Posts Tagged återhämtning

Utsatt och missförstådd i skuggan av sömnlöshet och arbetslinje

Rubriken kan sägas sammanfatta såväl min fars som mitt livsöde, och indirekt även min mors, även om hon själv aldrig har lidit av sömnlöshet. Min sömnlöshet och dess följder för livet i sin helhet, är direkt sprungen ur min fars trängda och låsta livssituation, som uppstod på grund av ett fatalt systemfel, vilande på en tuff arbetslinje: Om man anses vara frisk, ska man arbeta heltid, även om man är kroniskt sömnlös. Annars ska man inte äta.

Vidare är detta ett specialinlägg, högst personligt skrivet, som kan vara intressant för vem som helst, och för den som känner igen sig i mina erfarenheter, men det är först och främst riktat till vissa (givetvis icke namngivna) personer ur såväl mitt förflutna som nutid, som till exempel vissa nära släktingar och bekanta, vilka trodde sig veta allt om mig och mina problem, och spred rykten utan att egentligen veta någonting. Varsågoda:

 

Min alltför konfliktladdade uppväxt gjorde mig såsmåningom *konflikttrött. Jag hade vissa tecken på begynnande känslomässig utmattning och förslitning redan mot slutet av högstadiet, efter allt som jag hade tvingats höra på och se, efter alla utdragna, olösbara och ständigt upprivande konflikter, som i grunden hade handlat om en och samma sak: Anklagelser om bristande lojalitet mina föräldrar emellan. Mitt i grunden starka och stabila psyke, samt min ditintills (paradoxalt nog) goda sömn och positiva livsinställning gjorde dock att jag snabbt kunde återhämta mig en del psykiskt och läka lite, efter den långvariga psykosociala och socioekonomiska livsstressen, som jag hade tvingats leva under ända sedan fem års ålder utan egentliga pauser, och åtminstone hyfsat repa mig psykiskt, och, tack och lov, efter mina föräldrars uppslitande skilsmässa, som åtföljdes av en, i och för sig alltför kort, men för oss alla välbehövlig period av lugn och ro, som infann sig på grund av min fars vistelse på avlägsen ort, lyckligtvis slapp utveckla någon depression eller annan psykisk ohälsa, även om jag nog befann mig i riskzonen för detta strax före sommaren 1976, och således klarade jag av att påbörja gymnasiestudierna på naturvetenskaplig linje, vilket sannolikt var livsavgörande för mig, vid just den tidpunkten och i positiv mening, som den *teoretiker jag först och främst är.

 

Dock återupptogs tyvärr de seglivade konflikterna mellan mina föräldrar med oförminskad intensitet, dagligen och en bra bit in på kvällen hemma hos mig och min mor (min far kom dit för att få ett lagat mål mat, han dröjde sig kvar och det blev trätor), efter det att min far kommit tillbaka efter arbete på avlägsen ort. Beträffande konflikterna gjorde skilsmässan ingen som helst skillnad; bråken fortsatte i lika hög grad efter som före skilsmässan, men ekonomiskt blev situationen dock betydligt bättre, i och med att min mor inte längre behövde försörja min far och finansiera hans drickande i de perioder då han saknade arbetsförmåga. Den höst jag påbörjade mina gymnasiestudier, kunde min far för ovanlighetens skull sova något sånär hyfsat, så att han kunde ta ett tillfälligt arbete på en plats i Halland, alldeles vid havet, där förutsättningarna för en god nattsömn för min fars del, var så optimala som de kunde bli i hans fall, eftersom han älskade att promenera om kvällarna utmed havet, särskilt när det blåste rejält; han blev alldeles lugn inombords, och i det avseendet brås jag på honom. Jag brukar säga att mitt favoritväder är Oväder, ända fram till dess att strömmen går, … På landet blir det tyvärr alltför långa strömavbrott.

 

Tyvärr varade inte lugnet hemma mer än en relativt kort period, eftersom det inte fanns mer arbeten att utföra för min far, på denna ort med de optimala förutsättningarna. Min far återvände, blev återigen mer eller mindre sömnlös, orkade därför sällan eller aldrig arbeta ihop sitt levebröd, med ytterst lite eller noll existensmedel som följd, i den hårda arbetslinjens Sverige, med konsekvensen att uppslitande dagliga konflikter långt in på kvällarna, återigen blev min och min mors vardag, och jag fick skjuta upp läxläsningen mer än vad som var lämpligt och nyttigt för såväl min hälsa som studieresultaten, om man vill och behöver komma i säng vid en inte alltför sen timme, så att man har en rimlig chans att kunna komma till sin rätt nästa skoldag, vilket jag sällan kunde, eftersom min sömn till sist slogs ut av denna negativa psykosociala livsstress utan pauser, i kombination med oerhört tung studiebörda (tre omfattande läxor fyra kvällar per vecka, plus 2-3 laborationsrapporter i veckan, vid sidan av förberedelser inför prov under helgerna, och mycket långa skoldagar med få håltimmar, plus lång resväg med buss; 8 mil tur och retur). Fast jag klagade aldrig någonsin över mängden läxor med mera, i sig, utan ansåg tvärtom att det var helt som sig bör på en studieförberedande linje. Jag mådde väldigt bra av läsningen som sådan, men ibland kunde jag bli något nedstämd och orolig vid tanken på att jag på grund av såväl tidsbrist som svår kronisk sömnbrist, inte kunde/orkade ägna den tid jag borde åt läsning, att min inlärningsförmåga och mitt minne fungerade så mycket sämre än normalt, och att jag därför sällan kunde prestera de resultat som jag egentligen hade kapacitet för. Även om jag i slutändan lyckades rätt bra, presterade jag oftast långt under min förmåga, och så missförstådd som jag kände mig under gymnasietiden, har jag nog aldrig känt mig, vare sig före eller efteråt. Men jag skulle utan tvekan välja samma studieinriktning idag, om jag fick leva om mitt liv från 16 års ålder, givet samma sociala förutsättningar, men knappast bo kvar hemma, åtminstone inte på den orten med släkten så nära inpå och allt felaktigt skitprat och felaktigt dragna slutsatser bakom ryggen, och till råga på allt, så lång resväg. 

 

Vad jag behövde var lite lugn och ro, varje vardagskväll efter klockan sex; inget annat; inte vare sig läkare, psykologer eller mediciner, bara lugn och ro, först för vila och därefter för läxläsning. Jag har nämligen en lång bromssträcka efter en stressig och krävande skol- eller arbetsdag, och kan inte gå direkt från skrivbordet till sängen och tro att jag ska kunna somna. Därför behöver jag ha en rejäl stund, någon timme för mig själv med lugn och ro, efter läxor eller andra sysslor, för att kunna varva ner inför sänggåendet, som inte får äga rum alltför sent på kvällen. Alltså behöver jag ett ganska stort svängrum kring sömnen, så att jag nästan kan göra mig en illusion av att det inte spelar någon roll när jag somnar, som om natten vore oändlig utan en skrällande väckarklocka tidigt i svinottan, eller en morsa som ropar: Mona!!! Nu är klockan sex! Dags att stiga upp! Och då hade jag nyss lyckats somna in … Min värsta fiende när det gäller sömnen, förutom då brist på lugn och ro om kvällarna, söndring med konflikter i nära relationer och socioekonomisk otrygghet, är alltför tajta scheman, alltför långa och hårt strukturerade dagar, utan någon töjbarhet och flexibilitet, med alltför tidigt ringande väckarklockor, dvs. det som var så typiskt för industrisamhället, inte det 24-timmars IT- och kunskapsintensiva samhälle med flytande eller utsuddade gränser mellan arbetstid och fritid, som vi har idag, och som våra sömnexperter brukar skylla ökad sömnlöshet på, i sin uppenbara brist på förmåga att tänka något djupare och vidlyftigare, något mindre politiskt korrekt. För en tid sedan hörde jag emellertid sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt säga, att barns och ungdomars sömnproblem i de flesta fall beror på att föräldrarna har problem. Det är nog första gången jag hör en sömnforskare säga något med substans i, när det kommer till orsaker.

 

Även där brås jag på min far, men som barn kan jag inte erinra mig att jag var såpass känslig beträffande sömnen, som jag blev i övre tonåren, men prestationskraven var ju å andra sidan så avsevärt mycket lägre i högstadiet, för att inte säga i mellanstadiet, och slutbetygen i nian var inte på något sätt livsavgörande i negativ mening, inte i mitt fall med det val jag gjorde. Kanske inte heller om jag hade valt något annat, där konkurrensen var hård, eftersom mina slutbetyg var höga. Den linje jag valde var dock lätt att komma in på, men svår att ta sig igenom med bra betyg. Jag fick alltså en oerhört pressad, för att inte säga hårt trängd studiesituation på gymnasiet, på grund av min fars beteende, vilket i sin tur till rätt stor del orsakades av det faktum att han själv hade en oerhört trängd och hopplös livssituation, utan handlingsutrymme, vilket inte alls var hans eget fel. Om man dessutom växer upp i skuggan av en förälders sömnlöshet, blir dessutom sömn ett laddat begrepp med tiden, allteftersom man präglas av det. Man blir i alltför tidig ålder alltför medveten om sömnens enorma betydelse, och konsekvenserna av långvarigt utebliven sömn, för hälsan, för ekonomin, för relationerna, för livet som helhet. Min fars kroniska sömnlöshet var ett primärt problem, medan dess följdsjukdom, alkoholismen, var sekundärt. Skulle inte tro att min far hade blivit förstådd och rätt behandlad, om han hade blivit inlagd på något slags behandlingshem för alkoholister under 60- och 70-talen. Experternas prat om medberoende i den situation vi levde i känns som en kränkning, som en spark i skrevet. Som om vi skulle ha haft ett val, som om vi skulle ha kunnat låta bli att möjliggöra min fars fortsatta alkoholberoende. Visst, min mor sparkade ut honom ur sitt liv (delvis) till sist, men då stod han utan möjlighet till försörjning, eftersom han saknade regelbunden arbetsförmåga, utan giltiga (!) skäl. Suck!

 

Mitt starka intresse och min fallenhet för teoretiska ämnesstudier, och då främst inom språk- och naturvetenskaperna (särskilt fysik) har alltid hjälpt mig otroligt mycket, särskilt sedan åttan. Att sitta och läsa grundligt och på djupet, att helt absorberas av krävande läsning långa stunder, är för mig ett vattenhål att hämta livskraft och psykisk återhämtning ur, ett sätt att vila själen, en tillflyktsort undan uppslitande konflikter och trätor. När jag läste inför ett prov kände jag mig alldeles lugn inombords, inte alls nervös, inte förrän det var dags att skriva provet. Då blev jag sådär lagom nervös som man bör bli för att vara taggad, för att kunna göra sitt yttersta.

 

Jag gick ut ur den konfliktladdade verkligheten, och in i en annan mera rofylld värld, där den ytligt liggande stressen kunde lägga sig, om än bara tillfälligt, under själva studierna. Då mådde jag alldeles utmärkt. Svårigheterna runt omkring mig existerade inte just då, åtminstone inte så länge det var tillräckligt tyst och lugnt, för att kunna fokusera på uppgiften. Det gällde att ta vara på tillfällena, och det gjorde jag till max. Men:

 

Den djupt liggande inre stressen och den mentala förslitningen kunde dock inte minska nämnvärt respektive läka ut under dessa vandringar in i en helt annan värld, eller när jag hängav mig åt dagdrömmerier. Nej, det fungerar tyvärr inte så alldeles enkelt, men förslitningen, rotad i ett stressyndrom som med tiden skulle komma att bli en kronisk åkomma med sömnlöshet som följd, blev under dessa stunder av starkt välbefinnande inte alls påtaglig, för att efter återinträdet i den verkliga världen, på nytt bli kännbar men inte alls plågsam i sig. Jag hade nästan inga psykiska smärtor eller andra påtagliga symptom på ohälsa under uppväxten, förutom då denna förslitning och en djupt liggande, något diffus inre stress, rotad i en fullt naturlig, befogad oro över familjesituationen, en alltför djup insikt om orsak och verkan, att ingenting skulle kunna förändras i grunden till det bättre, att mina föräldrars gemensamma livsekvation saknade lösning. En optimistisk och ljus livsinställning sida vid sida med en tilltagande hopplöshetskänsla löpte som en illröd tråd genom min barndom, och kunde ibland göra en något schizofren; det drog i en från två håll. Efter skilsmässan tog optimismen överhanden ett tag, men så slog sömnlösheten till brutalt, … och som svar på detta: omgivningens totala avsaknad av förståelse och empati … Men, allt detta till trots, var jag övervägande glad och ljus i sinnet, ända tills jag på tröskeln till vuxenlivet mötte den kompromisslösa arbetslinjen, … det svart-vita strikt avhumaniserade medicinska tänkandet i termer av frisk eller sjuk, arbetsför eller arbetsoförmögen, där gråzoner som frisk men sömnlös inte fick existera. Jag hamnade i en kvarn, och ur den kvarnen kom jag inte förrän 1996, alltså först 17 år efter avslutat gymnasium, först rejält nermald efter några år i arbetslivet utan förmåga att sova, därefter ännu mer nermald och därtill behandlingsskadad i en tolv år lång och innehållslös psyksväng, som jag hade klarat mig bättre utan. Psykiatrin var tillgänglig på 80-talet, men nästintill tom på innehåll. 

 

Inte bara skönlitteratur och därtill sällan sådan, utan i minst lika, om inte i betydligt högre grad, studier av integraler och komplexa tal, derivator, kärn- och partikelfysik eller språk som företrädesvis ryska fungerar alldeles utmärkt som terapi, förutsatt att hjärnan är någorlunda utvilad. Allting kräver regelbunden sömn, såväl arbete som studier. Men även när jag sover för dåligt eller för lite, mår jag oftast bra av att läsa, förutsatt att jag får hålla ett lägre tempo, att jag får läsa kortare stunder med rejäla pauser emellan, utan stress och snäva tidsramar och deadlines. Om jag inte får den avpassning jag behöver (töjbara tidsramar), sover jag allt sämre och sämre, för att till sist inte kunna sova någonting alls, hur jag än bär mig åt, hur goda sovvanor jag än har (De är goda!), och då börjar jag givetvis såsmåningom må dåligt, på grund av att sömnbristen i kombination med tidspress och eventuell ekonomisk stress/otrygghet, får mig att känna mig väldigt sliten till såväl kropp som psyke, fast då inte av själva läsningen som sådan, utan av just den trängda livssituationen som uppstår, om själva försörjningen; om förmågan att betala hyra, mat och räkningar står och faller med antalet avklarade tentor och uppsatser, med antalet tagna poäng. Det var av strikta försörjningsskäl som jag hoppade av mina studier.

 

Mina livsavgörande sömnproblem, med utmattningssyndrom och djupa livskriser med inslag av suicidala tankar, som konsekvens av den djupgående mentala förslitning som långvarig, kronisk extrem sömnbrist ovanpå en konfliktladdad, stressig och fundamentalt otrygg uppväxt utan kontinuerligt vuxenstöd, obönhörligen leder till, har tyvärr alltför ofta misstolkats, avsiktligt av en del (av ren bekvämlighet eller illvilja/avundsjuka), eller oavsiktligt av andra (ren okunnighet), åtminstone i Mariannelund med omnejd, som är den trakt jag är född i och delvis uppväxt i, samt numera vistas en hel del i. Somliga pratglada besserwissrar, som inte alls känner mig eller ens har känt mig på riktigt, inte känner eller har känt till mina studie- och sovvanor och övriga beteendemönster, omständigheter i dåtid och nutid, samt mina uppväxtförhållanden, för att inte tala om mina tankemönster, vilka de omöjligen kan känna till/ha känt till (eftersom de egentligen aldrig har samtalat med mig, dvs. talat med och lyssnat på mig), såpass väl, att de kan ha eller kunde ha haft ett säkert underlag eller något substantiellt underlag överhuvudtaget, för sina slutsatser om mitt psykiska tillstånd, dess art, samt orsak och verkan, osv., som de så tvärsäkert men ack så grovt felaktigt har dragit, har under många år spridit ut rykten om att jag själv skulle ha orsakat mina problem, genom att läsa alldeles för mycket! Ingen av dessa har haft någon som helst insyn i mitt läsande, men tog sig ändå rätten att dra en tvärsäker slutsats på väldigt lösa grunder eller inga grunder alls.

 

Nu säger jag så här, en gång för alla, till alla er som tror sig känna mig, om ni nu händelsevis råkar snubbla in på min blogg, vilket jag tror att ni gör förr eller senare, eftersom jag råkar veta att personer från trakten har varit här inne: Mer fel än dessa glappkäftar har haft, kan ingen ha, har ingen någonsin haft, beträffande mig och mina livsproblem. Läxa att lära: Att tro och att veta är två väsensskilda ting. Att anse sig veta, och därtill inför andra människor påstå sig veta säkert, när man bara tror sig veta, men egentligen ingenting vet eller kan veta, det är i själva verket en dödssynd, som kan skada en människa djupt i själen, kanske för resten av livet.

 

Mina sömnproblem med sömnbrist- och stressrelaterad ohälsa och livsproblem med utanförskap som följd, är som sagt inte vare sig studierelaterade eller livsstilsrelaterade, utan en logisk konsekvens av en hårt trängd och stängd livssituation hos mina föräldrar, utan handlingsutrymme. Min fars kroniska sömnlöshet togs inte hänsyn till, eftersom det inte fanns någon bakomliggande sjukdom. Kunde han inte arbeta på grund av total sömnlöshet, vilket ingen enda människa förmår någon längre tid, kunde han inte få någon som helst ersättning för inkomstbortfall från de sociala trygghetssystemen, inte ens socialbidrag. När jag var fem år började min far självmedicinera mot sömnlösheten (som han kroniskt led av, trots goda sovvanor och i övrigt hälsosam livsstil!) med alkohol, enbart för att få den nattsömn som varje människa behöver för att orka med arbetslivet i längden. Sömntabletter hjälpte inte i hans fall; antingen kunde han inte somna in, eller så sov han litegrann, och blev då som en zombie dagen efter. Min far försökte inte fly från verkligheten med hjälp av alkohol. Inte heller var han rädd för att möta sina innersta känslor, något som vissa experter påstår är roten till alkoholism. Min far drack enbart om kvällarna, efter klockan fem vanligtvis, för att framemot tiotiden på kvällen bli så pass avtrubbad och nerspeedad mentalt, att han skulle kunna ha en chans att somna in och sova en hel natt eller åtminstone några timmar så att han hängde ihop, för att på morgonen nykter och någorlunda utvilad gå till sitt arbete, och i nyktert tillstånd göra ett fullgott dagsverke där. Bland andra människor, såväl privat som på arbetsplatser, ville han absolut vara helt nykter, vilket han var så gott som undantagslöst.

 

Jag är mest benägen att tro, och på goda grunder dessutom, att min fars svåra sömnlöshet, liksom min, hade sin komplexa rot i någon slags neurobiologisk eller neuropsykologisk överaktivitet i hjärnans sömncentrum, något som lätt kan uppstå efter mycket långvarig negativ livsstress och otrygghet i grunden, och då särskilt under uppväxtåren, när hjärnan håller på att utvecklas och därför är ytterst sårbar, om man inte har tillräckligt och kontinuerligt vuxenstöd och möjligheter till bearbetning av traumatiserande händelser, samt regelbunden och fullständig återhämtning från stress och utläkning av stressrelaterade förslitningsskador i vissa delar av hjärnan, alltså en förvärvad biologisk och psykologisk sårbarhet, kanske i kombination med en viss förhöjd genetisk risk att utveckla sömnlöshet, under långvarigt svåra omständigheter.

 

Fotnötter: konflikttrött är det ord jag själv föredrar att använda, för att beskriva mitt tillstånd, vilket framkallar konflikter med psykologer, som envisas med att använda ordet konflikträdd, eftersom de anser att allting bottnar i rädsla, medan mitt tänkande kretsar kring sådana begrepp som känslomässig trötthet, utmattning, förslitning, nermaldhet osv., primärt, dvs. nedslitningsfaktorer i livet, snarare än känslor.

Teoretiker och analytiker är jag, samtidigt som jag är intuitiv pragmatiker, komplex således i mitt sätt att närma mig en uppgift, i mitt sätt att förhålla mig till allt. 

 

Läs gärna andra bloggares intressanta inlägg om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

No Comments

Krypterad personlighet som överlevnadsstrategi

Här har inte skrivits en enda liten rad på väldigt länge, på grund av partiell och kontextuell livsförlamning, som tyvärr resulterat i ett uppskjutarbeteende, men så i början av juni vände helt plötsligt vissa saker 180 grader inom loppet av ett par minuter, den mentala rullgardinen som i vissa avseenden varit neddragen under ganska många år for upp med en så kraftig smäll, att jag var nära att sätta morgonkaffet i vrångstrupen: Plötsligt såg framtiden betydligt ljusare ut, kanske skulle jag snart kunna få den hela livschans som jag egentligen aldrig har fått tidigare, och inte heller kunnat få inom ramarna för vårt socialförsäkringssystem, dels på grund av min kroniska sömnstörning, som det tidigare inte har funnits någon behandling att få för, eller ens förståelse, dels och kanske mest beroende på det absurda och i lagstiftarnas medvetande icke-existerande ingenmansland mellan friskt och sjukt i rent socialförsäkringsmedicinskt hänseende, som jag mestadels befunnit mig i, glidit in i och ut ur mellan perioder av sjukdom, sedan mycket lång tid tillbaka, och som för mig har inneburit en trängd och/eller stängd livssituation utan handlingsutrymme, något som är oerhört skadligt för hälsan. Sedan 1996 har min existens dessbättre inte varit hotad, men alla dörrar har varit stängda och låsta (till innanförskapet!), men det är inte jag själv som har stängt dem och låst dem utifrån, utan Systemet, välfärdsfelkonstruktionen.

 

Jag är medveten om att jag tjatar mycket om detta dilemma som framförallt människor med diffusa åkommor och diagnoser riskerar att hamna i; socioekonomiska klämmor, kvarnar och skruvstäd i och mellan trygghetssystemen, där människor far illa och mals ner i trängda livssituationer utan handlingsutrymme med ökad psykosocial stress som följd för såväl vuxna som barn, vilket bäddar för psykisk skörhet även hos mycket starka och i grunden stabila människor, men det tål att tjatas om, och särskilt nu efter försämringen av och åtstramningen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, och de skärpta kraven för att få försörjningsstöd.

 

Men först återstår att berätta min livshistoria, eller de delar av den som går att berätta nu (resten kan jag berätta först om sisådär 16 år) och därigenom bearbeta det upplevda, för att sedan förhoppningsvis kunna lägga det bakom mig och ta nya tag med studier. Bättre sent än aldrig, måhända lite väl sent i livet, men kanske ändå inte alltför sent, kommer förhoppningsvis denna livschans. Man bör inte ta ut något i förskott. Eftersom mitt läge är som det är, något diffust, så måste jag vara lite kryptisk och inte skriva i klartext vad som vände vad hela 180 grader, men om jag säger så här, att t.o.m. vår så utskällda socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson har sina förvisso sällsynta men ändock riktigt ljusa ögonblick av klarsyn på vad som bör och kan göras för att bryta utanförskapet hos åtminstone en del av de människor som har en restförmåga, och särskilt då för dem som har en högst varierande sådan och som behöver en avpassad och inte alltför inrutad sysselsättning, och som förra regeringen förpassade till marginalen, så förstår ni antagligen … Nå, här kommer ett inlägg som fortsättning på tidigare, måhända lite väl tungt såhär tidigt på höstkanten när man borde se framåt, lägga gammalt bakom sig och starta om sitt liv så gott det går, men som sagt, jag måste få skiten ur mig, och detta är min blogg och jag skriver vad sjutton jag vill, och det är upp till var och en att välja att läsa eller inte läsa. Jag har haft en viss hämsko på mig förut när jag har skrivit för publicering, vilket har lett till skrivkramp, men nu får det vara slut med det.

 

Förra inlägget handlade om tystnad som motstånd för att förhindra nedbrytning såväl andligen som själsligen osv., … hm, …ja, jag har tänkt en hel del på, att när socialt utsatta barns livssituation förs på tal i samhällsdebatten, pratas det väldigt mycket om överlevnadsstrategier och olika roller som exempelvis barn till missbrukare utvecklar respektive går in i. Experterna brukar nämna fyra roller som:

 

Clownen, som gillar att skämta och underhålla …
Tapetblomman, som väljer att göra sig osynlig …
Hjälten, den duktiga som tar på sig stort ansvar …
Diplomaten, som försöker medla i konflikter …

 

Till vilka jag skulle vilja lägga ytterligare en roll: ”Kameleonten”. Man påstås välja någon av dessa fyra roller i listan ovan, inte att gå in i och ut ur olika roller. Vidare påstås det, att valet av roll inte påverkas av själva familjesituationen, det psykologiska klimatet i familjen, hur de sociala nätverken ser ut och fungerar, om de överhuvudtaget finns och om de är en tillgång eller en belastning för det utsatta barnet, om det finns några äldre syskon att luta sig mot eller syskon att dela sitt öde med osv, osv. Behöver jag tillägga att mitt förtroende för ”experterna” i det närmaste är i fritt fall? Deras resonemang tycks inte ha särskilt mycket verklighetsförankring, särskilt inte när de inbillar sig att det överhuvudtaget är möjligt att prata om tillståndet hemma med utomstående, vilket det sällan är.

 

När det kommer till roller och överlevnadsstrategier, väljer man den väg som är framkomlig och går in i den roll som är möjlig och nödvändig att spela. Så var det i mitt fall, men varje fall är alldeles unikt, och självfallet spelar barnets personlighet in en hel del, samt vilket vuxenstöd man har.

 

Jag gick in i och ut ur alla dessa roller, allt beroende på vad den aktuella situationen krävde. Utanför själva familjekretsen var överlevnadsstrategin mestadels kameleontens:

 

Jag började leva två olika liv parallellt, gick in i och ut ur olika identiteter ytterst medvetet, allt beroende på vad den aktuella situationen krävde, vad som var mest optimalt ur överlevnadssynpunkt, vilka attityderna var hos de människor jag förväntades samspela med i en viss situation; om de var öppna eller slutna, toleranta eller intoleranta, storsinta eller småskurna till sin karaktär. Det fanns inga vattentäta skott mellan dessa identiteter, nej, tvärtom befann jag mig ofta i ett diffust gränsland mellan dem; gränsen var suddig eller flytande. Men jag var på något sätt fullt medveten om och klar över min riktiga identitet, mitt i detta glidande in i och ut ur olika identiteter, vilka låg mer eller mindre nära den sanna. Inte i någondera av dessa olika identiteter, den sanna eller de mer eller mindre falska eller i gränslandet mellan dem, kunde någon enda människa riktigt se mig som den jag egentligen var, detta eftersom det var helt omöjligt för mig att framträda som den jag var i just det djupt inkrökta, hårt knutna och känslomässigt odynamiska sociala sammanhang som jag och mina föräldrar levde i. Jag var en avancerad överlevnadsstrateg med ett alltför djupt medvetande om sakernas tillstånd, orsak och verkan, i en alltför tidig ålder, men det var i mitt fall nödvändigt att förhålla sig så.

 

Vi var i alltför hög grad fördefinierade, alltför definitivt insorterade i vissa fack och klistrade med allehanda etiketter. Våra rätta och sanna personligheter kunde aldrig träda fram, synliggöras. Bland fel sorts människor, bland de småskurna själarna, dvs. bland dem som inte förmådde eller ens ville försöka tänka stort, de som inte förmådde eller ens ville försöka att gå utanför sig själva och försöka att leva sig in i en annan människas situation, och bland dem som hade fördefinierat mig och mina föräldrar, sorterat in oss i personlighetsfack, etiketterat oss si eller så och alltid med utgångspunkt i sina egna genomlevda liv, med sina egna liv som rättesnöre, bland dem som hade valt att sätta större tilltro till löst "käringprat" på kafferep, vilket inte sällan var medvetet falsk ryktesspridning eller i bästa fall ryktesspridning i god tro men på väldigt lösa grunder, än till förstahandsinformation, som de i viss mån skulle ha kunnat få i vårt fall, om de bara hade sänt de rätta signalerna: Vi vill verkligen höra vad ni själva har att säga, och försöka att förstå hur saker och ting hänger ihop, … kunde min sanna natur aldrig synliggöras, inte heller mina föräldrars. Det vi går omkring och tror oss veta om våra medmänniskor, men inte säkert kan veta, den bild vi har gjort oss av dem, som vi faktiskt inte kan veta säkert om den är sann, men ändå väljer att klamra oss fast vid, kanske eftersom det är bekvämast så, att inte få sina cirklar rubbade, kan i värsta fall med tiden växa sig till en osynlig, alltför tjock och svårgenomtränglig  mur, som kan omöjliggöra all kommunikation för all framtid, om det vill sig riktigt illa.

 

För att kunna lära känna en människa, för att komma under ytan, för att kunna se henne i den situation hon befinner sig i, för att kunna förstå orsak och verkan, måste man först och främst besitta förmågan att föra ett samtal, vilket innebär att man måste kunna tala med och lyssna på den andre, inte bara tala till och om den andre, som om man vore bättre vetande. Detta kräver i sin tur att man i mötet med en människa, som man inte har haft möjlighet att personligen lära känna tillräckligt väl i goda och djupa samtal, utan bara helt flyktigt "känner", och då inte stort mer än till namn och utseende samt på mindre orter via djungeltelegrafen (skvallervis), bemödar sig om att nollställa sig själv beträffande förutfattade meningar, baserat på skvaller och/eller egna djupt ingrodda, ofta från tidigare generationer nedärvda och inte sällan väldigt löst grundade uppfattningar om allt möjligt mänskligt lidande som t.ex. psykiska sjukdomar/problem, avvikande beteenden och livsproblem, sådant som man själv kanske aldrig någonsin har kommit i beröring med personligen, och därför inte kan veta ett skit om, och följaktligen inte bör uttala sig tvärsäkert om, dvs. att man bestämmer sig för att skjuta allt det man har trott och tänkt om den människan, hela sin bild av henne åt sidan inför mötet med henne och det förhoppningsvis stundande goda samtalet, och börja lyssna intresserat och oförbehållsamt, utan att hela tiden avbryta mitt i meningar med invändningar, helt ovidkommande frågor och fördomsfulla kommentarer. Om man verkligen vill veta någonting, så måste man ha tålamod och låta henne/honom tala till punkt, i annat fall bör man låta den människan vara ifred, låta bli att spekulera kring hennes eventuella sjukdomar, kriser och livsproblem och lägga näsan i blöt, som om man vore insatt i någonting, som man omöjligt kan vara insatt i, utan att först ha skaffat sig förstahandsinformation, och som man helt uppenbart inte på allvar vill bli insatt i.

 

Hur många gånger har man inte fått en fråga om hur man har det och mår, med ibland jobbiga följdfrågor och reaktioner, från personer som med blotta tonfallet och sättet att ställa frågan, attityder och ansiktsuttryck, avslöjar att de anser sig veta precis hur allting ligger till, att de blint tror på vad folk pratar och har pratat om en, att de minsann inte alls behöver eller ens vill höra min version, att de absolut inte vill ha sina cirklar rubbade, att det enda de vill ha av mig är en bekräftelse på riktigheten i sina förutfattade meningar, att det de hört och valt att tro på är sant. Svarar man då något som rubbar den bild de har av en det minsta lilla, något som hotar att underminera deras fördomar så att de riskerar att komma på skam, så är det lika säkert som amen i kyrkan att man blir avbruten innan man hunnit förklara någonting, som skulle kunna skingra ovisshetens dimmor åtminstone litegrann.

  

Som t.ex. bland vissa nära släktingar och i vissa skolsituationer, började jag säga raka motsatsen till vad jag tänkte, eftersom det jag tänkte inte var möjligt att uttala i den sociala kontexten, om jag nu var tvungen att säga någonting till dem överhuvudtaget, vilket jag försökte undvika i möjligaste mån. Jag gick med andra ord in i en, om inte direkt falsk identitet men krypterad sådan som överlevnadsstrategi, när så krävdes av mig, för att inte förgås själsligen och andligen. Genom att inte avslöja vad jag egentligen tänkte och tyckte om sådant som jag visste var laddat inom den närmaste släkten (det mesta var laddat), utan istället försöka att vara så kryptisk som möjligt, lade jag ut dimridåer som gjorde det alldeles omöjligt för vissa personer som hade en negativ cementerad förhandsinställning till mig och mina föräldrar, att sortera, etikettera och placera mig, och därigenom komma åt mig och skada min självkänsla på djupet. De inbillade sig att de kunde sätta rätt etikett på mig, att de hade sorterat in mig i rätt personlighetsfack: ”snäll, tillbakadragen, osäker och blyg”, att de visste precis var de hade mig. Men ack, vad de bedrog sig, vad de misstog sig på mig! När de avfyrade sina giftpilar, uttalade sina stickord, bommade de målet grovt. De träffade någonting som egentligen inte fanns, mer än som yta. Fast det är klart att på mycket lång sikt skadade dessa attityder min självkänsla, så att den fick sina revor, trots att jag klarade av att stå över deras dumheter, vilket jag klarade alldeles utmärkt så länge jag fick behålla min sömn intakt. När jag började ligga sömnlös om nätterna, och därför inte längre kunde komma till min rätt i skolan, och fick förödande och orättvis kritik från min fars sida: "Du är livsoduglig", började det som varit, och som jag med min optimistiska och ljusa livsinställning lätt kunnat sätta mig över, kasta mörka skuggor över mig. Temporärt kunde jag bli lätt nedstämd, men lyckades övervinna det, och ta nya tag. 

 

Men att växa upp under ständig psykosocial och socioekonomisk negativ stress i hårt konfliktladdade spänningsfält, utan tillstymmelse till vuxenstöd, sliter hårt på vilket barn som helst. Sömnlöshet hos i grunden friska barn och ungdomar som utsätts för detta under väldigt lång tid, är ett vuxenproblem först och främst, ett symptom på att föräldrarna har komplexa problem med oftast djupa och komplexa rötter, livsproblem, psykiska problem, psykosocial problematik, alkohol- eller drogberoende, ekonomiska problem, relationsproblem m.m., som kan vara svåra eller rentav omöjliga att hantera och lösa utan det rätta stödet och helhetssynen från utomstående, att till exempel som i vårt fall, ens föräldrar sitter fastspända i ett socioekonomiskt skruvstäd utan egen förskyllan. Sådan kontextuell sömnlöshet är bara ett naturligt, sunt och normalt sätt hos barnet/tonåringen att reagera på svåra, otrygga och hårt trängda uppväxtförhållanden utan tillräckligt livsrum och handlingsutrymme för vare sig barn eller föräldrar, en fullt normal stressreaktion helt enkelt. Men sömnlöshet hos unga kan lika gärna ha sin rot i en svår skolsituation; som mobbning eller dåligt bemötande. Då krävs ett tryggt och harmoniskt hem för återhämtning, och det har långt ifrån alla mobbade. Hur som helst är det inte BUP som dessa unga behöver i första hand, utan sociala stödinsatser, stödgrupper, en trygg vrå för återhämtning och läxläsning. Sen kan det hända att förslitningen hos vissa extremt utsatta eller alltför långvarigt utsatta barn har gått så djupt att psykisk störning har hunnit uppstå och psykiatrisk behandling behövs, men helhetssyn behövs alltid i vilket fall som helst, med obligatorisk utredning av hela livssituationen inklusive hemmet och skolan, något som tyvärr alltför sällan görs, när barn och ungdomar utvecklar social, psykosocial eller psykisk problematik och/eller sömnlöshet. Livssituationen måste synliggöras med eller emot föräldrarnas vilja, eftersom barnets hela framtid står på spel.

 

Blev felaktigt klassad som blyg i skolan, när jag i själva verket alltid har varit raka motsatsen. Att gradvis bli allt tystare, för att nästan helt tystna i längre perioder, på grund av att man i lågstadiet har blivit mobbad för sin fars alkoholberoende och annorlunda hemförhållanden, att till sist bli stum för att man alltid har varit förpassad till ett visst utanförskap (i varierande grad) på grund av ett visst annorlundaskap, dvs. utveckla en tystnad som egentligen går stick i stäv med ens personlighet och psykiska läggning, bara för att man inom sig bär på svåra och tunga minnen, samt en viss inre stress och mental förslitning som helt naturlig och oundviklig konsekvens av obearbetade traumatiska upplevelser i barndomen förknippade med de olösbara konflikterna, min fars kroniska sömnlöshet med periodisk arbetsoförmåga, inkomstbortfall utan ersättning från trygghetssystemen och alkoholism som oundviklig följd av denna min fars trängda livssituation, med en fundamental psykosocial/socioekonomisk otrygghet och livsstress i familjen, och synnerligen dåliga erfarenheter av de människor som borde ha stått en nära eftersom de gör det rent biologiskt, och som man borde ha kunnat känna sig trygg med, det är INTE alls samma sak som att vara blyg.

 

I de rätta, men tyvärr alltför sällsynta sociala sammanhangen, där jag inte var fördefinierad, etiketterad, insorterad i något fack och utdefinierad som udda, konstig, undernormal, knasig … you name it, på förhand, kunde jag vara mitt rätta, någorlunda autentiska jag: Öppen, nyfiken, verbal, spontan och relativt orädd.

 

Det skulle mina gamla klasskamrater inte ha kunnat tro. De visste inte att min tystnad var ett effektivt vapen mot hätska angrepp, mot grälsjuka människor med illvilliga avsikter, som inget hellre önskade än att mala sönder mitt relativt starka självförtroende med ständiga stickord och giftiga kommentarer (om än subtila sådana, knappt märkbara för dem som inte visste vad som pågick), närhelst de kom åt. Mina klasskamrater kunde givetvis inte veta och förstå att jag inte bara kunde kliva ur denna försvarsstrategi, denna min förställning inför den nära släkten och deras gelikar, och helt plötsligt vara mitt autentiska jag i skolan. Givetvis blev jag gradvis allt tystare med åren och därmed alltmer utanför kamratkretsen, på grund av det osunda psykologiska klimatet, det konstanta spänningsfältet, laddat av konflikter och oförsonlighet som vår närmaste släkt orsakade, med tigandets kultur och spända relationer som logisk konsekvens hemma. Det var mycket bråk hemma som aldrig fick laddas ur ordentligt, såväl före som efter mina föräldrars skilsmässa. Det enda som förändrades i positiv riktning,  i och med skilsmässan, var att min far blev tvungen att sluta dricka helt, eftersom han då inte längre hade någon som försörjde honom och finansierade hans drickande, i de perioder han på grund av total sömnlöshet saknade arbetsförmåga. Långdragna konflikter utan pauser sliter hårt på barn:

 

Jag gick med en tilltagande inre stress och viss känslomässig förslitning som jag lätt kunde ignorera eftersom jag alltid har haft starka nerver (genetiskt arv i kombination med härdande miljö) och en optimistisk livsinställning. Grundstyrka är en riskfaktor som osynliggör vissa barns utsatthet, och gör det möjligt för dessa barn att orka härbärgera stress inom sig så pass länge att förslitning hinner uppstå och fördjupas. Det kan ta alltför lång tid innan en förslitning orsakad av negativ stress och anspänning tar sig ett konkret uttryck, om man är för stark och stresstålig. För mig tog det tolv år. Utsattheten blir dessutom svårare att upptäcka för utomstående, om man råkar ha släktingar som gör allt för att osynliggöra, tysta ner och visa oförstående miner, om man själv som barn någon gång försökte antyda något om att man for illa. Det är till ingen nytta, bara till skada, att ha sociala nätverk, om dessa inte är en tillgång utan bara en belastning för det utsatta barnet och dess föräldrar. Det är här som skiljelinjen går mellan de som klarar sig bra i vuxenlivet efter en svår uppväxt, och de som klarar sig mindre bra eller inte alls: Att bli sedd och stöttad i sin situation, såväl som barn, som senare i vuxenlivet.

 

Det slår mig sedan mycket lång tid tillbaka, att just de starka och psykologiskt robusta ”maskrosbarnen” löper allra störst risk att i barndomen och tonåren utveckla den förslitning och sårbarhet beträffande sömnen förknippat med detta, som egentligen är en grundförutsättning för att drabbas av utmattningssyndrom i vuxen ålder. De klarar sig bättre rent psykologiskt, men förslits rejält när de oförtrutet utkämpar en ojämn kamp i hård motvind under hårt slitage, genom en svår barndom, jämfört med den som tidigt ger upp eller tvingas ge upp. Därmed inte alls sagt att alla som blir utbrända har varit utsatta och starka överlevare som barn. Däremot har de utbrända, liksom "maskrosbarnen", en grundstyrka utöver det vanliga, annars skulle de inte orka köra sig så i botten, vilket de inte alltid väljer att göra, utan tvingas till genom arbetslinjen. Man måste orka och uthärda att under mycket lång tid leva och arbeta med ett kroniskt underskott i sömnen, med ständig brist på djupsömn, vilket innebär negativ stress med oundviklig förslitning i längden. Gör man inte det, drabbas man snarare av nervsammanbrott, vilket är en helt annan åkomma.

 

Parallellen: Maskrosbarnen orkar uthärda, stålsätta sig, resa sig om och om igen, sätta sig över skiten, betvinga trötthet och svåra känslor, klarar av att knyta an och ta vara på möjligheter, osv, osv, … men det finns en gräns även för dem. Möjligheterna och välviljan från vuxnas sida måste finnas där, annars klarar de sig inte så bra, eller inte alls. Det är en myt att alla barn med maskrosegenskaper klarar sig bra. Den hjälp som inte finns att få, går inte att finna, hur duktig man än är på att söka reda på den.

Min far exploderade. Fradgan stod kring munnen när han alldeles vit i ansiktet av ilska, i hätska ordalag beskyllde min mor för att inte vara lojal gentemot honom, för att inte ta hans parti helt öppet i dispyter med hennes far och syskon. Han var blind för sina syskons agerande. Explosionerna med långvariga efterföljande trätor, ledde ytterst sällan till någon urladdning av spänningsfältet. Det blev sällan bra efteråt dem emellan, eftersom själva fröet till konflikterna som den närmaste släkten hade sått, inte gick att utrota. Detta frö hade fått gro alldeles för länge, och vuxit upp till en livskraftig planta, ett seglivat ogräs.

 

Här växlade jag mellan rollen som tapetblomma i det ögonblick min far exploderade och under tiden han högljutt vräkte ur sig allt det han hade dämt upp under årens lopp, en blytung barlast av nödtorftigt återhållna och undertryckta känslor, stark vrede över gamla oförrätter, falsk ryktesspridning bakom ryggen på honom m.m. Då ville man bara smälta in i tapeternas mönster, göra sig osynlig. Men explosionerna rensade inte luften, laddade inte ur spänningsfältet, utan vredesutbrotten kom vanligen att åtföljas av mera ”normala” trätor, långdragna och infekterade, som framemot kvällen lade sig något, somnade in lite för att återuppväckas nästa dag, när min mor råkade säga något som inte riktigt föll min far på läppen. Under övergången till dessa trätor, alternativt laddad tystnad, steg jag ut ur tapeten och gled över i rollen som diplomat och försökte medla och lugna ner dem. Vid de ytterst sällsynta tillfällen, då det hela urartade i fysiskt våld från min fars sida gentemot min mor, gick jag in i rollen som hjälte, och förhindrade vid ett tillfälle, då det gällde att handla blixtsnabbt utan minsta tvekan, eftersom inga grannar fanns tillräckligt nära, och eftersom det var mitt i natten och dessa låg och sov, dödlig utgång genom att själv rent fysiskt gå emellan (som sexåring), slita tag i den arm som min far höll på att slå ihjäl min mor med, och lyckades därigenom få honom ur balans, så att min mor kunde smita ut och gömma sig på grannens utedass fram till morgonen när min far somnat, en manöver som inte var så svår för mig trots min låga ålder, eftersom han var så full och ostadig på benen. Till mig sade han bara: "Nu ska jag ut och leta reda på henne och slå ihjäl henne!". Men han var lyckligtvis för berusad för att kunna hitta hennes gömställe. Eller som vid ett senare tillfälle, dagen före julafton, ringa på hos en granne och be om hjälp, den enda granne som jag visste själv hade vissa problem med alkoholen och som förhoppningsvis inte skulle sprida ut det som han skulle få se (min far hade tagit strypgrepp på min mor i min åsyn), över hela samhället. Våld ägde rum vid exakt två tillfällen. Normalt hade min far spärrar och var inte någon kvinnoförtryckare i egentlig mening, nej, tvärtom var han för jämställdhet mellan könen och ville ha en stark och självständig kvinna vid sin sida, ett "rivjärn" som han uttryckte det, men vid ett par tillfällen brast han, och allt blev svart. Då hade han druckit starksprit istället för de enorma mängder öl som han vanligtvis drack som sömnmedicin, och som i motsats till starksprit aldrig gjorde honom våldsbenägen.

 

Om konfliktladdade spänningsfält i ett barns uppväxtmiljö ytterst sällan kan laddas ur, blir den psykosociala stressen skadlig. Det blir inget andrum, tillräckligt stort och tillräckligt ofta för återhämtning från skadlig stress, så att en naturlig självläkningsprocess skall kunna komma tillstånd. Den mentala förslitningen får aldrig en chans att helt kunna läka ut. Just andrum (vila från konflikter och annan skadlig psykosocial stress!) är det som avgör hur pass skadat av negativ stress ett barn blir, inte barnets egenskaper, primärt. Hade det hängt på mig själv, skulle jag ha klarat mig oskadd, så stark och robust som jag var, såväl fysiskt som psykiskt. Ett gräl ibland skadar inte något barn, bara spänningsfältet laddas ur därigenom. Det gör det oftast om inte hela familjen sitter i ett ekonomiskt skruvstäd, och:

 

Det gör det i de allra flesta familjer där kärleken finns kvar, och förutsatt att inga utomstående driver in kilar i avsikt att spräcka sammanhållningen, och givetvis att ingen enda familjemedlem medverkar till eller passivt låter detta ske. Min far hade tyvärr en stor benägenhet att i tid och otid (och på fel sätt!) ventilera våra inre familjeangelägenheter med sina syskon, vilka starkt påverkade honom till att bli än mer kritiskt inställd mot min mor. Min mor tog mer avstånd från sina syskon. Så vem var mest lojal, kan man fråga sig. Bäst av allt hade varit att ta avstånd från den allra närmaste släkten (= vissa av mina föräldrars syskon), eftersom ingen av dem var istånd att (läs: inte ville) begripa något. Eftersom de aldrig ville lyssna, kunde de heller inte få veta tillräckligt för att kunna bilda sig en korrekt uppfattning om oss och våra eventuella livsproblem, om orsak och verkan.

 

Oj, vilket långt inlägg detta blev, i vanlig ordning. Dags att sammanfatta en del av det som jag har skrivit och som kanske kan uppfattas som något moraliserande, vilket det inte alls var tänkt att vara. Alla kan vi göra fel ibland, vi missbedömer varandra, drar alltför snabba slutsatser,  pratar fel, … Och så har vi det svåra livsvillkoret att leva under: Våra liv måste levas framlänges, men kan bara förstås baklänges, osv., men som en sammanfattning var det följande jag ville säga, förutom då den sedvanliga systemkritiken:

 

Endast i goda samtal, där man lyssnar på och respekterar varandra fullt ut, oavsett politiska åsikter, religiös tro och psykisk läggning, kan varje individ komma till sin rätt och slippa bli missförstådd, så att man kan lära känna varandra på ett djupare plan. Ofta står förutfattade meningar baserat på falsk ryktesspridning i vägen för ett givande samtal. Om man på ett alltför tidigt stadium definierar en människa, hindrar man hennes autentiska jag, hennes personlighet att träda fram. Tvingas man växa upp i ett socialt sammanhang, där man inte passar in, eller än värre, berövas sitt andliga livsrum, väljer man kanske av ren sund självbevarelsedrift att förställa sig för att skydda sitt autentiska jag, sin kärna, från att helt deformeras, eller rent av gå förlorad. Mitt tysta jag var sällan mitt sanna jag, utan en förställning, ett vapen. Eller, med dagens dataspråk: En mental ”brandvägg”, intuitivt och omsorgsfullt konfigurerad för att utestänga skadlig kod …

 

Min tystnad är ofta demonstrativ, talande, inte alls ett tecken på okunnighet eller oförmåga att diskutera. Jag tiger ofta, mycket på grund av min bittra erfarenhet: Att försök till samtal alltför ofta tenderar att spåra ur i hätska dispyter och personangrepp. Jag brukar läsa av andra människor innan jag öppnar mig för dem. Det kan ta sin rundliga tid.

 

Andra bloggar intressant? om: , , , , , , , , , , , , , , ,

, , , , , , , , , , , , ,

No Comments

Överlevnad genom Tystnad som Förställning och Motstånd

 

(Fortsättning på del 2: Terapi- och pillerträsk … )

 

Min avsikt är inte att hänga ut och skuldbelägga enskilda individer, utan snarare att peka på det faktum att ett visst handlande kan få långtidsverkande, förödande och t.o.m. livsavgörande konsekvenser för människor som i sammanhanget är helt oskyldiga, och för små för att kunna påverka sin egen livssituation, samt förhålla sig till denna på ett sådant sätt att hjärnan inte tar skada. Vikten av att aldrig lägga sig i det man inte vet någonting om, och därför inte rimligen kan begripa, att aldrig styra och ställa med andras liv oombedd, att aldrig försöka härska genom att osynliggöra och förringa en annan människa, eller söndra i relationer, är något jag skarpt vill betona. Det slår nämligen tillbaka på en själv som en bumerang, förr eller senare, kanske i form av en uppgörelse med det förgångna, som denna.

 

Som dock inte handlar om individers agerande i första hand, utan om felkonstruerade system som deformerar och rentav omöjliggör livet för den som skadats i destruktiva miljöer, men som skulle ha kunnat repa sig, läka ut psykisk förslitning och komma ut ur sina livskriser/utmattningstillstånd, och därtill stärkt av erfarenheten, om bara våra politiska makthavare inte hade (miss)brukat den sociala ingenjörskonsten till att konstruera ett svårnavigerat, byråkratiskt, regelverksbemängt och utpräglat sorteringssamhälle med socioekonomiska “skruvstäd” och klämmor mellan de sociala trygghetssystemen samt “kvarnar” som mal sönder de människor som råkat hamna i medicinska gråzoner mellan frisk och sjuk, samt “järnburar” inuti alla dessa system, där dess representanter (läkare och handläggare i ömsesidigt samförstånd) som i en slags slutstation (soptipp!) låser in alla dessa “missanpassade”, alla dessa människor av kött och blod som Systemets representanter haft som outtalad uppgift att mala sönder till sjukdomsliknande tillstånd: De besvärliga, de som inte gick att sortera, de som till sist blev sjuka på grund av sitt trängda läge, på grund av den psykosociala och socioekonomiska stressen: De som nu anklagas för överutnyttjande av trygghetssystemen och som Alliansen nu håller på att svälta ut. Som sagt, det är inte infekterade släktrelationer denna berättelse först och främst skall handla om, men:

 

Ni kommer att få läsa om hur vissa nära släktingar systematiskt drev in kilar mellan mina föräldrar, i en oerhört frisk, stark och livsbejakande familj, med öppna sinnen och en positiv inställning såväl till livet som till andra människor, inklusive släkten. Det kommer att handla om hårt konfliktladdade spänningsfält som genererar skadlig stress och ständig psykisk anspänning. Tigandets kultur, där man hela tiden pratar förbi varandra vid de få tillfällen man överhuvudtaget pratar alls, där varje ansats att försöka föra en konstruktiv dialog, att samtala lugnt och sansat, där det aktiva lyssnandet är en absolut grundförutsättning, ständigt resulterar i detsamma: grälsjuka, konflikt, benhård konfrontation och oförsonlighet, hårt sammanbitna käkar, … grundlösa och vettlösa beskyllningar, något som allt som oftast utslungades mot min far, när han kom dit med goda avsikter, och en ärlig vilja att samtala lugnt och sansat, att umgås på ett civiliserat sätt utan att slå under bältet, och ibland även räcka en hjälpande hand, inte för att pracka på sina eller min mors syskon några politiska resonemang!

 

Ibland, efter provokationer från den närmaste släktens sida (ivriga försök att framprovocera en diskussion som de på förhand visste att de själva inte skulle tåla!), uppstod till sist en politisk diskussion, vilket var det sista min far önskade, eftersom han alltför väl visste att han skulle bli beskylld för att ha satt igång politiska dispyter!

 

Väldigt ofta var jag vittne till detta: öppen dispyt eller laddad tystnad.

 

Jag såg och hörde. (Små grytor har också öron!) Jag var en skärpt iakttagare och djuptänkare redan som barn. Min fars extrema iakttagelseförmåga och mentala skärpa (vakenhetsgrad) samt analytisk förmåga, har gått i arv till mig. Även min mor är skarpsynt och skärpt i tanken, vilket få har insett. Jag har ett speciellt påbrå, vilket vår släkt uppenbarligen aldrig har insett. Därför trodde de att de kunde häva ur sig vilken skit som helst, ibland i klartext men oftast inlindat, eller rätt och slätt bete sig ringaktande gentemot mina föräldrar i min närvaro, utan att ta någon som helst hänsyn till mina känslor. De utgick från att jag som barn ingenting skulle kunna begripa. Men där bedrog de sig grundligt. Fröet till en djup motvilja som såsmåningom i vuxen ålder skulle komma att övergå i ett visst förakt, började gro djupt inom mig, redan som liten.

 

Jag iakttog och reflekterade kring det jag såg, begrundade och analyserade det som utspelades i min närvaro, på ett barns vis, utan den vuxnes förmåga att verbalisera min insikt om orsak och verkan, samt bar mina svåra erfarenheter och insikter om det meningslösa i att ens försöka kommunicera, samt den stress som dessa intryck av vuxenvärlden genererade, inom mig, något jag var tvungen till i detta osunda psykologiska klimat, vilket gradvis förändrade mig från att ha varit utåtriktad, talför, rätt orädd och socialt kompetent som liten, till att bli allt tystare uppemot tonåren. Men bara på ytan. Under skalet förblev jag ungefär densamma. Min tystnad var delvis en slags förställning. En slags sköld. Den som tiger kommer man inte åt, inte helt och hållet. Ingen vet ju vad man tänker. (En sådan som Stalin insåg detta: “De tysta lägerfångarna är de allra farligaste”) Tystnad eller blyghet (vilket inte är samma sak; en tyst människa kan vara allt annat än blyg) behöver inte alls tyda på osäkerhet eller rädsla för att prata. Tystnad kan betyda motstånd, när ord är omöjliga att uttala i en viss kontext.

 

Tyckte du detta inlägg var intressant?

Läs mer på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1 Comment

Inledning: Om Helhetssyn och Komplexitet

 

På min hemsida har jag lagt ut ett mycket omfattande dokument i sex delar som handlar om min uppväxt, mina erfarenheter av svår sömnlöshet och dess konsekvenser för hälsan och hela livet, samhällets avoga inställning till människor som kroniskt lider av detta funktionshinder, i mitt fall utan sjukdomsbakgrund, hur attityderna har varit sedan 1960–talet fram till våra dagar (från total okunnighet och djup intolerans med kränkande och ifrågasättande attityder och nästintill obefintlig hjälp att få, till en rätt omfattande kunskap om sjukdomstillstånd orsakade av kronisk sömnbrist, men tyvärr alltjämt svag insikt om orsak och verkan, samt i praktiken ingen behandling att få som håller i längden, bara sömnmedel som är en återvändsgränd och dessutom inte alltid hjälper), mina bittra erfarenheter av en totalt inkompetent psykiatri inom områdena stress och sömn, som därtill är kastrerad av rigida regelverk i ett felkonstruerat socialförsäkringssystem, där alltför många människor har fallit ”mellan stolarna” i ett ingenmansland mellan friskt och sjukt.

 

På denna specialblogg vill jag göra detta kanske alltför tunga och stora material mera lättillgängligt, uppdelat i kortare stycken, eftersom jag insett att bloggar drar större publik. Egentligen hade jag tänkt skriva en bok, men har med tiden insett att just bloggen ger mig bättre möjligheter att skriva min historia precis som jag själv vill, samt i efterhand eventuellt redigera det som kunde ha uttryckts bättre och lägga till sådant som jag kommer underfund med efterhand. Det är ju så att ingen enda levnadshistoria någonsin kan bli färdigberättad, hur mycket man än skriver, eftersom nya infallsvinklar tillkommer och djupare klarhet om orsak och verkan uppstår under skrivprocessens förlopp.

 

Dokumentet i sin helhet bär titeln Inkompetent psykvård iförd systemets tvångströja, där jag nu tänker ”bloggifiera” kapitel 1 med titeln Den unika och komplexa individen.

 

Innan jag går in på kärnan i denna berättelse, huvudtemat: Min onödiga så kallade patientkarriär inom psykiatrin, vilken aldrig borde ha ägt rum, vill jag reflektera litegrann runt vissa barns sociala utsatthet, psykisk grundstyrka som riskfaktor i stressammanhang, vare sig det gäller barn eller vuxna, för att därefter under berättelsens gång “väva samman” flera faktorer (miljömässiga och genetiska) i min egen utvecklingsprocess som såsmåningom skulle komma att resultera i den ytterst komplexa och högst unika “väv” som är jag, min själ, min personlighet, min inre kärna. Rätt mycket kommer jag att beröra min uppväxt, där jag ämnar belysa hur en mängd olika psykosociala miljöfaktorer har samspelat på ett sådant sätt att grunden obönhörligen lades för grava kroniska sömnproblem, i stort sett helt oberoende av mitt eget beteende, helt oavsett hur jag mådde som barn, alldeles oavsett mina personliga egenskaper, mitt sätt att förhålla mig till det jag upplevde, helt oavsett allt som fanns inuti mig själv. Det finns stress som är så skadlig att ingen enda människa, särskilt inte barn, kan komma oskadd genom den, om återhämtning inte möjliggörs med jämna mellanrum. Här kommer kvaliteten på de sociala nätverken in i bilden, om nätverk överhuvudtaget finns att tillgå.

 

Jag kommer att slå hål på det alltför insnävade begreppet “maskrosbarn”, vända somligt 180 grader, genom att framhäva vikten av att se till hela människan, den ytterst komplexa helheten, där den ena faktorn måste ställas i relation till alla övriga faktorer, som t.ex. barnets förhållningssätt till det som sker, som strategier att bemästra svårigheter, reellt existerande valmöjligheter i en viss social kontext, överlevnadsegenskaper, socialt och känslomässigt vuxenstöd osv., där betydelsen av en enskild faktor aldrig kan utvärderas isolerad från de övriga. Bl.a. tänker jag problematisera behaviorismen, den psykologiska teori där fokus ligger på tanke- och beteendemönster samt förhållningssätt, vars företrädare i mitt tycke står för en förytligad människosyn, när de (vissa av dem, inte alla, men nästan) påstår följande:

 

Det är inte övergreppet i sig som skadar dig, utan ditt sätt att förhålla dig till övergreppet.

Eller

Det är inte din livssituation som gör dig sjuk, utan din inställning till denna.

 

… och dessutom tillämpar detta synsätt på barn som utsatts för grova övergrepp eller kränkts på annat sätt, eller rätt och slätt farit illa under miserabla förhållanden, utan vuxenstöd och återhämtningsmöjligheter i tillräcklig omfattning! Man skjuter över hela ansvaret för eventuella skador på den drabbade: Hur du väljer att förhålla dig till det som sker, avgör om du tar skada av ett övergrepp/misär, eller inte. Dessa psykologer saknar helt verklighetsförankring och kunskap om hur barns hjärnor utvecklas.

 

Det är illa nog när det på ett generaliserande sätt och helt utan kunskap om den alldeles unika individens helt unika sociala bakgrund och helt unika genetiska arv i en alldeles unik psykosocial livssituation med unika mellanmänskliga sociala relationer tillämpas på en vuxen.

 

Dessa psykologer som reser runt och håller föredrag i en dylik anda drar skam över hela sin yrkeskår. Möjligen kan vår tids samhällsfrånvända psykologismer ha bidragit till att socialtjänsten i Vetlanda mot bättre vetande svek ”Louise” och lät henne bo kvar hos sin kriminelle, knarkande och allvarligt psykiskt störde pappa, som förgrep sig på henne i flera år. Man visste alltför väl, men valde att inget göra för att rädda henne undan honom. Det kanske är så illa ställt att vanligt sunt förnuft och normal inlevelseförmåga har trängts undan i det psykologiträsk där somliga verklighetsfrånvända forskare i psykologi, psykologer och psykoterapeuter undan för undan har erövrat problemformuleringsföreträdet och trängt ut sociologin i beteendevetenskapernas utmarker, där den tycks föra en borttynande tillvaro.

 

Det är nämligen inte så att allting hänger på det utsatta barnets egen förmåga att se möjligheterna och knyta an till jämnåriga och vuxna i sin omgivning, barnets sätt att förhålla sig till övergrepp och social misär, dess överlevnadsegenskaper, vilket vissa psykologer inom den behavioristiska traditionen felaktigt hävdar. Rätt sorts vuxna att knyta an till finns ibland inte att tillgå. Man kan hamna utanför gemenskapen i skolan eller rentav bli mobbad, vilket man inte rår för. Vissa barn förblir osedda och ohörda, hur tydligt de än visar, hur högt de än skriker att de far illa. Andra får inget visa. Vissa vuxna är ”döva och blinda”, eller låter sig förblindas av barnets duktighet och styrka. Förr satte man likhetstecken mellan psykisk grundstyrka/stabilitet och okänslighet, vilket var ett fatalt misstag, eftersom dessa egenskaper inte går hand i hand. Man trodde felaktigt att ett starkt barn inte behövde något vuxenstöd för att klara sig i en utsatt situation. Var barnet starkt och problemfritt blundade man för missförhållanden, något jag själv fick erfara.

 

Än idag upprepar vuxenvärlden detta misstag. Man tittar på barnets beteende och skolprestationer och väljer att göra en riskbedömning utifrån detta, istället för att se till hur barnets livssituation ser ut, om det finns naturliga stödjande sociala nätverk (återhämtningsmöjligheter) runt barnet, eller inte. Man missar dem som osedda orkar sätta sig över skiten, prestera och uppföra sig bra, och därtill kanske måste, men som far så pass illa att mental förslitning måste uppstå i förlängningen, och förr eller senare ta sig ett konkret uttryck.

 

För att orka ta vara på de möjligheter som eventuellt finns om hörnet, måste det finnas en viss mängd ljus i tillvaron (= en pålitlig vuxen som ser och bryr sig), ett livsrum, ett handlingsutrymme. I nattsvart hopplös misär blir inget enda barn en överlevare. Att bli sedd gör alltid skillnad. I en god ömsesidig relation återhämtar vi oss från stress och självläker. I en dålig, otrygg och konfliktfylld relation blir vi stressade och upprivna. Det gäller såväl barn som vuxna, utan något enda undantag. Man måste försöka förstå orsak och verkan i varje unikt fall, möta individen på det mänskliga planet, bortom alla insnävade psykologiska förklaringsmodeller. Det görs inte idag inom psykiatrin. Därför är psykiatrin kass och förvärrar patientens problem.

 

Begreppet komplexitet, som vi oftast ryggar för i vår strävan att förenkla och generalisera, för att finna enkla förklaringar till och snabba lösningar på just komplexa problemställningar, är ett nyckelord i min berättelse. Vår rädsla för det komplexa hindrar oss nämligen att finna långsiktigt hållbara lösningar på de synnerligen allvarliga samhällsproblem, i form av utstötningsmekanismer, som vi har i vårt samhälle, vilka i sig rymmer en oerhörd komplexitet, som vi inte längre bör ignorera om vi har ett uns av självbevarelsedrift inom oss.

 

Jag kommer att beskriva ett socialt sammanhang präglat av såpass mycket intolerans, respektlöshet, hänsynslöshet, total oförmåga att föra konstruktiva samtal där man talar med och lyssnar på den andre, inte bara talar till på ett överlägset sätt som “bättre vetande” samt systematiskt avbryter när den andre försöker säga något som inte är tillräckligt lent för örat.

 

Jag ämnar gå in på det ytterst komplexa begreppet “social/psykosocial och känslomässig dynamik i uppväxtmiljöer”, något som är avgörande för ett barns psykosociala utveckling, samt för möjligheten för barnet att regelbundet återhämta sig från skadlig stress, läka ut skador och bearbeta traumatiska upplevelser. Något som tyvärr mestadels lyste med sin frånvaro i den sociala kontext som jag växte upp i, och då främst i den infekterade relationen: vår familj – den nära släkten (= Vissa av mina föräldrars syskon). Här vill jag noga understryka att jag med begreppet psykosocial uppväxtmiljö avser hela det sociala sammanhang i all dess komplexitet som jag växte upp i (först och främst interaktionen: vår familj – den allra närmaste släkten), samt min skolsituation, inte enbart den snäva familjekretsen.

 

Fortsättning följer …

 

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Pingat på intressant.se

 

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

No Comments