För ett tag sedan föranledde ett par örhängen med dödskallar, som jag råkade bära den dagen, följande tanklösa och idiotiska kommentar från en kvinnlig bekant som jag hade betydligt högre tankar om, än så:

De påminner oss om vilken väg vi alla ska vandra. Det enda vi säkert vet är att vi ska födas och dö. Vad vi gör däremellan, är helt upp till oss själva.

Säg detta till en människa, som efter en svår olycka ligger som ett kolli, förlamad från halsen och nedåt, eller till en svårt psykiskt sjuk människa som utsätts för psykiatrisk vanvård, och som försäkringskassan slår undan benen på, kanske drar in sjukersättningen, med motiveringen: Du är inte tillräckligt sjuk för att beviljas ersättning. Hur deras liv kommer att bli, kommer knappast an på dem själva, utan hänger i allra högsta grad på hur de blir bemötta, förstådda och behandlade, vilket livsutrymme sjukvården och våra sociala trygghetssystem ger dem, minus den inskränkning av livsrummet och handlingsutrymmet som själva sjukdomen eller handikappet naturligtvis innebär.

Kommentarer av det slag som jag ovan citerat, går inte att bemöta. Det bästa är att ignorera dem, tiga ihjäl dumheten. Jag har lagt märke till, att när människor har gått i terapi hos en viss typ av psykologer, går det inte längre att samtala med dem om sociala frågor. På något sätt har de liksom blivit hjärntvättade, och kan inte tänka i några andra banor än följande: Hur ditt liv kommer att bli, beror uteslutande på dina egna val och ditt förhållningssätt till det du drabbas av. Psykologismerna har liksom raderat ut det sociala medvetandet hos människor som tidigare visat prov på en viss förmåga att tänka och föra resonemang i sociala termer, att se samhällsproblemen ur ett underifrånperspektiv.

Har du badat för mycket? (underförstått: utomhus i sjöar)

var den i vår tid ganska förväntade fråga, som min mor fick av samma person, när hon berättade att hon drabbats av värk och stelhet i vissa kroppsdelar, krämpor som inte alls är ovanliga i hennes ålder, särskilt om man som hon fått leva ett stressigt och otryggt liv under hårt fysiskt och psykiskt slitage, och således borde ha en viss grad av förslitning vid det här laget. Den okänsliga frågan, baserad på förutfattade meningar, som min mor fick rakt upp i ansiktet av denna översittare och “allvetare”, och som gjorde henne stum, speglade bara den inskränkta mentalitet, den skeva människosyn och de fördomsfulla attityder till människors krämpor, livsproblem, sjukdomar, funktionshinder och tillkortakommanden, som i alla tider funnits mer eller mindre, men som alltmer breder ut sig i vårt samhälle, och då inte bara bland dem som alltid har haft en välordnad och trygg tillvaro, utan även bland dem som haft det svårt, men kommit upp sig litegrann: De sistnämnda börjar såsmåningom tävla med de förstnämnda i duktighet, präktighet och översitteri.

Har du värk är det nog självförvållat. Ingen läkare har kunnat ställa diagnos, men vår bekant, som inte har någon läkarexamen, tror sig veta vad det onda beror på, utan att först ha frågat min mor. Det spelar förresten ingen roll vad min mor säger, eftersom byns alla självrättfärdiga kärringar har ställt den diagnosen, att värken naturligtvis måste bero på utomhusbad. Därmed har hon i deras ögon bara sig själv att skylla. Att hon alltid har tålt och alltid har mått bra av kalla utomhusbad i sjöar och hav, väljer de att ignorera fullständigt. Min mor behandlas som mindre vetande, rentav något otillräknelig, eftersom hon tänker i andra banor och beter sig något annorlunda. Somliga utgår från sig själva och har sitt eget liv som måttstock, när de värderar andras. De väljer att dra den slutsats som för dem själva är bekvämast, den slutsats som kräver minst tankemöda att dra, dvs. den slutsats som inte kräver att man bryr sig det allra minsta om sin medmänniska. Tyvärr är vår kyrkby inte mycket mer än en vacker gravkammare om man skrapar lite på ytan, en rätt steril mänsklig öken, där de sammankomster som ditresta besökare uppfattar som gemenskap, mest är en kuliss.

En perspektivförskjutning har ägt rum, innebärande att man inte gärna vill förklara en människas skador i termer av förslitning, vare sig det handlar om en fysisk eller psykisk skada, eftersom ett sådant perspektiv på skada/ohälsa skulle innebära att man förlägger orsaken till skadan utanför individen (hon rår inte för det). Idag är istället det förhärskande perspektivet, att sjukdomar, skador, sömnlöshet m.m., i hög grad är livsstilsrelaterat: Man görs helt ansvarig för allt ont man drabbas av, det kommer an på dig själv att göra något åt det. Nämner man ordet förslitningsskada förskjuts perspektivet på ett oönskat sätt: Det antyds att det faktiskt finns externa fysiska miljö- och psykosociala stressfaktorer, oberoende av vår livsstil, som sliter ner oss.

I det genompsykologiserade samhälle vi idag lever i, ska allt mänskligt beteende och alla samhälleliga fenomen stötas och blötas, vändas ut och in på och problematiseras in i minsta detalj, samt förklaras utifrån psykologers samhällsperspektiv, där individens psyke, personliga egenskaper, förhållningssätt och förmåga att bemästra svårigheter i livet, ställs i fokus. Ta till exempel arbetslösheten och socialbidragsberoendet, samt det förhärskande tillvägagångssättet för att finna lösningar på detta samhällsproblem med utanförskap och utstötningsmekanismer, som exempel på genompsykologiserade förhållningssätt hos systemets representanter:

Med hjälp av jobbcoachar, skall självförtroendet och förmågan att framgångsrikt söka jobb förbättras hos de arbetslösa socialfallen. Med skärpta krav på motprestation för att beviljas socialbidrag, i kombination med coachning, skall förhållningssättet till arbete förändras hos de bidragssökande. I vårt samhälle har man valt att se arbetslöshet, bidragsberoende samt sjukdom som ett individproblem, som ett psykologiskt problem i första hand, istället för ett samhällsproblem som kräver sociala insatser. Den ökande psykiska/stressrelaterade ohälsan med allt längre sjukskrivningstider förklaras i termer som “kulturellt betingat fenomen”, “attitydförskjutning”, “trygghetsnarkomani”, “kärringsjuka”, “behov av att ha en vadderad tillvaro på alla håll och kanter” etcetera. Som följd av dylika resonemang förda av experter som sätter lojaliteten till systemen främst (Man biter inte den hand som föder en), får sjuka människor med psykiatriska diagnoser betydligt oftare än andra sin sjukpenning eller sjukersättning ifrågasatt och indragen. Det säger en hel del om människosynen i dagens samhälle, om hur man ser på psykiskt illamående:

Förhåller man sig rätt till sin livssituation, blir man snart frisk och arbetsför. Förblir man sjuk eller i en gråzon, har man uppenbara attitydproblem och får skylla sig själv. Sjukdomar är som sagt mest inbillning; man uppsöker eller uppfinner sitt sjuka jag, för att få en fribiljett från arbetslivets alla krav (ironi). Men man kan ju inte sjukskriva från livet, om man har blivit sjuk på grund av en trängd och omöjlig livssituation (som man själv inte rår för), bara från arbetet, och alla ska ha rätt till sin överlevnad, om de så bara förmår leva.

Samhällsdebatten har kantrat rejält och fått slagsida till förmån för psykologiska förklaringsmodeller, för rotande i individens psyke, för självförtroendeträning och jobbcoachning, för remisser till psykologsamtal, vare sig det behövs eller inte. Terapeuter och coacher skall träna människor i konsten att tänka och förhålla sig rätt till arbete, eftersom vår regering vill förvandla vårt land till ett “arbetsläger” för de förändringsbenägna, ett “tukthus” för de socialt missanpassade, och ett “slakthus” för de inbillat sjuka och motsträviga latmaskarna. Nåväl, inte i bokstavlig mening, men ändå något ditåt …

Nu menar jag inte på något sätt, att vår bekant som (jag hoppas) tanklöst kläckte ur sig ovan citerade kommentar, faktiskt tänker i sådana människofientliga banor, utan att den mentalitet som hennes kommentar gav uttryck för, i förlängningen och om den dras till sin spets, kan leda till ett samhällssystem som varken hon, jag själv eller någon annan sund, reflekterande och frihetsälskande människa vill leva i.

Detta inlägg finns på intressant.se

Andra bloggar om: Samhälle, Mentalitet, Attityder, Förhållningssätt, Förklaringsmodeller, Psykologer, Arbetslöshet, Socialbidrag, Sjukdom, System, Coach, Arbetslinjen, Skuldbeläggning, Beteende