Rubriken kan sägas sammanfatta såväl min fars som mitt livsöde, och indirekt även min mors, även om hon själv aldrig har lidit av sömnlöshet. Min sömnlöshet och dess följder för livet i sin helhet, är direkt sprungen ur min fars trängda och låsta livssituation, som uppstod på grund av ett fatalt systemfel, vilande på en tuff arbetslinje: Om man anses vara frisk, ska man arbeta heltid, även om man är kroniskt sömnlös. Annars ska man inte äta.

Vidare är detta ett specialinlägg, högst personligt skrivet, som kan vara intressant för vem som helst, och för den som känner igen sig i mina erfarenheter, men det är först och främst riktat till vissa (givetvis icke namngivna) personer ur såväl mitt förflutna som nutid, som till exempel vissa nära släktingar och bekanta, vilka trodde sig veta allt om mig och mina problem, och spred rykten utan att egentligen veta någonting. Varsågoda:

Min alltför konfliktladdade uppväxt gjorde mig såsmåningom *konflikttrött. Jag hade vissa tecken på begynnande känslomässig utmattning och förslitning redan mot slutet av högstadiet, efter allt som jag hade tvingats höra på och se, efter alla utdragna, olösbara och ständigt upprivande konflikter, som i grunden hade handlat om en och samma sak: Anklagelser om bristande lojalitet mina föräldrar emellan. Mitt i grunden starka och stabila psyke, samt min ditintills (paradoxalt nog) goda sömn och positiva livsinställning gjorde dock att jag snabbt kunde återhämta mig en del psykiskt och läka lite, efter den långvariga psykosociala och socioekonomiska livsstressen, som jag hade tvingats leva under ända sedan fem års ålder utan egentliga pauser, och åtminstone hyfsat repa mig psykiskt, och, tack och lov, efter mina föräldrars uppslitande skilsmässa, som åtföljdes av en, i och för sig alltför kort, men för oss alla välbehövlig period av lugn och ro, som infann sig på grund av min fars vistelse på avlägsen ort, lyckligtvis slapp utveckla någon depression eller annan psykisk ohälsa, även om jag nog befann mig i riskzonen för detta strax före sommaren 1976, och således klarade jag av att påbörja gymnasiestudierna på naturvetenskaplig linje, vilket sannolikt var livsavgörande för mig, vid just den tidpunkten och i positiv mening, som den *teoretiker jag först och främst är.

Dock återupptogs tyvärr de seglivade konflikterna mellan mina föräldrar med oförminskad intensitet, dagligen och en bra bit in på kvällen hemma hos mig och min mor (min far kom dit för att få ett lagat mål mat, han dröjde sig kvar och det blev trätor), efter det att min far kommit tillbaka efter arbete på avlägsen ort. Beträffande konflikterna gjorde skilsmässan ingen som helst skillnad; bråken fortsatte i lika hög grad efter som före skilsmässan, men ekonomiskt blev situationen dock betydligt bättre, i och med att min mor inte längre behövde försörja min far och finansiera hans drickande i de perioder då han saknade arbetsförmåga. Den höst jag påbörjade mina gymnasiestudier, kunde min far för ovanlighetens skull sova något sånär hyfsat, så att han kunde ta ett tillfälligt arbete på en plats i Halland, alldeles vid havet, där förutsättningarna för en god nattsömn för min fars del, var så optimala som de kunde bli i hans fall, eftersom han älskade att promenera om kvällarna utmed havet, särskilt när det blåste rejält; han blev alldeles lugn inombords, och i det avseendet brås jag på honom. Jag brukar säga att mitt favoritväder är Oväder, ända fram till dess att strömmen går, … På landet blir det tyvärr alltför långa strömavbrott.

Tyvärr varade inte lugnet hemma mer än en relativt kort period, eftersom det inte fanns mer arbeten att utföra för min far, på denna ort med de optimala förutsättningarna. Min far återvände, blev återigen mer eller mindre sömnlös, orkade därför sällan eller aldrig arbeta ihop sitt levebröd, med ytterst lite eller noll existensmedel som följd, i den hårda arbetslinjens Sverige, med konsekvensen att uppslitande dagliga konflikter långt in på kvällarna, återigen blev min och min mors vardag, och jag fick skjuta upp läxläsningen mer än vad som var lämpligt och nyttigt för såväl min hälsa som studieresultaten, om man vill och behöver komma i säng vid en inte alltför sen timme, så att man har en rimlig chans att kunna komma till sin rätt nästa skoldag, vilket jag sällan kunde, eftersom min sömn till sist slogs ut av denna negativa psykosociala livsstress utan pauser, i kombination med oerhört tung studiebörda (tre omfattande läxor fyra kvällar per vecka, plus 2-3 laborationsrapporter i veckan, vid sidan av förberedelser inför prov under helgerna, och mycket långa skoldagar med få håltimmar, plus lång resväg med buss; 8 mil tur och retur). Fast jag klagade aldrig någonsin över mängden läxor med mera, i sig, utan ansåg tvärtom att det var helt som sig bör på en studieförberedande linje. Jag mådde väldigt bra av läsningen som sådan, men ibland kunde jag bli något nedstämd och orolig vid tanken på att jag på grund av såväl tidsbrist som svår kronisk sömnbrist, inte kunde/orkade ägna den tid jag borde åt läsning, att min inlärningsförmåga och mitt minne fungerade så mycket sämre än normalt, och att jag därför sällan kunde prestera de resultat som jag egentligen hade kapacitet för. Även om jag i slutändan lyckades rätt bra, presterade jag oftast långt under min förmåga, och så missförstådd som jag kände mig under gymnasietiden, har jag nog aldrig känt mig, vare sig före eller efteråt. Men jag skulle utan tvekan välja samma studieinriktning idag, om jag fick leva om mitt liv från 16 års ålder, givet samma sociala förutsättningar, men knappast bo kvar hemma, åtminstone inte på den orten med släkten så nära inpå och allt felaktigt skitprat och felaktigt dragna slutsatser bakom ryggen, och till råga på allt, så lång resväg. 

Vad jag behövde var lite lugn och ro, varje vardagskväll efter klockan sex; inget annat; inte vare sig läkare, psykologer eller mediciner, bara lugn och ro, först för vila och därefter för läxläsning. Jag har nämligen en lång bromssträcka efter en stressig och krävande skol- eller arbetsdag, och kan inte gå direkt från skrivbordet till sängen och tro att jag ska kunna somna. Därför behöver jag ha en rejäl stund, någon timme för mig själv med lugn och ro, efter läxor eller andra sysslor, för att kunna varva ner inför sänggåendet, som inte får äga rum alltför sent på kvällen. Alltså behöver jag ett ganska stort svängrum kring sömnen, så att jag nästan kan göra mig en illusion av att det inte spelar någon roll när jag somnar, som om natten vore oändlig utan en skrällande väckarklocka tidigt i svinottan, eller en morsa som ropar: Mona!!! Nu är klockan sex! Dags att stiga upp! Och då hade jag nyss lyckats somna in … Min värsta fiende när det gäller sömnen, förutom då brist på lugn och ro om kvällarna, söndring med konflikter i nära relationer och socioekonomisk otrygghet, är alltför tajta scheman, alltför långa och hårt strukturerade dagar, utan någon töjbarhet och flexibilitet, med alltför tidigt ringande väckarklockor, dvs. det som var så typiskt för industrisamhället, inte det 24-timmars IT- och kunskapsintensiva samhälle med flytande eller utsuddade gränser mellan arbetstid och fritid, som vi har idag, och som våra sömnexperter brukar skylla ökad sömnlöshet på, i sin uppenbara brist på förmåga att tänka något djupare och vidlyftigare, något mindre politiskt korrekt. För en tid sedan hörde jag emellertid sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt säga, att barns och ungdomars sömnproblem i de flesta fall beror på att föräldrarna har problem. Det är nog första gången jag hör en sömnforskare säga något med substans i, när det kommer till orsaker.

Även där brås jag på min far, men som barn kan jag inte erinra mig att jag var såpass känslig beträffande sömnen, som jag blev i övre tonåren, men prestationskraven var ju å andra sidan så avsevärt mycket lägre i högstadiet, för att inte säga i mellanstadiet, och slutbetygen i nian var inte på något sätt livsavgörande i negativ mening, inte i mitt fall med det val jag gjorde. Kanske inte heller om jag hade valt något annat, där konkurrensen var hård, eftersom mina slutbetyg var höga. Den linje jag valde var dock lätt att komma in på, men svår att ta sig igenom med bra betyg. Jag fick alltså en oerhört pressad, för att inte säga hårt trängd studiesituation på gymnasiet, på grund av min fars beteende, vilket i sin tur till rätt stor del orsakades av det faktum att han själv hade en oerhört trängd och hopplös livssituation, utan handlingsutrymme, vilket inte alls var hans eget fel. Om man dessutom växer upp i skuggan av en förälders sömnlöshet, blir dessutom sömn ett laddat begrepp med tiden, allteftersom man präglas av det. Man blir i alltför tidig ålder alltför medveten om sömnens enorma betydelse, och konsekvenserna av långvarigt utebliven sömn, för hälsan, för ekonomin, för relationerna, för livet som helhet. Min fars kroniska sömnlöshet var ett primärt problem, medan dess följdsjukdom, alkoholismen, var sekundärt. Skulle inte tro att min far hade blivit förstådd och rätt behandlad, om han hade blivit inlagd på något slags behandlingshem för alkoholister under 60- och 70-talen. Experternas prat om medberoende i den situation vi levde i känns som en kränkning, som en spark i skrevet. Som om vi skulle ha haft ett val, som om vi skulle ha kunnat låta bli att möjliggöra min fars fortsatta alkoholberoende. Visst, min mor sparkade ut honom ur sitt liv (delvis) till sist, men då stod han utan möjlighet till försörjning, eftersom han saknade regelbunden arbetsförmåga, utan giltiga (!) skäl. Suck!

Mitt starka intresse och min fallenhet för teoretiska ämnesstudier, och då främst inom språk- och naturvetenskaperna (särskilt fysik) har alltid hjälpt mig otroligt mycket, särskilt sedan åttan. Att sitta och läsa grundligt och på djupet, att helt absorberas av krävande läsning långa stunder, är för mig ett vattenhål att hämta livskraft och psykisk återhämtning ur, ett sätt att vila själen, en tillflyktsort undan uppslitande konflikter och trätor. När jag läste inför ett prov kände jag mig alldeles lugn inombords, inte alls nervös, inte förrän det var dags att skriva provet. Då blev jag sådär lagom nervös som man bör bli för att vara taggad, för att kunna göra sitt yttersta.

Jag gick ut ur den konfliktladdade verkligheten, och in i en annan mera rofylld värld, där den ytligt liggande stressen kunde lägga sig, om än bara tillfälligt, under själva studierna. Då mådde jag alldeles utmärkt. Svårigheterna runt omkring mig existerade inte just då, åtminstone inte så länge det var tillräckligt tyst och lugnt, för att kunna fokusera på uppgiften. Det gällde att ta vara på tillfällena, och det gjorde jag till max. Men:

Den djupt liggande inre stressen och den mentala förslitningen kunde dock inte minska nämnvärt respektive läka ut under dessa vandringar in i en helt annan värld, eller när jag hängav mig åt dagdrömmerier. Nej, det fungerar tyvärr inte så alldeles enkelt, men förslitningen, rotad i ett stressyndrom som med tiden skulle komma att bli en kronisk åkomma med sömnlöshet som följd, blev under dessa stunder av starkt välbefinnande inte alls påtaglig, för att efter återinträdet i den verkliga världen, på nytt bli kännbar men inte alls plågsam i sig. Jag hade nästan inga psykiska smärtor eller andra påtagliga symptom på ohälsa under uppväxten, förutom då denna förslitning och en djupt liggande, något diffus inre stress, rotad i en fullt naturlig, befogad oro över familjesituationen, en alltför djup insikt om orsak och verkan, att ingenting skulle kunna förändras i grunden till det bättre, att mina föräldrars gemensamma livsekvation saknade lösning. En optimistisk och ljus livsinställning sida vid sida med en tilltagande hopplöshetskänsla löpte som en illröd tråd genom min barndom, och kunde ibland göra en något schizofren; det drog i en från två håll. Efter skilsmässan tog optimismen överhanden ett tag, men så slog sömnlösheten till brutalt, … och som svar på detta: omgivningens totala avsaknad av förståelse och empati … Men, allt detta till trots, var jag övervägande glad och ljus i sinnet, ända tills jag på tröskeln till vuxenlivet mötte den kompromisslösa arbetslinjen, … det svart-vita strikt avhumaniserade medicinska tänkandet i termer av frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen, där gråzoner som frisk men sömnlös inte fick existera. Jag hamnade i en kvarn, och ur den kvarnen kom jag inte förrän 1996, alltså först 17 år efter avslutat gymnasium, först rejält nermald efter några år i arbetslivet utan förmåga att sova, därefter ännu mer nermald och därtill behandlingsskadad i en tolv år lång och innehållslös psyksväng, som jag hade klarat mig bättre utan. Psykiatrin var tillgänglig på 80-talet, men nästintill tom på innehåll. 

Inte bara skönlitteratur och därtill sällan sådan, utan i minst lika, om inte i betydligt högre grad, studier av integraler och komplexa tal, derivator, kärn- och partikelfysik eller språk som företrädesvis ryska fungerar alldeles utmärkt som terapi, förutsatt att hjärnan är någorlunda utvilad. Allting kräver regelbunden sömn, såväl arbete som studier. Men även när jag sover för dåligt eller för lite, mår jag oftast bra av att läsa, förutsatt att jag får hålla ett lägre tempo, att jag får läsa kortare stunder med rejäla pauser emellan, utan stress och snäva tidsramar och deadlines. Om jag inte får den avpassning jag behöver (töjbara tidsramar), sover jag allt sämre och sämre, för att till sist inte kunna sova någonting alls, hur jag än bär mig åt, hur goda sovvanor jag än har (De är goda!), och då börjar jag givetvis såsmåningom må dåligt, på grund av att sömnbristen i kombination med tidspress och eventuell ekonomisk stress/otrygghet, får mig att känna mig väldigt sliten till såväl kropp som psyke, fast då inte av själva läsningen som sådan, utan av just den trängda livssituationen som uppstår, om själva försörjningen; om förmågan att betala hyra, mat och räkningar står och faller med antalet avklarade tentor och uppsatser, med antalet tagna poäng. Det var av strikta försörjningsskäl som jag hoppade av mina studier.

Mina livsavgörande sömnproblem, med utmattningssyndrom och djupa livskriser med inslag av suicidala tankar, som konsekvens av den djupgående mentala förslitning som långvarig, kronisk extrem sömnbrist ovanpå en konfliktladdad, stressig och fundamentalt otrygg uppväxt utan kontinuerligt vuxenstöd, obönhörligen leder till, har tyvärr alltför ofta misstolkats, avsiktligt av en del (av ren bekvämlighet eller illvilja/avundsjuka), eller oavsiktligt av andra (ren okunnighet), åtminstone i Mariannelund med omnejd, som är den trakt jag är född i och delvis uppväxt i, samt numera vistas en hel del i. Somliga pratglada besserwissrar, som inte alls känner mig eller ens har känt mig på riktigt, inte känner eller har känt till mina studie- och sovvanor och övriga beteendemönster, omständigheter i dåtid och nutid, samt mina uppväxtförhållanden, för att inte tala om mina tankemönster, vilka de omöjligen kan känna till/ha känt till (eftersom de egentligen aldrig har samtalat med mig, dvs. talat med och lyssnat på mig), såpass väl, att de kan ha eller kunde ha haft ett säkert underlag eller något substantiellt underlag överhuvudtaget, för sina slutsatser om mitt psykiska tillstånd, dess art, samt orsak och verkan, osv., som de så tvärsäkert men ack så grovt felaktigt har dragit, har under många år spridit ut rykten om att jag själv skulle ha orsakat mina problem, genom att läsa alldeles för mycket! Ingen av dessa har haft någon som helst insyn i mitt läsande, men tog sig ändå rätten att dra en tvärsäker slutsats på väldigt lösa grunder eller inga grunder alls.

Nu säger jag så här, en gång för alla, till alla er som tror sig känna mig, om ni nu händelsevis råkar snubbla in på min blogg, vilket jag tror att ni gör förr eller senare, eftersom jag råkar veta att personer från trakten har varit här inne: Mer fel än dessa glappkäftar har haft, kan ingen ha, har ingen någonsin haft, beträffande mig och mina livsproblem. Läxa att lära: Att tro och att veta är två väsensskilda ting. Att anse sig veta, och därtill inför andra människor påstå sig veta säkert, när man bara tror sig veta, men egentligen ingenting vet eller kan veta, det är i själva verket en dödssynd, som kan skada en människa djupt i själen, kanske för resten av livet.

Mina sömnproblem med sömnbrist- och stressrelaterad ohälsa och livsproblem med utanförskap som följd, är som sagt inte vare sig studierelaterade eller livsstilsrelaterade, utan en logisk konsekvens av en hårt trängd och stängd livssituation hos mina föräldrar, utan handlingsutrymme. Min fars kroniska sömnlöshet togs inte hänsyn till, eftersom det inte fanns någon bakomliggande sjukdom. Kunde han inte arbeta på grund av total sömnlöshet, vilket ingen enda människa förmår någon längre tid, kunde han inte få någon som helst ersättning för inkomstbortfall från de sociala trygghetssystemen, inte ens socialbidrag. När jag var fem år började min far självmedicinera mot sömnlösheten (som han kroniskt led av, trots goda sovvanor och i övrigt hälsosam livsstil!) med alkohol, enbart för att få den nattsömn som varje människa behöver för att orka med arbetslivet i längden. Sömntabletter hjälpte inte i hans fall; antingen kunde han inte somna in, eller så sov han litegrann, och blev då som en zombie dagen efter. Min far försökte inte fly från verkligheten med hjälp av alkohol. Inte heller var han rädd för att möta sina innersta känslor, något som vissa experter påstår är roten till alkoholism. Min far drack enbart om kvällarna, efter klockan fem vanligtvis, för att framemot tiotiden på kvällen bli så pass avtrubbad och nerspeedad mentalt, att han skulle kunna ha en chans att somna in och sova en hel natt eller åtminstone några timmar så att han hängde ihop, för att på morgonen nykter och någorlunda utvilad gå till sitt arbete, och i nyktert tillstånd göra ett fullgott dagsverke där. Bland andra människor, såväl privat som på arbetsplatser, ville han absolut vara helt nykter, vilket han var så gott som undantagslöst.

Jag är mest benägen att tro, och på goda grunder dessutom, att min fars svåra sömnlöshet, liksom min, hade sin komplexa rot i någon slags neurobiologisk eller neuropsykologisk överaktivitet i hjärnans sömncentrum, något som lätt kan uppstå efter mycket långvarig negativ livsstress och otrygghet i grunden, och då särskilt under uppväxtåren, när hjärnan håller på att utvecklas och därför är ytterst sårbar, om man inte har tillräckligt och kontinuerligt vuxenstöd och möjligheter till bearbetning av traumatiserande händelser, samt regelbunden och fullständig återhämtning från stress och utläkning av stressrelaterade förslitningsskador i vissa delar av hjärnan, alltså en förvärvad biologisk och psykologisk sårbarhet, kanske i kombination med en viss förhöjd genetisk risk att utveckla sömnlöshet, under långvarigt svåra omständigheter.

Fotnötter: konflikttrött är det ord jag själv föredrar att använda, för att beskriva mitt tillstånd, vilket framkallar konflikter med psykologer, som envisas med att använda ordet konflikträdd, eftersom de anser att allting bottnar i rädsla, medan mitt tänkande kretsar kring sådana begrepp som känslomässig trötthet, utmattning, förslitning, nermaldhet osv., primärt, dvs. nedslitningsfaktorer i livet, snarare än känslor.

Teoretiker och analytiker är jag, samtidigt som jag är intuitiv pragmatiker, komplex således i mitt sätt att närma mig en uppgift, i mitt sätt att förhålla mig till allt. 

Läs gärna andra bloggares intressanta inlägg om: samhälle, utanförskap, orsaker, uppväxtförhållanden, vuxenstöd, stress, förslitning, sömnlöshet, utmattningssyndrom, stressyndrom, relationer, utsatthet, skolgång, studiesituation, social otrygghet, livskris, självmord, familjekonflikter, arbetslinjen, arbetsförmåga, alkoholism, gråzoner, återhämtning, ryktesspridning