, i synnerhet om medborgaren ifråga inte klarar av att försörja sig själv genom förvärvsarbete. När man på grund av viss funktionsnedsättning, eller långvarig arbetslöshet, inte klarar av att försörja sig utan måste leva på understöd, träs selen och strypkopplet på och man leds in i det förödmjukande Åtgärds- och Pysselsättningshelvetet! Man skall fostras och korrigeras, eftersom bristerna alltid anses sitta inuti individen, aldrig i de system som deformerar, klämmer och låser in människor i socioekonomiska “järnburar”. Lever man på understöd av något slag får man inte själv bestämma över inriktningen på sitt eget liv. Bara den som är självförsörjande genom arbete, eller ekonomiskt oberoende i förhållande till samhället, kan göra ett självständigt och långsiktigt hållbart livsval. De andra får finna sig i att bli ledda och styrda av representanter för alla dessa system, vilka tror sig veta vad som är den enskilde individens bästa i alla lägen. Resultatet av detta omyndigförklarande, allt detta eviga styrande och ställande med människors liv, ser vi i form av bortspillt humankapital varje dag.

Min djupa avsky mot detta individfokuserade förhållningssätt, där man hela tiden problematiserar individen, söker efter felet i de människor som systemet stöter ut, istället för att försöka finna och åtgärda de brister och passiviserande strukturer (systemfel!) som är inbyggda i systemet, dvs. det strukturella förtryck som hindrar människor att komma vidare med sina livsprojekt, kommer ni förhoppningsvis att förstå, efter att ha läst igenom resten.

Vän av arbetslinjen och systemkramare skulle här invända, att lösningen på problemet med marginaliserade människor är att skapa förutsättningar för företag att växa, så kommer arbetstillfällen att skapas i massor, och då behöver man bara matcha jobb och arbetssökande, med hjälp av lite coachning för att stärka självförtroendet (som av någon anledning förutsätts vara dåligt hos den arbetslöse!), lite åtgärder hit och dit, och framförallt hårdare press på såväl de arbetslösa, som de sjuka (som inte är nästintill döda på grund av sin sjukdom). Den som inte är dödssjuk ska arbetsträna, ungdomar förutsätts vara latare än äldre, därför ska deras a-kassa sänkas tidigare än de äldres osv. Vänstern vill låta offentlig sektor svälla, så att den kan svälja majoriteten av dem som fortfarande, trots högkonjunktur, är arbetslösa. Bara man sätter folk i arbete så behöver man inte styra och ställa med deras liv. De kan då, som självförsörjande, få lov att ha ett livsprojekt, och få bestämma själva över sina egna liv. Man förväntas väl tacka så mycket, om man är i det läget att man inte har råd att be överheten fara åt helvete. Vän av nuvarande ordning skulle säga: Du har attitydproblem. Gå i kognitiv beteendeterapi, så att du kan rätta in dig i ledet! På detta skulle jag svara: Skit på dig! Om jag har råd att vara så uppriktig i det läget …

Så här enkelt är inte livet, att bara ett jobb står och väntar på att man ska söka det, och man får en coach som ger en spark i ens arsle, och möjligen också en terapeut som ska lära en det rätta förhållningssättet till den livssituation man är i och till arbetslivet, och så rejält med press (hot om indragen a-kassa eller sjukpenning), så är man snart i arbete. Nej, för rätt många som har ett annorlundaskap (friskt eller sjukt), och har svårt att finna sin plats på arbetsmarknaden, tar det väldigt lång tid, och under denna långa tid kommer de att få finna sig i att representanter för olika system tar sig rätten att styra och ställa med deras liv så att det i vissa fall blir förstört, fostra och korrigera, villkora olika insatser på ett sådant sätt att en del inte kan leva upp till kraven. I många fall sker naturligtvis alla dessa insatser av ren välvilja men alltför ofta missriktad sådan, eftersom det inte kan finnas en mall som alla kan passa in i, eftersom vi alla är helt unika i en helt unik livssituation. Coachning och matchning räcker inte långt för de arbetslösa som har en mer komplex problem- och symptombild, vare sig det gäller livsproblem (trängd eller komplicerad livssituation) eller psykiska problem.

Själva trygghetssystemen behöver kompletteras, så att även de som befinner sig i gråzoner kan utvecklas och samtidigt få känna sig trygga på en basnivå, vilket inte är fallet idag och aldrig någonsin har varit. Ingen enda människa kan läka, växa och utvecklas i ett socioekonomiskt skruvstäd. Ett sådant satt min far i, under nästan hela min uppväxt:

Varför blev min far alkoholiserad? Förutom det konfliktladdade spänningsfältet och hans sömnlöshet, var det en annan samhällelig omständighet som tvingade honom att tillgripa alkohol i allt större mängder som sömnmedel, då inget annat hjälpte. Det handlar om grundtanken, själva fundamentet i våra sociala trygghetssystem, och som gäller än idag, nämligen den omhuldade arbetslinjen, vars innebörd är: Den som är frisk per medicinsk definition (inte har en sjukdom) skall försörja sig själv genom arbete på heltid, vare sig man kan sova eller inte. Mer beskt uttryckt: Den som inte arbetar ska inte heller äta.

(Citerat ur bloggen Insomnia – Limited Life)

Man ville att han skulle arbetsträna eller omskola sig, trots att han led av kronisk sömnlöshet, vilket är en ren absurditet, även om människan ifråga råkar vara frisk per medicinsk definition. Utan sömn orkar man nästan ingenting efter ett tag. För att orka leva upp till kravet att arbeta för att få existensmedel, började min far självmedicinera sig mot sin icke självförvållade sömnlöshet med alkohol, då inget annat hjälpte. Till den alltför enögda nykterhetsrörelsen vill jag säga: Ingen behandling mot alkoholism hjälper, om det finns en underliggande problematik, som den drabbade inte kan få hjälp med. På min fars tid fanns noll hjälp att få. I praktiken är det likadant nu som då.

Denna berättelse handlar inte i första hand om mig själv och mitt livsöde. Den syftar till att åskådliggöra och exemplifiera vad som kan hända när den lilla människans (helt unika) psyke kommer på kollisionskurs med regelverken i våra välfärdssystem, med representanter för dessa system, som t.ex. läkare, psykologer, handläggare på socialkontor och försäkringskassor m.fl.

Den handlar om vad som kan hända om man har
råkat falla ur “definitionsmängden”, dvs. hamnat i någon typ av GRÅZON, som officiellt inte existerar, innebärande ett läge, där individen definitionsmässigt alltid har fel, och systemet rätt. Medicinska gråzoner är bortdefinierade, åtminstone i rent försäkringsmedicinskt hänseende i den svenska välfärdsmodellen: Är du frisk är du fullt arbetsför, är du sjuk är du arbetsoförmögen, är du i gråzonen (varken frisk eller sjuk) … vad är du då? Du och ditt läge är inte definierade. Man förutsätter att du inte existerar alls. Din situation tillhör inte någon ”definitionsmängd”. Sorry.

Om du ändå mot förmodan envisas med att finnas till, men tyvärr saknar såväl sjukdom som arbetsförmåga, blir du ifrågasatt och klämd mellan trygghetssystemen.

Som f.d. arbetslivsministern Hans Karlsson sade i programmet Kexi: Två villkor måste vara uppfyllda för beviljande av sjukpenning: Sjukdom och nedsatt arbetsförmåga! Som om inte arbetsförmågan skulle kunna vara nedsatt på grund av annat än sjukdom i strikt medicinsk bemärkelse! Anna Hedborgs sjukdomsbegrepp är så in absurdum insnävat, att även rejält sjuka riskerar att falla ur definitionen. Efter att ha läst hennes utredning av socialförsäkringen, som andas rent förakt, tar det minst en månad att återhämta sig psykiskt. Först ganska nyligen kunde jag komma ur skrivkrampen, efter att ha konstaterat att denna systemkramande satkärring – politruk fått rejält med bakläxa på sina slutsatser att minst en tredjedel av alla de långtidssjukskrivna uppbär fel ersättning, är friska nog att kunna arbeta, och borde således vara inskrivna på arbetsförmedlingen, vara aktivt arbetssökande och uppbära a-kassa istället för sjukpenning. I själva verket har bara en åttondel av de långtidssjukskrivna den restarbetsförmåga som krävs.

Vår nuvarande borgerliga regering har tyvärr samma insnävade syn på begreppen ”sjukdom” och ”arbetsförmåga”, och vill strama upp arbetslinjen och regelverken ytterligare. Vår socialförsäkringsminister har t.ex. sagt att man möjligen kan stanna hemma från jobbet någon dag, om man mår väldigt dåligt psykiskt, men inte mer. Man vill komma åt de symptombaserade diagnoserna, som t.ex. utmattningssyndrom. Snaran dras åt om halsen på dem som hamnat i någon medicinsk eller social gråzon: Man uppfattas som frisk men har i realiteten nedsatt arbetsförmåga, vilket i såfall antas bero på ens beteende. En tes som till fullo backas upp av alla livsstilsexperter, som poppar upp likt svampar ur jorden. Det händer att arbetslösa tvingas till psykologsamtal, eftersom man anser att de behöver hjälp att förändra sitt förhållningssätt och beteende, detta oavsett om det finns dokumenterade psykiska problem eller inte. Ett rent övergrepp anser jag ett sådant tillvägagångssätt vara. Själv skulle jag explodera.

Terapi- och pillersamhälle, samt åtgärdsträsk döljer systemfelen i det sjuka system som gör människor sjuka, många gånger helt i onödan.

Mitt (icke-) läge i Folkhemmet under psyksvängen (som inte borde ha ägt rum!), åren 1983 – 95: Tillhör inte definitionsmängden. Bortdefinierad, utdefinierad ur normaliteten och problematiserad. Som mentalt frisk men sömnlös. Tack så mycket! För att jag liksom inte kan förekomma …

Om individen faller ur förklaringsmodellen, vem/vad har då rätt? Individen eller modellen?

Fortsättning (Del 3: Överlevnad genom Tystnad … )

Andra bloggar om: Samhälle, Missbruk, Systemfel, Välfärdssystem, Socialförsäkring, Försäkringsmedicin, Strukturellt förtryck, Anna Hedborg, Medicinsk gråzon, Skruvstäd, Individfokusering, Arbete, Arbetsförmåga, Sjukdomsbegrepp, Funktionsnedsättning

Pingat på intressant.se

På min hemsida har jag lagt ut ett mycket omfattande dokument i sex delar som handlar om min uppväxt, mina erfarenheter av svår sömnlöshet och dess konsekvenser för hälsan och hela livet, samhällets avoga inställning till människor som kroniskt lider av detta funktionshinder, i mitt fall utan sjukdomsbakgrund, hur attityderna har varit sedan 1960–talet fram till våra dagar (från total okunnighet och djup intolerans med kränkande och ifrågasättande attityder och nästintill obefintlig hjälp att få, till en rätt omfattande kunskap om sjukdomstillstånd orsakade av kronisk sömnbrist, men tyvärr alltjämt svag insikt om orsak och verkan, samt i praktiken ingen behandling att få som håller i längden, bara sömnmedel som är en återvändsgränd och dessutom inte alltid hjälper), mina bittra erfarenheter av en totalt inkompetent psykiatri inom områdena stress och sömn, som därtill är kastrerad av rigida regelverk i ett felkonstruerat socialförsäkringssystem, där alltför många människor har fallit ”mellan stolarna” i ett ingenmansland mellan friskt och sjukt.

På denna specialblogg vill jag göra detta kanske alltför tunga och stora material mera lättillgängligt, uppdelat i kortare stycken, eftersom jag insett att bloggar drar större publik. Egentligen hade jag tänkt skriva en bok, men har med tiden insett att just bloggen ger mig bättre möjligheter att skriva min historia precis som jag själv vill, samt i efterhand eventuellt redigera det som kunde ha uttryckts bättre och lägga till sådant som jag kommer underfund med efterhand. Det är ju så att ingen enda levnadshistoria någonsin kan bli färdigberättad, hur mycket man än skriver, eftersom nya infallsvinklar tillkommer och djupare klarhet om orsak och verkan uppstår under skrivprocessens förlopp.

Dokumentet i sin helhet bär titeln Inkompetent psykvård iförd systemets tvångströja, där jag nu tänker ”bloggifiera” kapitel 1 med titeln Den unika och komplexa individen.

Innan jag går in på kärnan i denna berättelse, huvudtemat: Min onödiga så kallade patientkarriär inom psykiatrin, vilken aldrig borde ha ägt rum, vill jag reflektera litegrann runt vissa barns sociala utsatthet, psykisk grundstyrka som riskfaktor i stressammanhang, vare sig det gäller barn eller vuxna, för att därefter under berättelsens gång “väva samman” flera faktorer (miljömässiga och genetiska) i min egen utvecklingsprocess som såsmåningom skulle komma att resultera i den ytterst komplexa och högst unika “väv” som är jag, min själ, min personlighet, min inre kärna. Rätt mycket kommer jag att beröra min uppväxt, där jag ämnar belysa hur en mängd olika psykosociala miljöfaktorer har samspelat på ett sådant sätt att grunden obönhörligen lades för grava kroniska sömnproblem, i stort sett helt oberoende av mitt eget beteende, helt oavsett hur jag mådde som barn, alldeles oavsett mina personliga egenskaper, mitt sätt att förhålla mig till det jag upplevde, helt oavsett allt som fanns inuti mig själv. Det finns stress som är så skadlig att ingen enda människa, särskilt inte barn, kan komma oskadd genom den, om återhämtning inte möjliggörs med jämna mellanrum. Här kommer kvaliteten på de sociala nätverken in i bilden, om nätverk överhuvudtaget finns att tillgå.

Jag kommer att slå hål på det alltför insnävade begreppet “maskrosbarn”, vända somligt 180 grader, genom att framhäva vikten av att se till hela människan, den ytterst komplexa helheten, där den ena faktorn måste ställas i relation till alla övriga faktorer, som t.ex. barnets förhållningssätt till det som sker, som strategier att bemästra svårigheter, reellt existerande valmöjligheter i en viss social kontext, överlevnadsegenskaper, socialt och känslomässigt vuxenstöd osv., där betydelsen av en enskild faktor aldrig kan utvärderas isolerad från de övriga. Bl.a. tänker jag problematisera behaviorismen, den psykologiska teori där fokus ligger på tanke- och beteendemönster samt förhållningssätt, vars företrädare i mitt tycke står för en förytligad människosyn, när de (vissa av dem, inte alla, men nästan) påstår följande:

Det är inte övergreppet i sig som skadar dig, utan ditt sätt att förhålla dig till övergreppet.

Eller

Det är inte din livssituation som gör dig sjuk, utan din inställning till denna.

… och dessutom tillämpar detta synsätt på barn som utsatts för grova övergrepp eller kränkts på annat sätt, eller rätt och slätt farit illa under miserabla förhållanden, utan vuxenstöd och återhämtningsmöjligheter i tillräcklig omfattning! Man skjuter över hela ansvaret för eventuella skador på den drabbade: Hur du väljer att förhålla dig till det som sker, avgör om du tar skada av ett övergrepp/misär, eller inte. Dessa psykologer saknar helt verklighetsförankring och kunskap om hur barns hjärnor utvecklas.

Det är illa nog när det på ett generaliserande sätt och helt utan kunskap om den alldeles unika individens helt unika sociala bakgrund och helt unika genetiska arv i en alldeles unik psykosocial livssituation med unika mellanmänskliga sociala relationer tillämpas på en vuxen.

Dessa psykologer som reser runt och håller föredrag i en dylik anda drar skam över hela sin yrkeskår. Möjligen kan vår tids samhällsfrånvända psykologismer ha bidragit till att socialtjänsten i Vetlanda mot bättre vetande svek ”Louise” och lät henne bo kvar hos sin kriminelle, knarkande och allvarligt psykiskt störde pappa, som förgrep sig på henne i flera år. Man visste alltför väl, men valde att inget göra för att rädda henne undan honom. Det kanske är så illa ställt att vanligt sunt förnuft och normal inlevelseförmåga har trängts undan i det psykologiträsk där somliga verklighetsfrånvända forskare i psykologi, psykologer och psykoterapeuter undan för undan har erövrat problemformuleringsföreträdet och trängt ut sociologin i beteendevetenskapernas utmarker, där den tycks föra en borttynande tillvaro.

Det är nämligen inte så att allting hänger på det utsatta barnets egen förmåga att se möjligheterna och knyta an till jämnåriga och vuxna i sin omgivning, barnets sätt att förhålla sig till övergrepp och social misär, dess överlevnadsegenskaper, vilket vissa psykologer inom den behavioristiska traditionen felaktigt hävdar. Rätt sorts vuxna att knyta an till finns ibland inte att tillgå. Man kan hamna utanför gemenskapen i skolan eller rentav bli mobbad, vilket man inte rår för. Vissa barn förblir osedda och ohörda, hur tydligt de än visar, hur högt de än skriker att de far illa. Andra får inget visa. Vissa vuxna är ”döva och blinda”, eller låter sig förblindas av barnets duktighet och styrka. Förr satte man likhetstecken mellan psykisk grundstyrka/stabilitet och okänslighet, vilket var ett fatalt misstag, eftersom dessa egenskaper inte går hand i hand. Man trodde felaktigt att ett starkt barn inte behövde något vuxenstöd för att klara sig i en utsatt situation. Var barnet starkt och problemfritt blundade man för missförhållanden, något jag själv fick erfara.

Än idag upprepar vuxenvärlden detta misstag. Man tittar på barnets beteende och skolprestationer och väljer att göra en riskbedömning utifrån detta, istället för att se till hur barnets livssituation ser ut, om det finns naturliga stödjande sociala nätverk (återhämtningsmöjligheter) runt barnet, eller inte. Man missar dem som osedda orkar sätta sig över skiten, prestera och uppföra sig bra, och därtill kanske måste, men som far så pass illa att mental förslitning måste uppstå i förlängningen, och förr eller senare ta sig ett konkret uttryck.

För att orka ta vara på de möjligheter som eventuellt finns om hörnet, måste det finnas en viss mängd ljus i tillvaron (= en pålitlig vuxen som ser och bryr sig), ett livsrum, ett handlingsutrymme. I nattsvart hopplös misär blir inget enda barn en överlevare. Att bli sedd gör alltid skillnad. I en god ömsesidig relation återhämtar vi oss från stress och självläker. I en dålig, otrygg och konfliktfylld relation blir vi stressade och upprivna. Det gäller såväl barn som vuxna, utan något enda undantag. Man måste försöka förstå orsak och verkan i varje unikt fall, möta individen på det mänskliga planet, bortom alla insnävade psykologiska förklaringsmodeller. Det görs inte idag inom psykiatrin. Därför är psykiatrin kass och förvärrar patientens problem.

Begreppet komplexitet, som vi oftast ryggar för i vår strävan att förenkla och generalisera, för att finna enkla förklaringar till och snabba lösningar på just komplexa problemställningar, är ett nyckelord i min berättelse. Vår rädsla för det komplexa hindrar oss nämligen att finna långsiktigt hållbara lösningar på de synnerligen allvarliga samhällsproblem, i form av utstötningsmekanismer, som vi har i vårt samhälle, vilka i sig rymmer en oerhörd komplexitet, som vi inte längre bör ignorera om vi har ett uns av självbevarelsedrift inom oss.

Jag kommer att beskriva ett socialt sammanhang präglat av såpass mycket intolerans, respektlöshet, hänsynslöshet, total oförmåga att föra konstruktiva samtal där man talar med och lyssnar på den andre, inte bara talar till på ett överlägset sätt som “bättre vetande” samt systematiskt avbryter när den andre försöker säga något som inte är tillräckligt lent för örat.

Jag ämnar gå in på det ytterst komplexa begreppet “social/psykosocial och känslomässig dynamik i uppväxtmiljöer”, något som är avgörande för ett barns psykosociala utveckling, samt för möjligheten för barnet att regelbundet återhämta sig från skadlig stress, läka ut skador och bearbeta traumatiska upplevelser. Något som tyvärr mestadels lyste med sin frånvaro i den sociala kontext som jag växte upp i, och då främst i den infekterade relationen: vår familj – den nära släkten (= Vissa av mina föräldrars syskon). Här vill jag noga understryka att jag med begreppet psykosocial uppväxtmiljö avser hela det sociala sammanhang i all dess komplexitet som jag växte upp i (först och främst interaktionen: vår familj – den allra närmaste släkten), samt min skolsituation, inte enbart den snäva familjekretsen.

Fortsättning följer …

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Sömnlöshet, Stress, Socialförsäkringssystem, Uppväxtförhållanden, Psykosociala miljöfaktorer, Återhämtning, Sociala nätverk, Förslitning, Alkoholism, Konflikter

Pingat på intressant.se

Själv är jag rent förbannat trött på allt detta enkelspåriga prat om livsstil och livsstilsrelaterade problem, ordinerandet av KBT vid snart sagt alla åkommor som inte är av rent fysisk karaktär, alla “experter” som tycks växa upp som svampar ur marken, och som undervisar “oss andra som ingenting fattar” om självklarheter som människor har fattat sedan urminnes tider. Själv tänker jag numera så här, när jag ser en “sömnexpert” ta plats i tevesoffan, med ett helt artilleri av “goda välmenande” råd till oss “mindre vetande, karaktärslösa soffpotatisar”, som går ut på att vi skall lära oss att sova: Nej, inte en till av denna sort! Jag byter kanal. Mitt råd som erfaren och djupt insatt i sömnproblematik, är: Skärp er, helt enkelt!