På min hemsida har jag lagt ut ett mycket omfattande dokument i sex delar som handlar om min uppväxt, mina erfarenheter av svår sömnlöshet och dess konsekvenser för hälsan och hela livet, samhällets avoga inställning till människor som kroniskt lider av detta funktionshinder, i mitt fall utan sjukdomsbakgrund, hur attityderna har varit sedan 1960–talet fram till våra dagar (från total okunnighet och djup intolerans med kränkande och ifrågasättande attityder och nästintill obefintlig hjälp att få, till en rätt omfattande kunskap om sjukdomstillstånd orsakade av kronisk sömnbrist, men tyvärr alltjämt svag insikt om orsak och verkan, samt i praktiken ingen behandling att få som håller i längden, bara sömnmedel som är en återvändsgränd och dessutom inte alltid hjälper), mina bittra erfarenheter av en totalt inkompetent psykiatri inom områdena stress och sömn, som därtill är kastrerad av rigida regelverk i ett felkonstruerat socialförsäkringssystem, där alltför många människor har fallit ”mellan stolarna” i ett ingenmansland mellan friskt och sjukt.

På denna specialblogg vill jag göra detta kanske alltför tunga och stora material mera lättillgängligt, uppdelat i kortare stycken, eftersom jag insett att bloggar drar större publik. Egentligen hade jag tänkt skriva en bok, men har med tiden insett att just bloggen ger mig bättre möjligheter att skriva min historia precis som jag själv vill, samt i efterhand eventuellt redigera det som kunde ha uttryckts bättre och lägga till sådant som jag kommer underfund med efterhand. Det är ju så att ingen enda levnadshistoria någonsin kan bli färdigberättad, hur mycket man än skriver, eftersom nya infallsvinklar tillkommer och djupare klarhet om orsak och verkan uppstår under skrivprocessens förlopp.

Dokumentet i sin helhet bär titeln Inkompetent psykvård iförd systemets tvångströja, där jag nu tänker ”bloggifiera” kapitel 1 med titeln Den unika och komplexa individen.

Innan jag går in på kärnan i denna berättelse, huvudtemat: Min onödiga så kallade patientkarriär inom psykiatrin, vilken aldrig borde ha ägt rum, vill jag reflektera litegrann runt vissa barns sociala utsatthet, psykisk grundstyrka som riskfaktor i stressammanhang, vare sig det gäller barn eller vuxna, för att därefter under berättelsens gång “väva samman” flera faktorer (miljömässiga och genetiska) i min egen utvecklingsprocess som såsmåningom skulle komma att resultera i den ytterst komplexa och högst unika “väv” som är jag, min själ, min personlighet, min inre kärna. Rätt mycket kommer jag att beröra min uppväxt, där jag ämnar belysa hur en mängd olika psykosociala miljöfaktorer har samspelat på ett sådant sätt att grunden obönhörligen lades för grava kroniska sömnproblem, i stort sett helt oberoende av mitt eget beteende, helt oavsett hur jag mådde som barn, alldeles oavsett mina personliga egenskaper, mitt sätt att förhålla mig till det jag upplevde, helt oavsett allt som fanns inuti mig själv. Det finns stress som är så skadlig att ingen enda människa, särskilt inte barn, kan komma oskadd genom den, om återhämtning inte möjliggörs med jämna mellanrum. Här kommer kvaliteten på de sociala nätverken in i bilden, om nätverk överhuvudtaget finns att tillgå.

Jag kommer att slå hål på det alltför insnävade begreppet “maskrosbarn”, vända somligt 180 grader, genom att framhäva vikten av att se till hela människan, den ytterst komplexa helheten, där den ena faktorn måste ställas i relation till alla övriga faktorer, som t.ex. barnets förhållningssätt till det som sker, som strategier att bemästra svårigheter, reellt existerande valmöjligheter i en viss social kontext, överlevnadsegenskaper, socialt och känslomässigt vuxenstöd osv., där betydelsen av en enskild faktor aldrig kan utvärderas isolerad från de övriga. Bl.a. tänker jag problematisera behaviorismen, den psykologiska teori där fokus ligger på tanke- och beteendemönster samt förhållningssätt, vars företrädare i mitt tycke står för en förytligad människosyn, när de (vissa av dem, inte alla, men nästan) påstår följande:

Det är inte övergreppet i sig som skadar dig, utan ditt sätt att förhålla dig till övergreppet.

Eller

Det är inte din livssituation som gör dig sjuk, utan din inställning till denna.

… och dessutom tillämpar detta synsätt på barn som utsatts för grova övergrepp eller kränkts på annat sätt, eller rätt och slätt farit illa under miserabla förhållanden, utan vuxenstöd och återhämtningsmöjligheter i tillräcklig omfattning! Man skjuter över hela ansvaret för eventuella skador på den drabbade: Hur du väljer att förhålla dig till det som sker, avgör om du tar skada av ett övergrepp/misär, eller inte. Dessa psykologer saknar helt verklighetsförankring och kunskap om hur barns hjärnor utvecklas.

Det är illa nog när det på ett generaliserande sätt och helt utan kunskap om den alldeles unika individens helt unika sociala bakgrund och helt unika genetiska arv i en alldeles unik psykosocial livssituation med unika mellanmänskliga sociala relationer tillämpas på en vuxen.

Dessa psykologer som reser runt och håller föredrag i en dylik anda drar skam över hela sin yrkeskår. Möjligen kan vår tids samhällsfrånvända psykologismer ha bidragit till att socialtjänsten i Vetlanda mot bättre vetande svek ”Louise” och lät henne bo kvar hos sin kriminelle, knarkande och allvarligt psykiskt störde pappa, som förgrep sig på henne i flera år. Man visste alltför väl, men valde att inget göra för att rädda henne undan honom. Det kanske är så illa ställt att vanligt sunt förnuft och normal inlevelseförmåga har trängts undan i det psykologiträsk där somliga verklighetsfrånvända forskare i psykologi, psykologer och psykoterapeuter undan för undan har erövrat problemformuleringsföreträdet och trängt ut sociologin i beteendevetenskapernas utmarker, där den tycks föra en borttynande tillvaro.

Det är nämligen inte så att allting hänger på det utsatta barnets egen förmåga att se möjligheterna och knyta an till jämnåriga och vuxna i sin omgivning, barnets sätt att förhålla sig till övergrepp och social misär, dess överlevnadsegenskaper, vilket vissa psykologer inom den behavioristiska traditionen felaktigt hävdar. Rätt sorts vuxna att knyta an till finns ibland inte att tillgå. Man kan hamna utanför gemenskapen i skolan eller rentav bli mobbad, vilket man inte rår för. Vissa barn förblir osedda och ohörda, hur tydligt de än visar, hur högt de än skriker att de far illa. Andra får inget visa. Vissa vuxna är ”döva och blinda”, eller låter sig förblindas av barnets duktighet och styrka. Förr satte man likhetstecken mellan psykisk grundstyrka/stabilitet och okänslighet, vilket var ett fatalt misstag, eftersom dessa egenskaper inte går hand i hand. Man trodde felaktigt att ett starkt barn inte behövde något vuxenstöd för att klara sig i en utsatt situation. Var barnet starkt och problemfritt blundade man för missförhållanden, något jag själv fick erfara.

Än idag upprepar vuxenvärlden detta misstag. Man tittar på barnets beteende och skolprestationer och väljer att göra en riskbedömning utifrån detta, istället för att se till hur barnets livssituation ser ut, om det finns naturliga stödjande sociala nätverk (återhämtningsmöjligheter) runt barnet, eller inte. Man missar dem som osedda orkar sätta sig över skiten, prestera och uppföra sig bra, och därtill kanske måste, men som far så pass illa att mental förslitning måste uppstå i förlängningen, och förr eller senare ta sig ett konkret uttryck.

För att orka ta vara på de möjligheter som eventuellt finns om hörnet, måste det finnas en viss mängd ljus i tillvaron (= en pålitlig vuxen som ser och bryr sig), ett livsrum, ett handlingsutrymme. I nattsvart hopplös misär blir inget enda barn en överlevare. Att bli sedd gör alltid skillnad. I en god ömsesidig relation återhämtar vi oss från stress och självläker. I en dålig, otrygg och konfliktfylld relation blir vi stressade och upprivna. Det gäller såväl barn som vuxna, utan något enda undantag. Man måste försöka förstå orsak och verkan i varje unikt fall, möta individen på det mänskliga planet, bortom alla insnävade psykologiska förklaringsmodeller. Det görs inte idag inom psykiatrin. Därför är psykiatrin kass och förvärrar patientens problem.

Begreppet komplexitet, som vi oftast ryggar för i vår strävan att förenkla och generalisera, för att finna enkla förklaringar till och snabba lösningar på just komplexa problemställningar, är ett nyckelord i min berättelse. Vår rädsla för det komplexa hindrar oss nämligen att finna långsiktigt hållbara lösningar på de synnerligen allvarliga samhällsproblem, i form av utstötningsmekanismer, som vi har i vårt samhälle, vilka i sig rymmer en oerhörd komplexitet, som vi inte längre bör ignorera om vi har ett uns av självbevarelsedrift inom oss.

Jag kommer att beskriva ett socialt sammanhang präglat av såpass mycket intolerans, respektlöshet, hänsynslöshet, total oförmåga att föra konstruktiva samtal där man talar med och lyssnar på den andre, inte bara talar till på ett överlägset sätt som “bättre vetande” samt systematiskt avbryter när den andre försöker säga något som inte är tillräckligt lent för örat.

Jag ämnar gå in på det ytterst komplexa begreppet “social/psykosocial och känslomässig dynamik i uppväxtmiljöer”, något som är avgörande för ett barns psykosociala utveckling, samt för möjligheten för barnet att regelbundet återhämta sig från skadlig stress, läka ut skador och bearbeta traumatiska upplevelser. Något som tyvärr mestadels lyste med sin frånvaro i den sociala kontext som jag växte upp i, och då främst i den infekterade relationen: vår familj – den nära släkten (= Vissa av mina föräldrars syskon). Här vill jag noga understryka att jag med begreppet psykosocial uppväxtmiljö avser hela det sociala sammanhang i all dess komplexitet som jag växte upp i (först och främst interaktionen: vår familj – den allra närmaste släkten), samt min skolsituation, inte enbart den snäva familjekretsen.

Fortsättning följer …

Andra bloggar om: Samhälle, Psykiatri, Sömnlöshet, Stress, Socialförsäkringssystem, Uppväxtförhållanden, Psykosociala miljöfaktorer, Återhämtning, Sociala nätverk, Förslitning, Alkoholism, Konflikter

Pingat på intressant.se