(Fortsättning på del 2: Terapi- och pillerträsk … )

Min avsikt är inte att hänga ut och skuldbelägga enskilda individer, utan snarare att peka på det faktum att ett visst handlande kan få långtidsverkande, förödande och t.o.m. livsavgörande konsekvenser för människor som i sammanhanget är helt oskyldiga, och för små för att kunna påverka sin egen livssituation, samt förhålla sig till denna på ett sådant sätt att hjärnan inte tar skada. Vikten av att aldrig lägga sig i det man inte vet någonting om, och därför inte rimligen kan begripa, att aldrig styra och ställa med andras liv oombedd, att aldrig försöka härska genom att osynliggöra och förringa en annan människa, eller söndra i relationer, är något jag skarpt vill betona. Det slår nämligen tillbaka på en själv som en bumerang, förr eller senare, kanske i form av en uppgörelse med det förgångna, som denna.

Som dock inte handlar om individers agerande i första hand, utan om felkonstruerade system som deformerar och rentav omöjliggör livet för den som skadats i destruktiva miljöer, men som skulle ha kunnat repa sig, läka ut psykisk förslitning och komma ut ur sina livskriser/utmattningstillstånd, och därtill stärkt av erfarenheten, om bara våra politiska makthavare inte hade (miss)brukat den sociala ingenjörskonsten till att konstruera ett svårnavigerat, byråkratiskt, regelverksbemängt och utpräglat sorteringssamhälle med socioekonomiska “skruvstäd” och klämmor mellan de sociala trygghetssystemen samt “kvarnar” som mal sönder de människor som råkat hamna i medicinska gråzoner mellan frisk och sjuk, samt “järnburar” inuti alla dessa system, där dess representanter (läkare och handläggare i ömsesidigt samförstånd) som i en slags slutstation (soptipp!) låser in alla dessa “missanpassade”, alla dessa människor av kött och blod som Systemets representanter haft som outtalad uppgift att mala sönder till sjukdomsliknande tillstånd: De besvärliga, de som inte gick att sortera, de som till sist blev sjuka på grund av sitt trängda läge, på grund av den psykosociala och socioekonomiska stressen: De som nu anklagas för överutnyttjande av trygghetssystemen och som Alliansen nu håller på att svälta ut. Som sagt, det är inte infekterade släktrelationer denna berättelse först och främst skall handla om, men:

Ni kommer att få läsa om hur vissa nära släktingar systematiskt drev in kilar mellan mina föräldrar, i en oerhört frisk, stark och livsbejakande familj, med öppna sinnen och en positiv inställning såväl till livet som till andra människor, inklusive släkten. Det kommer att handla om hårt konfliktladdade spänningsfält som genererar skadlig stress och ständig psykisk anspänning. Tigandets kultur, där man hela tiden pratar förbi varandra vid de få tillfällen man överhuvudtaget pratar alls, där varje ansats att försöka föra en konstruktiv dialog, att samtala lugnt och sansat, där det aktiva lyssnandet är en absolut grundförutsättning, ständigt resulterar i detsamma: grälsjuka, konflikt, benhård konfrontation och oförsonlighet, hårt sammanbitna käkar, … grundlösa och vettlösa beskyllningar, något som allt som oftast utslungades mot min far, när han kom dit med goda avsikter, och en ärlig vilja att samtala lugnt och sansat, att umgås på ett civiliserat sätt utan att slå under bältet, och ibland även räcka en hjälpande hand, inte för att pracka på sina eller min mors syskon några politiska resonemang!

Ibland, efter provokationer från den närmaste släktens sida (ivriga försök att framprovocera en diskussion som de på förhand visste att de själva inte skulle tåla!), uppstod till sist en politisk diskussion, vilket var det sista min far önskade, eftersom han alltför väl visste att han skulle bli beskylld för att ha satt igång politiska dispyter!

Väldigt ofta var jag vittne till detta: öppen dispyt eller laddad tystnad.

Jag såg och hörde. (Små grytor har också öron!) Jag var en skärpt iakttagare och djuptänkare redan som barn. Min fars extrema iakttagelseförmåga och mentala skärpa (vakenhetsgrad) samt analytisk förmåga, har gått i arv till mig. Även min mor är skarpsynt och skärpt i tanken, vilket få har insett. Jag har ett speciellt påbrå, vilket vår släkt uppenbarligen aldrig har insett. Därför trodde de att de kunde häva ur sig vilken skit som helst, ibland i klartext men oftast inlindat, eller rätt och slätt bete sig ringaktande gentemot mina föräldrar i min närvaro, utan att ta någon som helst hänsyn till mina känslor. De utgick från att jag som barn ingenting skulle kunna begripa. Men där bedrog de sig grundligt. Fröet till en djup motvilja som såsmåningom i vuxen ålder skulle komma att övergå i ett visst förakt, började gro djupt inom mig, redan som liten.

Jag iakttog och reflekterade kring det jag såg, begrundade och analyserade det som utspelades i min närvaro, på ett barns vis, utan den vuxnes förmåga att verbalisera min insikt om orsak och verkan, samt bar mina svåra erfarenheter och insikter om det meningslösa i att ens försöka kommunicera, samt den stress som dessa intryck av vuxenvärlden genererade, inom mig, något jag var tvungen till i detta osunda psykologiska klimat, vilket gradvis förändrade mig från att ha varit utåtriktad, talför, rätt orädd och socialt kompetent som liten, till att bli allt tystare uppemot tonåren. Men bara på ytan. Under skalet förblev jag ungefär densamma. Min tystnad var delvis en slags förställning. En slags sköld. Den som tiger kommer man inte åt, inte helt och hållet. Ingen vet ju vad man tänker. (En sådan som Stalin insåg detta: “De tysta lägerfångarna är de allra farligaste”) Tystnad eller blyghet (vilket inte är samma sak; en tyst människa kan vara allt annat än blyg) behöver inte alls tyda på osäkerhet eller rädsla för att prata. Tystnad kan betyda motstånd, när ord är omöjliga att uttala i en viss kontext.

Tyckte du detta inlägg var intressant?

Läs mer på andra bloggar om: barn, vuxna, uppväxtmiljö, stressfaktorer, återhämtning, läkeprocess, relationer, konflikter, sociala nätverk, tystnad, motstånd, förställning, förslitning, kommunikation, vuxnas attityder, sociala trygghetssystem, medicinska gråzoner,
maskrosbarn