I skön förening:

Jag är något ambivalent i mina känslor inför åskoväder: Fascinerad inför det skådespel det är; man vet aldrig hur det kommer att utspelas, ser jag faktiskt fram emot det; jag blir full av energi och upprymd, … ända tills det befinner sig alldeles inpå mig, och till sist över huset. Då töms jag på energi samt ber en tyst bön om att det ska gå över, utan att lämna spår efter sig. Inte så konstigt med denna ambivalens, eftersom jag bor på landet …  I stan är det bara häftigt. Då står jag i ett fönster och tittar, hur nära det än är …