Här har inte skrivits en enda liten rad på väldigt länge, på grund av partiell och kontextuell livsförlamning, som tyvärr resulterat i ett uppskjutarbeteende, men så i början av juni vände helt plötsligt vissa saker 180 grader inom loppet av ett par minuter, den mentala rullgardinen som i vissa avseenden varit neddragen under ganska många år for upp med en så kraftig smäll, att jag var nära att sätta morgonkaffet i vrångstrupen: Plötsligt såg framtiden betydligt ljusare ut, kanske skulle jag snart kunna få den hela livschans som jag egentligen aldrig har fått tidigare, och inte heller kunnat få inom ramarna för vårt socialförsäkringssystem, dels på grund av min kroniska sömnstörning, som det tidigare inte har funnits någon behandling att få för, eller ens förståelse, dels och kanske mest beroende på det absurda och i lagstiftarnas medvetande icke-existerande ingenmansland mellan friskt och sjukt i rent socialförsäkringsmedicinskt hänseende, som jag mestadels befunnit mig i, glidit in i och ut ur mellan perioder av sjukdom, sedan mycket lång tid tillbaka, och som för mig har inneburit en trängd och/eller stängd livssituation utan handlingsutrymme, något som är oerhört skadligt för hälsan. Sedan 1996 har min existens dessbättre inte varit hotad, men alla dörrar har varit stängda och låsta (till innanförskapet!), men det är inte jag själv som har stängt dem och låst dem utifrån, utan Systemet, välfärdsfelkonstruktionen.

Jag är medveten om att jag tjatar mycket om detta dilemma som framförallt människor med diffusa åkommor och diagnoser riskerar att hamna i; socioekonomiska klämmor, kvarnar och skruvstäd i och mellan trygghetssystemen, där människor far illa och mals ner i trängda livssituationer utan handlingsutrymme med ökad psykosocial stress som följd för såväl vuxna som barn, vilket bäddar för psykisk skörhet även hos mycket starka och i grunden stabila människor, men det tål att tjatas om, och särskilt nu efter försämringen av och åtstramningen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, och de skärpta kraven för att få försörjningsstöd.

Men först återstår att berätta min livshistoria, eller de delar av den som går att berätta nu (resten kan jag berätta först om sisådär 16 år) och därigenom bearbeta det upplevda, för att sedan förhoppningsvis kunna lägga det bakom mig och ta nya tag med studier. Bättre sent än aldrig, måhända lite väl sent i livet, men kanske ändå inte alltför sent, kommer förhoppningsvis denna livschans. Man bör inte ta ut något i förskott. Eftersom mitt läge är som det är, något diffust, så måste jag vara lite kryptisk och inte skriva i klartext vad som vände vad hela 180 grader, men om jag säger så här, att t.o.m. vår så utskällda socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson har sina förvisso sällsynta men ändock riktigt ljusa ögonblick av klarsyn på vad som bör och kan göras för att bryta utanförskapet hos åtminstone en del av de människor som har en restförmåga, och särskilt då för dem som har en högst varierande sådan och som behöver en avpassad och inte alltför inrutad sysselsättning, och som förra regeringen förpassade till marginalen, så förstår ni antagligen … Nå, här kommer ett inlägg som fortsättning på tidigare, måhända lite väl tungt såhär tidigt på höstkanten när man borde se framåt, lägga gammalt bakom sig och starta om sitt liv så gott det går, men som sagt, jag måste få skiten ur mig, och detta är min blogg och jag skriver vad sjutton jag vill, och det är upp till var och en att välja att läsa eller inte läsa. Jag har haft en viss hämsko på mig förut när jag har skrivit för publicering, vilket har lett till skrivkramp, men nu får det vara slut med det.

Förra inlägget handlade om tystnad som motstånd för att förhindra nedbrytning såväl andligen som själsligen osv., … hm, …ja, jag har tänkt en hel del på, att när socialt utsatta barns livssituation förs på tal i samhällsdebatten, pratas det väldigt mycket om överlevnadsstrategier och olika roller som exempelvis barn till missbrukare utvecklar respektive går in i. Experterna brukar nämna fyra roller som:

Clownen, som gillar att skämta och underhålla …
Tapetblomman, som väljer att göra sig osynlig …
Hjälten, den duktiga som tar på sig stort ansvar …
Diplomaten, som försöker medla i konflikter …

Till vilka jag skulle vilja lägga ytterligare en roll: ”Kameleonten”. Man påstås välja någon av dessa fyra roller i listan ovan, inte att gå in i och ut ur olika roller. Vidare påstås det, att valet av roll inte påverkas av själva familjesituationen, det psykologiska klimatet i familjen, hur de sociala nätverken ser ut och fungerar, om de överhuvudtaget finns och om de är en tillgång eller en belastning för det utsatta barnet, om det finns några äldre syskon att luta sig mot eller syskon att dela sitt öde med osv, osv. Behöver jag tillägga att mitt förtroende för ”experterna” i det närmaste är i fritt fall? Deras resonemang tycks inte ha särskilt mycket verklighetsförankring, särskilt inte när de inbillar sig att det överhuvudtaget är möjligt att prata om tillståndet hemma med utomstående, vilket det sällan är.

När det kommer till roller och överlevnadsstrategier, väljer man den väg som är framkomlig och går in i den roll som är möjlig och nödvändig att spela. Så var det i mitt fall, men varje fall är alldeles unikt, och självfallet spelar barnets personlighet in en hel del, samt vilket vuxenstöd man har.

Jag gick in i och ut ur alla dessa roller, allt beroende på vad den aktuella situationen krävde. Utanför själva familjekretsen var överlevnadsstrategin mestadels kameleontens:

Jag började leva två olika liv parallellt, gick in i och ut ur olika identiteter ytterst medvetet, allt beroende på vad den aktuella situationen krävde, vad som var mest optimalt ur överlevnadssynpunkt, vilka attityderna var hos de människor jag förväntades samspela med i en viss situation; om de var öppna eller slutna, toleranta eller intoleranta, storsinta eller småskurna till sin karaktär. Det fanns inga vattentäta skott mellan dessa identiteter, nej, tvärtom befann jag mig ofta i ett diffust gränsland mellan dem; gränsen var suddig eller flytande. Men jag var på något sätt fullt medveten om och klar över min riktiga identitet, mitt i detta glidande in i och ut ur olika identiteter, vilka låg mer eller mindre nära den sanna. Inte i någondera av dessa olika identiteter, den sanna eller de mer eller mindre falska eller i gränslandet mellan dem, kunde någon enda människa riktigt se mig som den jag egentligen var, detta eftersom det var helt omöjligt för mig att framträda som den jag var i just det djupt inkrökta, hårt knutna och känslomässigt odynamiska sociala sammanhang som jag och mina föräldrar levde i. Jag var en avancerad överlevnadsstrateg med ett alltför djupt medvetande om sakernas tillstånd, orsak och verkan, i en alltför tidig ålder, men det var i mitt fall nödvändigt att förhålla sig så.

Vi var i alltför hög grad fördefinierade, alltför definitivt insorterade i vissa fack och klistrade med allehanda etiketter. Våra rätta och sanna personligheter kunde aldrig träda fram, synliggöras. Bland fel sorts människor, bland de småskurna själarna, dvs. bland dem som inte förmådde eller ens ville försöka tänka stort, de som inte förmådde eller ens ville försöka att gå utanför sig själva och försöka att leva sig in i en annan människas situation, och bland dem som hade fördefinierat mig och mina föräldrar, sorterat in oss i personlighetsfack, etiketterat oss si eller så och alltid med utgångspunkt i sina egna genomlevda liv, med sina egna liv som rättesnöre, bland dem som hade valt att sätta större tilltro till löst "käringprat" på kafferep, vilket inte sällan var medvetet falsk ryktesspridning eller i bästa fall ryktesspridning i god tro men på väldigt lösa grunder, än till förstahandsinformation, som de i viss mån skulle ha kunnat få i vårt fall, om de bara hade sänt de rätta signalerna: Vi vill verkligen höra vad ni själva har att säga, och försöka att förstå hur saker och ting hänger ihop, … kunde min sanna natur aldrig synliggöras, inte heller mina föräldrars. Det vi går omkring och tror oss veta om våra medmänniskor, men inte säkert kan veta, den bild vi har gjort oss av dem, som vi faktiskt inte kan veta säkert om den är sann, men ändå väljer att klamra oss fast vid, kanske eftersom det är bekvämast så, att inte få sina cirklar rubbade, kan i värsta fall med tiden växa sig till en osynlig, alltför tjock och svårgenomtränglig  mur, som kan omöjliggöra all kommunikation för all framtid, om det vill sig riktigt illa.

För att kunna lära känna en människa, för att komma under ytan, för att kunna se henne i den situation hon befinner sig i, för att kunna förstå orsak och verkan, måste man först och främst besitta förmågan att föra ett samtal, vilket innebär att man måste kunna tala med och lyssna på den andre, inte bara tala till och om den andre, som om man vore bättre vetande. Detta kräver i sin tur att man i mötet med en människa, som man inte har haft möjlighet att personligen lära känna tillräckligt väl i goda och djupa samtal, utan bara helt flyktigt "känner", och då inte stort mer än till namn och utseende samt på mindre orter via djungeltelegrafen (skvallervis), bemödar sig om att nollställa sig själv beträffande förutfattade meningar, baserat på skvaller och/eller egna djupt ingrodda, ofta från tidigare generationer nedärvda och inte sällan väldigt löst grundade uppfattningar om allt möjligt mänskligt lidande som t.ex. psykiska sjukdomar/problem, avvikande beteenden och livsproblem, sådant som man själv kanske aldrig någonsin har kommit i beröring med personligen, och därför inte kan veta ett skit om, och följaktligen inte bör uttala sig tvärsäkert om, dvs. att man bestämmer sig för att skjuta allt det man har trott och tänkt om den människan, hela sin bild av henne åt sidan inför mötet med henne och det förhoppningsvis stundande goda samtalet, och börja lyssna intresserat och oförbehållsamt, utan att hela tiden avbryta mitt i meningar med invändningar, helt ovidkommande frågor och fördomsfulla kommentarer. Om man verkligen vill veta någonting, så måste man ha tålamod och låta henne/honom tala till punkt, i annat fall bör man låta den människan vara ifred, låta bli att spekulera kring hennes eventuella sjukdomar, kriser och livsproblem och lägga näsan i blöt, som om man vore insatt i någonting, som man omöjligt kan vara insatt i, utan att först ha skaffat sig förstahandsinformation, och som man helt uppenbart inte på allvar vill bli insatt i.

Hur många gånger har man inte fått en fråga om hur man har det och mår, med ibland jobbiga följdfrågor och reaktioner, från personer som med blotta tonfallet och sättet att ställa frågan, attityder och ansiktsuttryck, avslöjar att de anser sig veta precis hur allting ligger till, att de blint tror på vad folk pratar och har pratat om en, att de minsann inte alls behöver eller ens vill höra min version, att de absolut inte vill ha sina cirklar rubbade, att det enda de vill ha av mig är en bekräftelse på riktigheten i sina förutfattade meningar, att det de hört och valt att tro på är sant. Svarar man då något som rubbar den bild de har av en det minsta lilla, något som hotar att underminera deras fördomar så att de riskerar att komma på skam, så är det lika säkert som amen i kyrkan att man blir avbruten innan man hunnit förklara någonting, som skulle kunna skingra ovisshetens dimmor åtminstone litegrann.

Som t.ex. bland vissa nära släktingar och i vissa skolsituationer, började jag säga raka motsatsen till vad jag tänkte, eftersom det jag tänkte inte var möjligt att uttala i den sociala kontexten, om jag nu var tvungen att säga någonting till dem överhuvudtaget, vilket jag försökte undvika i möjligaste mån. Jag gick med andra ord in i en, om inte direkt falsk identitet men krypterad sådan som överlevnadsstrategi, när så krävdes av mig, för att inte förgås själsligen och andligen. Genom att inte avslöja vad jag egentligen tänkte och tyckte om sådant som jag visste var laddat inom den närmaste släkten (det mesta var laddat), utan istället försöka att vara så kryptisk som möjligt, lade jag ut dimridåer som gjorde det alldeles omöjligt för vissa personer som hade en negativ cementerad förhandsinställning till mig och mina föräldrar, att sortera, etikettera och placera mig, och därigenom komma åt mig och skada min självkänsla på djupet. De inbillade sig att de kunde sätta rätt etikett på mig, att de hade sorterat in mig i rätt personlighetsfack: ”snäll, tillbakadragen, osäker och blyg”, att de visste precis var de hade mig. Men ack, vad de bedrog sig, vad de misstog sig på mig! När de avfyrade sina giftpilar, uttalade sina stickord, bommade de målet grovt. De träffade någonting som egentligen inte fanns, mer än som yta. Fast det är klart att på mycket lång sikt skadade dessa attityder min självkänsla, så att den fick sina revor, trots att jag klarade av att stå över deras dumheter, vilket jag klarade alldeles utmärkt så länge jag fick behålla min sömn intakt. När jag började ligga sömnlös om nätterna, och därför inte längre kunde komma till min rätt i skolan, och fick förödande och orättvis kritik från min fars sida: "Du är livsoduglig", började det som varit, och som jag med min optimistiska och ljusa livsinställning lätt kunnat sätta mig över, kasta mörka skuggor över mig. Temporärt kunde jag bli lätt nedstämd, men lyckades övervinna det, och ta nya tag. 

Men att växa upp under ständig psykosocial och socioekonomisk negativ stress i hårt konfliktladdade spänningsfält, utan tillstymmelse till vuxenstöd, sliter hårt på vilket barn som helst. Sömnlöshet hos i grunden friska barn och ungdomar som utsätts för detta under väldigt lång tid, är ett vuxenproblem först och främst, ett symptom på att föräldrarna har komplexa problem med oftast djupa och komplexa rötter, livsproblem, psykiska problem, psykosocial problematik, alkohol- eller drogberoende, ekonomiska problem, relationsproblem m.m., som kan vara svåra eller rentav omöjliga att hantera och lösa utan det rätta stödet och helhetssynen från utomstående, att till exempel som i vårt fall, ens föräldrar sitter fastspända i ett socioekonomiskt skruvstäd utan egen förskyllan. Sådan kontextuell sömnlöshet är bara ett naturligt, sunt och normalt sätt hos barnet/tonåringen att reagera på svåra, otrygga och hårt trängda uppväxtförhållanden utan tillräckligt livsrum och handlingsutrymme för vare sig barn eller föräldrar, en fullt normal stressreaktion helt enkelt. Men sömnlöshet hos unga kan lika gärna ha sin rot i en svår skolsituation; som mobbning eller dåligt bemötande. Då krävs ett tryggt och harmoniskt hem för återhämtning, och det har långt ifrån alla mobbade. Hur som helst är det inte BUP som dessa unga behöver i första hand, utan sociala stödinsatser, stödgrupper, en trygg vrå för återhämtning och läxläsning. Sen kan det hända att förslitningen hos vissa extremt utsatta eller alltför långvarigt utsatta barn har gått så djupt att psykisk störning har hunnit uppstå och psykiatrisk behandling behövs, men helhetssyn behövs alltid i vilket fall som helst, med obligatorisk utredning av hela livssituationen inklusive hemmet och skolan, något som tyvärr alltför sällan görs, när barn och ungdomar utvecklar social, psykosocial eller psykisk problematik och/eller sömnlöshet. Livssituationen måste synliggöras med eller emot föräldrarnas vilja, eftersom barnets hela framtid står på spel.

Blev felaktigt klassad som blyg i skolan, när jag i själva verket alltid har varit raka motsatsen. Att gradvis bli allt tystare, för att nästan helt tystna i längre perioder, på grund av att man i lågstadiet har blivit mobbad för sin fars alkoholberoende och annorlunda hemförhållanden, att till sist bli stum för att man alltid har varit förpassad till ett visst utanförskap (i varierande grad) på grund av ett visst annorlundaskap, dvs. utveckla en tystnad som egentligen går stick i stäv med ens personlighet och psykiska läggning, bara för att man inom sig bär på svåra och tunga minnen, samt en viss inre stress och mental förslitning som helt naturlig och oundviklig konsekvens av obearbetade traumatiska upplevelser i barndomen förknippade med de olösbara konflikterna, min fars kroniska sömnlöshet med periodisk arbetsoförmåga, inkomstbortfall utan ersättning från trygghetssystemen och alkoholism som oundviklig följd av denna min fars trängda livssituation, med en fundamental psykosocial/socioekonomisk otrygghet och livsstress i familjen, och synnerligen dåliga erfarenheter av de människor som borde ha stått en nära eftersom de gör det rent biologiskt, och som man borde ha kunnat känna sig trygg med, det är INTE alls samma sak som att vara blyg.

I de rätta, men tyvärr alltför sällsynta sociala sammanhangen, där jag inte var fördefinierad, etiketterad, insorterad i något fack och utdefinierad som udda, konstig, undernormal, knasig … you name it, på förhand, kunde jag vara mitt rätta, någorlunda autentiska jag: Öppen, nyfiken, verbal, spontan och relativt orädd.

Det skulle mina gamla klasskamrater inte ha kunnat tro. De visste inte att min tystnad var ett effektivt vapen mot hätska angrepp, mot grälsjuka människor med illvilliga avsikter, som inget hellre önskade än att mala sönder mitt relativt starka självförtroende med ständiga stickord och giftiga kommentarer (om än subtila sådana, knappt märkbara för dem som inte visste vad som pågick), närhelst de kom åt. Mina klasskamrater kunde givetvis inte veta och förstå att jag inte bara kunde kliva ur denna försvarsstrategi, denna min förställning inför den nära släkten och deras gelikar, och helt plötsligt vara mitt autentiska jag i skolan. Givetvis blev jag gradvis allt tystare med åren och därmed alltmer utanför kamratkretsen, på grund av det osunda psykologiska klimatet, det konstanta spänningsfältet, laddat av konflikter och oförsonlighet som vår närmaste släkt orsakade, med tigandets kultur och spända relationer som logisk konsekvens hemma. Det var mycket bråk hemma som aldrig fick laddas ur ordentligt, såväl före som efter mina föräldrars skilsmässa. Det enda som förändrades i positiv riktning,  i och med skilsmässan, var att min far blev tvungen att sluta dricka helt, eftersom han då inte längre hade någon som försörjde honom och finansierade hans drickande, i de perioder han på grund av total sömnlöshet saknade arbetsförmåga. Långdragna konflikter utan pauser sliter hårt på barn:

Jag gick med en tilltagande inre stress och viss känslomässig förslitning som jag lätt kunde ignorera eftersom jag alltid har haft starka nerver (genetiskt arv i kombination med härdande miljö) och en optimistisk livsinställning. Grundstyrka är en riskfaktor som osynliggör vissa barns utsatthet, och gör det möjligt för dessa barn att orka härbärgera stress inom sig så pass länge att förslitning hinner uppstå och fördjupas. Det kan ta alltför lång tid innan en förslitning orsakad av negativ stress och anspänning tar sig ett konkret uttryck, om man är för stark och stresstålig. För mig tog det tolv år. Utsattheten blir dessutom svårare att upptäcka för utomstående, om man råkar ha släktingar som gör allt för att osynliggöra, tysta ner och visa oförstående miner, om man själv som barn någon gång försökte antyda något om att man for illa. Det är till ingen nytta, bara till skada, att ha sociala nätverk, om dessa inte är en tillgång utan bara en belastning för det utsatta barnet och dess föräldrar. Det är här som skiljelinjen går mellan de som klarar sig bra i vuxenlivet efter en svår uppväxt, och de som klarar sig mindre bra eller inte alls: Att bli sedd och stöttad i sin situation, såväl som barn, som senare i vuxenlivet.

Det slår mig sedan mycket lång tid tillbaka, att just de starka och psykologiskt robusta ”maskrosbarnen” löper allra störst risk att i barndomen och tonåren utveckla den förslitning och sårbarhet beträffande sömnen förknippat med detta, som egentligen är en grundförutsättning för att drabbas av utmattningssyndrom i vuxen ålder. De klarar sig bättre rent psykologiskt, men förslits rejält när de oförtrutet utkämpar en ojämn kamp i hård motvind under hårt slitage, genom en svår barndom, jämfört med den som tidigt ger upp eller tvingas ge upp. Därmed inte alls sagt att alla som blir utbrända har varit utsatta och starka överlevare som barn. Däremot har de utbrända, liksom "maskrosbarnen", en grundstyrka utöver det vanliga, annars skulle de inte orka köra sig så i botten, vilket de inte alltid väljer att göra, utan tvingas till genom arbetslinjen. Man måste orka och uthärda att under mycket lång tid leva och arbeta med ett kroniskt underskott i sömnen, med ständig brist på djupsömn, vilket innebär negativ stress med oundviklig förslitning i längden. Gör man inte det, drabbas man snarare av nervsammanbrott, vilket är en helt annan åkomma.

Parallellen: Maskrosbarnen orkar uthärda, stålsätta sig, resa sig om och om igen, sätta sig över skiten, betvinga trötthet och svåra känslor, klarar av att knyta an och ta vara på möjligheter, osv, osv, … men det finns en gräns även för dem. Möjligheterna och välviljan från vuxnas sida måste finnas där, annars klarar de sig inte så bra, eller inte alls. Det är en myt att alla barn med maskrosegenskaper klarar sig bra. Den hjälp som inte finns att få, går inte att finna, hur duktig man än är på att söka reda på den.

Min far exploderade. Fradgan stod kring munnen när han alldeles vit i ansiktet av ilska, i hätska ordalag beskyllde min mor för att inte vara lojal gentemot honom, för att inte ta hans parti helt öppet i dispyter med hennes far och syskon. Han var blind för sina syskons agerande. Explosionerna med långvariga efterföljande trätor, ledde ytterst sällan till någon urladdning av spänningsfältet. Det blev sällan bra efteråt dem emellan, eftersom själva fröet till konflikterna som den närmaste släkten hade sått, inte gick att utrota. Detta frö hade fått gro alldeles för länge, och vuxit upp till en livskraftig planta, ett seglivat ogräs.

Här växlade jag mellan rollen som tapetblomma i det ögonblick min far exploderade och under tiden han högljutt vräkte ur sig allt det han hade dämt upp under årens lopp, en blytung barlast av nödtorftigt återhållna och undertryckta känslor, stark vrede över gamla oförrätter, falsk ryktesspridning bakom ryggen på honom m.m. Då ville man bara smälta in i tapeternas mönster, göra sig osynlig. Men explosionerna rensade inte luften, laddade inte ur spänningsfältet, utan vredesutbrotten kom vanligen att åtföljas av mera ”normala” trätor, långdragna och infekterade, som framemot kvällen lade sig något, somnade in lite för att återuppväckas nästa dag, när min mor råkade säga något som inte riktigt föll min far på läppen. Under övergången till dessa trätor, alternativt laddad tystnad, steg jag ut ur tapeten och gled över i rollen som diplomat och försökte medla och lugna ner dem. Vid de ytterst sällsynta tillfällen, då det hela urartade i fysiskt våld från min fars sida gentemot min mor, gick jag in i rollen som hjälte, och förhindrade vid ett tillfälle, då det gällde att handla blixtsnabbt utan minsta tvekan, eftersom inga grannar fanns tillräckligt nära, och eftersom det var mitt i natten och dessa låg och sov, dödlig utgång genom att själv rent fysiskt gå emellan (som sexåring), slita tag i den arm som min far höll på att slå ihjäl min mor med, och lyckades därigenom få honom ur balans, så att min mor kunde smita ut och gömma sig på grannens utedass fram till morgonen när min far somnat, en manöver som inte var så svår för mig trots min låga ålder, eftersom han var så full och ostadig på benen. Till mig sade han bara: "Nu ska jag ut och leta reda på henne och slå ihjäl henne!". Men han var lyckligtvis för berusad för att kunna hitta hennes gömställe. Eller som vid ett senare tillfälle, dagen före julafton, ringa på hos en granne och be om hjälp, den enda granne som jag visste själv hade vissa problem med alkoholen och som förhoppningsvis inte skulle sprida ut det som han skulle få se (min far hade tagit strypgrepp på min mor i min åsyn), över hela samhället. Våld ägde rum vid exakt två tillfällen. Normalt hade min far spärrar och var inte någon kvinnoförtryckare i egentlig mening, nej, tvärtom var han för jämställdhet mellan könen och ville ha en stark och självständig kvinna vid sin sida, ett "rivjärn" som han uttryckte det, men vid ett par tillfällen brast han, och allt blev svart. Då hade han druckit starksprit istället för de enorma mängder öl som han vanligtvis drack som sömnmedicin, och som i motsats till starksprit aldrig gjorde honom våldsbenägen.

Om konfliktladdade spänningsfält i ett barns uppväxtmiljö ytterst sällan kan laddas ur, blir den psykosociala stressen skadlig. Det blir inget andrum, tillräckligt stort och tillräckligt ofta för återhämtning från skadlig stress, så att en naturlig självläkningsprocess skall kunna komma tillstånd. Den mentala förslitningen får aldrig en chans att helt kunna läka ut. Just andrum (vila från konflikter och annan skadlig psykosocial stress!) är det som avgör hur pass skadat av negativ stress ett barn blir, inte barnets egenskaper, primärt. Hade det hängt på mig själv, skulle jag ha klarat mig oskadd, så stark och robust som jag var, såväl fysiskt som psykiskt. Ett gräl ibland skadar inte något barn, bara spänningsfältet laddas ur därigenom. Det gör det oftast om inte hela familjen sitter i ett ekonomiskt skruvstäd, och:

Det gör det i de allra flesta familjer där kärleken finns kvar, och förutsatt att inga utomstående driver in kilar i avsikt att spräcka sammanhållningen, och givetvis att ingen enda familjemedlem medverkar till eller passivt låter detta ske. Min far hade tyvärr en stor benägenhet att i tid och otid (och på fel sätt!) ventilera våra inre familjeangelägenheter med sina syskon, vilka starkt påverkade honom till att bli än mer kritiskt inställd mot min mor. Min mor tog mer avstånd från sina syskon. Så vem var mest lojal, kan man fråga sig. Bäst av allt hade varit att ta avstånd från den allra närmaste släkten (= vissa av mina föräldrars syskon), eftersom ingen av dem var istånd att (läs: inte ville) begripa något. Eftersom de aldrig ville lyssna, kunde de heller inte få veta tillräckligt för att kunna bilda sig en korrekt uppfattning om oss och våra eventuella livsproblem, om orsak och verkan.

Oj, vilket långt inlägg detta blev, i vanlig ordning. Dags att sammanfatta en del av det som jag har skrivit och som kanske kan uppfattas som något moraliserande, vilket det inte alls var tänkt att vara. Alla kan vi göra fel ibland, vi missbedömer varandra, drar alltför snabba slutsatser,  pratar fel, … Och så har vi det svåra livsvillkoret att leva under: Våra liv måste levas framlänges, men kan bara förstås baklänges, osv., men som en sammanfattning var det följande jag ville säga, förutom då den sedvanliga systemkritiken:

Endast i goda samtal, där man lyssnar på och respekterar varandra fullt ut, oavsett politiska åsikter, religiös tro och psykisk läggning, kan varje individ komma till sin rätt och slippa bli missförstådd, så att man kan lära känna varandra på ett djupare plan. Ofta står förutfattade meningar baserat på falsk ryktesspridning i vägen för ett givande samtal. Om man på ett alltför tidigt stadium definierar en människa, hindrar man hennes autentiska jag, hennes personlighet att träda fram. Tvingas man växa upp i ett socialt sammanhang, där man inte passar in, eller än värre, berövas sitt andliga livsrum, väljer man kanske av ren sund självbevarelsedrift att förställa sig för att skydda sitt autentiska jag, sin kärna, från att helt deformeras, eller rent av gå förlorad. Mitt tysta jag var sällan mitt sanna jag, utan en förställning, ett vapen. Eller, med dagens dataspråk: En mental ”brandvägg”, intuitivt och omsorgsfullt konfigurerad för att utestänga skadlig kod …

Min tystnad är ofta demonstrativ, talande, inte alls ett tecken på okunnighet eller oförmåga att diskutera. Jag tiger ofta, mycket på grund av min bittra erfarenhet: Att försök till samtal alltför ofta tenderar att spåra ur i hätska dispyter och personangrepp. Jag brukar läsa av andra människor innan jag öppnar mig för dem. Det kan ta sin rundliga tid.

Andra bloggar intressant? om: barn, uppväxtmiljö, stress, föräldrar, maskrosbarn, utsatthet, sociala nätverk, relationer, konflikter, överlevnadsstrategier, stressyndrom, sömnlöshet, förställning, identiteter, utanförskap, riskfaktorer