Fragmenterade liv i snårskogar av meningslöshet


Det som stressar mig på djupet, lägger sig som en strypsnara runt halsen och rubbar sömnen hur jag än bär mig åt, är livet självt i all dess komplexitet, med alla dess obönhörliga, och i vissa avseenden rent ut sagt livsfientliga krav på effektivitet och framförallt mental likriktning som vårt alltmer absurda höghastighetssamhälle ställer, och den ekonomiska aggressiviteten som sätter sin prägel även på personliga mellanmänskliga relationer. Inte själva studierna eller arbetsuppgifterna i sig, och inte heller den stress och press som är förknippat med en specifik uppgift, som en isolerad företeelse, utan allt det andra runt omkring; den socioekonomiska och psykosociala livsstressen; det sociala samspelet, vardagsstressen, stress relaterad till klocktid, rännandet från det ena till det andra, spring i affärer, matlagning, disk och tvätt. Runtomkringstress som liksom fragmenterar såväl psyket, känslolivet, tankarna som tillvaron, den stress som får en att kippa efter andan, som får en att känna att ingenting riktigt hänger ihop. Det s.k. livspusslet blir allt svårare att lägga.

 

Allt sammantaget, en för alltför många alltmer svårhanterbar livsstress utan tillräckligt andrum, i en tid då vi förväntas springa allt fortare och fortare, ända tills vi nästan känner blodsmaken i munnen, och ändå tycks vi aldrig springa fort nog, eftersom målet fjärmar sig alltmer från oss. Vad är det som vi rusar allt fortare för? Mot vad rusar vi, och varför? Själv har jag aldrig kunnat förstå meningen med detta rusande. Jag kan inte se mig själv som en naturlig del av en helhet, när jag inte ens förmår uppfatta helheten som meningsfull, eller som en fungerande helhet överhuvudtaget, utan mer som löst sammanfogade fragment, en slags fragmenterad tillvaro, där de olika fragmenten inte tycks kunna passa in mot varandra på något sätt. Möjligen kan min kroniska inre stress med skör sömn som följd, till viss del hänga ihop med denna känsla av meningslöshet i att springa i ett hjul som snurrar allt fortare, och inte veta vad jag springer för, eller mot vad jag springer. Vad är det för avlägset mål långt borta i fjärran, som ännu inte går att skönja, och som vi har så bråttom till, men som tycks bli alltmer avlägset och suddigt för varje dag som går? Människan mår allt sämre i själen, och med detta är det inte illamående som ett psykiatriskt sjukdomstillstånd eller störning/psykiska problem jag menar, utan mer ett existentiellt ångesttillstånd, av att tvingas rusa fram i en alltmer fragmenterad tillvaro utan tydligt mål. Ändå rusar vi allt fortare. Själen har blivit hemlös i denna materialismens era, och därigenom förirrat sig in i djupa snårskogar av meningslöshet och tomhet. Vilket lätt kan hända vid hemlöshet.

 

Samma förbannade vardagsstress, dag ut och dag in. Ekorrhjulet där man måste springa fortare och fortare tills blodsmaken känns i munnen. Efter sådana dagar ska man kunna somna in, för att nästa dag vakna utvilad. Har man den minsta lilla sårbarhet beträffande sömnen inbyggd i sig, medfödd eller förvärvad, eller både och, får man räkna med vissa sömnsvårigheter förr eller senare, hur goda sovvanor man än har, hur mycket man än försöker varva ner inför sänggåendet. Det är min erfarenhet sedan drygt 30 år tillbaka. Det är emellertid inte alla dessa vardagssysslor i sig som är problemet, det som sliter och mal ner, gör oss sömnlösa och i förlängningen utbrända. Nej, inte alls, för det är helt normala sysslor, i sig själva inte på något sätt skadliga för vår hälsa, livsnödvändiga dessutom.

 

I och för sig tillhör jag inte längre den skara ”arbetsmyror” som springer i det där ekorrhjulet. Det var länge sedan jag gjorde det. Varför jag inte längre gör det, kommer ni att kunna läsa om längre fram i denna livsberättelse, där jag inte kan låta bli att halka in på socialpolitik i nästan vartenda inlägg. Mitt själsliga tillstånd är inte en strikt psykiatrisk åkomma, det är jag helt klar över, utan snarare en existentiell och samhällelig sådan, förutom då en viss förslitning i psyket, på grund av en otrygg och fragmenterad (djup söndring i relationer, kringflackande liv i kappsäck) uppväxt utan vuxenstöd.

 

Om de dagliga sysslorna i sig inte skadar oss, och om vi utgår ifrån att globaliseringen är nödvändig och till och med önskvärd, att utvecklingen inte går att hejda, även om vi kan och bör försöka påverka dess riktning, att konkurrensen i världsekonomin med järnhård nödvändighet kommer att skärpas, och att vi kanske måste finna oss i det, gilla läget … Vad kan och bör göras inom ramarna för detta, för att hjulet ska bli uthärdligt att springa i? Vad handlar det om? Trygghet i grunden för alla? Inga klämmor att fastna i?

 

Ger dagens socialförsäkringssystem den kontinuerliga känsla av grundtrygghet som vi behöver för att kunna hålla i längden, såväl i privatlivet som i ett allt hårdare arbetsliv, eller kan det vara så att själva systemkonstruktionen i sig, med dess snårskog av regelverk och olika typer av ersättningar med ibland svårförståeliga villkor och långa handläggningstider, faktiskt i väsentligt hög grad bidrar till ökad känsla av ohanterbar livsstress med slitningar i relationer och ökad psykisk och psykosocial ohälsa som följd? Vad tycker ni? Vad jag tycker kommer jag att redogöra för i nästa inlägg, och jag höjer ett varningens finger: Jag kommer att såga arbetslinjen på längden och tvären, var så säker på det. Eftersom den är  kontraproduktiv.

 

Läs även andra intressanta blogginlägg om: , , , , , , , , , , , , ,

Relaterade inlägg

, , , , , , , , , , , , ,

  1. #1 by thomas at September 23rd, 2008

    http://emergenceofhumantouch.blogspot.com/2008/09/arbetslinjen.html

    Hjärtat i arbetslinjen (mappningen i yourself.pdf), är den rationella instrumentialiteten, arbetslivets Gud och härskare, där den framgångsrike företagaren är den som gjort rätt då han/hon med sin profit visar att han/hon gjort rätt, och där syndaren är den olönsamme och Djävulen det oproduktiva. Detta är arbetslinjens universum, utanförskapets värld. Denna arbetslinjens värld, lägger sig som en mördarsnigel, en amöba, en gökunge, över människans själv. Likt ett kåt as, ett levande as i form av en nekrofil, som behöver nya as för att föda sig själv.
    Den levande mänskliga varelsens innersta själv, kvävs i en maktutövningens självdestruktiva orgasm.

    “business activities is “It’s not personal, it’s just business.” … separate and autonomous machinery that operates outside of human influence. … capitalism … actions of humans …”

    Hur kommer det sig då att människorna inte ser detta, att de liksom är avskurna från sitt inre själv?
    Vad är mördarsnigelns makt, amöbans makt, gökungens makt?
    Jo dess ytliga råsexighet, dess inbjudande och vältaliga karaktär. Och inte minst maktens erotiska karaktär.

    Som förtrollade av åtrå, trånar människorna efter denna vackra mördarsnigel, gökunge, amöbans gift.
    Deras jag fylls med uppenbarelsen, som blir ett med människorna. De identifierar sitt liv med varelsen.

    “ego in people, … self deception … all others work to make themselves appear perfect at the expense of truth. And this paradigm has filter through out our entire society”

    Den plötsliga frånvaron av varelsen, gör att den förhhäxade människan känner sig tom och innehållslös. Plötsligt är det ingen mening med nånting, för deras mening var just denna varelse. Och när den inte finns, då finns inte dom själva. Guden är död, och någon annan kan dom inte se.

    Amöban har koloniserat människornas inre, och förblindade förväxlar människorna amöbans sjukliga lemmar med sina egna, amöbans vilja som sin vilja.
    Så blir det också svårt för människorna att frigöra sig från amöban, då människan upplevera att amöban är en del av dess eget kött och blod.
    Det blir smärtsamt att försöka frigöra sig, speciellt när man inte ser skillnaden.

    “And all the poor person has to show for it is…nothing really tangible. Just a claim that the team he supports is hopefully the winner. This need of people to attach themselves to others more powerful, more successful than themselves proves just how screwed up people have become through the influence of the current “market.””

    “Vad är det som vi rusar allt fortare för? Mot vad rusar vi, och varför? Själv har jag aldrig kunnat förstå meningen med detta rusande. Jag kan inte se mig själv som en naturlig del av en helhet, när jag inte ens förmår uppfatta helheten som meningsfull, eller som en fungerande helhet överhuvudtaget, utan mer som löst sammanfogade fragment, en slags fragmenterad tillvaro, där de olika fragmenten inte tycks kunna passa in mot varandra på något sätt.”

    Det enda den hemlöse har kvar, förutom kläderna på kroppen, är sig själv.
    Den totala utsattheten, där det enda sättet att överleva som människa är att vara sann mot sig själv, att inte kompromissa med det sista man har, sig själv.

    Amöbans hetsande gift biter inte på den som vägrar att kompromissa med att vara sann mot sig själv.

    “Desto närmare din egen kropp du är, desto sämre värde har du i patriarkatet”, som jag snappade upp i p1 av någon (kvinna) 20080917.

    I botten, roten, av sig själv, måste man börja skapa sin mänsklighet, göra sig sårbar genom att öppna sig, låta det personliga egot dö genom att utsätta sig för andras beröring, få stimulans att hantera smärta och glädje, och så med hopp kunna gå in och hantera den yttre världen. Ett hälsosamt flöde kan uppstå, en cirkulation.

    Att inte låta amöban sno hoppet, smärtsamt med styrkemakt slå in en kanyl i cirkulationen, paralysera, för att aset skall suga blod till sin egen död.

    “Vad är det för avlägset mål långt borta i fjärran”
    Om morgondagen vet man inte?

    “Vad kan och bör göras inom ramarna för detta, för att hjulet ska bli uthärdligt att springa i? Vad handlar det om?”
    Skit i ramen, var uppmärksam på de möjligheter som finns nu, agera på det nuvarande, försök att hitta svarta hål i amöbans kropp.

  2. #2 by Thomas at September 25th, 2008

    “Vi allierar oss med det som hotar. Det som hotar definierar våra ramar. Ramarna fyller vi med drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. ” http://www.stockholmshemlosa.se/2008/09/05/hur-ska-manniskor-skramda-till-tystnad-kunna-hjalpa-nagon/

  3. #3 by Rolf Nilsson at October 6th, 2008

    I vårt “välfärds och rättighetssamhälle” där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och ingen får diskrimineras, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.

    Denna bidragsnedtystade grymhet som försiggår inom dessa uppbyggda system utförs mot människor som av olika anledningar är hemlösa och därmed fråntagits alla möjligheter till ett någorlunda fungerande och värdigt liv. Detta medför då i sin förlängning också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att återfå sin värdighet och sina rättigheter. Samhällets regler är skrivna av människor utifrån helt andra livsvillkor och förutsättningar än vad våra hemlösa lever under.

    Hur kan vi då kräva av hemlösa människor att följa samhällets regler, då inte samma grundläggande rättigheter ges som övrig befolkning har för att möjliggöra detta? Ett tryggt integrerat hem måste anses vara grunden för oss människor att överhuvudtaget ha något vi kallar ett liv, då över nio miljoner människor i vårt land behöver det. Men utifrån det också ett eventuellt sjukdomsanpassat och/eller ekonomiska stöd för att behålla det för de som vill och behöver det. I lugnet av ett tryggt hem, behålls en även en viss värdighet hos människor, genom känslan av samhällstillhörigheten och möjligheten till ett privatliv.

    Men för att samhällets “regelryttare” och moralister ska kunna fortsätta känna sin egen “förträfflighet” och “självgodhet”, verkar människor behöva kvarhållas i detta tillstånd. Därför skapas en massa arbetstillfällen för dessa i kortsiktiga och i grunden verkningslösa hemlösaprojekt, på människor i avsaknad av ett tryggt hem och mänskliga rättigheter. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter.

    Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!

    Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men det våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och andra aktörer gör, är att försöka skapa ”speciellt anpassade” arbetsplatser, metoder och ”boenden” för hemlösa. Som om de vore en egen art. I dessa hemlösasystem vill man varken se eller tala om de strukturella bristerna, utan istället gömmer de sig bakom etiketten hemlöshet. Där man med generella åtgärder försöker hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.

    Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt icke-lösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin tur blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
    Detta pågår medan vi som är i systemen är så “goda” och “hjälpsamma” att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att avlöna alla dessa ”problemorienterade social/frivilligproffs”, där en massa uppsökare kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tel: 0736-76 42 86

(will not be published)
  1. No trackbacks yet.