Det som stressar mig på djupet, lägger sig som en strypsnara runt halsen och rubbar sömnen hur jag än bär mig åt, är livet självt i all dess komplexitet, med alla dess obönhörliga, och i vissa avseenden rent ut sagt livsfientliga krav på effektivitet och framförallt mental likriktning som vårt alltmer absurda höghastighetssamhälle ställer, och den ekonomiska aggressiviteten som sätter sin prägel även på personliga mellanmänskliga relationer. Inte själva studierna eller arbetsuppgifterna i sig, och inte heller den stress och press som är förknippat med en specifik uppgift, som en isolerad företeelse, utan allt det andra runt omkring; den socioekonomiska och psykosociala livsstressen; det sociala samspelet, vardagsstressen, stress relaterad till klocktid, rännandet från det ena till det andra, spring i affärer, matlagning, disk och tvätt. Runtomkringstress som liksom fragmenterar såväl psyket, känslolivet, tankarna som tillvaron, den stress som får en att kippa efter andan, som får en att känna att ingenting riktigt hänger ihop. Det s.k. livspusslet blir allt svårare att lägga.

Allt sammantaget, en för alltför många alltmer svårhanterbar livsstress utan tillräckligt andrum, i en tid då vi förväntas springa allt fortare och fortare, ända tills vi nästan känner blodsmaken i munnen, och ändå tycks vi aldrig springa fort nog, eftersom målet fjärmar sig alltmer från oss. Vad är det som vi rusar allt fortare för? Mot vad rusar vi, och varför? Själv har jag aldrig kunnat förstå meningen med detta rusande. Jag kan inte se mig själv som en naturlig del av en helhet, när jag inte ens förmår uppfatta helheten som meningsfull, eller som en fungerande helhet överhuvudtaget, utan mer som löst sammanfogade fragment, en slags fragmenterad tillvaro, där de olika fragmenten inte tycks kunna passa in mot varandra på något sätt. Möjligen kan min kroniska inre stress med skör sömn som följd, till viss del hänga ihop med denna känsla av meningslöshet i att springa i ett hjul som snurrar allt fortare, och inte veta vad jag springer för, eller mot vad jag springer. Vad är det för avlägset mål långt borta i fjärran, som ännu inte går att skönja, och som vi har så bråttom till, men som tycks bli alltmer avlägset och suddigt för varje dag som går? Människan mår allt sämre i själen, och med detta är det inte illamående som ett psykiatriskt sjukdomstillstånd eller störning/psykiska problem jag menar, utan mer ett existentiellt ångesttillstånd, av att tvingas rusa fram i en alltmer fragmenterad tillvaro utan tydligt mål. Ändå rusar vi allt fortare. Själen har blivit hemlös i denna materialismens era, och därigenom förirrat sig in i djupa snårskogar av meningslöshet och tomhet. Vilket lätt kan hända vid hemlöshet.

Samma förbannade vardagsstress, dag ut och dag in. Ekorrhjulet där man måste springa fortare och fortare tills blodsmaken känns i munnen. Efter sådana dagar ska man kunna somna in, för att nästa dag vakna utvilad. Har man den minsta lilla sårbarhet beträffande sömnen inbyggd i sig, medfödd eller förvärvad, eller både och, får man räkna med vissa sömnsvårigheter förr eller senare, hur goda sovvanor man än har, hur mycket man än försöker varva ner inför sänggåendet. Det är min erfarenhet sedan drygt 30 år tillbaka. Det är emellertid inte alla dessa vardagssysslor i sig som är problemet, det som sliter och mal ner, gör oss sömnlösa och i förlängningen utbrända. Nej, inte alls, för det är helt normala sysslor, i sig själva inte på något sätt skadliga för vår hälsa, livsnödvändiga dessutom.

I och för sig tillhör jag inte längre den skara ”arbetsmyror” som springer i det där ekorrhjulet. Det var länge sedan jag gjorde det. Varför jag inte längre gör det, kommer ni att kunna läsa om längre fram i denna livsberättelse, där jag inte kan låta bli att halka in på socialpolitik i nästan vartenda inlägg. Mitt själsliga tillstånd är inte en strikt psykiatrisk åkomma, det är jag helt klar över, utan snarare en existentiell och samhällelig sådan, förutom då en viss förslitning i psyket, på grund av en otrygg och fragmenterad (djup söndring i relationer, kringflackande liv i kappsäck) uppväxt utan vuxenstöd.

Om de dagliga sysslorna i sig inte skadar oss, och om vi utgår ifrån att globaliseringen är nödvändig och till och med önskvärd, att utvecklingen inte går att hejda, även om vi kan och bör försöka påverka dess riktning, att konkurrensen i världsekonomin med järnhård nödvändighet kommer att skärpas, och att vi kanske måste finna oss i det, gilla läget … Vad kan och bör göras inom ramarna för detta, för att hjulet ska bli uthärdligt att springa i? Vad handlar det om? Trygghet i grunden för alla? Inga klämmor att fastna i?

Ger dagens socialförsäkringssystem den kontinuerliga känsla av grundtrygghet som vi behöver för att kunna hålla i längden, såväl i privatlivet som i ett allt hårdare arbetsliv, eller kan det vara så att själva systemkonstruktionen i sig, med dess snårskog av regelverk och olika typer av ersättningar med ibland svårförståeliga villkor och långa handläggningstider, faktiskt i väsentligt hög grad bidrar till ökad känsla av ohanterbar livsstress med slitningar i relationer och ökad psykisk och psykosocial ohälsa som följd? Vad tycker ni? Vad jag tycker kommer jag att redogöra för i nästa inlägg, och jag höjer ett varningens finger: Jag kommer att såga arbetslinjen på längden och tvären, var så säker på det. Eftersom den är  kontraproduktiv.

Läs även andra intressanta blogginlägg om: samhälle, livspussel, stress, otrygghet, ohälsa, likriktning, effektivitet, konkurrens, socialförsäkring, välfärd, existentiell ohälsa, hemlöshet, sömnlöshet, arbetslinjen